Gud med oss

[ The theopolitics of Israel ]

Efter Begins valseger 1977 har den religiösa bakgrunden till den judiska statens upprättande fått en allt starkare betoning. Israeliska politiska åtgärder, som till exempel bosättningspolitiken på Västbanken, har därmed kommit att ges en biblisk motivering på ett mycket mer uttalat sätt än tidigare. Begin och andra israeliska politiker har ofta uttalat förväntningar om att denna politik och kraven på suveränitet över "Judéen och Samarien" skall mötas av en "biblisk förståelse" i USA och Europa. Mot denna bakgrund ges nedan en redogörelse för vad Bibeln säger om den judiska rätten till Israel, det förlovade landets geografiska omfattning och den tidigare bofasta befolkningens rättigheter.

Först kan det dock vara på sin plats att något beröra den undanskymda roll de religiösa bevekelsegrunderna spelade för för den zionistiska rörelsens grundare.

Den ryske läkaren Leo Pinsker blev zionist på grund av 1870-och 80-talens ryska pogromer medan den österrikiske journalisten Theodor Herzl, som var en sekulariserad jude med föga intresse för sitt folks religion, påverkades av Dreyfusprocessen som han bevakade som korrespondent för wientidningen "Neue Freie Presse". I deras publikationer ses zionismen främst som en försvarsaktion mot antisemitismen.

Pinsker vände sig bestämt mot varje strävan att knyta zionismen till Palestina utan tänkte sig närmast ett område i Nordamerika eller asiatiska Turkiet. Han sade sig visserligen anse ett förvärv av Palestina tilltalande men, skriver han: " Vi får framför allt inte drömma om att återuppbygga det gamla Judéen. Vi får inte åter anknyta där vårt statsliv en gång våldsamt avbröts och krossades… Inte det "Heliga" landet skall nu vara målet för vår strävan utan det "egna"… Dit vill vi medföra det heligaste som vi räddade från vårt forna fäderneslands skeppsbrott: gudstanken och bibeln. Ty blott detta är det som gjort vårt gamla fosterland till det heliga landet, inte Jerusalem eller Jordan".

Herzl hade närmast Argentina eller Palestina i tankarna. Palestina skulle ha det företrädet att det "är vårt oförglömliga historiska hem… blotta namnet skulle vara ett starkt gripande samlingsrop för hela vårt folk". Herzl förde omfattande resultatlösa förhandlingar med bland annat turkiska, engelska, ryska och italienska statsmän och politiker om överlåtande av ett område till en judisk statsbildning - Palestina eller någon annan del av det ottomanska Västasien, Cypern,Uganda eller Kenya.

Under detta skede intog flertalet judar i förskingringen en likgiltig och ofta kritisk inställning till zionismen.

Bland de ortodoxa övervägde uppfattningen att ett återvändande till Palestina först skulle ske med Messias framträdande.

De på assimilering inriktade judarna i Västeuropa och USA såg i zionismen en risk för att de antisemitiska krafterna skulle stärkas och att judarna skulle komma att anklagas för dubbla lojaliteter.

I Östeuropa kom de politiskt medvetna judarna i hög grad att ansluta sig till revolutionära rörelser och för dessa framstod zionismen som en föråldrad religiös och snävt nationell ideologi, byggd på mysticism i stället för vetenskaplig socialism.

Inom all riktningar fanns emellertid en zionistisk minoritet. Bland de ortodoxa judarna bildades exempelvis en organisation, Mizrachi, som betonade zionismens förenlighet med judendomen. Under zionistkongressernas debatter framkom också en efter hand växande motvilja mot en statsbildning i något annat land än Palestina.

Av de judar som omfattade olika marxistiska och socialistiska åsiktsriktningar såg många i en egen stat en möjlighet att bygga upp ett frihetens och jämlikhetens mönstersamhälle. Av pragmatiska, snarare än principiella, skäl kom blickarna att riktas mot Palestina, ett område i vilket man kände en naturlig kulturell förankring.

Av de omkring 60 000 judar som mellan 1880 och 1914 invandrade till Palestina var merparten personer med denna bakgrund som drabbats av pogromerna i Ryssland, Polen, Galizien och Rumänien.

Trots sin ateistiska åskådning bar dock även dessa en nedärvd religiöst färgad kulturell tradition med sig. För dem var Bibeln en nationell historiebok, en antologi av hebresisk poesi och judisk filosofi och ett kompendium av judiska lagar. De kallade således sin immigration till Palestina aliyah. Detta ord, som betyder uppstigande, är hämtat från andra Krönikeboken 36:23 och Esra 1:3 där perserkonungen Cyrus inför uppbrottet från den babyloniska fångenskapen säger: "Vem helst nu bland Eder som tillhör hans folk han drage upp till Jerusalem i Juda för att bygga på Herrens, Israels Guds hus". Sig själva benämnde de olim (pilgrim). Avoda har förutom arbete även betydelse dyrkan medan exempelvis chalutz (pionjär) har ett bibliskt ursprung i fjärde Moseboken 32:32.

Det ökade arabiska motståndet mot den judiska immigrationen ledde även till att man började ge sin närvaro i Palestina ett historiskt berättigande. Redan 1917, således ett halvt sekel innan Golda Meir uttrycte sig på ett liknande sätt, deklarerade Ben Gurion att Palestina "i historisk och moralisk mening" var ett land utan invånare. Trots att Ben Gurions vision om en judisk stat var sekulär och socialistisk, framträder i hans tal, om än i modifierad form, tanken på Israel som infriandet av löftet till det utvalda folket och tron på en kallelse som förkunnats redan av profeterna.

"Den revolution Israel kräver" yttrade han i ett tal 1944, "gäller inte bara styrelsesätt och ekonomiska förhållanden utan ett unikt folks unika öde". Judarna hade som nation för 2000 år sedan en "tro på sin pionjärmission i mänskligheten, en mission som predikades av Israels profeter".

I andra sammanhang talar Ben Gurion om Bibeln som "ett heligt äganderättsbevis för Palestina åt det judiska folket med dess tretusenfemhundraåriga stamtavla" och att "rätten till Palestina tillhör inte, som den gör i andra länder, de existerande invånarna, må de vara judar eller araber. Det avgörande är den förskingrade judenhetens rätt att återvända".

I det mest auktoritativa uttrycket för staten Israels ideologi, självständighetsförklaringen, återspeglas också dessa tankegångar. Denna börjar med satserna: "Israels land var det judiska folkets födelseort. Här formades dess andliga, religiösa och nationella särart. Här nådde de oberoende och skapade en kultur av nationell och universell betydelse. Här skrev de Bibeln och gav den åt världen. Fördrivet från Palestina, förblev det judiska folket detta land troget i alla de länder, där de levde i förskingring och upphörde aldrig att be om och hoppas på en återkomst och ett återvinnande av sin nationella frihet." I självständighetsförklaringen talas emellertid också om fullständig jämlikhet mellan alla medborgare vad beträffar politiska och sociala rättigheter, oberoende av tro, ras eller kön. En lång debatt fördes ända fram till självständigheten huruvida den Allsmäktige skulle omnämnas i deklarationen eller ej. Som en kompromiss enades man om en skrivning att tillit skulle sättas till Tsur Israel (Israels klippa), ett begrepp som även har sekulär anknytning.

För det efter självständigheten statsbärande Arbetarpartiet spelade det religiösa arvet en undanskymd roll som drivkraft i samhällsbyggandet. Förhållandet mellan religion och politik kom i stället i stor utsträckning att bestämmas av de för majoritet mot högerblocket nödvändiga koalitionerna med de kompromissvilliga nationalreligiösa partierna. Genom bl.a. sabbatslagstiftningen och kosherbestämmelserna kom dessa kompromisser att påverka sanhällslivet.

Junikriget 1967 kom emellertid att medföra något av en religiös renässans. Genom erövringen av Hebron med patriarkernas gravar, Jericho och inte minst östra Jerusalem med klagomuren blev de bibliska berättelserna och den tidiga judiska historien på nytt levandegjorda inte minst för den judiska ungdomen. Även det stora flertalet sekulariserade judar torde, efter det att den mångtusenåriga symbolen för de judiska drömmarna om en återkomst till Jerusalem, klagomuren, återkommit i judisk besittning, ha instämt i Moshe Dayans ord efter segern

"Om vi äger Bibeln och om vi betraktar oss som Bibelns folk, måste vi också äga de bibliska länderna, domarnas och patriarkernas, Jerusalem, Hebron, Jericho och även andra platser. Jag framlägger därmed inte ett politiskt programm utan vad viktigare är ett sätt att förverkliga ett folks uråldriga dröm. Varje icke-jude måste förstå att, bortsett från den strategiska betydelsen för Israel av Sinai, Golanhöjderna, Tiransundet och bergen väster om Jordan, så ligger dessa områden i den judiska historiens hjärta."

Denna syn har uppenbarligen växt sig starkare ju längre den israeliska ockupationen av Västbanken pågått.

Vad säger då Bibeln om den judiska rätten till det förlovade landet, dettas omfattning och den tidigare bofasta befolkningens rättigheter?

De första löftena återfinns i första Mosebokens 12 kapitel. I dess första vers säger Herren till Abraham: "Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus bort till det land som jag skall visa dig."

När Abraham, som i femte Moseboken 26:5 betecknas som "en hemlös arame", kommit till Sikem (nuvarande Nablus på Västbanken) i Kanaans lans uppenbarade sig Herren för honom och sade: "Åt din säd skall jag giva detta land" (1 Mos 12:7). I kapitel 13:14-15 säger Herren till Abraham som befinner sig på en höjd nära Betel (strax norr om Jerusalem): "lyft upp dina ögon och se från den plats du står, mot norr och söder och öster och väster. Ty hela det land som du nu ser skall jag giva åt dig och din säd för evärderlig tid."

I första Moseboken 15:18 är det gudomliga löftet mer preciserat: "Åt din säd skall jag giva detta land från Egyptens flod ända till den stora floden Eufrat."

De ursprungliga gudomliga löftena gavs således innan något judiskt folk existerade. Om den bibliska berättelsen infogas i ett historiskt perspektiv skedde detta omkring år 2000 f. Kr. dvs. ungefär 800 år innan Israels barn efter fyrtio års vandring i Sinai och Nufud kom till Kanaans land från Egypten.

Utan att göra sig skyldig till något exegetiskt övervåld kan man från bibliska utgångspunkter hävda att araberna med samma rätt som judarna kan anse sig såsom "Abrahams säd".

Arabernas förmente stamfader, Ismael, var Abrahams förste son som han vid åttiosex års ålder fick med sin hustru Saras egyptiska tjänstekvinna Hagar (första Moseboken 16).

När Herren i samband med att han ingick sitt förbund med Abraham (första Moseboken 17:4-10) omtalade för den då hundraårige Abraham att hans nittioåriga hustru Sara skulle välsignas med en son sade Abraham till honom:

"Måtte allenast Ismael få leva inför Dig." Då sade Gud: "Nej, din hustru Sara skall föda dig en son och du skall giva honom namnet Isak, och med honom skall jag upprätta mitt förbund, ett evigt förbund som skall gälla hans säd efter honom. Men angående Ismael har jag ock hört din bön; se jag skall välsigna honomoch göra honom fruktsam och föröka honom över måttan. Tolv hövdingar skall han få till söner och jag skall göra honom till ett stort folk. " (Första Moseboken 17:18-20).

När Abraham som ett tecken på förbundet mellan Gud och Abrahams säd lät omskära sig var Isak ännu inte född utan Ismael omskars med honom ( Första Moseboken 17:26)

Då Sara efter Isaks födelse ville fördriva Ismael och dennes moder Hagar "misshagade detta Abraham mycket för hans sons skull" (Första Moseboken 21:11). " Men Gud sade till Abraham: Du må icke för gossens och för din tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sara i allt vad hon säger dig: ty genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig. Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk därför att han är din säd." ( Första Moseboken 21:12-13).

I detta sammanhang kan erinras om att Hagar och Ismael enligt den arabiska traditionen, efter det att de fördrivits av Sara, kom till det ställe där Mecca nu ligger och bosatte sig där. Där byggde också Abraham och Ismael det tempel, Kaba, som än idag är islams främsta helgedom. I en del arabiska versioner av berättelsen om hur Gud prövar Abraham genom att befalla honom att offra sin son (Första Moseboken 22), är denne vidare inte Isak utan Ismael.

Efter Saras död tog sig Abraham ännu en hustru, Ketura. Med henne fick han sex söner (första Moseboken 25:1-2 och första Krönikeboken 1:32) som han "lät draga österut bort till Österlandet".

På bibliska grunder kan således även andra folk än judarna göra anspråk på att tillhöra Abrahams säd. I första Moseboken 17, 19 och 21 säger visserligen Gud att hans förbund gäller "Isak och hans säd efter honom" men inga inskränkningar görs av de tidigare löftena om Kanaans land till Abraham och hans säd.

Abraham var trots Moseböckernas förbund mot giftermål med främmande kvinnor (se nedan), som senare upprepas av profeterna, långt ifrån den ende som tog sig främmande hustrur. Josef gifte sig exempelvis med den egyptiske prästen Potifars dotter Aserat (första Mosebok 41:45). Moses i sin tur äktade Sippora, dotter till en midianitisk präst. (andra Moseboken 2:21). Kung Davids moder var moabit och en av Davids hustrur var prinsessa av Geshur. Vidare begick David äktenskapsbrott med hettiten Urias hustru Bat-Seba och tog henne till hustru (andra Samuelsboken 11). I detta äktenskap föddes kung Salomo vars moder således var hettit. Varken David eller Salomo, vars kungadömen ju så ofta åberopas för att legitimera den judiska statens upprättande, skulle därmed, om de fötts i Israel idag, ha betraktats som judar. För att en person skall räknas som etnisk jude och därmed automatiskt ha rätt att bosätta sig i Israel och bli israelisk medborgare är det ju enligt Law of Return och den judiska nationalitetslagstiftningen en förutsättning att personen i fråga är född av en judisk moder - ett krav som varken David eller Salomo således skullle ha uppfyllt.

Om man jämför den israeliska definitionen av jude och Nürnberg-lagarnas kan noteras att i dessa inga krav ställs på att modern ovillkorligen måste vara judinna. Som jude betraktades i dessa lagar alla som hade tre judiska "Grosseltern" men också den som hade två judiska "Grosseltern" som var religiöst anknutna till judendomen när lagen promulgerades i september 1935 eller därefter anslöt sig. Enligt dessa lagar skulle således David ha kunnat betraktas som jude, då han ju hade två judiska föräldrar, medan vad Salomo beträffar enbart farfadern var jude varför denne enligt Hitlertyskklands terminologi skulle varit en "Mischling" av andra graden och därmed ha undgått förintelsen.

Kung Salomo tog i sin tur Faraos dotter till hustru (första Kon. 3:1). "Men konung Salomo hade utom Faraos dotter många andra utländska kvinnor som han älskade: moabitiskor, amonitiskor, edomeiskor, sidoniskor och hettitiskor, kvinnor av de folk om vilka Herren hade sagt till Israels barn: "I skolen icke inlåta Eder med dem, ock de få icke inlåta sig med Eder; de skola förvisso eljest förleda Edra hjärtan att avfalla till deras gudar. Till dessa höll sig Salomo och älskade dem. Han hade 700 furstliga gemålen och 300 bihustrur. Dessa kvinnor förledde hans hjärta till avfall." (första Kon.11:1-3).

I Bibeln klargörs också på upprepade ställen att dessa kungliga exempel efterföljes av såväl hög som låg.

Esras och Nehemias böcker ägnas, som framgår nedan, i stor utsträckning åt varningar för de faror som ligger i varje form av samröre med andra folk.

Från bibliska utgångspunkter kan emellertid icke blott hävdas att många icke-judar kan räkna sig som Abrahams avkomma och att judarna uppblandades med andra folk utan även att många judar inte tillhör Abrahams säd.

I Esters bok 8:17 sägs: "Och många av de främmande folken blevo judar ty förskräckelse för judarna hade fallit över dem." I detta sammanhang kan erinras om att konung Herodes var edomit , ett folk som år 126 f Kr av makabéerna tvingades antaga judendomen.

I Nya Testamentet sägs vidare i Jesu verop över de skriftlärda och fariséerna i Matteusevangeliets 23.15 "Ve Eder I skriftlärde och fariséer, I skrymtare som faren över vatten och land för att göra en proselyt och när någon har blivit det gören I honom till ett Gehennas barn, dubbelt värre än I själva ären".

Av Pauli brev att döma stötte denne på proselyter på en rad av de platser han besökte under sina resor.

Utanför den bibliska ramen kan vidare erinras om att den judiske historikern Filo Judaeus eller Filo från Alexandria (ungefär 20f Kr till 50 e Kr) talar om att ett stort antal omvänts till judendomen i Grekland. Den likaledes judiske historieskrivaren Josephus Flavius (38-100 e Kr) berättar om hur en stor del av Antiochias befolkning övergick till judendomen.

Omvändelserna förefaller ha nått sin höjdpunkt under tiden mellan det judiska rikets fall (70 e Kr) och kristendomens uppgång. Bland annat övergick flera patricierfamiljer till judendomen vid denna tid liksom även den kungliga familj som styrde den romerska provinsen Adiabene (gränstrakterna mellan Turkiet, Irak och Syrien). Vidare kan erinras om hur khazarkonungen Bulan omring år 740 konverterade till judendomen tillsamman med sin kring Volgas och Dons nedre lopp bosatta folk, från vilket, enligt de teorier som bl a Arthur Koestler presenterar i sin bok "Den trettonde stammen", majoriteten av den östeuropeiska judendomen skulle härstamma. Tanken att framstående israeliska politiker som Begin, Shamir, Golda Meir och Ben Gurion ej skulle ha sin härstamning från det förlovade landet utan vara ättlingar till khazarerna har av någon kallats "det grymmaste av skämt".

Ett ytterligare exempel på andra folk som konverterade till judendomen är de mörkhyade falashas från Etiopien. Dessa erkändes först 1975 officiellt av israeliska regeringen som judar efter en lång och bitter strid mellan såväl politiker som rabbiner.

År 1605 uppsöktes vidare en jesuitisk fader i Peking av en gammal kines som hette Ai Tien. Denne hade hört sägas att jesuiterna i likhet med honom själv och hans trosfränder endast dyrkade en Gud. Ai Tien visade sig vara väl hemmastadd i Gamla Testamentet och det framkom att han tillhörde en mosaisk församling i Kaifeng som hade en synagoga som var byggd på 1100-talet. Denna kinesiska judiska koloni i Kaifeng fortlevde in i våra dagar även om de religiösa traditionerna i stort sett gått helt förlorade. De höll emellertid nogsamt fast vid kosherbestämmelserna och avvek därigenom från sin kinesiska omgivning som kallade dem Tiaoqienqiao, "senbortplockarna", ett uttryck som tros ha haft samband med deras slaktmetoder.

Beträffande profetiorna om en återkomst till det förlovade landet kan vidare påpekas att dessa redan uppfyllts lång före Balfourdeklarationen och den judiska statens upprättande. Efter den babyloniska fångenskapen återvände de som så önskade till Judéen och byggde upp Jerusalems murar och templet. Under makabéerna åtnjöt de också en period av viss självständighet. Profetiorna har således redan uppfyllts. Ingenstans i Bibeln talas det om en andra aliyah. Den siste av profeterna dog århundraden före Jerusalems förstörelse år 70 e. Kr. Ortodoxa judiska riktningar betraktar ju också staten Israel som en profanering av de bibliska texterna. Mest känd av dessa grupper är Netora Karta i Mea Shearim- kvarteret i Jerusalem som ofta demonstrativt visar sitt avståndstagande från den sekulära staten.

Det förlovade landets omfattning.

De tidigaste angivelserna för Eretz Israels gränser återinns i fjärde Mosebokens 34 kapitel. Nästa detaljerade gränsbeskrivning ges i Joshua 13-19. Flertalet av de platser som markerar gränserna går ej längre att identifiera men enligt judiska historiker skulle fjärde Mosebokens beskrivning i stort sett motsvara den egyptiska provinsen Kanaan så som den utstakades i ett fredsfördrag mellan Ramses II och hittiterna omkring 1270 f Kr. Denna omfattade dels hela den nuvarande Israel med undantag för delar av Negev, dels en del av Sinai mellan Wadi el Arish och Gaza, Västbanken samt större delen av Libanon och Syrien, däribland Damaskus.

Den i Bibeln vanligast förekommande definintionen är "från Dan till Beersheba" (Domarboken 20:1; 2 Sam 3:10; 17-11; 24:2; 1 Kon 4:25; 1 Krön21:2; 2 Krön 30:5), som dock snarare utgör en beskrivning av var de tolv stammarna var bosatta under domartiden än en beskrivning av det förlovade landets omfattning. Detta område utgjordes, förutom av stora delar av Galiléen huvudsakligen av Judéen och Samarien, d v s Västbanken, samt de områden öster om Jordanfloden där Jordaniens största befolkningscentra nu finns. I kustområdet fanns endast en liten judisk enklav norr om våra dagars Tel Aviv medan kustslätten i övrigt beboddes av filistéerna.

Fjärde Mosebokens löften var enligt vad som framkommer i Samuels- Konunga och Krönikeböckerna nära att förverkligas under Davids och Samuels tid (9oo-talet f Kr). Vid denna tid omfattade det judiska väldet förutom våra dagars Israel även Västbanken, i stort sätt hela den i våra dagar befolkade delen av Transjordanien, större delen av Syrien inklusive Damaskus, Hama och Homs, södra och östra Libanon samt en del av Sinai från Wadi el-Arish till Gaza.

Enligt många exegeter skulle uttrycket "Egyptens flod" syfta just på Wadi el-Arish och ej på Nilen. Det område i Sinai till vilket judarna skulle ha en biblisk rätt skulle därmed sträcka sig från El-Arish till Ras Muhammed, d v s längs den linje dit Israel enligt Camp David-avtalet drog sig tillbaka i ett första skede. Denna tolkning av begreppet "Egyptens flod" utgjorde en huvudgrund till det häftiga motstånd som fanns mot att evakuera bosättningarna kring Jamit när Israel enligt Camp David-avtalet drog sig tillbaka från Sinai.

Bibeln ger således inte ens något så när entydigt besked om Eretz Israels omfattning. Gemensamt för dess olika gränsdefinitioner är emellertid att de omfattar områden som sträcker sig långt utanför de nu ockuperade områdena. Noteras bör att de områden som israeliska armén sommaren 1982 ockuperade i södra Libanon enligt Joshua 19:24-39 tillhör Assers och Naftalis stammar. På israeliska militära kartor som ej innehöll några nationsgränser markerades även södra Libanon som Assers och Naftalis land. Enligt dessa, som hade titeln "de norra stammarnas arv", sträcker sig Assers land ända upp till Beiruts utkanter och går därifrån i en rak linje mot Bekaa dalen och syriska gränsen. Det bibliska Akhshaf som nämns i Joshua 19:24 som en del av Assers arv förklaras vara identisk med det av maroniter och druser befolkade Shufområdet strax sydost om Beirut. Den libanesiska huvudstaden är betecknad med det gamla hebreiska namnet Be´erot med stadens moderna namn inom parentes. Ingen israelisk politiker har ju heller någonsin offentligen givit en exakt definition av var landets gränser går. Ben Gurion hävdade dock ofta i interna sionistiska sammanhang att Eretz Israel bestod av fem delar: södra Libanon (norra delen av västra Israel i Ben Gurions språkbruk), södra Syrien, Transjordanien (våra dagars Jordanien), Palestina ("mandatområdet i västra Israel") och Sinai.

Gränsen i Syrien drog Ben Gurion längs med den latitud som går genom Homs omkring 20 mil norr om Damaskus, därför att han ansåg att det bibliska Hamat legat där. Andra sionister är här av en annan uppfattning. En del placerar Hamat vid Aleppo, 35 mil norr om Damaskus, andra förlägger staden till Turkiet. Ben Gurion talade även om Sinai som en del av Eretz Israel. När detta område erövrats i 1956 års krig stod alla Knessets medlemmar med undantag för kommunisterna upp och sjöng gemensamt nationalsången (hatikva).

Jerusalem

Den kritik som följde på den israeliska regeringens beslut att annektera östra Jerusalem bemöttes av Begin inte bara med stadens centrala betydelse för judendomen utan också med att den utgör en del av det förlovade landet samt att Jerusalem är en från början judisk stad. Lord Carrington fick sig ju, som brittisk utrikesminister, av Begin påskrivet att Jerusalem var judisk huvudstad när London var en by och de flesta europeiska huvudstäder inte existerade. Argumentet att Jerusalem är en från början judisk stad har också varit ett ständigt förekommande och effektivt inslag i den zionistiska propagandan trots att det ju med såväl bibliska som historiska argument med lätthet kan påvisas att denna historieskrivning är falsk. Redan under 4000-talet f Kr vistades enligt arkeologiska fynd människor i trakten kring Jerusalem. De tidigast kända invånarna var kanaaniterna som tros ha kommit till landet omkring 3000 f Kr, d v s 1800 år före den israeliska invasionen. Amoriterna torde ha kommit omkring 2300 f Kr och en rad folkvandringar till Kanaans land förekom mellan 2000 -1000 f Kr från Mindre Asien, Armenien, Kaukasus och Turkestan. Under denna tid kom exempelvis hurriterna (Bibelns hiviter), hittiterna och hyksosfolket. Det gemensamma för dessa var att de antingen kvarstannade och i så fall assimilerades med de bosatta kanaaniterna eller drog vidare.

När Abraham enligt Bibeln passerade Jerusalem omkring 1900 f K, d v s 900 år innan David intog staden, hade denna redan under lång tid varit en helig plats och ett kulturellt centrum. Enligt den judiske historikern Josephus Flavius grundade kanaaniterna Jerusalem: "Men den som först byggde staden var en mäktig man bland kanaaniterna och han kallades på vårt tungomål Melchsedek, den rättfärdige kungen, ty sådan var han. Han var Guds förste präst och byggde först ett tempel där och han kallade staden som tidigare hette Salem för Jerusalem".

I första Mosebok 14:18-20 berättas hur Abraham välsignas av den jebusitiske konungen i Salem och om hur Abraham gav denne tionde. Redan på 1800-talet f Kr förekommer vidare Ur-Shaleem i egyptiska texter. Mellan 16-1800 f Kr var Kanaan under egyptisk överhöghet. I de s k Tel al-Ammarna-tavlorna som upptäcktes i Egypten 1887 återfinns korrespondens från 1400 f Kr mellan Farao och prinsarna och konungarna i Kanaan. Några av dessa innehåller böner om hjälp från konungen av Ur-Salem till Farao för att motstå attackerna från "habiru" som sägs plundra landet. På dessa israelitiska försök finns även anspelningar i Josua och i Gamla Testamentet nämns även Jerusalem under namnet Jebus i Domarboken och första Krönikeboken. I Josua 16:63 sägs t ex " men jebuséerna som bodde i Jerusalem kunde Juda barn icke fördriva". I Domarboken sägs vidare i 19:11-12 "Kom låt oss taga in i denna jebusestad och stanna där över natten. Men hans Herre svarade honom. Vi skola icke taga in i en främmande stad där inga israeliter bo."

När David omkring 1000 f Kr intog Jerusalem ändrades namnet till " Davids stad". I första Krönikeboken 11:5 sägs "och invånarna i Jebus sade till David "hitin kommer du icke". Men David intog likväl Sions borg. Det är Davids stad." Här kan noteras att ordet Sion är av kanaanitiskt ursprung och betyder kulle.

Under den nästan 3000-åriga perioden mellan Davids erövring av Jerusalem och staten Israels upprättande 1948 fanns endast under en period av 73 år ett enhetligt judiskt kungadöme. De därpå följande kungadömena Israel och Juda var ej av större betydelse än övriga stadsstater i det område som senare kom att kallas Palestina. Det judiska styret över Jerusalem sträckte sig från 1006 till 587 f Kr. Under större delen av denna tid stod staden i ett vasallförhållande till de stormakter som avlöste varandra och endast under Davids och Salomos tid kan den sägas ha varit helt oberoende. Denna period kan jämföras med persernas mer än 200-åriga herravälde, grekernas över 300 år långa styre, romarnas 700 långa period samt ottomanernas muslimska styre från 1517 fram till första världskrigets slut.

Den redan bofasta befolkningens rättigheter

Den amerikanske juden I F Stone har i en av sina talrika artiklar karaktäriserat Gamla Testamentet som följer: "Vad jag vet finns det inte någonstans i Bibeln ett ord av medlidande för de kanaaniter som hebréerna massakrerade när de intog landet." Helt rätt har emellertid inte I F Stone. I Hesekiels 47 kapitel, ett av de många ställen där Herren anger det heleiga landets gränser heter det i vers 21-23 "ock i skolen utskifta detta land åt eder efter Israels stammar. I skolen utdela det genom lottkastning till arvdel åt eder själva och åt främlingarna som bor bland eder och hava fött barn bland eder. Ty de skola av eder hållas lika med infödda israeliter. De skola tillfalla eder så som en arvedel bland Israels stammar. I den stam där främlingen bor där skolen I giva honom hans arvedel säger Herren".

På andra ställen i Gamla Testamentet föreskrivs emellertid en rasistisk och extremt kolonialistisk politik. "När I haven gått över Jordan in i Kanaans land skolen I fördriva landets alla inbyggare och I skolen förstöra alla deras stenar med inhuggna bilder och alla deras gjutna beläten skolen I förstöra och alla deras offerhöjder skolen I ödelägga och I skolen intaga landet och bosätta eder där, ty åt eder har jag givit landet i besittning". Om landets inbyggare icke fördrevs "så skola de som I låten bli kvar av dem bliva törnen i edra ögon och taggen i edra sidor och de skola tränga eder i landet där i bor och då skall jag göra med eder som jag hade tänkt göra med dem".

I femte Moseboken 7:2-4 sägs vidare "När Herren din Gud giver dessa i ditt våld och du slår dem då skall du giva dem till spillo. Du skall icke sluta förbund med dem eller visa dem nåd. Du skall icke befrynda dig med dem, dina döttrar skall du icke giva åt deras söner och deras döttrar skall du icke taga till hustrur åt dina söner, ty de skulle då förleda dina söner att vika av ifrån mig och tjäna andra gudar och Herrens vrede skall då upptändas mot eder och han skall med hast förgöra dig".

I samma boks 20.kapitel 16-18 föreskriver Herren en slutgiltig lösning av problemet med de ursprungliga invånarna:"Men i de städer som tillhöra dessa folk och som Herren din Gud vill giva dig till arvedel skall du icke låta något som anda har bliva vid liv utan du skall giva dem alla till spillo: hettiterna och amoréerna, kanaanerna och periséerna, hivéerna och jebuséerna såsom Herren din Gud har bjudit dig så skall du göra för att de icke må lära eder att bedriva alla de styggelser som de själva hava bedrivit till sina gudars ära ock så komma eder att synda mot Herren eder Gud".

Moses själv kunde ju endast från berget Nebo skåda in i det förlovade landet och fick aldrig tillfälle att omsätta sina instruktioner i praktisk politik. Denna lott föll på Josua som också lydde Moses maningar till punkt och pricka. Beträffande erövringen av Jericho sägs i Josua 6:17 och 21: "Men staden med allt vad däri är skall givas åt spillo åt Herren allenast skökan Rahab skall få leva jämte alla som äro i hennes hus därför att hon gömde de utskickade som vi hade sänt åstad".

"Och de gåvo till spillo allt vad som fanns i staden både men och kvinnor, både unga och gamla, så ock oxar, får och åsnor ock slogo dem med svärdsegg".

För det fall att en total förintelse ej visade sig möjlig föreskriver Josua en total bojkott av de överlevande ursprungliga invånarna så som en religiös plikt. I Josua 23:4-7 sägs:

"Se dessa folk som ännu äro kvar har jag genom lottkastning fördelat åt eder till arvedel efter edra stammar alltifrån Jordan intill stora havet västerut för att icke nämna alla de folk jag har utrotat. Och Herren eder Gud skall själv driva dem undan för eder och förjaga dem för eder så att I skolen taga deras land i besittning så som Herren eder Gud har lovat eder. Men varen I nu ståndaktiga att hålla och göra allt vad som är föreskrivet i Moses lagbok så att I icke viken av därifrån vare sig till höger eller till vänster och icke träder i gemenskap med dessa folk som ännu äro kvar här jämte eder. Ej heller nämnen deras gudars namn eller svärjen vid dem eller tjänen eller tillbedjen dem".

I samma kapitels 11-13 verser riktas följande förmaning:

"Så haven nu noga akt på eder själva så att I älsken Herren eder Gud ty om I vänden eder bortifrån honom och hållen eder till återstoden av dessa folk som ännu äro kvar här jämte eder och befrynden eder med dem så att I träden i gemenskap med dem och dem med eder då mån i förvisso veta att Herren, eder Gud, icke mer skall fördriva dessa folk undan för eder utan de skola bliva eder till en snara och ett giller ock bliva ett gissel för edra sidor och taggar i edra ögon till dess I bliven utrotade ur detta goda land som Herren eder Gud har givit eder. "

Liknande förmaningar om att undvika varje form av samröre med andra folk återfinns på en rad ställen i Gamla Testamentet. Esras och Nehemias böcker ägnas i stor utsträckning åt de faror som ligger i fraternisering med andra folk. I Esras 9:1-2 sägs t ex:

"Sedan allt detta hade skett trädde några av furstarna fram till mig och sade"varken folket i Israel eller prästerna och leviterna hava hållit sig åtskilda från de främmande folken så som tillbörligt hade varit för de styggelser skull som hava bedrivits av dem, av kanaanéerna, hettiterna, periséerna, jebuséerna, amoniterna, moabiterna, egyptierna och amoréerna, ty av deras döttrar hava de de tagit hustrur åt sig och sina söner och så har det heliga släktet blandat sig med främmande folken; furstarna och föreståndarna hava varit de första att begå sådan otrohet".

I Nehemja 13:23-245 behandlas samma problem:

"På den tiden såg jag också judiska män som hade tagit till sig asdoditiska, amonitiska och moabitiska kvinnor och deras barn talade till hälften asdoditiska, ty judiska kunde de icke tala riktigt eller ock något av de andra folkens tungomål. Då förebrådde jag dem detta ock uttalade förbannelser över dem, Ja, några av dem slog jag och ryckte dem i skägget ock jag besvor dem vid Gud och sade:" I skolen icke giva edra döttrar åt deras söner ej heller skolen I av deras döttrar taga hustrur åt edra söner eller åt eder själva".

I samma kapitels trettionde vers omtalar Nehemja hur han renat folket från allt främmande väsen och i den trettioförsta sägs:"Tänk härpå min Gud och räkna mig till godo".

För denna attityd mot Kanaans ursprungliga befolkning och varav ovan bara axplock redovisats finner man en biblisk mytisk förklaring i första Mosebokens nionde kapitel i berättelsen om hur Noa efter ha druckit för mycket av vinet från sin vingård blev liggande drucken och blottad i sitt tält. Ham, Kanaans fader, fick se honom i detta tillstånd och berättade för sina bröder, Sem och Jafet, att han sett sin faders blygd, som Bibelns anatomiska term lyder, vilket vredgade Noa så att han uttalade följande förbannelse:

"Förbannad vare Kanaan, en trälars träl vare han åt sina bröder." Ytterligare sade han "Välsignad vare Herren, Sems Gud och Kanaan vare deras träl. Gud utvidge Jafet, han tage sin boning i Sems hyddor och Kanaan vare deras träl." (första Mosebok 9:25-27).

Detta Bibelställe har av sydafrikanska kristna använts för att ge apartheidpolitiken ett bibliskt berättigande. Noas vrede över Ham, de färgade folkens förmente stamfader, och förbannelse över Hams son Kanaan skulle enligt detta resonemang innebära ett rättfärdigande åt rasåtskillnadspolitiken.

I Gamla Testamentet återfinns således talrika motsvarigheter till de från israelisk sida ständigt upprepade påstådda citaten av arabiska politiker om att driva judarna i havet. Även om Begin nu inte, som judiska "ayathollor" som Meir Kahane och Gush Emunims ledare, öppet talar om dessa bibelställen som politisk instruktion kan det dock inte råda någon tvekan om att Begins långsiktiga målsättning är ett Eretz Israel befriat från all arabisk befolkning.

Begin är långt ifrån den ende israeliske ledare av denna uppfattning. Ben Gurion förklarade ju exempelvis som ovan nämnts Palestina "i historisk och moralisk mening" vara ett land utan invånare. 1954 skrev han till exempel i förordet till "The History of Haganah":

"För närvarande talar vi om kolonisering och endast om kolonisering. Detta är vår kortsiktiga målsättning. Men det är självklart att England tillhör engelsmännen, Egypten egyptierna och Judéen judarna. I vårt land finns det bara plats för judar. Vi kommer att säga till araberna: ´Flytta´och om de inte åtlyder oss, om de gör motstånd skall vi köra ut dem med våld".

För att ta ytterligare ett citat förklarade Joseph Weitz, tidigare chef för Jewish Agency Colonization Department, "oss emellan måste det stå helt klart att det inte finns plats i detta land för båda folken. Den enda lösningen är Eretz Israel … utan araber och det finns inget annat sätt än att flytta araber härifrån till grannländerna - att flytta dem alla - inte en by, inte en stam borde få vara kvar".

Weitz upprepar här, liksom många andra framträdande zionister gjort, det recept som zionismens grundare Herzl presenterar i sina dagböcker:

"Om vi flyttar till ett område där det finns vilda djur som judarna inte är vana vid - stora ormar etc - skall jag använda infödingarna till att utrota dessa djur innan de får sysselsättning i transitländerna".

Begins krav på "en biblisk förståelse" för den nu förda israeliska politiken blir mot ovanstående bakgrund minst sagt svårförståelig. I massakern i Deir Yassin 1948 kan han visserligen sägas ha följt de gammaltestamentliga påbuden. Som regeringschef har han dock såväl vad gäller de öppet framförda territoriella kraven som behandlingen av den arabiska befolkningen på de ockuperade områdena visat prov på en teopolitisk revisionism som skulle ha väckt Moses, Joshuas och profeternas vrede.

 

[ stäng fönstret ]