To download the text in PDF-format:
Click with your right mousebutton on the icon and choose Save Target As.


Vart går Tyskland? -
- ett föredrag vid FOA:s seminarium om nationell eller gemensam säkerhet 10-11 mars, 1992.

När den tyska enheten väl var fullbordad den tredje oktober 1990 tycktes man se den som inledningen till Kants eviga fred. Alla problem skulle nu kunna lösas. Ja man tycktes t o m tro att ozonhålet skulle täppa igen sig självt för att citera en av Kohls närmaste medarbetare. Fritt från efterkrigsordningens fjättrar skulle Tyskland bli en med USA jämställd partner med ett särskilt ansvar för att omforma de östeuropeiska staterna till demokratier och dra Sovjetunionen ur dess ekonomiska moras. Med det kalla krigets slut skulle Tysklands "Sonderrolle" som det potentiella slagfältet för ett storkrig upphöra för all framtid. I stället skulle tyskarna nu i en stat kunna leva i lyxen att sakna militär betydelse.

Iraks invasion av Kuweit sågs i detta stämningsläge mest som en störande faktor. Riskerna för en militär konfrontation tonades ned. Både politiker och säkerhetspolitiska debattörer försummade helt enkelt att förbereda såväl sig själva som den tyska allmänheten på det värsta. Alla "worst-case-scenarios" undveks. I stället fann politikerna i Bonn det angenämare och bekvämare att frambesvärja sin tro på en fredlig lösning.

Den 16 januari 1991 krossades brutalt denna dröm om en "brave new world", där tyskarna kunde inrikta sig på sin specialitet, export, och där eventuella konflikter skulle lösas genom kompromisser framförhandlade genom en internationell "Konfliktverhtung" med benäget tyskt bistånd. Plötsligt framstod världen som osäkrare än någonsin under de senaste 20 åren. Gulfkrisen och den alltmer olycksbådande utvecklingen i Sovjetunionen ställde förbundsregeringen inför samtidiga påfrestningar av en art som ingen kunnat drömma om den när det alltyska parlamentet valdes bara sex veckor tidigare.

Tyskarna blev nu tagna på sängen. Både förbundskanslern, och den annars så talföre utrikesministern visade sig nu sakna orken eller förmågan att definiera det enade Tysklands säkerhetspolitiska roll. Istället tog de betäckning i förhoppningen att kriget skulle få ett snabbt slut och denna diskussion kunna skjutas på framtiden. Genscher var hur otroligt det än kan låta tyst i nästan två veckor.

I denna allmänna rådlöshet blev bestörtning ("Betroffenheit") dagens lösen. På tyska kan detta ord följas av två prepositioner - "von" eller "über". Debatten karaktäriserades, åtminstone till en början, mindre av bestörtning över alla dem som var direkt "betroffen vom Krieg" och mera om tyskarnas egen "Betroffenheit" över att ett krig överhuvudtaget var tänkbart i nådens år 1991. Denna bestörtning var mycket oprecis och tog sig många uttryck inte minst i form av en allmän "Angst". När nyheten om krigsutbrottet kom hängde folk ut vita lakan ur sina fönster som om de ville kapitulera för tidens ondska. Kvinnliga SPD-ledamöter satt med tända stearinljus i förbundsdagen sekunderade av tidigare östtyska kommunister med vita pannband.

Ingen tysk politiker kunde ge ett klart besked om vilka bidrag Tyskland skulle ge till uppfyllandet av FN:s målsättning att få Irak att oförbehållsamt lämna Kuwait. Efter att i 40 år ha levt i öst-västkonfliktens enkla schema och inte bara sett det som en rättighet utan som en skyldighet att utöva en självpåtagen återhållsamhet i utrikespolitiska frågor stod de tyska politikerna oförberedda inför kraven på ett rollbyte från passivt objekt för internationella konflikter till ett agerande subjekt.

Enhetskanslern och hans utrikesminister gjorde till en början inte ens några tafatta försök att ta ut en kompassriktning. Den socialdemokratiska oppositionen å sin sida underlät att kritisera de båda för deras tystlåtenhet utan försökte i stället överträffa regeringen i återhållsamhet. Regeringschefen i Niedersachsen, Schröder, pläderade, liksom vissa andra ledande socialdemokrater, t o m för att de tyska flygplan som sänts till Turkiet som ett rent fikonlöv omedelbart skulle tas hem inför risken att Tyskland skulle behöva visa allianssolidaritet. Den socialdemokratiske kanslerskandidaten och regeringschefen i Saarland, Lafontaine, uppmanade de statsanställda i delstaten att lämna sina arbeten för att delta i ett demonstrationståg med antiamerikanska slagord. Ett år tidigare hade han i en bok pläderat för att Europa behövde "divisioner och inte bara kommissioner".

Även en rad andra politiker som nyss förkunnat national- statens förestående död, betecknat allt tal om nationell suveränitet som hjärnspöken ur det förgångna och pläderat för en västeuropeisk försvarpolitisk union förnekade nu varje form av tyskt ansvar för en av FN sanktionerad aktion.

Genom att politikerna ur alla läger endast gav uttryck för sin stora "Betroffenheit" eller som SPD-chefen Vogel talade om "mållös förfäran", överlät de åt tyska befolkningen att själv hantera sin "Angst". Detta drev i sin tur ut hundratusental i demonstrationer i känslan att man trots sin och politikernas maktlöshet ändå måste göra något.

Till en början kunde fredsdemonstrationerna karaktäriseras som en protest mot brandkåren och inte mot pyromanen.

Till de elementäraste läxorna från hitlertiden borde ju rimligen höra att eftergivenhet mot en utpressare bara gör det slutgiltiga offret så mycket större och att en fred inte kan upprätthållas mot en man som är fast besluten till krig. Femtio år efter det att Goebbels möttes av ett rungande ja på sin fråga "Wollt ihr den totalen Krieg?" uttryckte emellertid demonstrationstågen tyskarnas längtan efter den totala freden. De inledande manifestationerna visade också att det fortfarande finns en latent antiamerikanism som kan väckas under minsta förevändning.

Farhågorna över att protesterna skulle urarta i en allmän antiamerikanism besannades dock inte. Den tyska protestsjälen blev snabbt bragd i jämvikt. Till detta bidrog inte minst de irakiska scud-attackerna mot Israel och Saddam Husseins hot om förintelsebringande attacker mot judar med hjälp av vapen som tillverkats med tyskt tekniskt bistånd, t o m via exportkrediter. Fredsrörelsen, som alltid haft sin utgångspunkt i två grundteser - att krig aldrig får utgå från tysk mark och att Tysklands historiska skuld för judarnas öde aldrig kan utplånas - ställdes nu för första gången inför en konkret situation när dessa teser blev motstridiga.

Med miljöterrorn och attackerna mot Israel slog Saddam Hussein undan benen för den fredsrörelse han tänkt utnyttja för sina syften. "Die Betroffenheit" kom därför att riktas mot de tyska vapenexportörerna. "Antiamerikanism är att exportera vapen som dödar amerikanska soldater" sade t ex chefen för den tyska motsvarigheten till LO och TCO under fredsrörelsens kraftsamling i Bonn den 26 januari samtidigt som Saddam Hussein kanske satt och tryckte i sin av ett tyskt fackföreningsägt företag byggda atomsäkra bunker.

Demonstrationstågen samlade grupper från de mest skilda läger. Antiamerikanska och antirakiska plakat paraderades sida vid sida med israeliska och palestinska fanor. Den enda gemensamma nämnaren var ett avståndstagande från krig som ett politiskt medel. Såväl de som stödde de allierade som demonstranterna mot kriget i sig åberopade sig på läror de sade sig ha dragit av den tyska nittonhundratalshistorien.

Heinrich Heine skrev 1844 i "En vintersaga": "Fastlandet tillhör fransmännen och ryssarna, havet engelsmännen medan tyskarna är de obestridda härskarna i drömmmarnas rike". Protesterna mot kriget med dess inslag av en stark selektiv moralism kan sägas utgöra ett bevis för att Heines ord fortfarande har sin giltighet. Den politiska romantiken har inte förlorat sin livskraft bland tyska debattörer. En moralisk hållning kan lösa alla politiska problem lyder ett ständigt återkommande budskap.

Denna inställning kan ges en rad förklaringar.

Inte minst återspeglar den det märkliga stämningsläget hos ett av de mest välmående, politiskt och socialt stabila samhällena i världen som trots detta ger öppet utlopp för sin "Angst" i varje antydan till krissituation. En "apokalypsentusiasm" har länge präglat stora delar av tysk debatt. De katastrofer som mänskligheten sägs stå inför har räknats upp i ett slags segervisshet med omvända förtecken. Detta har inte bara gällt kärnvapenkrig utan också ekonomiska och ekologiska katastrofer och ett allmänt sammanbrott för det västerländska samhället. 80-talets bokutgivning dominerades av titlar som "Tyskarnas fruktan", "Den tyska neurosen", "Det tyska huset står i lågor" etc.

Såren från hitlertiden har inte hunnit läkas och den tyska reaktionen på gulfkriget visade att bördan från dessa år fortfarande väger tungt. Debatten präglas stundtals av ett slags teutonisk lust att i självplågeri framhäva en ödesbetämd negativ tysk "Sondercharakter". Günter Grass och många andra tyska vänsterintellektuellas grundläggande tes att Tyskland på grund av Auschwitz för alltid borde ha förvägrats enheten fick nya anhängare. Med närmast masochistisk iver krävde många tyska intellektuella nu än en gång att Tyskland skulle ikläda sig en evig skuld. Efter sina anspråk på att vara ett herrefolk måste tyskarna i stället inrätta sig på en framtid som fördömda och göra evig bot och bättring.

Många tyskar tycktes nu ha sett ett tillfälle att för omvärlden visa att de för all framtid immuniserats mot krig som ett politiskt medel. Samtidigt präglades demon- strationerna och kanske framför allt de otaliga "talk-show"-debatterna i de talrika TV-kanalerna av ett slags märkligt högmod över att tyskarna på något sätt skulle stå moraliskt högre än andra folk just därför att de på grund av Hitler gjort upp med allt krigiskt förflutet. Genom sin egen historia skulle tyskarna ha ett starkare samvete än andra och redan befinna sig i en annan och bättre värld som inte styrs av maktpolitiskt begär och trångsynthet. Denna moraliska känslighet har lett till ett moraliskt och etiskt besserwisseri. Den historiska skulden har för många förvandlats till en märklig negativ nationalstolthet som bärs som ett kors. Den tidigare stigmatiseringen har på så sätt förvandlats till en tysk "Sondermission" med anspråk på ett tyskt moraliskt ledarskap.

Även om en överväldigande majoritet enligt opinionsundersökningarna stödde den allierade insatsen i gulfen väckte denna i media så framträdande moraliska "Sonderrolle" anstöt utomlands. Medan amerikaner, britter, fransmän, italienare och andra efterlevde FN:s uppmaning på fältet fick de se sig kritiserade av tyskar som satte sig till moralisk dom över att deras egna vitala intressen tillvaratogs. Irritationen över den tyska reaktionen förminskades inte av att man i snart fyra decennier från tysk sida krävt en orubblig NATO-solidaritet för det fall Tyskland skulle angripas. Riskerna för ett krig måste delas enligt modellen en för alla och alla för en, eftersom geografin predestinerat Tyskland att bli slagfält för ett sådant har det ständigt hetat.

Ett aktivt deltagande av tysk militär i gulfkriget var aldrig aktuellt. Ingen begärde att tyskarna efter fyra och ett halvt decenniums delning och, åtminstone i väst, lika lång andlig demilitarisering skulle kunna förvandlas till ett krigsberett folk på fyra och en halv månad. Trots detta kom den tyska debatten efter krigsutbrottet att domineras av en oprovocerad diskussion om när de tyska NATO-förpliktelserna skulle utlösas i det hypotetiska fallet att Turkiet angreps av Irak genom raketanfall eller till lands. Det löjeväckande juridiska käbblet om definitionen av ett "Bündnisfall" ledde till att tyskarna, som mest av alla tjänat på att vara inbundna i en militär allians och som mer än alla andra predikat om allianssolidaritet, inte bara framstod som "Bündnisunfähig" utan som en rent ekonomisk intresseorganisation som försökte dölja sin "Angst" bakom anspråk på att besitta ett slags högre moral och stå över det smutsiga hantverk som deras allierade tvingades utföra åt dem i Gulfen.

När förbundsdagen efter krigsutbrottet enades om en resolution, nådde man inte längre än till en skrivning om att de NATO-allierade "kan göra anspråk på vår solidaritet". Tyska politiker i alla partier läste NATO-fördraget som en viss potentat sägs läsa Bibeln eller som ett försäkringsbolag tolkar sina avtal för att slippa betala ersättningen. Det enade Tyskland tycktes ha tagit brandkårens skyddshelgon Sankt Florian som sitt eget med devisen "gode Gud tänd eld på grannens hus men skona mitt eget", ett agerande som föranledde A M Rosenthal att i New York Times fälla kommentaren: "Tyskland som vi åter gjort till en världsmakt står bakom oss - så långt bakom oss att vi inte kan se det".

Detta var en orättvis bild men den var i hög grad självförvållad. Kritiken hade kunnat desarmeras, om man på tysk sida redan långt innan gulfkrisen blev akut gått till politisk offensiv och redovisat det författningspolitiska predikament man hade genom den vedertagna tolkningen att grundlagen förbjuder insats av tysk militär utanför NATO-området. Genom sitt dröjsmål drog man istället på sig anklagelser om att Tyskland både förskansat sig bakom legalistiska författningsargument och försökt hålla sig utanför gulfkonflikten genom att dra på sin "krigsskuldspremie".

De tyska politikerna besvarade i förstone kritiken med appeller om stöd åt Israel och tal om en tysk "Verantwortungspolitik". Frågan hur en stat som avsvär sig varje form av maktpolitik skall kunna bedriva en ansvarspolitik lämnades dock öppen och solidaritetsgesterna kom sent. I det längsta försökte tyskarna sitta gränsle över alla politiska staket. När Genscher efter de med tysk teknik genomförda första irakiska scud-attackerna gjorde sin solidaritetsresa till Israel, kom han dessutom viftandes med en check på 250 miljoner DM i TV-kamerornas ljus. Bonn förmedlade intrycket att tyskarna under press är beredda att köpa sig fria, vilket ytterligare förtog bilden av det nya Tyskland som en självständig politisk kraft och en "partner in leadership".

Som en följd av detta blev det tyska bidraget till krigföringen säkerligen betydligt större än vad man ursprungligen tänkt sig. I realiteten ingick Tyskland redan från början som en aktiv medlem i alliansen mot Saddam Hussein. Amerikanska och brittiska soldater förflyttades från Tyskland för krigstjänstgöring. Tyskt territorium tjänade som logistisk bas för den brittiska och amerikanska uppmarschen. Tyska flygplan transporterade förband till stridszonen. Den brittiska expeditionsstyrkan försågs med ammunition, bomber och pansargranater ur tyska förråd i sådan omfattning att det tyska luftförsvaret sades vara funktionsodugligt. De finansiella bidragen uppgick sammanlagt till omkring 16 miljarder DM eller nästan två svenska försvarsbudgetar. Tyska fartyg avlastade vidare den amerikanska flottan i Medelhavet och tysk militär fanns på turkisk mark. Tyskland var således i hög grad involverat i konflikten om än indirekt.

Om tyskarna tidigare skrämt sina grannar genom att uppträda som bärsärkar väckte de nu i stället farhågor genom ett överdrivet moraliskt saktmod. Även om opinionsmätningar visade att 85% av befolkningen inte hade någon förståelse för fredsdemonstrationerna var opinionsläget sådant att 75% var motståndare till varje form av tysk direktengagemang i kriget. Det var i detta inrikespolitiska klimat präglat av det tyska krigserfarenheterna och en hos den yngre generationen uppenbarligen medfödd "Angst" för allt vad krig heter som de tyska politikerna bedrev sina hårklyverier kring NATO-fördraget.

Ingen tysk politiker kom på den i Paris naturliga tanken att Tyskland måste vara närvarande i den saudiska öknen för att sedan kunna ha sitt ord med i laget när efterkrigsordningen i området skall diskuteras. Efter enheten skulle världen få konkreta bevis för att inget hot någonsin mer skulle komma från Tyskland. Bonn var inställt på att spela en politisk och finansiell medlarroll i Europa och att utgöra bryggan i framväxten av ett enat Europa som även omfattade Sovjetunionen.

Men trots all kritik gjorde inte tyskarna annat än att spela den roll som dess allierade tidigare alltid velat se dem uppträda i. Återföreningen släppte inte loss de chauvinistiska strömningar eller den hegemonistiska energi som många sade sig frukta. Firandet av enheten den tredje oktober 1990 karaktäriserades av ödmjukhet och eftertänksamhet inför de uppgifter som väntade. Arbetet på att modernisera och utveckla det tidigare DDR gavs prioritet över aktionism på den internationella scenen. De utrikespolitiska ambitionerna inriktades på att Tyskland med en fast förankring i EG och NATO skulle bli en brygga till Central- och Östeuropa. I stället för de maktambitioner som Tyskland tillskrevs var budskapen från Bonn snarare varit att tyskarna inte riktigt litade på sin egen styrka och därför ej vill ge sig ut på någon utrikespolitisk "Alleingang".

Före gulfkriget var omvärldens obenägenhet att ta tyskarna på orden i detta avseende deras stora problem. Om de då hade visat alltför stora ambitioner skulle de ha anklagats för hegemonism. Nu när de var alltför upptagna av sina egna problem betraktades de plötsligt som isolationister.

Påhejade av såväl vänner som fiender har tyskarna under 40 år lärt sig att kombinera en utrikespolitisk anspråks- löshet med ekonomiskt inflytande. De har ständigt fått inhösta beröm för sitt godartade uppträdande och för sin beskedliga bonndemokrati. Det låg således mycket i konstaterandena i Washington att man kanske tagit sin efterkrigsuppgift att göra västtyskarna till föredömliga demokrater på alltfört stort allvar. Landet som alla befarade skulle dominera sin omvärld uppträdde istället när den första internationella krisen bröt ut med barnbönens ord som motto "Ich bin klein, mein Herz ist rein". I kritiken mot det tyska uppträdandet klingade också från sina håll ekon från ett missnöje med den i mångas tycke både alltför snabba och oönskade återföreningen som av politiska skäl inte kunnat artikuleras tidigare.

Synen på Tyskland har således starkt schizofrena drag. Samma kretsar som några månader tidigare i de allra skarpaste och ibland rent rasistisiska ordalag varnade för tysken skändade nu tyskarna för deras brist på mod. Men hurudan skulle reaktionen ha blivit i England om Tyskland skickat en större kontingent än den brittiska till Gulfen?

Det tyska agerandet i gulfkrisen borde, kan man tycka, för alltid ta död på föreställningen om tyskarna som ett folk av stöveltrampare och istället resa frågan vilka tyskar omvärlden helst vill se? Sådana med palmkvistar i handen eller sådana med pickelhuva på huvudet? Svaret tycks vara ett ekonomiskt starkt Tyskland som gör som det blir tillsagt i politiska frågor.

Så länge nationen var delad befann sig de tyska politikerna så att säga på nutidshistoriens läsida. När det rådde kraftig utrikes turbulens kunde de hänvisa till den tyska delningen, öst-västkonfliktens primat och den begränsade suveräniteten som omöjliggjorde för tyskarna att ta på sig ett världspolitiskt ansvar. Västtyskarna kunde således leva i en angenäm maktpolitisk abstinens.

Genom 2+4-avtalet fick Tyskland tillbaka sin statliga suveränitet, men tyskarna hade inte hunnit identifiera sina nationella intressen när gulfkrisen bröt ut. Det gavs helt enkelt ingen tid att inleda den aviserade diskussionen om en grundlagsändring som skulle möjliggöra ett tyskt deltagande i FN:s fredsbevarande operationer och om tyska soldater överhuvudtaget skall kunna sättas in i NATO:s operationer "out-of-area". Nu kommer denna diskussion att bli ännu svårare. Erforderlig tvåtredjedelsmajoritet för en grundlagsändring tycks nu endast vara möjlig för blåbaskerinsatser inom ramen för FN:s peace-keeping samtidigt som ett "out-of-area"-engagemang uttryckligen förbjuds i grundlagen. Detta är något man inte får glömma bort nu i allt tal om att den gemensamma tysk-franska brigaden, som fortfarande bara finns på pappret, skall utgöra embryot till en arm‚ för en framtida europeisk stormakt. Debatten om en grundlagsändring som nu tycks intensifieras kan komma att ge ny näring åt föreställningen om tyskarna som skolkare. Detta kommer i sin tur även att påverka diskussionen om en försvarspolitik inom EG:s ram. Syftet med en sådan har ju framför allt sagts vara att efter det kalla krigets slut möta hot utanför NATO-området av just den typ som Saddam Hussein utgör.

Efter det kalla krigets slut, enandet och upphävandet av segrarmakternas rättigheter är en tysk självinskränkning på det utrikespolitiska området ej möjlig i samma utsträckning som tidigare. Såväl NATO- som EG-partnerna kommer att kräva ett större europeiskt och världspolitiskt ansvar från tysk sida. Tyskarna kan inte längre kassera in sin krigsskuldspremie och dra sig undan sitt ansvar genom att hänvisa till att de är en besegrad nation som tidigare dragit in världen i så stora olyckor att de för evigt måste dra sig undan storpolitiken och koncentrera sig på handel.

Bonn måste därför nu omdefiniera den roll Tyskland har att spela inom FN, EG och NATO. Detta kommer inte bara att leda till en svårhanterlig grundlagsdebatt utan också till en debatt om de enskilda tyskarnas inre författning. De allierade kommer att kräva klarspråk om var tyskarna står och vilka deras konkreta bidrag blir utöver finansiella förpliktelser. Vare sig de vill eller inte måste tyskarna spela en större roll. Hur gärna tyskarna - märkta av minnena från två världskrig, diktatur och nationens delning - än skulle vilja betrakta världen från en upphöjd "schweizifierad" position kommer varken omvärlden eller den politiska verkligheten att tillåta detta. En stor debatt inte bara om hur Tyskland skall kunna spela en politisk roll som motsvarar dess ekonomiska styrka utan också om tyskarnas egen "Selbstverständnis" är därför lika oundviklig som oundgänglig. Den måste också lyfta sig över det inskränkta partipolitiska käbbel och taktiska spel som karaktäriserade det tyska politiska livet under gulfkriget.

Innan detta bröt ut löd det ständigt återkommande budskapet från Bonn, framför allt från Genscher, att tiden nu var inne att slå in på vägen mot en "ny europeisk säkerhetsordning". Denna förde bort från det nationalstatliga tänkandet hette det vidare. Framför allt fick inga gränser sättas för fantasin och historien måste befrias från alla tvångströjor. I denna utveckling tillmättes ESK en särskild roll. Genom en gradvis institutionalisering skulle den europeiska säkerhetskonferensen efter hand lägga sig som ett täcke över NATO och WP för att till sist utgöra fundamentet för en ny europeisk säkerhetsordning som ersatte de båda militärallianserna.

Dessa tankar var inte helt oomstridda utan en rad säkerhetspolitiska debattörer drog paralleller mellan NF och planerna på en ny europeisk säkerhetsstruktur inom ESK:s ram. Motargumentet var att dessa jämförelser är helt missvisande. Ett demokratiserat Östeuropa skulle skapa helt andra förutsättningar för ett säkerhetspolitiskt samarbete än mellankrigstidens Europa. Det var nu inte fråga om att skapa en ny utopi av NF:s typ utan man måste i arbetet utgå från existerande organisationer och "luta sig" mot dessa, då framför allt NATO.

Samtidigt dålde man inte att den starka betoningen av ESK:s roll även bottnade i lämplighetsretorik. Mot bakgrund av WP:s sönderfall var det ur ett tyskt perspektiv helt enkelt nödvändigt att ge Sovjet stabilitetsgarantier. Några egentliga alternativ˙_till ESK finns då inte. Visionen av ett sådant säkerhetssystem hade framför allt sin betydelse genom att Sovjetunionen på så sätt kan erbjudas "ett kompanjonskap i Europa" ("eine Teilhabe an Europa") som kompensation för den militära reträtt Moskva nu måste göra. Till detta kom att medaljen ju även hade en annan sida och att man på många håll, även bland Förbundsrepublikens närmaste allierade, såg ESK som ett instrument att binda in tyskarna och förhindra att det enade Tyskland blev en stor kritisk massa i Europas mitt. Bonn höll och håller god min i detta spel.

De tyska stridskrafterna måste nu anpassas till det framtida Tysklands politiska och ekonomiska vikt. De kommer därmed att bli betydande, vilket kan väcka grannarnas historiskt betingade oro. Ett nytt europeiskt säkerhetssystem kan inte stöpas över en natt och innan ett sådant vuxit fram måste de tyska styrkorna bäddas in i och integreras i multilaterala strukturer.

I avvaktan på varthän "die normative Kraft des Faktischen" för Europa och kommer Tyskland nu att spela på en red olika instrument och verka för ett system med "interlocking institutions" eller "Vernetzung" för att använda ett genscherskt uttryck. Dessa instrument är NATO och NACC, ESK, CFE-förhandlingarna och deras fortsättning, WEU och EG som blivit en magnet för alla europeiska stater, även det tidigare Sovjetunionen, och som genom sin attraktionskraft fått en indirekt men viktig säkerhetspolitisk roll.

NATO har flera ur Bonns perspektiv oundgängliga uppgifter;att utgöra en militär motvikt till nukleärmakten Ryssland. Så länge det inte finns ett genuint demokratiskt styre i Moskva behövs NATO; att tjäna som västligt konsultations- och koordineringsinstrument för nedrustning och rustningskontroll;att säkra den amerikanska närvaron i Europa;att militärt integrera ett enat Tyskland och därmed lugna dess grannar såväl i öst som väst.

Även ESK har denna senare roll och fungerar dessutom som sagt som en ankarplats för den tidigare Sovjetunionen i Europa. NACC skall dels utnyttjas för att fånga upp de tidigare WP-stater som redan nu vill bli medlemmar av NATO, dels utnyttjas som ett slags säkerhetsnät och en politisk uppfostringsanstalt för de stater i OSS som nu befinner sig i fritt säkerhetspolitiskt fall. Man vill i Bonn se NACC som ett flexibelt instrumet utan något fast mandat som skall kunna hantera oväntade siutuationer. De neutrala sägs inte ha någon plats där av två skäl. Om de blev medlemmar skulle rådet ju bara bli en dubblering av ESK och dessutom för de neutrala en konsekvent genomtänkt och historiskt framvuxen säkerhetspolitik och har således inte något behov av säkerhetspolitisk uppfostran.

Trots alla försök att återuppliva WEU har organisationen förblivit i ett gränsland mellan varje medlemsstats egna drömmar om hur ett europeiskt säkerhetssystem borde utformas och en krass europeisk politisk och militär verklighet. Försöken att reaktivera WEU motiverades till en början i Bonn främst av att man med detta medel bakvägen skulle kunna föra in Frankrike i ett NATO-samarbete medan Frankrike sett WEU som ett medel att framför allt lösgöra Tyskland från det amerikanska beroendet. Detta spel pågår fortfarande och präglar också synen i Bonn respektive Paris på den planerade gemensamma fransk-tyska brigadens egentliga uppgift. I Bonn ses WEU dessutom som ett lämpligt instrument för att hantera en diskussion om det säkerhetspolitiska samarbetet i Europa som nu drar åt olika håll. Samtidigt som man för att blidka amerikaner, engelsmän och andra talar om västunionen som NATO:s europeiska pelare betonas att en europeisk politisk union vore ofullständig utan en försvarspolitisk komponent och att just är genom WEU som en sådan skall utvecklas.

Lika plötsligt som oväntat går seklet nu mot sitt slut som det en gång började, med ett starkt Tyskland i Europas mitt. "I Europa finns det 20 miljoner för många tyskar" löd ett slagord bland franska nationalister 1913. Blir det enade Tyskland med sina närmare 80 miljoner återigen 20 miljoner för stort och predestinerat att dominera över de vardera 60 miljonerna fransmän, britter och italienare? Kommer styrkebalansen i Europa att allvarligt rubbas?

Hittills har tyskarnas roll i Europa bestämts av den politiska och säkerhetspolitiska ordning som installerades efter 1945. I väst var dess officiella syfte att hejda Ryssland men den skulle även kontrollera ett återuppbyggt Tyskland. "Hålla amerikanerna inne, ryssarna ute och tyskarna nere". Med det sovjetiska tillbakadragandet och ett minskat amerikanskt engagemang har hackordningen nu ändrats. Tyskland är predestinerat att vara nummer ett på kontinenten vare sig det vill eller ej i kraft av sin storlek, ekonomiska styrka och geografiska position. Frågor om tyskarnas hemort och nationella identität kan inte längre besvaras med hänvisningar till hemhörighet i antagonistiska militärallianser eller oklarheter rörande den tyska framtiden. Med föreningen slutar militärblockens förmyndarskap. Den tid när Förbundsrepubliken kunde betrakta sig som en ekonomisk jätte men politisk dvärg är slut. Tyskarna är ej längre de trognaste drabanterna åt två rivaliserande supermakter.

Av en geopolitisk naturnödvändighet kommer Tyskland nu att återupptäcka sitt läge i Europas mitt och därmed i framtiden följaktligen även tvingas tillvarata sina politiska och ekonomiska intressen i öst. Hela Östeuropa söker sig nu till det Centraleuropa där tyskarna residerar och förväntningarna om tysk hjälp på vägen dit är stora. Demokratier, som dessutom är grannar, kan inte leva inom stängda gränser. Tysklands dragningskraft på folken i öst kommer att bli enorm. Utan en ekonomisk utjämning kommer den tidigare öst-västgränsen att förvandlas till en nord-sydgräns rakt genom Europa med Oder-Neisse som Europas Rio Grande. Det är därför ett tyskt egenintresse att knyta i första hand Polen, Ungern och Tjeckoslovakien till den europeiska gemenskapen. En sådan utveckling skulle även utgöra ett slags "Wiedergutmachung" för den tyska skulden till Europas delning och för de fasor som i tyskt namn drabbade dessa stater under det andra världs- kriget och den ekonomiska efterblivenhet som blivit följden av ett påtvingat ekonomiskt och politiskt system. Visionen av en förestående återkomst till Europa kan bidra till att dämpa potentiella konflikter mellan och inom de stater som skakade av sig tyranniet under revolutionsåret 1989.

Nolens volens kommer Tyskland därför att utsträcka sitt politiska inflytande, sin kultur och finansiella kraft österut. Vad det andra och tredje riket sökte uppnå med våld, en tysk ledarposition i Europa, har nu plötsligt fallit Förbundsrepubliken i händerna som en oväntad, men även oönskad, skänk från ovan. Plötsligt har tyskarna katapulterats till en position som de inte bara står oförberedda inför. Många anser sin stat snarare vara diskvalificerad än kvalificerad för en ledarroll. Förväntningar kommer att resas i östeuropa på att tyskarna skall spela rollen av vår tids Herkules och rensa upp de augiasstall som kommunisterna lämnat i arv. Samtidigt kommer de egentliga tyska avsikterna att misstänkliggöras, således ett slags "catch 22- situation". Den tyske Herkules skall, samtidigt som han förväntas utföra sina storverk, behandlas som en Gulliver och fjättras av grannarna från alla håll.

För att undvika varje frestelse att bli en vandrare mellan två världar är tyskarna emellertid också beroende av förståelse hos sina grannar. Ett ständigt varnande för Tyskland och misstänkliggörande av dess egentliga avsikter skulle kunna besanna de farhågor som Timothy Garton Ash givit uttryck för: "Den tyska örnen är inte längre fjättrad. De brutna kedjorna ligger på sluttningen. Han har lyft sina vingar en aning och utstött några vänliga skrin. Kommer han nu att breda ut sina vingar och lyfta, men denna gång för att hjälpa och inte för att gå till attack? Eller kommer han snarare, som den örn som Helmut Schmidt donerade till Washingtons zoo, sitta vresig på sin pinne, sluka sin rikliga föda och dystert klia sina bröstfjädrar med sin stora näbb?"

Tysklands ekonomiska makt är inte något hot i sig, så ej heller dess befolkningsstorlek. En farlig situation skulle först uppstå om Tyskland återigen blev en kritisk massa i Europas mitt genom att på nytt överskatta de möjligheter som det geografiska läget ger och underskatta sin potentiella sårbarhet. Förbundskanslern i den stora koalitionen mellan kristdemokrater och socialdemokrater, Kurt-Georg Kiesinger, präglade 1967 ett klassiskt uttryck om ett enat Tysklands "kritiska storlek": "Det är för stort för att inte spela en roll i styrkebalansen och för litet för att självt hålla krafterna omkring sig i jämvikt .. Därför kan ett sammanväxande av det delade Tyskland endast ses inbäddat i en process som övervinner öst-västkonflikten i Europa."

Det är i en sådan process som den tyska enheten har förverkligats och det är svårt att se hur utvecklingen i ett Europa som integreras alltmer skulle kunna gå så snett att de historiska misstagen upprepades och en tysk nationalstat återföll i den traditionella bismarckska tyska rollen som en centraleuropeisk stormakt, manövrerande mellan olika allierade i öst och väst sökande efter "Lebensraum".

För första gången har tyskarna nu inte förenats mot sina grannars vilja utan med deras samtycke. Det enade Tyskland betraktas inte längre av sin omvärld som ett hot och som en störande faktor utan som den bärande väggen i ett nytt europeiskt hus. Om vi vid årsskiftet 1991/92 skall vara rädda för Tyskland är det inte för att tyskarna skall breda ut sig i alla rum i det europeiska huset, och än mindre för vilsekomna ungdomar i öst och oförbätterliga smågrupper på yttersta högerkanten i väst, utan för att den tyska väggen inte skall visa sig stark nog under de kommande åren.

[ Close Window ]