Vem och vad är en turk?

[ Kapitel i boken Turkey: from tutelary to liberal democracy? Sekel bokförlag 2009 ]

Det osmanska nationsbegreppet

I det osmanska riket var nationstillhörigheten knuten till religionen. Till den ortodoxa nationen (millet) hörde till exempel alla medlemmar i den ortodoxa kyrkan oavsett om de var araber, greker, serber, rumäner eller bulgarer. Eftersom islam betraktades som en fulländning av de båda övriga monoteistiska religionerna var tron ovidkommande så länge undersåtarna betalade skatt

Den tolerans som det osmanska riket visade mot oliktänkande är ett av de första exemplen i historien på pluralism och kan tjäna som ett exempel för dagens Europa. Vid flera tillfällen blev riket en tillflyktsort för dem som förtrycktes och förföljdes i Europa, som 1492 då tusentals judiska flyktingar från Spanien fick skydd och under den ryska framryckningen i Kaukasus på 1800-talet då många av de små folken där flydde till Anatolien.

I takt med att den nationella väckelsen i Europa växte sig starkare kom emellertid nationsbegreppet i det osmanska riket att förvandlas från ett religiöst till ett etniskt och nationellt. Moskva såg sig inte bara som en garant för den ortodoxa kyrkan utan även för den serbiska och bulgariska nationalism som blev en följd av att nationsbegreppet etnifierades medan man i Frankrike och Storbritannien i synnerhet engagerade sig i grekernas och sedan armeniernas nationella befrielsekamp. De nationella upproren i Serbien 1804 och Grekland 1821 blev början till stora territoriella förluster i imperiets europeiska hjärtland..

1839 lanserades en serie reformer som gick under det sammanfattande begreppet tanzimat, närmast omorganisera, omstrukturera, eller perestrojka i modernt språkbruk. Målsättningen med dessa var att reformera imperiet efter europeiska förebilder och att göra de osmanska undersåtarna till moderna medborgare med likhet inför lagen oavsett religion eller social status. En rad osmanska institutioner avskaffades, den statliga administrationen centraliserades, ett postväsende öppnades, en obligatorisk grundskola infördes samtidigt som ett franskspråkigt gymnasium grundades och en ny civil- och strafflag antogs. Ett dekret från 1856 gav uttryckligen skydd och lika rättigheter åt imperiets kristna medborgare innebärande bland annat rätten till egna skolor, rätten att göra militärtjänst samt avskaffande av tidigare särbeskattning.

Syftet med detta var framför allt att återvinna de kristnas minoriteternas tilltro till och solidaritet med imperiet och på så sätt dämpa deras separatistiska ambitioner och därmed även göra det svårare för de europeiska stormakterna, då i synnerhet Ryssland, att utnyttja dem som instrument i sin politik att försvaga och slå sönder imperiet.

Detta skedde samtidigt som sultanerna gjorde stora ansträngningar att reformera och så att säga förvästliga imperiet. Dessa reformer, som fick sin inspiration från utvecklingen i Frankrike, ebbade ut efter det att Frankrike besegrats av Preussen i det fransk-tyska kriget 1871 och som en reaktion betonades åter den islamiska karaktären av imperiet till förfång för västerniseringspolitiken. Tanzimat hade dock djupt förändrat imperiet även om alla dess mål inte uppnåddes.

Under slutet av 1800-talet sökte den så kallade ungosmanska rörelsen återigen inspiration från Europa, då särskilt Frankrike och England. Den förespråkade en konstitutionell regering och diskuterade öppet frågor om medborgerliga fri- och rättigheter. Efter stark motreaktion från sultanen drog sig ungosmanerna tillbaka från den politiska scenen men deras frihetsideal och moderniseringsideal överlevde och togs sedan upp av ungturkarna som med stöd av den västorienterade militära eliten valde den revolutionära vägen. En av ungturkarnas bestående gärningar var att de påbörjade en turkisk nationsbyggnadsprocess kombinerad med en västernisering som de betraktade som ofrånkomlig för en turkisk nations överlevnad.

Så sent som 1910, när stora delar av väldet på Balkan redan gått förlorade, var bara 50 procent av befolkningen muslimer medan de ortodoxa upp gick till 41 procent, katolikerna till sex procent och tre procent var druser, nestorianska kristna och judar.

Efter det första världskriget hade segrarmakterna ambitionen att karva upp det osmanska imperiet sinsemellan. Den 10 augusti 1920 tvingades tre emissarier från sultanen att i Sèvres utanför Paris skriva under ett fredsfördrag med villkor som blev mera långtgående än de som drabbade de andra besegrade makterna. Under ledning av den brittiske premiärministern Lloyd George bestämdes då att allt turkiskt territorium i Europa tillsammans med större delen av Anatoliens västkust skulle tillfalla Grekland som redan ockuperat Izmir (Smyrna) och börjat annektera stora landområden runt denna ekonomiskt och strategiskt viktiga stad liksom östra Trakien på den europeiska sidan av Dardanellerna och Marmarasjön.

Armenier och kurder skulle upprätta självständiga stater i östra Anatolien. Frankrike tilldelades en stor "inflytandezon" i söder som gränsade till dess NF-mandat i Syrien. Italien, som hade trupper i Antalya på sydkusten, fick en ännu större zon omfattande hela den södra Medelhavskusten och stora områden inne i landet. Istanbul skulle placeras under internationell kontroll och en särskild stormaktskommission bildades med uppgiften att administrera både Bosporen och Dardanellerna. Endast en liten del av Anatolien runt Ankara och en kustremsa vid Svarta havet lämnades kvar till turkarna.

Det besegrade osmanska riket tycktes inte ha något att sätta emot. Armén var besegrad och ledarna för ungturkarna hade flytt från Istanbul och lämnat landet.

Turkarnas fader

Nu trädde Mustafa Kemal in på den politiska scenen och vände utvecklingen på ett sätt som sedan kom att ge honom epitetet Atatürk (turkarnas fader).

Han samlade en grupp officerare kring sig, skapade en ny nationell armé och upprättade en nationalförsamling och en skuggregering i det avlägsna Ankara och förklarade krig mot ockupationsmakterna. Efter en svår start med militära nederlag lyckades han vända utvecklingen. Fler och fler slöt sig till hans trupper och den 24 augusti 1921 slogs den grekiska armén tillbaka vid floden Sakarya ett tiotal mil väster om Ankara. Krigslyckan vände nu. Från det anatoliska höglandet drevs de grekiska trupperna tillbaka för att sedan bokstavligen köras ut i havet. Izmir återerövrades och de allierade styrkorna vid Dardanellerna drog sig tillbaka utan att riskera en strid med den framryckande turkiska armén. Atatürk förvandlade på kort tid en hotande nationell katastrof till en triumf och fick tillnamnet gazi, en beteckning för den som vunnit en seger i det heliga kriget. I det vapenstilleståndsfördrag som undertecknades den 11 oktober samma år med Storbritannien, Frankrike, Italien och Grekland gick dessa med på att även utrymma östra Trakien och den 19 oktober tågade den nya nationella armén in i Istanbul. Redan tidigare hade gränsen i öster mot Sovjetunionen fastslagits.

Sèvres-fördraget upphävdes och förhandlingar om ett nytt fördrag inleddes den 20 november i Lausanne. Efter långa förhandlingar undertecknades det den 21 juli 1923. Turkiet blev nu en självständig stat inom de gränser som råder i dag med undantag för provinsen Antakya som efter en överenskommelse med Frankrike år 1937 överfördes från det franska mandatet i Syrien. Som den enda av de under första världskriget besegrade makterna lyckades Turkiet genom Atatürks agerande förkasta de villkor som segrarmakterna dikterat.

Han övertog dock ett land i ruiner. Under balkankrigen 1912-1913 och första världskriget hade omkring två och en halv miljon anatoliska muslimer, 600-800 000 armenier och 300 000 greker mist livet. Anatoliens befolkning hade minskat med tjugo procent. I tolv provinser var över trettio procent av de vuxna kvinnorna änkor och stora delar av landsbygden låg öde. Under sitt tillbakatåg från västra Anatolien bedrev grekerna den brända jordens taktik. I Manisa förstördes 13 633 av 14 773 byggnader, i Alasehir 4 350 av 4 500 och i Karamürsel 830 av 847 för att ta några exempel. Till den dramatiska befolkningsminskningen kom sedan ett befolkningsutbyte som innebar att 1,3 miljoner grekiskt-ortodoxa, många turkspråkiga, mellan 1922-24 lämnade de områden i Anatolien där de bott i generationer medan 500 000 muslimer, många med grekiska som modersmål, flyttade in från Grekland. Detta innebar en ytterligare nettominskning av befolkningen på tio procent. Bara 17 procent av befolkningen levde nu i städer med mer än 10 000 invånare mot 25 procent före kriget, en följd av att de kristna samfunden varit mera urbaniserade. Med dem försvann den utbildade klassen och företagarna. Kvar blev huvudsakligen en bondebefolkning på 12 miljoner människor.

Turkiets enda val var nu enligt Atatürk att hinna i kapp västvärlden. Hans credo blev nu:

Civilisation, det är västvärlden, den moderna värld som Turkiet måste bli en del av om det skall överleva, nationen är fast besluten att exakt och fullständigt både till innehåll och form anta den livsstil och de metoder som vår tids civilisation erbjuder alla stater.

En förutsättning för att nå detta mål var i sin tur att alla tankar på revanschism och panturanska (storturkiska), panottomanska eller panislamiska ideologier gavs upp och att alla krafter i stället koncentrerades på en modernisering och återuppbyggnad av de områden som utgjorde den nya republiken Turkiet. För att understryka att den nya staten inte var baserad på en dynasti, ett imperium eller en tro flyttades huvudstaden från Istanbul till landsortshålan Ankara på den anatoliska högslätten i hjärtat av den nya nationalstaten.

Atatürk strävade efter att skapa en modern, homogen och sekulär nationalstat. Nationen måste hållas i handen är ett yttrande som tillskrivs honom. Han såg Turkiets osmanska och islamiska arv som det största hindret för sitt projekt. Han vidtog därför drastiska åtgärder för att undanröja dessa hinder. Kalifatet avskaffades liksom de religiösa domstolarna, söndag blev helgdag i stället för fredag, böneutropen fick bara ske på turkiska. Det latinska alfabetet infördes I stället för det arabiska och Atatürk reste själv kors och tvärs över Anatolien med krita och svart tavla i handen och gav undervisning i skolorna och på bytorgen till ett folk som plötsligt blivit analfabeter. En övergång till den gregorianska kalendern proklamerades, efternamn blev obligatoriska och en ny klädedräkt föreskrevs där fezen ersattes med en cylinderhatt och kvinnorna gavs rösträtt. Schweiz fick stå modell för en ny civillagstiftning samtidigt som den italienska straff- och den franska förvaltningslagen övertogs.

Det osmanska rikets stora kulturella arv sågs som ett hinder eftersom det påminde om en Orient som Turkiet definitivt skulle lämna bakom sig. Här blev bytet av huvudbonad en viktig symbol. I tal efter tal över hela landet gick Atatürk till attack inte bara mot fezen utan också mot slöjan: "Hur kan mödrar och döttrar i en civiliserad nation ta till sig denna sed, denna barbariska attityd? Det är ett sorgligt skådespel som gör hela nationen till ett åtlöje. Här måste åtgärder vidtas omedelbart."

Så skedde dock inte. Ett totalförbud mot slöjan föreslogs först på en partikongress 1935 men förslaget föll. Däremot infördes ett förbud mot bärande av huvuddok för anställda i alla offentliga institutioner liksom på skolor och universitet.

Genom att ersätta det arabiska med det latinska alfabetet vände sig Turkiet medvetet mot väst och bröt en stark länk till sitt muslimska arvegods. Genom att den nya generationen inte fick lära sig det arabiska alfabetet blev de totalt avskurna från den osmanska kulturen och dess värderingar.

Språkpurister förespråkade en total utrensning av alla ord av icke-turkiskt ursprung och en del av förändringarna var så stora att de hotade att helt undergräva språkförståelsen. När Atatürk personligen för första gången introducerade det nya språket, för övrigt i ett tal riktat till den besökande svenske kronprinsen Gustav Adolf 1934 i Ankara, sägs inte ens tolken ha förstått det budskap han framförde. Enligt en närvarande påminde Atatürk under framförandet om en skolpojke som just lärt sig läsa. Här kan inskjutas att dragomanen (översättaren) vid den svenska beskickningen i Istanbul, språkmannen Johannes Kolmodin, ingick i den kommitté som skapade ett latinskt turkiskt alfabet. Enligt uppgifter som dock inte är bekräftade bidrog han med bokstaven ö.

Atatürk såg nationen som en historisk nödvändighet som i sin tur krävde att alla medborgare skulle omfatta samma kultur, identitet och syn på världen och inte som en frivillig sammanslutning av individer med olika subidentiteter inom ramen för en övergripande turkisk identitet. Detta nya system, kemalismen, var dock bara västerländskt till sin form men auktoritärt och dogmatiskt i sin substans. Reformerna dikterades uppifrån och västerniseringen hängdes i mycket upp på symboler medan västerländska koncept som representativt styre, pluralism och yttrande- och tankefrihet kom i bakgrunden. Genuint demokratiska reformer såg snarast som opassande för Turkiet. Bara genom ett starkt centraliserat system skulle visionen om ett europeiskt Turkiet kunna bli verklighet. Republikanismen sattes över demokratin, en konstruerad etnisk och religiös homogenitet över mångfalden, militären över det civila samhället och staten över samhället.

Genom detta nationalstatsprojekt skulle de många folk som kommit som flyktingar eller som i tidigare generationer flyttat in från Kaukasus och Balkan, albaner, bosniaker, makedonier, pomaker, bulgarer, tatarer, lazer, tjerkesser, tjetjener med flera, fås att omfatta en ny identitet och bli turkar, ett begrepp med en starkt nedsättande karaktär som under den osmanska tiden närmast haft betydelsen bondlurk. Begreppet turk baserades alltså inte på några rasistiska idéer och föreställningar om Blut und Boden utan turk blev var och en som önskade bli medborgare i den nya statsbildningen. Än i dag bankas uttryck som att en turk är värd hela världen in i medvetandet.

Ironiskt nog skedde denna integration på basis av det osmanska nationsbegreppet där religionen utgjorde basen. Efter det turkisk-grekiska kriget 1921 skedde således ett befolkningsutbyte där turkisktalande ortodoxa kristna från Anatolien byttes ut mot grekisktalande muslimer från de tidigare europeiska delarna av det osmanska väldet. De enda undantagen från denna på religion baserade assimilering var de religiösa minoriteter som erkändes av Turkiet i Lausannefördraget, det vill säga judar, armenier och grekisk-ortodoxa kristna.

Kurderna blir ”bergsturkar”

Universitetet i Tübingen identifierade i en studie för några år sedan ett femtiotal olika etniska och religiösa undergrupper i Atatürks konstruerade turkiska nation. Många hade som Atatürk själv med en makedonisk mamma och turkisk pappa en blandad etnisk bakgrund och dessa anammade lättare den nya identiteten medan denna kombination av påtvingad sekularisering och turkifiering var betydligt mera svårsmält för kurderna. Redan Xenophon omnämner på 400-talet före Kristus kurdochoi i Anatoliens sydöstra bergstrakter. Även om några av de främsta förespråkarna för en ny turkisk identitet som Ziya Gökalp var av kurdiskt ursprung vägrade det regionalt sammanhållna och religiöst präglat feodala kurdiska stamsamhället att acceptera denna nya turkiska identitet där kurderna klassificerades som bergsturkar.

När den turkiska republiken bildades bodde omkring 80 procent av befolkningen på landsbygden. I det av mäktiga jordägare, agor, kontrollerade kurdiska stamsamhället i östra och sydöstra Turkiet låg denna siffra över 90 procent. De marktillgångar som skulle delas var ofta mycket magra och våldsamma konflikter om vattentillgångar, odlingsbar jord och betesmarker förhindrade inte bara utvecklingen av en politisk solidaritet utan även framväxten av en kulturell identitet och gemenskap.

Under den osmanska tiden användes agorna som ett verktyg för att kontrollera de kurdiska territorierna. De som stödde osmanerna i deras krig mot Persien gavs en autonomi och kunde som emirer själva styra sina områden i utbyte mot att de betalade skatt och förpliktade sig att vara lojala mot riket i krigstider. Samtidigt gjorde tid efter annan andra agor och shejker (religiösa ledare) uppror mot sultanerna i Istanbul och lierade sig med perserna. Under dessa uppror förekom det ofta att andra kurdiska stammar samarbetade med staten mot rebellerna.

Den centraliserade stat som Atatürk skapade utgjorde ett direkt hot mot agornas auktoritet. Han hade två möjligheter att krossa deras makt och få kontroll över de kurdiska områdena: antingen bryta ner stamstrukturerna och integrera befolkningen i statens sociala strukturer eller samarbeta med agorna och använda dem som sina maktverktyg.

Båda dessa vägar komplicerades emellertid av att nationalismen var en av de grundpelare som Atatürks moderniseringsprojekt vilade på och att syftet med detta som sagt var att skapa ett homogent turkiskt samhälle. Varje associering med en annan identitet än den turkiska betecknades som separatism och förräderi. Detta gällde i synnerhet varje antydan om "kurdiskhet". Även om några av de främsta förespråkarna för en ny turkisk identitet, som Ziya Gökalp, själva var av kurdiskt ursprung vägrade det regionalt sammanhållna och religiöst präglade feodala kurdiska stamsamhället att bli klassificerat som "bergsturkar".

Vidare upprörde avskaffandet av kalifatet den kurdiska befolkningen som mobiliserades mot detta beslut av agorna, vars auktoritet i sin tur ofta förstärktes av shejkerna och ledande företrädare för de inflytelserika sufiordnarna. En första utmaning kom från kurdiska stamhövdingar i östra Turkiet, som 1925 i islams namn revolterade mot den nya ordningen. 47 ledare för detta uppror arresterades och hängdes sedan i Diyarbakir, den största kurdiska staden. Ett mordförsök på Atatürk i Izmir ledde till ytterligare avrättningar och 1927 krossades ett större uppror.

Oroligheterna stävjades emellertid inte. Atatürks strävanden att modernisera den nya republiken ledde till fortsatta försök att underminera stamhövdingarnas, de stora jordägarnas och shejkernas maktposition, vilket i sin tur ledde till ett antal uppror och ett krigstillstånd som varade fram till 1937.

Ett slags modus vivendi uppnåddes därefter men resultatet blev också att utvecklingssatsningarna och investeringarna uteblev. Östra och sydöstra Turkiet blev ett område dit statstjänstemän som av olika anledningar gjort sig obekväma skickades på straffkommendering. Samtidigt hade agorna och det religiösa ledarskapet ett intresse av att förhindra en modernisering som oundvikligen skulle försvaga och på sikt bryta upp de sociala strukturer som garanterade deras makt. De hade därför inget intresse av ett starkt engagemang från regeringens sida för regionens problem.

Följden blev fattigdom och isolering, en kombination som gjorde dessa områden till de minst integrerade i den nya republiken.

Trots att de utgjort en kompakt lokal majoritet har kurderna, vars andel av Turkiets befolkning uppskattas till mellan 15-20 procent eller mellan 10 och 13 miljoner, aldrig varit en homogen etnisk grupp utan uppvisat stora skillnader i religion, språk och livsstil. En klar majoritet är sunnimuslimer men tillhörigheten till olika sufiordnar, främst naksibendi och qadiri, har orsakat en splittring utöver den som blivit en följd av stamstrukturerna och den feodala ordningen. Denna splittring har ytterligare förstärkts av att många kurder, kanske 30 procent, är aleviter, som framgått tidigare en heterodox gren av islam med många ickemuslimska inslag.

Det finns även en klar språklig skillnad. Det finns stora grupper som talar zaza, som språkligt skiljer sig avsevärt från kurmandji. I vissa trakter som Tunceli och Bingöl finns det stora grupper med ett dubbelt minoritetsskap, zazatalande aleviter.

Ett stort antal kurder, kanske en majoritet, har genom åren både frivilligt och ofrivilligt migrerat till västra Turkiets storstäder, där många hamnat i förorternas kåkstäder medan många andra framgångsrikt integrerats i det turkiska samhället. I dag är kurder aktiva på alla områden av det sociala och politiska livet. Ungefär 25 procent av ledamöterna i parlamentet är kurder och samma proportion gäller även för topparna inom näringslivet. Tre av landets tidigare presidenter har varit av kurdiskt ursprung. Ett sådant är således i sig ingen orsak till diskriminering. Det finns till och med kurder i det starkt nationalistiska partiet MHP.

Ett betydande antal kurder har blivit integrerade in i det turkiska samhället men detta kan förvisso inte tas som indikation på att Turkiet inte har något kurdiskt problem. Även en stor del av de integrerade kurderna upplever en stark frustration på grund av de inskränkningar som staten gjort i deras möjligheter att fritt uttrycka sin identitet. Självständighet, autonomi eller federation, vilket utomstående ofta förespråkar, skulle dock inte lösa den kurdiska frågan. Eftersom förmodligen en knapp majoritet av kurderna nu lever i de västra delarna av Turkiet eller är på annat sätt integrerade in i det turkiska samhället är detta inte några realistiska alternativ. Trots bitterheten efter den långa väpnade konflikten är spänningarna på gräsrotsnivå mellan kurder och turkar låga. Varje lösning som skulle innebära en institutionalisering av den etniska skillnaden skulle riskera att göda etnisk antagonism.

Det långa och blodiga kriget i sydöstra Turkiet under 1980- och 1990-talet ledde därför bara till minimala öppna spänningar mellan turkar och kurder i övriga delar av landet, där blandäktenskapen mellan turkar och kurder också är talrika. Majoriteten av Turkiets kurder visade klart sin önskan att leva i fred men med krav på att respekteras som kurder och som sådana inkluderas i det turkiska samhället. Om så inte varit fallet hade de genom att stödja PKK kunnat göra varje turkisk storstad till en krigszon.

Av kronologiska skäl varierar assimileringsgraden. De som migrerade till Istanbul, Ankara, Izmir och andra storstäder före 1960-talet integrerades snabbt i sin nya omgivning. Migrationen därefter och fram till utbrottet av oroligheterna i slutet av 1980-talet var främst motiverad av en önskan om ett bättre liv men skedde i så stor skala att inte allas förväntningar kunde uppfyllas. De som lämnade de kurdiska kärnområdena därefter gjorde det som flyktingar undan ett krig som lett till att deras byar förstörts eller tvångsutrymts och deras förutsättningar att integreras i det turkiska samhället blev därför sämre.

Motståndet mot den sekulära turkiska nationen

Sekularism var som ovan nämnts ett centralt element i Kemal Atatürks moderniseringsprojekt och här såg Atatürk Frankrike som en modell. Ett statligt religiöst direktorat – Diyanet – inrättades för att hålla de religiösa yttringarna under kontroll. Medan islam tidigare utgjort en brygga som förenat de olika samhällsklasserna uppstod nu en klyfta som lever kvar än i dag mellan den sekulariserade utbildade nya klass som Atatürk skapade och den fortfarande religiöst präglade majoriteten både på landsbygden och i de framväxande slumområdena i det urbaniserade Turkiet.

Försöken att radikalt omskriva turkisk kultur, historia och identitet ledde till en permanent Kulturkampf mot det egna samhället. När Turkiet fick ett flerpartisystem 1946 kom religionen gradvis att bli en allt starkare politisk faktor. Efter det att det demokratiska partiet bildats tvingades Atatürks efterträdare på presidentposten, Ismet Inönü, att göra avsteg från det dittills statsbärande republikanska folkpartiets sekulära väg för att förhindra en väljarflykt. Så infördes till exempel en frivillig religionsundervisning i skolorna och 1949 utsågs en premiärminister, Semsettin Günaltay, som betraktades som en islamist. Detta förhindrade dock inte att det republikanska folkpartiet förlorade parlamentsvalen 1950. När det demokratiska partiet övertog makten gjordes ytterligare avsteg från Atatürks sekulära väg. Man tillät nu åter böneutrop på arabiska och statliga pengar gick till öppnandet av religiösa skolor för att utbilda imamer och andra religiösa företrädare.

Inflyttning till städerna från landsbygden tog fart och denna var av en större omfattning än vad både den framväxande industrin och de kommunala inrättningarna kunde absorbera. Oreglerade bosättningsområden, så kallade gecekondu (byggt under en natt) växte fram i storstädernas utkanter och dessa immigranter tog med sig sina traditionella, av islam präglade, levnadsformer in i städerna. Denna utveckling skapade en sociologisk bas för islamistiska partier.

Det första islamistiska partiet, Milli Nizam Partisi, den nationella ordningens parti, grundades av Necmettin Erbakan år 1970. Denne, som var professor i mekanik vid det Tekniska Universitetet i Istanbul, valdes 1969 in i parlamentet som oberoende representant för den religiöst konservativa staden Konya i Centralanatolien. Partiet förbjöds redan i mars 1971, då den turkiska militären tog makten bakom scenen, anklagat för antisekulära aktiviteter. År 1973 blev Erbakan ledare för ett nytt parti, eller rättare sagt samma parti med ett nytt namn – den nationella räddningens parti - som visade sig attraktivt för en stor del av den traditionellt orienterade väljarkåren. I 1973 års val fick partiet 12 procent av rösterna och 48 mandat.

Erbakan fick nu en central plats på den politiska scenen och bildade överraskande en koalitionsregering med Bülent Ecevit. Denne var då ordförande i det republikanska folkpartiet, vars mål nummer ett var att upprätthålla arvet efter Atatürk. I denna allians skulle således två motpoler i turkisk politik samarbeta, å ena sidan Atatürks sekulära parti och å den andra den nya självmedvetna islamistiska rörelsen. Det enda som egentligen förenade dem var en stark turkisk nationalism som ledde dem att 1974 beordra invasionen av Cypern för att skydda den turkcypriotiska minoriteten inför en hotande enosis med Grekland.

När militären intervenerade 1980 förbjöds Erbakans nationella räddningspartiparti liksom alla andra politiska organisationer. När det gamla politiska gardet 1987 åter fick arbeta politiskt blev Erbakan ledare för ett nytt parti Välfärdspartiet Refah. Den demografiska utvecklingen gav partiet en ny bred rekryteringsbas. Under 1980- och 1990-talen exploderade migrationen till Turkiets alla storstäder. Istanbuls invånarantal fördubblades. Med 19 procent av de totala rösterna i kommunalvalet 1994 vann välfärdspartiet borgmästarposterna i 30 städer, däribland Istanbul och Ankara och i 327 mindre kommuner. Erbakan satte då skräck i det sekulära Turkiet genom att samla tusentals anhängare vid Sultan Eyüp-moskén i Istanbul och där deklarera:

Detta är Guds gåva. Refah kommer snart att ha makten. Det finns ingen annan lösning på den kris vi genomlever än den rättvisa ordningen. Vår seger slutar inte här. Vårt nästa mål är en islamisk enighet över hela världen. Istanbul är den muslimska världens politiska huvudstad.

Olycksprofetior som detta och andra uttalanden framkallade bland sekularisterna uppfylldes inte utan både i Ankara och i Istanbul fick medborgarna se hur de finansiella skandaler som varit typiska för tidigare administrationer minskade även om korruptionen inte utrotades. I Istanbul planterades träd under ledning av den nye unge dynamiske borgmästaren Tayyip Erdogan, vattenförsörjningen började fungera liksom sophämtningen och stadsluften förbättrades och det stod snart klart att denne hade mera långtgående politiska ambitioner.

De etablerade partierna fortsatte sitt intrigspel mot varandra vilket bidrog till att Refah blev största parti med 21,3 procent i de parlamentsval 1995 som hölls ett och ett halvt år efter kommunalvalen. Detta genombrott för välfärdspartiet förorsakade en panik inom det turkiska sekulära etablissemanget som förstärktes ytterligare när Tansu Ciller, ledare för Den sanna vägens parti, föll för Erbakans erbjudande att stoppa de parlamentariska undersökningar som skulle inledas mot henne på grund av talrika anklagelser om korruption och ekonomiska oegentligheter. Priset för detta var en politisk pakt där Erbakan skulle överta premiärministerposten de första två åren i en koalitionsregering för att sedan efterträdas av Ciller och efter många och komplicerade turer bildade Erbakan den 28 juni 1996 regering med Tansu Ciller.

Erbakan glömde nu snabbt allt tidigare tal om att Turkiet skulle lämna Nato och avbryta det militära samarbetet med Israel och upphäva tullunionen med EU och han gjorde heller inga försök att uppfylla sina tidigare löften om ökade kulturella rättigheter för den kurdiska minoriteten. Av denna retorik hade heller inget hörts i valkampanjen 1995 när den turkiska väljarkåren blivit mera nationalistisk i takt med att inbördeskriget i sydost trappats upp.

Trots denna återhållsamhet uppstod snart konfrontationer med det sekulära etablissemanget som dock inte bottnade i skrivningar i Refahs partiprogram, där lojaliteten med det sekulära systemet betonades eller på lagförslag som framförts av regeringen. Misstankar om en dold religiös agenda väcktes i stället av uttalanden av olika partifunktionärer med till exempel krav på att det skulle vara tillåtet att be under arbetstid. Kvinnliga partimedlemmar uppträdde med huvuddok i offentliga sammanhang och Erbakan hävdade i tal utanför parlamentet de troendes rätt att leva under shari´a-lagarna. Droppen som fick den sekulära bägaren att rinna över blev en inbjudan från en borgmästare från välfärdspartiet i en stad nära Ankara till den iranske ambassadören att tala på en "Jerusalemafton".

I februari 1997 inledde den turkiska militären en kampanj där islamisk fundamentalism (irtica) utmålades som det största hotet mot Turkiets nationella säkerhet. Via det nationella säkerhetsrådet, där militären då hade majoritet, presenterades en katalog med 18 punkter som i praktiken var villkor som regeringen Erbakan måste uppfylla. Hotet var underförstått men klart. Om så inte skedde skulle militären gripa in. När Erbakan försökte spela på tid igångsattes en kampanj där media, den statliga byråkratin, rättsväsendet men också parlamentariker som tillhörde koalitionspartnern Den sanna vägens parti mobiliserades. Fackföreningar och arbetsgivarorganisationer bildade sin egna "sekulära fronter". Som ett resultat av detta tryck föll regeringen Erbakan den 18 juni 1997 i vad som kommit att kallas den första postmoderna statskuppen.

Den yngre generationen i partiet med Tayyip Erdogan och Abdullah Gül i spetsen insåg nu att deras parti befann sig i en återvändsgränd. Med en islamiseringspolitik à la Erbakan kunde man inte längre fånga röster i Turkiet. Endast en liten minoritet av turkarna ville ha en islamisk stat. Ett parti präglat av Erbakans politik skulle därför aldrig kunna få mer än de femton procent av rösterna man fått i det senaste parlamentsvalet. Enligt väljarundersökningar utgjorde omkring fem procent av väljarkåren vad man kan kalla en hård kärna, det vill säga väljare som ville ha en religiös stat som tillämpade shari’a-lagarna på alla områden och som var helt emot den sekulära staten. En annan grupp, omkring tio procent, ville se en större roll för islam i samhället. För dem var religionen viktig som identitetsgivare och identitetsbärare för den turkiska nationen medan frågan om shari’a skulle tillämpas eller inte ansågs oviktig.

Dessutom hade det ju klart visat sig att militären och byråkratin (den djupa staten) var fast beslutna att förhindra varje islamiseringspolitik och att de i detta avseende hade en bred majoritet bakom sig. Erbakans idéer om att Turkiet skulle vända sig till den islamiska världen med ambitionen att där spela en ledande roll sakande också stöd inte bara i Turkiet utan också bland de länder som förväntades acceptera och följa detta turkiska ledarskap. Även Erbakans islamistiska retorik hade svalnat efter det att Egyptens president Mubarak inte hade tid att ta emot honom som premiärminister och när Qadhdhafi utnyttjade Erbakans besök i Libyen till att läxa upp honom för förtrycket av kurderna.

Fazilets parlamentsfraktion splittrades och "modernisterna" bröt sig loss och bildade under ledning av Tayyip Erdogan och Abullah Gül Rättvise-och utvecklingspartiet (AKP). Det presenterades som ett brett konservativt parti som respekterade islamiska värden dock utan att ha ett utpräglat religiöst program. Även Erbakans anhängare bildade ett eget parti, Saadet Partisi (närmast lycksalighetens parti!)

Denna splittring av den islamistiska rörelsen var något armén och de rätttrogna kemalisterna sedan länge eftersträvat men resultatet blev inte det förväntade.

AK-partiet blev nu den parlamentariska motkraften till den styrande trepartikoalitionen under Bülent Ecevit. Denna hade störtat landet in i en djup ekonomisk kris. De politiska reformer som var ett villkor för förhandlingar om ett EU-medlemskap hade fördröjts på grund av spänningar i koalitionen vars anseende nått en bottennivå.

När inre konflikter inom regeringskoalitionen tvingade fram ett nyval i november 2002 kunde AK-partiet erbjuda ett nytt trovärdigt politiskt alternativ. Partiet hade lämnat Erbakans islamistiska linje, ingen kunde det göra ansvarigt för den ekonomiska krisen, i parlamentet hade det röstat för politiska reformer och därmed visat att det var redo att fortsätta på vägen mot EU och det snabbare än Ecevits regering har gjort.

Detta val blev ett politiskt jordskred. AK-partiet fick drygt 34 procent av rösterna och egen stabil majoritet. På grund av den tioprocentsspärr som införts efter militärkuppen 1980 - ironiskt nog just för att förhindra att religiöst orienterade partier skulle kunna få några mandat - kom dessutom bara det republikanska folkpartiet åter in i parlamentet efter att tidigare ha stått utanför. Inget av de övriga partierna klarade spärren, således inte heller de tre som utgjort regeringskoalitionen. De straffades nu för sitt vanstyre och för den finansiella kris de försatt landet i. Partitrolösheten hade aldrig tidigare varit så stor och väljarna visade sig vara mer benägna än någonsin att ge sin röst till ett parti som tycktes erbjuda hopp om något nytt.

Här spelade Erdogans person en stor roll. Han var inte bara en karismatisk ledare med folklig bakgrund och ursprung i ett av Istanbuls fattigkvarter där han gjort sig känd som en duktig fotbollsspelare utan hade också som ovan nämnts varit en framgångsrik borgmästare i Istanbul mellan 1994 och 1998. Själv kunde han visserligen inte ställa upp som kandidat efter att ha fått ett temporärt politiskt yrkesförbud efter den postmoderna kuppen men detta gjorde också att han sågs som en outsider och inte förknippades med politisk och ekonomisk korruption.

Det stora stödet för AK-partiet berodde inte på att väljarna trodde att det eftersträvade en islamisk stat. Väljarna gav det sina röster därför att de hoppades och trodde att partiet skulle sätta stopp för yoksolluk (fattigdom) och yolsuzluk (korruption.) Erbakans nya skapelse, Saadet Partisi, kom med sin islamistiska retorik inte i närheten av spärren utan fick bara några få procent.

”The Ottoman empire strikes back”

När Erdogan bildade regering fruktade många att denna process skulle upprepas och att han skulle följa en dold agenda med syftet att genom en så kallad salamitaktik gradvis islamisera den sekulära republiken.

Som en historisk ironi som Atatürk knappast kunde förutse är det religiöst färgade AKP och kurderna nu de främsta förespråkarna för Turkiets EU-medlemskap och den europeiska hemhörighet som var Atatürks politiska målsättning medan motståndet är starkast i just de institutioner – armén och den statliga byråkratin ("den djupa staten"), som han själv skapade för att nå detta mål.

Sammanfattningsvis har Atatürks turkiska stat varit för sekulär för sunniterna, som i ett EU-medlemskap ser en garanti för att de skall kunna utöva sin religion utan den sekulära statens kontroll. Den var vidare för turkisk för kurderna och för sunnitisk för aleviterna som nu kräver en officiell status för sina bönehus. Även andra grupper vill nu göra sin stämma hörd och ge uttryck för sin identitet och särart som azerier, tjerkesser, de georgisktalande lazerna, araberna i Hatay, assyrier/syrianerna och många andra folk som till exempel hemshinerna i bergen vid Svartahavskusten med sin armeniska dialekt.

I augusti 2005 reste statsminister Erdogan till Diyarbakir och höll där ett tal med budskapet att den kurdiska frågan och PKKs terrorism var två olika problem som inte fick sammanblandas. Han talade också om en kurdisk subidentitet som inte fick sammanblandas med en superidentitet. Dessa båda identiteter måste i stället ses som en helhet. Han myntade begreppet ett "konstitutionellt medborgarskap” som förenade alla landets invånare utan hänsyn till deras etniska eller religiösa bakgrund:

En stor och mäktig nation måste ha tillräckligt självförtroende att se sig själv, erkänna sina misstag och synder i det förflutna och fortsätta med förtroende in i framtiden. Den kurdiska frågan är inte något som berör en del av vår nation utan oss alla. Den är också mitt problem… Vi accepterar den som en realitet och är beredda att lösa den… Vi är beredda att lyssna till var och en som har något att säga och att samråda med var och en som är för rättvisa… Turkiet skall inte gå tillbaka från den punkt vi har nått. Vi skall inte backa från vår demokratiseringsprocess.

Man kan därför lite tillspetsat hävda att reformprocessen innebär att the Ottoman empire strikes back. De grundpelare som detta byggde på, religion, etnisk mångfald och ett osmanskt arv som kemalismen försökte göra rent hus med gör sig på nytt påminda och utvecklingen går nu från turkarnas republik till en republik där man kan känna sig välkommen och hemma även som sunnnit, alevit eller kurd och där de olika identiteterna kompletterar varandra, något som de renläriga kemalisterna och de sekulära fundamentalisterna i den djupa staten, armén och byråkratin, ser som ett hot mot Atatürks nationsbygge.

Medan det Osmanska riket karaktäriserades som Europas sjuke man tillhör dagens Turkiet Europas friskaste. Ekonomin har växt med en tredjedel under de senaste fem åren och tillväxten under 2006 ligger kring åtta procent.

På kort tid har Turkiets institutionella och legala system ändrats och förväntningarna ökat på högre levnadsstandard, respekt för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.

Mycket återstår att göra i reformprocessen men Turkiet är idag ett öppnare och mer demokratiskt samhälle än någonsin tidigare i sin historia och det hägrande medlemskapet i den europeiska unionen är huvudförklaringen till detta.

Trots att Turkiet har aldrig varit så uppriktigt i sin strävan att bli en del av den europeiska familjen som nu och trots att EUs mjuka kraft har reformerat Turkiet samtidigt som USAs hårda kraft slagit sönder och orsakat kaos i Irak har EU aldrig agerat med sådant hyckleri som nu. Det framstår allt tydligare att beslutet att öppna förhandlingar med Turkiet inte var uppriktigt menat i många huvudstäder utan att man där var övertygad om att Turkiet inte skulle kunna uppfylla kraven för ett medlemskap. När så visade sig vara fallet har nya kriterier - geografiska, geostrategiska och religiösa, kulturella och historiska - införts och plötsligt talas det nu också om EUs absorptionsförmåga – som om någon medlemsstat blivit absorberad av EU.

Ingen tidigare medlemskapsprocess har blivit så politiserad och spelat så starkt på religiösa och kulturella fördomar. Nationella och regionala intressen har tagit överhanden och de europeiska visionerna har fått ge vika för kortsiktiga inrikespolitiska politiska kalkyler och ett statiskt historiskt tänkande.

Samtidigt som motståndarna till ett turkiskt EU-medlemskap gärna talar om europeiska värderingar och om att Turkiet inte tillhör Europa geografiskt använder de skamlöst den nya medlemmen Cypern - en ö som ligger öster om Ankara och söder om Tunisien, en knapp halvtimmes flygresa från Damaskus men drygt fyra timmar från Bryssel - som ett fikonlöv bakom vilket de försöker dölja sitt brott mot den från romersk rätt härstammande principen att avtal skall hållas. Uträkningen tycks vara att ett antiturkiskt grekcypriotiskt agerande och de nya kriterier som ställts upp för Turkiet men som inte gällt för tidigare kandidatstater skall få turkarna att själva avbryta förhandlingsprocessen och vända EU ryggen.

Politiken har hittills varit lyckosam i så måtto att stödet för ett EU-medlemskap minskat drastiskt i Turkiet samtidigt som EU-motståndarna i Turkiet ökat sina ansträngningar att ge Turkiet-motståndarna inom EU nya argument. Ett verktyg härvidlag har varit paragraf 301 i strafflagen som föreskriver fängelse mellan sex månader och tre år för alla som förtalar Türklügü (ett svåröversatt begrepp som närmast betyder stoltheten över att vara turk), den turkiska republiken och dess institutioner.

En grupp nationalistiska åklagare har satt i system att åtala i stort sett alla uttalanden och texter som kan tolkas som kritiska mot denna ”turkiskhet”, Atatürk eller den turkiska republiken. Ett första uppmärksammat fall gällde författaren Orhan Pamuk som åtalades enligt denna paragraf för att han i en intervju med en schweizisk tidning talat om en miljon dödade armenier under det första världskriget och då även använde ordet folkmord. Intervjun gjordes dock innan denna paragraf trätt i kraft varför rättegången i december 2005 ledde till att ärendet överlämnades till justitieministeriet för att sedan avskrivas.

I ett annat uppmärksammat fall med tragisk utgång dömdes Hrant Dink, utgivare av den armeniska veckotidningen Agos, till sex månaders villkorligt fängelse. Hans brott var att han pläderat för att den armeniska diasporan inte skulle göra hatet mot allt turkiskt till en del av sin identitet. Detta skulle bara "förgifta det armeniska blodet". För detta uttalande ställdes han inför rätta och dömdes till sex månaders villkorligt fängelse med motiveringen att han anklagat Turkiet för att förgifta armeniskt blod! När Dink mördades i januari 2007 uppgav hans sjuttonårige baneman att han på internet läst att Hrant Dink påstått att turkiskt blod var förgiftat och att han därför skjutit honom.

Hrant Dink var både en sann turkisk och en sann armenisk patriot och en förespråkare för en öppen turkisk identitet med respekt för etniska och religiösa minoriteters rätt att uttrycka sin egen identitet . Han fick därför kritik från två håll. Turkiska nationalister attackerade honom för hans krav på att turkarna skulle göra upp med sin egen historia och för nationalister i den armeniska diasporan i Europa och USA var han en quisling på grund av sina vädjanden att armenierna skulle se framåt och inte göra hatet mot allt turkiskt till en del av sin identitet.

Om dessa motståndare till ett turkiskt medlemskap och till Atatürks projekt om ett i Europa förankrat Turkiet från sina olika utgångspunkter är framgångsrika i sina ansträngningar och det eftersträvade medlemskapet visar sig vara en hägring och EUs löften bara falska förespeglingar kommer den turkiska reformprocessen inte bara att sakta in utan det finns en risk att den stannar av helt och i stället tar en motsatt riktning. Detta skulle inte bara bli en gåva till nationalistiska och muslimska radikala krafter och andra fiender till demokratin i Turkiet utan också sända en signal till den muslimska världen att vi i Europa inte anser att islam och demokrati går att förena.

För första gången i sin historia kan EU därför bli en destabiliserande faktor inte bara i Turkiet utan också i dess närområde med följder i ett område som sträcker sig från Balkan till Mellanöstern och Centralasien. Ett nej till Turkiet motiverat av kulturella och religiösa skäl är också ett klart budskap med stark inrikespolitisk sprängkraft till de 15-20 miljoner med muslimsk bakgrund som redan i dag finns inom EU att de genom sitt ursprung är dömda att förbli en andra klassens medborgare oavsett vilka ansträngningar de gör för att integrera sig.

Med detta budskap kan vi snabbare än vi anar få se en ghettoislam utvecklas i Europa i stället för en modern tolerant europeisk islam. Radikala mullor över hela Europa försöker redan nu utnyttja de muslimska invandrarnas psykologiska, kulturella och materiella problem för sina syften och de skulle få vind i seglen.

En civilisationernas kamp kan då fortare än vi anar bli en realitet i Västeuropa men inte i form av en militär kraftmätning mellan väst och den islamska världen eller den clash of civilizations som Samuel Huntington försöker frammana utan som ett ständigt pågående gerillakrig i våra ghettoiserade storstadsförorter.

Litteraturlista:

  • Akçam Taner: From Empire to Republic. Turkish Nationalism and the Armenian Genocide. London 2004
  • Björnsson Anders: Osmanernas rike – ett försummat europeiskt arv. Stockholm 2004
  • Finkel Caroline: Osman´s Dream. The Story of the Ottoman Empire 1300-1923. London 2005
  • Karlsson Ingmar: Europa och turken – reflektioner kring en komplicerad relation. Stockholm 2007
  • Karlsson Ingmar: Kurdistan – landet som icke är. Stockholm 2008
  • Kinross Patrick: Ataturk: The Rebirth of a Nation. Nicosia 1964
  • Kinzer Stephen: Crescent and Star. Turkey between Two Worlds. New York 2001
  • Lewis Bernard: The Emergence of Modern Turkey. New York 1968
  • Macfie A L: The End of the Ottoman Empire, 1908-1923. London 1998
  • Mango Andrew: Atatürk. New York 2002
  • Mazover Mark: Salonica, City of Ghosts; Christians, Muslims and Jews 1430-1950. London 2004
  • Morris Chris: The New Turkey. The Quiet Revolution on the Edge of Europe. London 2005
  • McCarthy Justine: The Ottoman Peoples and the End of Empire London 2001
  • Pope Nicole and Hugh: Turkey Unveiled. A History of Modern Turkey. New York 2000
  • Quartaert Donald: The Ottoman Empire 1700-1922. Cambridge 2005
  • Yavuz Hakan: Islamic Political Identity in Turkey. New York 2003
  • Zürcher Erik: Turkey. A Modern History. London 2004
  • Zürcher Erik and van der Linden H. The European Union, Turkey and Islam. Amsterdam 2004
  • Özdemir Adil, Frank Kenneth: Visible Islam in Modern Turkey. London 2000

    [ stäng fönstret ]