To download the text in PDF-format:
Click with your right mousebutton on the icon and choose Save Target As.


Islam och demokrati - två oförenliga begrepp?
föreläsning på Backåkradagarna till Dag Hammarskjölds minne den 24 juli 2005

När vi i Sverige strax före shahens fall 1979 fick upp ögonen för islam som ett politiskt fenomen beskrevs ayatolla Khomeyni i Dagens Nyheter som en iransk Per Albin Hansson och chadorn, slöjan, som ett tecken på kvinnans befrielse. Läsarna fick budskapet att Koranen i grund och botten var en arabisk version av det socialdemokratiska partiprogrammet. I riksdagen förklarade en av Vänsterpartiet kommunisternas utrikespolitiska tänkare att partiets kontakter med prästerskapet i Iran gjort klart att Khomeini egentligen var en sann hermanssonit.

Debatten var således typisk för den tidens svenska revolutionsromantik. Som alla andra tidigare revolutioner förväntades även den islamiska automatiskt leda till ett idealsamhälle.

Riktigt så enkelt visade det sig inte vara bland annat av det skälet att det inte finns någon politisk teori i islam. Koranens politiska budskap kan i många stycken sägas vara så allmänt hållet att det låter sig förenas med ideologier över hela den politiska vänster-höger-skalan. Detta är ju även fallet med Bibeln som åberopats som ideologisk bas av politiker över ett brett politiskt spektrum från general Augusto Pinochet i Chile till dubbeltroende kristna marxister, ett släkte som väl nu är i utdöende. Även i Sverige kan vi se exempel på kristna med oförenliga politiska åsikter. Det saknas heller inte islamiska teologer och politiska teoretiker som är villiga att rättfärdiggöra olika gruppers anspråk på att representera den sanna tron. Inget är lättare för dessa än att med hjälp av utvalda citat ur Koranen, sunna (profetens sed) eller hadith (traditionerna) förklara en meningsmotståndare för adou Allah (Allahs fiende).

Av Koranens över 6 000 verser är bara 200 normativa och ur dessa kan man endast dra tre klara slutsatser:

- staten måste ledas av en person (kalif eller emir) och inte av en kommitté eller politbyrå. Denne ska fungera som profetens efterträdare men inte, till skillnad från påven, ha rollen som Guds representant.

- islam är statsreligion, vilket innebär att statsöverhuvudet måste vara muslim och att all lagstiftning måste följa Koranen som därigenom får en konstitutionell ställning.

- den verkställande och lagstiftande funktionen ska utövas på basis av rådplägning, shura, som är rubriken för den fyrtioandra suran i koranen eller "Samråd" i Mohammed Knut Bernströms svenska översättning. De i sammanhanget relevanta verserna 36--39 lyder:

Och gör klart för er att vad det än är som ni får ta emot på jorden, är det bara sådant som förljuvar det jordiska livet, medan det som väntar hos Gud är det bästa och det som består. Det väntar dem som tror och litar på sin Herre och som avhåller sig från de grövsta synderna och skamliga handlingar och som förlåter, även om vreden har gripit dem, och som svarar när deras Herre kallar och som förrättar bönen och som i allt iakttar regeln om samråd och som ger åt andra av det som Vi skänker dem för deras försörjning; och som hjälper varandra att försvara sig när de har utsatts för övergrepp.

Till dessa verser brukar även vers 159 i den tredje suran fogas: Inhämta deras råd i de angelägenheter (som är av vikt) och när du väl har fattat ditt beslut, sätt då din lit till Gud; Gud älskar dem som sätter sin lit till honom.

Ibland åberopas även en utsaga av profeten själv: Gud och hans profet är inte i behov av någon 'shura' men för mitt samfund har Gud gjort samrådet till en barmhärtighet, ty den som rådplägar, den skall inte stå utan ledning på den rätta vägen, den som underlåter samrådet kommer att bli rik på misstag.

Medan såväl muslimska fundamentalister som radikala sekularister förkastar varje form av parlamentarisk demokrati som oförenlig med de religiösa traditionerna har samtidigt många muslimska intellektuella och islamiska aktivister försökt att förena Koranens bud med demokrati. I denna debatt försöker man påvisa att islamiska metoder att organisera samhället politiskt är överlägsna de västerländska, såväl moraliskt som praktiskt, och att islam faktiskt tjänade som inspirationskälla för europeiska tänkare under medeltiden och upplysningen.

De allra flesta som deltagit i denna diskussion sedan dess har varit eniga om att islam är din wa dawla, det vill säga religion och stat, och att dessa begrepp är ett och inte kan skiljas åt. Även om en sekulär samhällsmodell avvisats görs emellertid ändå en åtskillnad mellan den religiösa sfären och de mera världsliga angelägenheterna, mellan det heliga och det profana och mellan det eviga och det jordiska. I denna diskussion har stor vikt lagts vid principen om shura. Många skribenter har föreslagit att de olika politiska funktionerna fördelas mellan en regent och en lagstiftande församling i form av en shura eller ett parlament så att en politisk balans kan upprätthållas. Även vikten av ett oberoende rättsväsende har understrukits och förslag har också framförts om en högre konstitutionell domstol för att garantera att styret sker i lagenliga former.

En rad frågor har emellertid varit kontroversiella. Är detta samråd en plikt för regenten och är han i så fall bunden av dess beslut? Ska han själv utse dem som ingår i en rådgivande församling eller ska dessa vara valda medlemmar från det muslimska samfundet eller tillhöra formella institutioner som partier? Ska de vara religiösa experter eller ha expertis på andra områden? Ska de fatta majoritetsbeslut och ska alla viktiga frågor bli föremål för samråd?

Även de som ansett att ett samrådsförfarande är nödvändigt, att resultatet ska vara bindande och som också vill att en shura ska bestå av valda medlemmar med särskild expertis från olika områden, har emellertid samtidigt hävdat att besluten ska fattas med utgångspunkt från en objektiv sanning, det vill säga Koranen. En shura ska därför inte ha formen av en politisk församling där olika grundläggande politiska uppfattningar nöts och bryts mot varandra.

Det eftersträvade idealet är således snarare ett expertstyre med en rättvis regent i toppen och inte en genuin politisk process med intresserepresentation och åsiktskonkurrens. Den iranska konstitutionen hävdar således experternas rätt. Över parlamentet står det bevakande rådet som har vetorätt över alla beslut som den folkvalda församlingen fattat. Det handlar alltså om en moralisk och inte om en politisk riktlinje. I debatten om pluralism erkänns visserligen att Gud skapade människorna olika och att meningsbrytningar därför är naturliga företeelser och även kan vara välgörande för det muslimska samfundet, detta dock under förutsättning att de rör sig inom trons och den allmänna anständighetens gränser.

En obegränsad och organiserad yttrandefrihet ses med motvilja även i dagens muslimska reformistiska diskussion. Gränsen är skarp och klar. Islams fiender kan inte tolereras, inte heller hycklaren, ateisten eller skeptikern. För många islamister, inte minst för dem som hör hemma i Muslimska brödraskapet, som är aktivt i stora delar av arabvärlden, är och förblir islam och demokrati en definitionsmässig omöjlighet. Tanken att alla medborgare är jämlika sägs strida mot islams grunder eftersom det finns oöverstigliga och eviga skillnader mellan troende och icke troende, mellan rika och fattiga, mellan man och hustru(r) och mellan de rättslärde och menigheten. Det finns heller inga behov av en lagstiftande församling eftersom islam inte har några brister som behöver rättas till.

Det egyptiska muslimska brödraskapets ledande teoretiker, Sayid Qutb, motsatte sig starkt varje tanke på folkets suveränitet. En sådan vore liktydig med ett åsidosättande av Guds suveränitet och ett slags tyranni eftersom individens vilja skulle underkastas andra individers vilja. Den enda lösningen på demokratins problem var enligt Qutb i stället att återupprätta det gudomliga styrets överhöghet:

Varje from av aggression mot Guds styre på jorden -- demokratin var ett exempel på detta -- likställde Qutb med jahiliyya, den tid av djupaste ignorans som föregick Muhammed. Qutb ansåg visserligen att en islamsk stat måste baseras på shuraprincipen, men han ansåg samtidigt att den muslimska lagen var så fullkomlig som legalt och moraliskt system att ytterligare lagstiftnig var både onödig och omöjlig. Nya lagar skulle därför bara vara skadliga.

Oddsen tycks således tala emot demokratiska system under överskådlig tid i vårt europeiska närområde i Mellanöstern och Nordafrika. Under 1980-och 1990-talen kom den starkaste oppositionen från fundamentalistiska grupper och inte från partier eller organisationer som pläderat för ett demokratiskt system av västlig typ.

Har tillfället redan gått förlorat? Stod vi kanske inför ett avgörande vägskäl redan för ett par decennier sedan? Då var islamister och fundamentalister politiskt marginella och den politiska diskussionen huvudsakligen sekulär. De inhemska eliterna hade en västlig uppfostran och utbildning och regeringarna hade fortfarande samhällena under någorlunda kontroll. Befolkningsbomben hade ännu inte exploderat. Urbaniseringsproblemen var hanterbara och de sekulära, västligt orienterade och förment socialistiska partierna ännu inte totalt diskrediterade. Regimerna var emellertid alltför auktoritära och baserade på särintressen för att förstå nödvändigheten av en demokratisering och intresset i västvärlden för demokrati och mänskliga rättigheter utanför Europa var inte lika utpräglat som nu. På 1950- och 1960-talen fann sig vidare många i att de demokratiska rättigheterna undertrycktes med motiveringen att detta var nödvändigt såväl för den egna nationens överlevnad som för den arabiska enhetens skull och för kampen mot Israel. En arabisk socialism baserad på enpartisystem påstods också och sågs på många håll, även i Europa, som en förutsättning för den ekonomiska utvecklingen. Detta gällde inte minst den nu så diskrediterade algeriska socialismen i FLN:s tappning.

Nu växer i stället insikten om att inget av dessa mål kunde försvara undertryckandet av demokratiska rättigheter. Även den islamska världen översvämmas nu av information och despoterna kan lika lite där som i Afrika, Latinamerika eller Asien isolera sina medborgare från CNN och en fortlöpande information om de politiska förloppen och trenderna i omvärlden. Hundratusentals gästarbetare för med sig sina erfarenheter hem från Europa. Liksom Coca-Cola behöver inte heller ordet demokrati översättas.

Många av regimerna i arabvärlden har insett detta och liberalisering har blivit ett svar. Detta är dock inte på långt när liktydigt med demokrati men yttrandefriheten har förbättrats på sina håll, gränser har satts för ett alltför godtyckligt maktutövande och politiska partier och sammanslutningar har accepterats. I Egypten, Jordanien, Jemen och Kuwait har islamiska partier med rötter i det Muslimska brödraskapet valt att slå in på en parlamentarisk väg och tillåtits delta i det politiska livet och öppet uttrycka sin kritik mot regeringens politik. I Egypten och Libanon har vidare islamiska partier bildat koalitioner med icke-islamiska, något som tidigare varit otänkbart. Islamiska organisationer har också startat egna tidningar, finansiella institutioner och skolor och deras inflytande är också märkbart på universiteten, i fackliga sammanslutningar och kvinnoorganisationer.

Den fria tanken kan inte fängslas kunde man läsa på banderoller under studentdemonstrationer i Teheran sommaren 1999. Det mest långtgående och intressanta reformtänkandet pågår nu i Iran. Där förkastas själva kungstanken om den islamiska staten även av islamiska teologer som hävdar att det största hotet mot islam i Iran är de erfarenheter som iranierna har av 25 år under ett islamskt styre.

Av en rad skäl vänder sig folk mer och mer från det religiösa ledarskapet och det politisk-religiösa förtryck, den korruption, både moralisk och pekuniär, som kännetecknar många av de religiösa ledarna och deras oförmåga att hantera ekonomin. Valet av den forne revolutionsgardisten Mahmoud Ahmadinejad till president var trots dennes religiösa framtoning framför allt ett protestval och han fick främst sina röster från det växande proletariatet i storstädernas slumområden medan de grupper som verkar för en demokratisk utveckling bojkottade valet. Efter hand har vanliga människor vant sig vid att, som under shahtiden, föra ett dubbelliv men nu under omvända förtecken. Före revolutionen hände det ofta att man förrättade sin bön i hemmet och sedan gick ut och firade. Nu förrättas bönen i offentliga moskéer medan firandet äger rum inom de egna fyra väggarna.

Framstående teologer som Mohammed Mojtahed Shabestari och Abdul Karim Soroosh utgör en opposition som är den farligaste för det "väktarnas råd" som har den reella makten i landet eftersom den framförs från islamiska utgångspunkter.

Grundtanken är att de islamiska värderingarna visserligen skall spela en grundläggande roll i staten men att medborgarna är dess suverän oavsett religiös hållning. Ideologiseringen av islam var en konsekvens av shahens påtvingade moderniseringspolitik. Nu gäller det i stället att hitta vägen tillbaka till en avpolitiserad fromhet. Eftersom islam identifieras med staten blir religionen också ansvarig för alla missförhållanden. Följden blir inte bara religiöst hyckleri och förlust av religiösa värden utan sekularisering och i förlängningen ateism.

Mohammed Mojtahed Shabestari hävdar att demokrati och mänskliga rättigheter är de högsta normer som ska respekteras i en styrelseform. Dessa normer står över alla religiösa gränser. Politisk frihet, medborgerliga fri- och rättigheter är knutna till mellanmänskliga relationer och förhållandet till samhället och staten och har därför inget med religionen att göra. En demokratisk styrelseform utan prefixet islamisk är förenlig med islam eftersom islam inte föreskriver en särskild styrelseform. Mohammed följde den styrelseform som rådde under hans tid och under islams historia har vi sett en rad styrelseformer som anpassats till sin tids förhållanden.

Abdul Karim Soroosh går framför allt till attack mot den ideologisering som islam blev föremål för under det förra seklet. Han kallar den politiserade islamismen för en tankeriktning som på ett tyranniskt sätt gripit in i folks politiska, sociala och moraliska liv och som givit en förenklad bild av världen som en kamparena och religionen som ett vapen. När möjligheten och nödvändigheten av en nytolkning förnekas såsom nu skett och sker försvinner inte bara mångfalden utan också djupet och komplexiteten i religionen.

Sorooshs tankar bygger på en minimalistisk definition av religionens roll. Han betonar etiken och drar en avgörande skiljelinje mellan en religiös stat som bygger på islams värderingar och en islamisk ideologisk stat. Hans mål är att "reducera religionens offentliga inflytande för att på så sätt lägga grunden för ett pluralistiskt samhälle". Soroosh ser demokratidiskussionen som en del av ett större projekt för att reformera islam. Islam måste försonas med de vetenskapliga framstegen:

"Låt oss göra en åtskillnad mellan religionen å ena sidan och våra tolkningar av religionen å den andra. Med religion menar jag inte tron som är religionens subjektiva sida utan den objektiva sidan som består av den uppenbarade texten. Koranen förändras inte men vår förståelse av den är föremål för förändring. Vetenskapen går framåt, nya kunskapsområden erövras och detta får oundvikligen konsekvenser för den religiösa kunskapen."

Grundtanken är således att medan religion innebär frihet, fullkomlighet och helighet är teologin alltid i förändring och under påverkan och beroende av andra kunskapsområden. Sker ett avgörande genombrott på något område kommer "denna våg att fortplanta sig och sätta hela vetenskapens hav i rörelse. Om naturvetenskapens insikter om kosmos ökar ger detta också en sannare teologisk kunskap."

Genom historien har islamiska lärde tolkat Koranens text på olika sätt. Enligt Soroosh måste de historiska sammanhangen sättas i förgrunden och få den avgörande betydelsen:

"Texterna står aldrig ensamma och är inte nödvändigtvis bärare av sin egen betydelse. De måste infogas i sitt sammanhang, de är laddade med teori. Vi kan inte göra något undantag för religiösa texter. Tolkningen av dessa är stadda i ständig förändring."

Detta får också konsekvenser för islamsk rätt. Soroosh ser denna som en historisk produkt. Medan det traditionella rättstänkandet är utarbetat efter metoder från en fjärran forntid kan vad han kallar ett dynamiskt rättstänkande öppna vägen för nya svar. Som ett exempel tar han frågan om lika rättigheter för muslimer och icke muslimer i ett muslimskt samhälle. Traditionellt rättstänkande gör en åtskillnad som Soroosh inte accepterar. Religionstillhörighet kan inte vara en tillräcklig rättighetsbas utan det är som människor vi har dessa rättigheter. Målet måste alltid vara att främja en religionsuppfattning som sätter individuell religiös erfarenhet och Guds kärlek i centrum.

Det växande antal intellektuella i den muslimska världen som nu förespråkar en modern tolkning av islam utgör inte någon påtryckargrupp med en gemensam agenda. De får varken stöd från regeringar eller traditionalistiska eller radikala grupper. Traditionalisterna ser dem som förvästligade, de radikala betraktar dem som komprometterade och de auktoritära regimerna ser dem som farliga.

En demokratiseringsprocess måste komma inifrån och förutsättningarna för en sådan skiljer sig från land till land. En absolut förutsättning är att det finns en känsla av en gemensam historia, en nationell samhörighet och en nationell identitet. Bush kunde därför inte ha valt en sämre försökskanin än Irak för sina ambitioner att utifrån införa en demokrati som sedan skall sprida sitt ljus över den muslimska världen. När de brittiska och franska mandatärmakterna efter det första världskriget ritade om den politiska kartan i Mellanöstern drogs statsgränserna i Mellanöstern för att passa kolonialmakternas syften och just för att undergräva den nationella enhet och stabilitet som är nödvändig för en fungerande demokrati.

Ju längre ockupationen av Irak varar desto större trovärdighet får Bin Ladens argumentation att den muslimska världen i sin helhet var det främsta målet från första början. Irak attackerades och inte Nordkorea som var ett större hot. Saddam Husseins påstådda innehav av massförstörelsevapen visade sig vara ett svepskäl och ockupationen av Bagdad är för många muslimer den mest förödmjukande händelsen sedan östra Jerusalem gick förlorat 1967. Som huvudstad i det islamska kalifatet under en sexhundraårig storhetsperiod år har staden ett stort symbolvärde. Den irakiska regimens snabba och totala kollaps stärkte dessutom ytterligare Bin Ladens argument att varken sekulär islamism eller arabisk nationalism kan befria den muslimska världen utan att räddningen ligger i islam och ett permanent våldsamt militärt jihad. Om bara en promille av befolkningen i den muslimska världen sätter tilltro till dessa resonemang innebär detta en rekryteringsbas på över en miljon människor. Blind terror riktad mot amerikanska och andra västerländska mål som nu senast i London kommer därför troligen att förbli en företeelse som vi tvingas leva med under överskådlig tid. I ett värstafallscenario kommer 1900-talets kalla krig att ersättas av ett mycket varmt utan klara fronter och med nya vapen som vi inte vet hur vi skall bekämpa eller skydda oss mot. Att föra ett militärt krig mot ett abstrakt substantiv som terrorism är en omöjlighet och med invasionen av Irak har möjligheterna att vinna detta blivit ground to zero om denna ordlek tillåts.

Oddsen för att den amerikanska invasionen skall skapa en blomstrande demokrati av västerländsk modell som snabbt sprider sitt ljus över den muslimska världen är således låga. I stället har utsikterna för en demokratisk utveckling snarare förmörkats och demokratin i amerikansk tappning kommit at betraktas som en påtvingad västernisering utan hänsyn till inhemsk kultur och lokala traditioner. Som en följd av invasionen av Irak är sannolikheten därför stor att antivästliga islamistiskt färgade partier skulle gå segrande ur fria val över hela den muslimska världen.

Västvärlden står då inför två handlingsalternativ. Det ena är att påverka och uppmuntra muslimska stater att slå in på vägen mot politisk pluralism och att acceptera resultatet av fria och demokratiska val oavsett vem som vinner.

Nu möter regimerna i många muslimska stater problem av samma slag som flera västeuropeiska regeringar måst hantera under efterkrigstiden. Då utgjorde kommunisterna 20-30 procent av väljarkåren på sina håll. Deras vilja att efterleva grundläggande demokratiska principer som respekt för valutslag och frivilligt återlämnande av makten kunde i många fall diskuteras. I Frankrike och Italien tilläts de inte bara att delta i det parlamentariska livet och att spela en ofta framträdande roll på det lokala planet utan ingick också vid några tillfällen i regeringar tills de började försvinna från den politiska scenen under 1980-talet.

Om de fundamentalistiska grupperna behandlades på liknande sätt i den muslimska världen och inte bara tilläts att ställa upp i val utan även styra i regioner och kommuner där de uppnår majoritet skulle deras oförmåga att hantera moderna samhällen exponeras och attraktionskraften minska. Slagordet att islam är lösningen skulle en gång för alla förlora sin trovärdighet.

Det andra alternativet är att bedriva en uppdämningspolitik och försöka hejda islamiska rörelser genom att stödja de regimer som förtrycker dem. En sådan politik kommer säkerligen att visa sig betydligt svårare än kampen mot kommunismen. Att utmana en ideologi som bygger på ett misslyckat ekonomiskt system är en sak, att demonisera och bekämpa en över tusenårig tro och kultur en helt annan. De regimer man då skulle behöva stödja sig på är dessutom inga demokratiska mönstergossar. De som visat den största beslutsamheten i kampen mot fundamentalistiska röster har tvärtom det gemensamt att de varit hårda diktaturer som Hafez al-Assads Syrien, Quadhdhafis Libyen och Saddam Husseins Irak.

Om de sittande regimerna uppmuntras att stå emot alla fundamentalistiska tendenser med utgångspunkten att sådana under alla omständigheter är skadliga för västliga intressen riskerar västvärlden dessutom att bli okänslig för eller bortse från tendenser och trender som kan vara genuint demokratiska och därför främja egna långsiktiga intressen. En sådan politik leder också, och med all rätt, till anklagelser om en hycklande inställning till och syn på demokratiska ideal.

I Algeriet hade såväl detta alternativ som frågan om islams förenlighet med demokrati kunnat sättas på prov. När president Chadli Ben Djedid 1988 gjorde slut på Nationella befrielsefrontens (FLN) enpartivälde efter ett växande missnöje med dess vanstyre började islam omedelbart göra sig gällande som en politisk kraft. I de lokala och regionala valen i juni 1990 fick den Islamiska räddningsfronten (FIS) 65 procent av de totala rösterna och majoriteten i Alger och 32 av de 48 provinserna och i mer än 60 procent av de lokala församlingarna. Framgångarna fortsatte i den första omgången av parlamentsvalen i december 1991. FLN fick endast 15 platser. För första gången i arabvärlden hade därmed ett regeringsparti besegrats av ett islamiskt parti i fria val och FIS tycktes gå mot en säker egen majoritet i det val den 15 januari 1992 som skulle avgöra de 199 mandat som inte hade kunnat avgöras i den första valomgången.

Så blev dock inte fallet. Fem dagar före den andra omgången avsattes president Ben Djedid i en militärkupp och valen inhiberades. FIS ledning sattes i fängelse och partiet förbjöds.

Militärstyret ledde till ett alltmer upptrappat våld med starka antivästliga inslag. Det hade kanske varit politiskt klokare att låta FIS stå till svars för sin politik i ett öppet politiskt system än att tvinga partiet under jorden och ge det en martyrstämpel. I regeringsställning skulle FIS ha tvingats anpassa sin politik till en bister verklighet och försök att genomföra en alltför drastisk islamisering av det algeriska samhället skulle ha lett till en antifundamentalistisk motreaktion.

Om västvärlden redan från början gör helt klart att man accepterar resultaten av demokratiska val oavsett vem som vinner blir det lättare att sedan inta en fast hållning om demokratiskt valda islamiska regeringar missbrukar sin makt. Kritiken kan då inte avfärdas som ett uttryck för antiislamism.

För den muslimska världen blev de algeriska valen i stället något av ett test på västs syn på islam och demokrati. Västvärldens reaktion på kuppen kunde betecknas som passiv för att inte säga tyst gillande. Representanter för den algeriska militären togs välvilligt emot på sina turnéer för att förklara kuppens syften. Utrikesdepartementet i Washington beklagade visserligen att den demokratiska processen i Algeriet suspenderats men förblev i övrigt tyst. Den suck av lättnad som drogs efter det militära maktövertagandet rimmade illa med sanktionerna mot Haitis militärjunta, Burmas militärdiktatur eller den internationella kritik som mötte Perus president Fujimori när han tidigare i april samma år upplöste parlamentet och upphävde konstitutionen. Den lama reaktionen sågs som ett bevis för att de inneboende antiislamiska stämningarna är så starka bland västvärldens demokratier att man även tar avstånd från en islam som vill verka inom ramen för den demokratiska processen. Sådana stämningar spelade fundamentalisterna i händerna och fick konsekvenser långt utanför Algeriet.

När FIS bestulits på valsegern fick fundamentalisterna överhanden och liberala aktivister som motsatte sig terrorattacker mördades. Västvärldens oförmåga eller ovilja att föreställa sig att en liberal islam kan vara en möjlighet blev på så sätt en självuppfyllande profetia. Trots all retorik om nödvändigheten av pluralism, politiska reformer, demokratiska system och fria val tycks kombinationen islam och demokrati därför sprida lika stor oro bland västliga regeringar som hos despoter och auktoritära regenter i den muslimska världen.

Även om den islamiska kulturen nu skulle utgöra ett hinder för demokrati får vi inte glömma att kulturer, liksom de för dagen härskande trosföreställningarna, är stadda i ständig förändring. Många kulturella element förblir konstanta, andra ändrar sig under loppet av en eller två generationer. Den ekonomiska utvecklingen är en huvudfaktor i denna förändringsprocess. Så betecknades den spanska kulturen på 1950-talet som traditionsmedveten, auktoritär, hierarkisk och religiöst orienterad. Nu karaktäriseras Spanien inte längre i sådana termer.

Det är nu för tidigt att säga vart den islamiska diskussionen om demokrati leder hän. Klart står emellertid att även muslimska politiska traditioner och institutioner är stadda under utveckling på samma sätt som de sociala villkoren och klasstrukturerna förändras. Båda dessa trender är viktiga för demokratins framväxt. Förändringar kommer att inträffa i den muslimska världen men de kommer att ta sig en rad olika uttryck. I några fall kommer en demokratisering endast att innebära att folket leds runt i en cirkel och återkommer till utgångspunkten. I andra kommer man att införa vad araberna själva kallar en fasaddemokrati, där man använder sig av en demokratisk vokabulär för att föra det auktoritära gamla systemet vidare. På andra håll kommer kraven på en utveckling mot ett civilt samhälle att öka.

Detta innebär dock inte att hela Dar al-Islam kommer att bli en isolerad antidemokratisk ficka för all framtid. Den snabba teknologiska utvecklingen kommer emellertid att påverka alla kulturer, inklusive den muslimska. Muslimer kommer att påverka varandra och ta intryck från andra kulturer i en tidigare inte skådad omfattning. Diskussionen kommer därför oundvikligen att gå från teologiskt testuggande och bokstavstrogen tolkning av de heliga texterna till försök att anpassa dessa till en alltmer komplicerad värld. Islam kommer att vara en källa för personlig identitet och gruppidentitet men alltfler kommer att kritiskt granska arvet från tidigare generationer och försöka anpassa detta till dagens verklighet. Det faktum att islam inte varit förenligt med demokrati i det förflutna innebär därför inte att ett pluralistisk politiskt system förblir en omöjlighet. Klart står dock att vägen till ett sådant är sekulär och baserad på ekonomisk och social utveckling och att förändringarna måste komma inifrån. Den muslimska världen kan därför lite tillspetsat sägas stå inför valet mellan Mekka eller mekanisering.

[ Close Window ]