To download the text in PDF-format:
Click with your right mousebutton on the icon and choose Save Target As.


En palestinsk stat - ett hot mot Israel?
- föredrag vid en Pugwashkonferens om Mellanöstern i Stockholm 10-12 december 1993.

En palestinsk stat, omfattande Västbanken och Gaza, har ofta karaktäriserats i termer som "en pistol mot Israels hjärta" och "en cancerhärd i Främre Orienten" med argumenten att PLO aldrig skulle kunna tänkas ge upp målsättningen att förstöra Israel. En palestinsk stat skulle bara vara en etapp på vägen mot detta mål och alla antydningar om en uppmjukad inställning endast taktiska. Den formulering om "en palestinsk stat som lever i fred vid sidan av Israel", som sedan 1976 ingår i alla svenska regeringsförklaringar om Mellanöstern betraktades enligt dessa resonemang som en axiomatisk omöjlighet. En återgång till 1967 års gränser skulle kraftigt öka Israels militära sårbarhet och öka krigsriskerna. En palestinsk stat bleve oundvikligen en tummelplats för extremister och utgångspunkt för terroraktioner mot Israel. Den skulle ej heller bidra till att lösa flyktingproblemen.

Dessa argument har med målmedvetenhet och emfas framförts av israeliska regeringar genom åren. Tillsammans med arabstaternas verbala militans och de palestinska terroraktionerna inom och utanför Israel har det lett till att de avgörande faktorerna för en palestinsk stats framtida politiska inriktning kommit i skymundan eller helt bortglömts i debatten.

Det självklara faktum har förträngts att även en palestinsk stat kommer att tvingas leva i en politisk verklighet. Dess framtida politiska och ideologiska inriktning kommer därför inte att präglas av militanta skrivningar i politiska program och stadgar och uttalanden av olika fraktionsledare inom PLO utan av faktorer som de existerande politiska och sociala realiteterna på Västbanken och i Gaza, de arabiska grannstaternas intressen i en palestinsk ministat, en sådan stats oundvikliga ekonomiska beroende av de oljerika konservativa arabstaterna, då framför allt Saudiarabien, det ömsesidiga ekonomiska beroende som uppstått mellan de ockuperade områdena och Israel sedan 1967, en palestinsk stats geografiska beroende av Jordanien och Israel för all in- och utförsel, Israels kolossala militära överlägsenhet samt multi- och bilaterala garantier och demilitariseringsöverenskommelser. Sist men inte minst måste de svårigheter den demografiska utvecklingen kommer att ställa den israeliska demokratin inför om ockupationen av Västbanken och Gaza fortsätter, även om så sker inom ramen för någon form av autonomilösning, tas i beaktande när framtida hotbilder målas upp.

En palestinsk stats politiska inriktning

Den politiska medvetenheten och mobiliseringen bland palestinierna är hög som ett resultat av exilen, den höga utbildningsnivån, urbaniseringen och den geografiska ooch sociala rörligheten. Debatten om fundamentala politiska frågor blir därför säkerligen lika intensiv i en palestinsk stat som i Israel och den kommer tyvärr nog inte bara att föras med politiska medel. En rad politiska grupperingar kommer, liksom i Israel, tävla om det politiska inflytandet alltifrån kommunister, baathister, storsyriska nationalister, panaraber till fundamentalistiska muslimska bröder. Många kommer att söka politiskt stöd utifrån.

Den enda någorlunda säkra förutsägelse som kan göras om en palestinsk stat är att denna kommer att få en PLO-prägel i så motto att såväl den palestinska diasporans som, fram till intifadan ,Västbanks- och Gazabefolkningens stöd åt PLO sedan länge varit nära nog enhälligt. Härav kan dock inga slutsatser om en palestinsk stats framtida ideologi dras.

PLO är en paraplyorganisation för en rad disparata och sinsemellan stridiga politiska grupperingar som i stort sett endast förenas av vad de gemensamt saknat - ett eget hemland. PLO rymmer således inom sig ett brett spektrum av politiska uppfattningar. Samtidigt är det emellertid av vikt att framhålla att Fatah spelar en klart dominerande roll. Denna organisation svarar för 80-90% av PLO:s medlemmar. Ideologiskt har emellertid Fatah hållit sig neutralt och vägrat ansluta sig till vare sig nasserism, baathism, kommunism eller det konservativa lägret. Frågor rörande en palestinsk stats ideologiska inriktning har av Arafat och majoriteten av Fatahs ledarskap avfärdats som alltför tidigt väckta och som kontraproduktiva och ägnade att splittra organisationen. Fatah har i linje därmed inte gjort någon ideologisk uttolkning av sin "palestinska revolution" i annat än termer som att den är nationell, antizionistisk och antiimperialistisk.

Genom att iakttaga neutralitet i de ständigt återkommande interarabiska stridigheterna kunde Fatah fram till gulfkriget få materiellt och ekonomiskt stöd från såväl Saudiarabien, Kuwait och Gulfemiraten som från Egypten och, fram till 1982, Libyen och Syrien. Vägran att ansluta sig till någon politisk ideologi och betoningen av att den politiska målsättningen att upprätta en palestinsk stat är en uppgift som åligger palestinierna själva har kunnat vinna anklang i alla läger men framför allt hos de breda palestinska lagren i diasporan genom sitt enkla och klara budskap. Detta har också varit helt fritt från de radikala gruppernas marxistisk-leninistiska testuggande som det stora flertalet av flyktingarna med sin traditionella bondebakgrund och ofta djupt religiösa förankring instinktivt tagit avstånd ifrån.

När en palestinsk stat väl bildats och den målsättning som hållit organisationen samlad uppnåtts har PLO mer eller mindre förlorat sitt existensberättigande och kan kanske komma att splittras och upplösas. I vart fall torde den rad av skilda ideologier som de olika grupperna inom PLO nu företräder ej mer eller mindre över en natt kunna kullkasta de existerande politiska och sociala realiteterna på Västbanken och i Gaza. Även många av dem som nu stöder de s k vägrargrupperna kan komma att inta en mer realistisk och pragmatisk hållning nör en palestinsk stat en gång bildats. Historien visar ju exempel på hur gerillaledare ändrat politisk profil när de väl fått påta sig politiskt ansvar. En stat kan ej tillåta sig att agera på samma sätt som en underjordisk organisation. Så länge ingen palestinsk statsbildning existerar anser sig många däremot ha allt att vinna men inget att förlora på desperata aktioner. När en palestinsk stat väl existerar skulle emellertid insatserna komma att bli alltför höga även för fanatiker. Det kan dock ej helt uteslutas att en självständighet kommer att leda till en "de långa knivarnas natt" och att radikala minoriteter söker oskadliggöra sina politiska motståndare och själva ta makten eller med spektakulära aktioner omedelbart sätta den nya statens existens i fara.

Om målet - en palestinsk stat - nåtts, oavsett om detta av vissa grupper endast sägs utgöra ett etappmål, torde dock den överväldigande majoriteten ej vara beredd att riskera vad som redan uppnåtts, väl medveten om att man som egen statsbildning själv helt får ta de direkta konsekvenser som terroraktioner skulle få i form av israelisk retaliering. En av de mest angelägna uppgifterna för en nybliven palestinsk stat blir därför att hålla den palestinska extremismen under kontroll. Befolkningen i de ockuperade områdena intar en realistisk hållning beträffande Israels existens och torde först och främst vara intresserade av att den israeliska ockupationen upphör.

Även de palestinier som etablerat sig i diasporan och ej tänker återvända men som i en palestinsk stat ser möjligheten att äntligen få ett nationellt pass, en flagga och ett hemland kommer att motverka politiska tendenser som syftar till att omintetgöra vad som efter många år äntligen uppnåtts. Dessa grupper har därför ett gemensamt intresse av att söka hålla alla äventyrare och maximalister under kontroll. Förutom att vägrargrupperna redan nu utgör en liten minoritet inom PLO försvagas de dessutom av inbördes rivaliteter mellan ledarna och ideologiska motsättningar trots allt marxistiskt frasmakeri.

Som företrädare för en självständig stat tvingas det palestinska ledarskapet att övergå från politisk retorik till att hantera handfasta politiska problem och realiteter. Den första stora frågan blir hur de återvändande flyktingarna skall omhändertas. Några påtvingade restriktioner i fråga om befolkningens storlek kommer självfallet ej att accepteras av en framtida palestinsk regering. Däremot kommer en sådan säkerligen att tvingas att sätta årliga tak för invandringen, detta för att klara av integreringen av flyktingarna. Ett fredsfördrag måste därför även innehålla bestämmelser som innebär att ingen arabstat abrupt kan tvinga iväg sin flyktingbefolkning till den nya palestinska staten utan palestinierna måste ges ett fritt val att leva inom eller utanför sitt återupprättade hemlands gränser. Uppskattningar om hur många av de uppemot fyra miljoner flyktingarna som skulle välja att återvända är omöjliga att ens tillnärmelsevis göra. Detta beror på faktorer som det politiska klimatet i och kring den nya staten, den kompensation dessa flyktingar kan tänkas erhålla som en följd av en fredsuppgörelse och de åtgärder övriga arabstater vidtar för de palestinier som önskar kvarstanna i sina nuvarande bosättningsländer. Många av 1948-års flyktingar och deras avkommor torde, trots att drömmen om hemlandet hållits levande, välja att stanna där de nu bor.

Palestinier skulle med palestinskt pass kunna leva som likvärdiga medborgare i andra arabstater. Detta gäller framför allt palestinier i Jordanien, Saudiarabien och emiraten samt de som etablerat sig i USA och Västeuropa. De skulle på så sätt få den nationella identitet de länge förvägrats men ändå välja att stanna kvar vid de babyloniska köttgrytorna i exilen.

De som återvänder torde därför i stor utsträckning komma från de grupper som är sämst integrerade i sina nuvarande bosättningsländer, d v s lägerflyktingar, de fattiga och de outbildade. Ett redan existerande palestinskt proletariat på Västbanken och inte minst i Gaza kommer därför att få nya tillskott. Detta kommer i sin tur att ställa stora krav på politiska och ekonomiska åtgärder så att ett växande socialt missnöje ej rubbar den politiska balansen i den nya staten och ger en rekryteringsbas för desperata aktioner. Den redan bosatta befolkningen på Västbanken och i Gaza skulle för lång tid framöver utgöra en klar majoritet i den nya staten och den torde ej vara beredd att acceptera att ledningen för en ny stat helt övertas utifrån och att en ny ockupationsmakt i praktiken ersätter den tidigare.

En av de svåraste frågorna kommer därför säkerligen att bli hur makten skall fördelas mellan det nuvarande ledarskapet på Västbanken, de sedan århundraden ledande familjerna och de palestinska ledare som skulle komma utifrån under en palestinsk "law of return".

Ekonomiska och politiska motsättningar kommer vidare oundvikligen att uppstå mellan den redan bofasta befolkningen på Västbanken och dem som återvänder, i synnerhet som bristen på arbetstillfällen kommer att vara akut.

Spänningar mellan de båda "rikshalvorna" blir troligen också oundvikliga. Krav kommer säkerligen att ställas från det svårt överbefolkade Gaza om att flyktinglägren där skall tunnas ut och folk flyttas till Västbanken. Fördelningen av ekonomiska resurser och utländskt bistånd mellan de båda områdena blir en annan källa till konflikter, i synnerhet som Gazas ekonomiska betydelse kommer att öka då området blir den palestinska statens enda utlopp mot havet.

Födelsevåndorna kommer således att bli stora, och mot bakgrund av vad som ovan sagts kan inga säkra slutsatser dras om en palestinsk stats framtida politiska inriktning. Meningsbrytningarna kommer att bli många, från förespråkare för ett västerländskt demokratiskt system till olika extrema socialistiska varianter.

En palestinsk stat skulle dock även kunna möta självständigheten med en rad fördelar som andra småstater saknat vid sin självständighet. En stabiliserande faktor är befolkningens homogenitet. Alla skulle vara arabisktalande och till över 90% inte bara muslimer utan tillhörande samma gren av islam, den sunnitiska.

Genom UNRWA:s försorg har vidare palestinierna den högsta utbildningsnivån i arabvärlden. En byråkratisk infrastruktur har i decennier funnits i lägren och PLO har ju under långa tider utgjort en stat i staten med egna självstyrande organ i Libanon. I UNRWA:s palestinska personal finns därför redan en fungerande administrativ apparat för palestinska inrikes-, hälsovårds-, social- och utbildningsministerier. Många palestinier har nu lång erfarenhet av kvalificerade administrativa arbeten på andra håll i arabvärlden, inte minst i gulfområdet. En palestinsk stat skulle därför inte, som så många av tredje världens stater, behöva lida brist på inhemsk expertis för sin statsförvaltning.

En palestinsk stats relationer med övriga arabstater

Ett av de flitigast använda och kanske mest slagkraftiga israeliska argumenten mot en palestinsk stat är att denna skulle bli en språngbräda för en samlad arabisk attack mot Israel och således utgöra "en dolk mot Israels hjärta". Historien har emellertid visat att ingen av de arabiska frontstaterna har låtit PLO tvinga in dem i några äventyrligheter. En självständig palestinsk stat skulle än mindre vara i stånd att göra så. En ensidig palestinsk provokation, utförd med baktanken att den skulle dra in en enad arabvärld i ett krig mot Israel skulle därför vara ett risktagande av en så enorm omfattning att den faller på sin egen orimlighet.

De stater som av ideologiska skäl kan väntas uppmuntra palestinska extremister att utföra aktioner mot Israel och som själva skulle fortsätta med militant retorik efter en uppgörelse, d v s Libyen och det icke-arabiska Iran, saknar av geografiska skäl möjligheter att direkt påverka skeendet. De kan ej heller påtvinga en palestinsk regering sin politik och än mindre själva störta en palestinsk regering.

Däremot är just de arabstater som har störst möjligheter att utöva ett direkt inflytande på en palestinsk stat samtidigt de som har mest att frukta av ett nytt krig eller en av palestinier uppmuntrad politisk instabilitet i Mellanöstern, nämligen Egypten och Jordanien samt inte minst Saudiarabien och de oljerika gulfstaterna som är destinerade att bli den nya statens huvudfinansiärer. En palestinsk stat, som accepterats av trovärdiga palestinska representanter i en internationell konferens, skulle förse dessa stater med ett moraliskt panarabiskt fikonlöv samtidigt som den skulle lösa ett inrikespolitiskt problem. För det politiska ledarskapet i dessa länder blir det därför en politisk huvuduppgift att tillse att en palestinsk stat ej ger sig in på sådana äventyrligheter att den överenskommelse som äntligen uppnåtts riskerar att bringas på fall.

Kung Hussein accepterade Rabat-resolutionen om PLO som palestiniernas legitima företrädare, men detta skedde i en tvångssituation och han torde aldrig helt ha uppgivit hoppet eller ambitionerna om att på något sätt inom Jordaniens gränser erövra Västbanken åter. Hussein har i stället bidat sin tid i förhoppning om att utvecklingen på ett eller annat sätt skulle spela honom i händerna. Detta betyder emellertid inte att en fredsuppgörelse direkt kommer att resultera i någon form av palestinsk-jordansk statsbildning.

Inte minst på grund av samtliga i en uppgörelse deltagande arabstaters behov av att få PLO bundet av en sådan och ge arabiska eftergifter och kompromisser en palestinsk legitimitet förefaller ett sannolikare scenario vara att en självständig palestinsk stat proklameras som, förr eller senare, åtminstone formellt själv beslutar om någon form av anknytning till Jordanien. Palestinierna utgör redan nu mer än hälften av Jordaniens befolkning, en majoritet som skulle bli än större i en jordansk- palestinsk federation eller konfederation. Med ett militärt helt övermäktigt Israel i väster och avsaknad av stöd för en aggressiv politik hos de stater man är finansiellt och politiskt beroende av, förefaller det snarare för en palestinsk stat naturligt att rikta eventuella expansiva politiska ambitioner mot Jordanien, varvid räkningen med kung Hussein för september 1970 sent omsider skulle kunna göras upp.

Något tillspetsat kan därför sägas att en fredsuppgörelse - oavsett om den leder till en självständig palestinsk stat eller någon form av anknytning till Jordanien - innebär att det huvudsakligen kommer att åligga kung Hussein att hålla radikala palestinska strömningar under kontroll.

Kungen saknar ej förutsättningar härför. Jordanien kommer att bli den palestinska statens port mot arabvärlden och en stängning av gränsen vid Jordanfloden skulle därför kväva denna. Militärt kommer vidare en palestinsk stat att leva inte bara på Israels utan öven Jordaniens nåd och Amman skulle, även om det blev kännbart för Jordanien självt, kunna utvisa palestinier i hundratusental till en Västbank som redan skulle ha stora bekymmer med att absorbera dem som återvänder från flyktinglägren.

Den syriska synen på en federation mellan Jordanien och en palestinsk stat är en annan. I den syriska nationella myten var Syrien från omkring 200 f Kr fram till första världskriget ett geografiskt begrepp omfattande de nuvarande staterna Syrien, Libanon, Israel och Jordanien. Syrien sägs därför ha ett särskilt historiskt ansvar i kampen för palestiniernas nationella rättigheter, vilket är ett av motiven bakom Assads hårdhänta försök att få PLO under sin kontroll. Palestiniernas sak sägs av historiska skäl i än högre grad vara Syriens än PLO:s angelägenhet eftersom Syrien, inte minst i det styrande panarabiska Baath-partiets ögon, anser sig ha ett övergripande politiskt ansvar för hela regionen.

En palestinsk stat utgör ändå själva grundelementet i den officiella syriska synen på hur palestinafrågan skall lösas, men Damaskus har uttrycklingen vänt sig mot alla tankar på en jordansk-palestinsk konfederation. I stället efterstävas en framtida palestinsk stat med någon form av garanterat syriskt inflytande som på sikt skall kunna leda fram till en från Damaskus styrd konfederation med Libanon, Jordanien och den palestinska staten.

Om en allomfattande fredsuppgörelse väl kommit till stånd är emellertid Syriens möjligheter att förhindra ett samgående mellan Jordanien och den palestinska staten begränsade. Även Syrien kommer då att ha ett starkt egenintresse av att hålla extrema grupper under kontroll förutsätt att upprättandet av en palestinsk stat är kopplat till att den israeliska annekteringen av Golanhöjderna upphör. I en sådan situation är en tyst israelisk-syrisk överenskommelse om att hålla palestinska äventyrligheter under kontroll ingen omöjlighet, vilket ju de återkommande syriska ingripandena mot PLO i Libanon och den tysta överenskommelsen mellan Jerusalem och Damaskus om gränserna för den syriska närvaron söder om Beirut visat.

Ett israeliskt tillbakadragande från Golan som en följd av ett samtidigt syriskt-israeliskt fredsavtal skulle vidare komma att ske gradvis och åtminstone omfatta en femårsperiod varför Syrien skulle ha ett starkt nationellt intresse att tillse att ett samtidigt gradvis israeliskt tillbakadragande från Västbanken ej stördes av palestinska extremister.

I dessa perspektiv kan kanske Syrien komma att finna det i sitt eget intresse att acceptera en jordansk-palestinsk konfederation eller federation och koncentrera sina ansträngningar på att hålla denna utanför Kairos, Riyadhs och Bagdads intressesfärer i förhoppningen att de syriska nationella ambitionerna på sikt skall kunna tillgodoses genom vänskapliga relationer med den jordansk-palestinska statsbildningen.

Om palestinafrågan däremot löses utan syrisk medverkan kommer Damaskus att göra allt som står i dess makt för att sabotera uppgörelsen och för att göra den palestinska staten till en permanent oroshärd.

En dolk mot Israels hjärta?

Tanken att en palestinsk stat skulle utgöra ett dödligt hot mot Israel och av egen kraft kunna rubba en i en fredskonferens framförhandlad uppgörelse som garanteras av stormakterna förefaller mot ovanstående bakgrund föga trolig. Omgiven av arabiska grannar som beslutat sig för att svälja den bittra kalken och i en freduppgörelse accceptera Israels existens, skulle den bli ytterst sårbar militärt. Varje uppgörelse som innebär israeliskt tillbakadragande från Västbanken kommer dessutom med nödvändighet att åtföljas av demilitariseringsåtgärder och restriktioner beträffande offensiva vapen och antal soldater. Omfattande säkerhetsgarantier för Israel blir vidare ett amerikanskt och israeliskt sine qua non i en fredsuppgörelse. Sådana kan utformas på en rad olika sätt, exempelvis i form av bilaterala garantier eller multilaterala sådana inom eller utom FN:s ram, demilitariserade zoner, internationella fredsbevarande styrkor och "technological peace-keeping devices" av den typ som nu används i Sinai.

En stark regering i en palestinsk stat kan dock ej komma till stånd utan någon form av reguljära styrkor. För det första är ju sådana ett slags självständighetsattribut utan vilket en självständighet, med alla de begränsningar en sådan ändå kommer att innebära, knappast vore acceptabel för palestinierna. För det andra behövs miltära kontingenter för att trygga den inre säkerheten, hålla radikala grupper under kontroll och tillse att inga väpnade aktioner vidtas från palestinskt territorium mot Israel. En palestinsk armé skulle kunna ges sådana begränsningar att den i praktiken skulle bli en styrka som kan upprätthålla den inre ordningen i den palestinska staten, inte minst under det övergångsskede då de israeliska styrkorna dras tillbaka. En palestinsk armé skulle användas för att patrullera den israelisk-palestinska gränsen, förhindra stridigheter mellan rivaliserande palestinska fraktioner och stoppa försök av palestinska extremistgrupper att ta sig in i Israel.

Offensiva vapen skulle därför tillåtas endast till ett rent symboliskt antal medan armén skulle förses med defensiva vapen i tillräcklig omfattning för att kunna fullfölja de uppdrag som ovan nämnts. Militära palestinska styrkor med sådana uppgifter skulle utgöra en säkerhetsgaranti för Israel.

Om en palestinsk stat blir alltför kringgärdad med restriktioner i detta avseende skulle detta däremot endast tjäna de mot Israel oförsonliga krafterna. Ju större trovärdighet en palestinsk stat får för palestinierna själva desto svagare kommer irredentismen att bli och desto större blir dess möjligheter att överleva.

De militära oddsen mot en palestinsk stat är dessutom så överväldigande att varje provokation måste betraktas som ett nationellt självmordsförsök. Gaza och Västbanken skiljs åt av israeliskt territorium med en bredd från 32 till 55 kilometer. Gazaremsan är mellan 8 och 15 kilometer bred och knappt 50 kilometer lång. Sikten in i området skyms varken från land eller hav. Gaza har ingen förvarningstid mot flygangrepp och varje kvadratmeter kan till fots nås från Israel inom en timme och med militära fordon på ett par minuter. Västbanken sträcker sig knappt 140 km från norr till söder. Dess största bredd är 65 km, dess minsta, vid Jerusalem, cirka 30 km. Ingen punkt på Västbanken når utöver 40 kilometers radie från närmaste israeliska gränspunkt medan de flesta områden ligger inom 30 kilometers avstånd. Några naturliga hinder som skogar, etc finns inte utan israeliska militära fordon kan nå alla platser på mindre än en timme. Soldater till fots behöver högst sex timmar för att nå fram till den mest avlägsna platsen. Även Västbanken saknar således helt förvarningstid för flygattacker och hela området kan observeras från israeliskt luftrum med blotta ögat.

Ovansagda innebär emellertid inte att farorna för från Västbanken och Gaza initierade terroraktioner mot Israel helt skulle elimineras, i synnerhet ej om gränserna hålls någorlunda öppna. Om en palestinsk statsbildning kommer till stånd får emellertid denna, som ovan nämnts, själv ta följderna av de israeliska retalieringsaktioner som ovillkorligen skulle komma utan att kunna påräkna något stöd från sina arabiska bröder. Israel skulle exempelvis, förutom att genomföra attacker mot mål på Västbanken, även kunna avskära förbindelserna mellan denna och Gaza eller kanske på 10 minuter återbesätta Gaza.

Det israeliska tillbakadragandet från Västbanken och Gaza skulle vidare säkerligen ej ske omedelbart efter en fredsöverenskommelse utan över en fem- eller tioårsperiod under vilken de israeliska styrkorna etappvis dras tillbaka till särskilt överenskomna säkerhetszoner.

En palestinsk stat skulle därför leva på Israels nåd. Israel skulle inte bara hårdhänt kunna bemöta palestinska provokationer, begångna med eller utan en palestinsk regerings goda minne, utan t ex genom att över en natt stänga gränsen orsaka massarbetslöshet och social oro.

Mot ovanstående resonemang kan invändas att statskupper i Egypten, Syrien, Jordanien och Saudiarabien över en natt skulle kunna ändra förutsättningarna för en fredlig utveckling i Mellanöstern och att de israeliska gränserna därför endast kan säkras genom kontroll av Golan-höjderna, Gaza och Västbanken. Regimförändringar i extrem riktning i de arabiska grannstaterna kan självfallet inte uteslutas och ej heller möjligheten att en radikaliserad arabvärld då skulle försöka utnyttja en palestinsk stat som en spjutspets mot Israel.

En sådan utveckling skulle dock kunna förebyggas genom att en fredsuppgörelse även innefattar överenskommelser om en gränsövervakning i FN:s regi, t ex vad beträffar gränsövergångarna till Jordanien för att förhindra terroristinfiltration och vapensmuggling. Truppbegränsningsarrangemang liknande dem som finns i den egyptisk-israeliska fredsöverenskommelsern skulle även kunna tillämpas vad gäller områdena strax öster om Jordan-floden.

De enstaka arabstaternas kombinerade militära potential är vidare en sak, möjligheten att dessa skulle kunna enas i en gemensam militär ansträngning en helt annan. De svårigheter som tornar upp sig inför eventuella försök till en gemensam arabisk militör aktion, i form av historiska och politiska rivaliteter, politisk misstänksamhet och skilda nationella och politiska prioriteringar, förefaller oöverstigliga.

Genom sin högt utvecklade spaningsteknik och sitt effektiva underrättelseväsen skulle Israel vidare ej behöva riskera att möta en attack vid sin gräns med den palestinska staten, d v s i praktiken 1967 års gräns. Om ett större antal styrkor skulle samlas i Jordanien skulle detta säkerligen uppfattas som ett causus belli. Den israeliska armén skulle, vis av erfarenheetrna från Yom Kippur-kriget 1973, snabbt rycka in för att ta kontroll över de palestinska höjderna mot Jordandalen och om så behövdes i preventivt syfte slå till och föra striden på jordansk eller syrisk mark.

Det ömsesidiga ekonomiska beroendet - en fredsfaktor

Den ekonomiska utvecklingen sedan 1967 har gjort de ockuperade områdena och Israel ekonomiskt beroende av varandra i en utsträckning som ej kan förbises i en framtida förhandlingsuppgörelse. De olika sektorerna inom de ockuperade områdenas ekonomier står nu i ett beroendeförhållande till motsvarande sektorer i Israel. En allt större del av jordbruket har inriktats på den israeliska marknadens behov. Den lilla export av industriprodukter som förekommer går mest till den arabiska befolkningen i Israel. De fåtaliga fabrikerna på Västbanken har i stället i stor utsträckning blivit underleverantörer till israelisk industri. Omkring två tredjedelar av de ockuperade områdenas "export" går till Israel som svarar för närmare 90% av deras "import" medan endast 1,5% kommer från Jordanien. Västbanken och Gaza är nu Israels efter USA största exportmarknad och de ockuperade områdena spelar således en viktig roll för stora delar av den israeliska ekonomin.

En palestinsk stat kommer vidare att, för att upprätthålla förbindelserna mellan sina två delar, bli beroende av transportvägar över israeliskt territorium. Så gäller även för stora delar av en palestinsk stats export och import som dock kan ta omvägen via Aqaba i Jordanien. Till detta kommer så att en palestinsk stats vatten- och elförsörjning liksom till en början även livsmedelsförsörjningen endast kan tryggas i ett nära samarbete med Israel. Ett aldrig så omfattande arabiskt bistånd till en palestinsk stat kan ej över en natt frigöra Västbanken och Gaza från detta ekonomiska beroendeförhållande, något som man på Västbanken och i Gaza ej heller säger sig efterströva. Därmed kan en god grundsten sägas föreligga för ett framtida ekonomiskt samarbete över öppna gränser mellan en palestinsk stat och Israel som i sin tur kan lägga en fast grund för en fredlig samexistens grundad på ekonomisk pragmatism och ömsesidig nytta och beroende där varje stat har ett direkt intresse i grannstatens välfärd.

Den akuta bristen på vatten i Israel, som nu tar 30% av sitt grundvatten från källor på Västbanken, nödvändiggör även denna ett samarbete under ömsesidigt hänsynstagande. Andra tänkbara samarbetsprojekt mellan Jordanien, Israel och en palestinsk stat vore avsaltningen av havsvatten, utvinning av mineraltillgångarna i Döda havet och gemensamma ansträngningar för att bevara dess nuvarande vattennivå samt gemensam utveckling av hamnarna i Eilat och Aqaba vid Röda havet.

Den förre israeliske utrikesministern Abba Eban har talat om en de facto-konfederation mellan Jordanien, Vöstbanken och Israel och använt Benelux som ett eftersträvansvärt exempel. En väg dithän vore öppna gränser som, under hänsynstagande till palestiniernas känslighet för sin egen ekonomiska sårbarhet, skulle kunna leda till en industrialisering av Västbanken och Gaza med hjälp av offentliga och privata israeliska och arabiska investeringar, palestinska privata investeringar, en öppen arabisk marknad för israeliska varor och vice versa och ett samarbete inom turistnäringen. I sistnämnda avseende kommer självfallet frågan om Jerusalems framtida ställning att spela en viktig roll.

Jerusalem

En palestinsk statsbildning utan Jerusalem är ej tänkbar. Den av Israel annekterade delen utgör den största statsbildningen på Västbanken och Jerusalem är förbindelselänken mellan Nablus i norr och Hebron i söder. I Jerusalem har vidare större delen av den palestinska akademiska, politiska och sociala eliten sin hemvist och där finns de viktigaste sociala och politiska institutionerna liksom de palestinska dagstidningarna. Till detta kommer att staden inte bara för palestinierna utan även för andra araber har en så central religiös och därmed även politisk betydelse. Östra Jerusalem är därför en palestinsk stats naturliga huvudstad.

Om palestinierna accepterade en lösning utan Jerusalem skulle resultatet bli en definitiv utfrysning ur alla arabiska och islamska sammanhang med de konsekvenser detta inte minst skulle få för biståndet till den nya staten från de oljerika staterna. Dessa skulle i stället använda sina resurser till att stjälpa en israelisk- palestinsk överenskommelse.

Det i FN:s säkerhetsråds resolution 242 ställda kravet på israeliskt tillbakadragande från ockuperade områden måste även gälla Jerusalem. En rad olika lösningsförslag har lagts fram. Det skulle föra för långt att här gå in på dessa. För att vara politiskt acceptabel måste emellertid en sådan innebära att Jerusalem i framtiden blir huvudstad såväl i Israel som i den palestinska staten och att alla parter ges fritt och obegränsat tillträde till de för sin religion heliga platserna. Dessa skulle kunna internationaliseras och ställas under gemensam palestinsk och israelisk bevakning samtidigt som de arabiska delarna av Jerusalem kommer under palestinskt styre och de judiska under israeliskt.

Bosättningarna - en militär fördel eller ett förhandlingskort?

Under 1973 års krig på den syriska fronten visade sig de israeliska bosättningarna ej vara en säkerhetsfaktor utan tvärtom ett hinder för den israeliska motoffensiven. De israeliska styrkorna fick skynda till deras försvar, vilket skapade extra problem för den israeliska framryckningen liksom för evakueringen av de civila bosättningarna. På samma sätt skulle de israeliska bosättningarna i tättbefolkade arabiska områden på Västbanken kräva särskilda försvarsinsatser om ett nytt krig skulle utbryta.

Om bosättningarna tillåts vara kvar skulle de utgöra ett ständigt potentiellt mål för terroristattacker och därmed underminera den palestinska statens auktoritet och själva grundvalarna för en fredsöverenskommelse. Så länge israeliska bosättningar tillåts skulle vidare flyktingar från 1948 och deras avkommor ej se någon anledning att uppge sina krav att åter få bosätta sig i vad som nu är Israel. Bosättningarna skulle i stället utgöra en ständig påminnelse om den tidigare ockupationen och de förnedringar som var förknippade med denna. De skulle därför utgöra ett hinder för en normal samexistens mellan de båda staterna i det tidigare Palestina.

Ett av det viktigaste, men samtidigt svåraste, problemen i en uppgörelse blir kompensationsfrågorna. Om icke dessa regleras på ett generöst sätt kommer de att som en varböld infektera relationerna mellan Israel och den palestinska staten och ge de oförsonliga palestinska grupperna politisk ammunition. En generös och flexibel tillämpning av rätten till kompensation skulle emellertid kunna minska de politiska spänningarna och även underlätta en palestinsk regerings arbete att integrera de återvändande flyktingarna.

De israeliska bosättningarna skulle härmed kunna bli ett bidrag till freden i stället för den säkerhetsfaktor i ett nytt krig som de ursprungligen sades vara avsedda att utgöra. Om Israel återämnade dessa till den palestinska staten skulle palestinska krav på ett återvändande till Israel och ersättning för konfiskerad arabisk egendom förlora politisk tyngd. De evakuerade bosättningarna och den konfiskerade marken på Västbanken skulle vidare som en politisk gest kunna erbjudas återvändande flyktingar från lägren i Libanon, Syrien och Jordanien. Med sin redan existerande infrastruktur skulle dessa underlätta den svåra integreringen av flyktingarna äen om flyktingproblemet ju långt ifrån skulle kunna lösas genom en sådan gest.

Samtidigt skulle den palestinska regeringen deklarera att den därmed ansåg generalförsamlingen resolution 194 (III) från 1949 om ersättning åt flyktingarna uppfylld från israelisk sida. De arabiska tillgångar som övergavs i samband med flykten 1948 skulle från israelisk sida förklaras utgöra kompensation för de egendomar som de judar som lämnat arabvärlden sedan 1948 måst lämna efter sig utan ersättning och båda parter skulle deklarera att de ej längre reser några ersättningskrav mot varandra. På så sätt skulle bosättningarna kunna bli ett centralt israeliskt förhandlingskort i en fredsuppgörelse.

En fortsatt ockupation - det verkliga hotet mot Israel

En riskfaktor ur israelisk synvinkel är hur den arabiska befolkningen i det egentliga Israel kommer att reagera om en palestinsk stat upprättas på Vätbanken och i Gaza. Kommer denna att verka som en magnet och leda till krav på att de områden i Israel som har en stark arabisk befolkningskoncentration, som den s k triangeln i Galiléen skall anslutas till den palestinska staten? Detta och andra områden med arabisk befolkningsmajoritet skulle ju enligt FN:s delningsplan från 1947 tillhöra den arabiska staten i Palestina. Den arabiska befolkningen i själva Israel utgör nu omkring 17% av det totala invånarantalet. Utbrytningshotet måste därför ses som en politisk realitet och av de allvarligaste konsekvenserna för Israel om en palestinsk stat bildas.

Dessa risker måste emellertid vägas mot de konsekvenser en fortsatt israelisk överhöghet över Västbanken och Gaza kommer att få. Om en fredsuppgörelse uteblir kommer på sikt spänningarna mellan judar och araber att växa inne i Israel, inte minst med tanke på att araberna redan är en andra klassens medborgare med en rad inskränkningar i sina demokratiska rättigheter. Situationen kan därför på sikt bli så explosiv att de risker en palestinsk stat medför i fråga om de israeliska arabernas lojalitet förefaller mera lätthanterliga. En lösning vore att avkräva en slags lojalitetsförklaring av de israeliska araberna och t ex låta dessa välja mellan palestinskt och israeliskt medborgarskap. De som väljer det förra skulle kunna bo kvar i Israel om de nu så önskar med då förlora de medborgerliga rättigheter de nu åtnjuter som t ex rätten att rösta.

Påståendena att en palestinsk stat i sig skulle utgöra ett militärt hot mot Israel faller som ovan framgått på sin egen orimlighet. Ett annat argument som ständigt framförs är att den skulle bli en tummelplats för terrorister och en utgångspunkt för aktioner mot Israel. Som tidigare påpekats kommer det att ligga i en palestinsk stats självbevarelsedrift att söka hålla palestinska terrorister under kontroll. Attacker kan trots detta säkerligen inte undvikas.

Det största hotet mot Israel och judiska liv ligger dock i en fortsatt ockupation. Attackerna mot judar har intensifierats under intifadan. De har även brutaliserats och krävt flera judiska liv och, vad mera är, förövats av invånare på de ockuperade områdena. Motsättningarna tycks alltmer återfå den karaktär de hade före 1948, d v s en inbördes strid mellan de judiska och arabiska invånarna i det tidigare brittiska mandatet Palestina med palestiniernas arabiska grannar som passiva åskådare.

Hur välvillig en fortsatt ockupation än skulle bli och vilken form av autonomi som än medges är det otänkbart att befolkningen på de ockuperade områdena kommer att acceptera en fortsatt tillvaro under någon form av israelisk överhöghet och kontroll.

En oundviklig följd av en fortsatt israelisk kontroll i någon form av arabiska områden blir att den förståelse och det moraliska stöd Israel nu kan påräkna i västvärlden ytterligare kommer att minska. Det faktum att nazitidens grymheter blir allt längre tillbakaliggande i tiden kommer också att bidra till en sådan utveckling. "Lidandets rätt" kommer i stället i internationell opinion att alltmer överflyttas till palestinierna. Israels internationella isolering kommer därmed ytterligare att öka.

Israel har nu utvecklats till en demokrati vars invånare vad medborgerliga rättigheter beträffar kan indelas i fyra kategorier: judarna i det egentliga Israel som har de rättigheter och skyldigheter som karaktäriserar en demokrati, araberna i Israel som visserligen får rösta i allmänna val men vars rättigheter på en rad områden är inskränkta (över 90% av marken i Israel kan t ex enligt lag ej överlåtas till araber), bosättarna på Västbanken som har alla rättigheter men inga skyldigheter, samt slutligen palestinierna på Västbanken och i Gaza som lever i ett rättslöst tillstånd utsatta för undantagslagstiftining som Israel övertagit av den brittiska mandatärmakten, och som man från judisk sida betecknade som värre än det nazistiska Tyskland lagar, när den före Palestinas delning tillämpades mot judar.

En inkorporering av Västbanken och Gaza, antingen denna sker genom att områdena införlivas med Israel genom lagstiftning som Golan och östra Jerusalem eller de facto genom en fortsättning av den nuvarande ockupationspolitiken, ställer därför Israel inför två lika svåra dilemman. Antingen måste palestinierna ställas utanför det politiska systemet, varigenom Israel helt förlorar sin demokratiska karaktär, eller också måste de få fulla politiska och demokratiska rättigheter. Den zionistiska drömmen om en stat där judar kunde leva en normal nationell tillvaro skulle slås definitivt i spillror.

Israels misstänksamhet mot de grundläggande arabiska intentionerna är av historiska skäl lättförståelig liksom den djupt grundade övertygelsen att endast judarna själva kan svara för sin egen säkerhet. Endast ett politiskt erkännande av Israels gränser kan dock göra dessa säkra. En internationellt garanterad lösning av palestinaproblemet inneärande upprättandet av en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza skulle därför inte bara garantera Israels fortsatta judiska karaktär och den judiska statens överlevnad som en demokrati utan även bäst tjäna landets säkerhetspolitiska intressen.

Upprättandet av en palestinsk stat skulle inte garantera en absolut säkerhet - inga stater lever under sådana garantier - men alla andra lösningar innebär betydligt allvarligare och större risker för Israels fortbestånd.

Ingmar Karlsson

[ Close Window ]