EN EUROPEISK NATION ELLER NATIONERNAS EUROPA?

[ Utdrag ur kapitel 8 ]

I dag brukar den europeiska identiteten ofta något högtravande sägas ha sin bas i det antika arvet: den fria tanken, individualismen, humaniteten och demokratin med sina vaggor i Athen och Rom.

Mot detta kan invändas att varken Grekland eller romarriket kan betecknas som europeiska civilisationer. Båda var medelhavskulturer med betydande centra i Mindre Asien, Afrika och Främre Orienten. När Alexander den store gav sig ut för att erövra den tidens civiliserade värld, Egypten, Persien och Indien, hade han ingen tanke på att han gjorde detta för den europeiska sakens skull.

Kristendomen med sina judiska rötter var vidare ursprungligen en medelhavs- och inte en europeisk religion. Bysans var en kristen makt som avgränsade sig från Roms anspråk på överhöghet, vilket sedan också stora delar av Europa gjorde efter reformationen. Följden av splittringen mellan Rom och Bysans blev att en annan kultur utvecklades i Ryssland och i Sydösteuropa. Efter reformationen var stora delar av Kontinentaleuropa under århundraden upptaget av religionskrig och rivaliteter mellan de protestantiska och katolska kyrkorna.

I nyare historieskrivning tonas det antika arvet ofta ned. De europeiska idealen förs i stället tillbaka till renässansen och dess föreställning om individen som samhällets minsta och okränkbara beståndsdel.

Upplysningen och den franska revolutionen bidrar med kraven på frihet, jämlikhet, broderskap, demokrati, själv bestämmande, lika möjligheter för alla, klara gränser mellan statsmakterna, åtskillnad mellan kyrka och stat, pressfrihet och mänskliga rättigheter.

De segrande idéerna i dagens Europa är marknadsekonomi och demokrati. Men med denna definition är också USA, Canada, Nya Zeeland och Australien europeiska makter. Europa står emellertid inte bara för modernitet och tolerans utan också för religionsförföljelse, inte bara för demokrati utan också för fascistisk diktatur - Hitler var som ovan nämnts den förste som använde begreppet det europeiska huset - för kommunismens kollektivistiska ideal och för kolonialism och en i vetenskapliga termer klädd rasism.

Med utgångspunkt från kulturarv och historia låter sig således en europeisk identitet inte definieras och än mindre en europeisk in- och utrikespolitik som baseras på en sådan. Förklaringen är lika enkel som uppenbar. Den ekonomiska och politiska integrationen mellan Europas national stater har ännu inte nått så långt att man kan tala om sammanfallande intressen. Dessa har kanske nu snarare minskat efter kommunismens kollaps, då ett gemensamt hot försvann.

Både kriget i Gulfen och Jugoslavienkrisen har ju uppenbarat olika utrikespolitiska intressen med spänningar inom EU-kretsen som följd. Starka krafter kämpar nu för att ge EU:s utrikespolitik en inriktning som passar de egna nationella intressena och där ett övergripande europeiskt perspektiv kommer i andra hand. Några av EU:s medlemsstater ser i första hand det europeiska projektet som ett sätt att stödja sina egna nationella projekt medan andra, då främst Storbritannien, anser att Europatanken eroderar dessa.

De båda nukleär- och forna kolonialmakterna Frankrike och England vill fortfarande, inte minst i kraft av historiska minnen, spela en roll som primus inter pares med anspråk på att ha nationella intressen som inte angår de övriga. Frankrikes strategi tycks vara att ge EU en politisk roll på världsarenan, men under ett franskt ledarskap som ger kompensation för den "grandeur" som gått förlorad i takt med moderlandets krympande betydelse. För den franska politiska eliten finns det inga motsättningar mellan franska och europeiska intressen - "La France par l'Europe" för att citera EU-kommissionens förre franske ordförande Delors.

För Storbritannien är de transatlantiska banden alltjämt minst lika starka som de som går över Kanalen, om inte starkare.

I Tyskland kom den europeiska gemenskapen att ses som en ersättning för en tysk nationalism som ingen kunde hysa efter Hitlertidens fasor, som ett skydd mot de egna historiska demonerna och som ett medel att binda in det stora landet i Europas mitt på ett sådant sätt att grannarnas misstankar om de grundläggande tyska avsikterna kan hållas under kontroll. Den egentliga europeiska stormakten, det enade Tyskland, har ännu inte hunnit definiera sin utrikespolitiska roll och tycks ännu inte lita på sig självt utan vill se sin utrikespolitik i en internationell ram som går utöver den europeiska med, trots all europeisk retorik, tonvikt på NATO.

Irlands utrikespolitik bestäms av dess neutralitet som i sin tur bottnar i relationerna med Storbritannien. Italien, Spanien och Portugal har sina speciella perspektiv. Att de är särskilt starka förespråkare för en försvarspolitisk komponent i EU har inte minst sin förklaring i närheten till en islamsk värld som man fruktar skall bli alltmer militant och fundamentalistisk. Mellanösternperspektivet, Cypernfrågan och relationerna med Turkiet är de centrala elementen i en grekisk utrikespolitik med en europeisk identitet.

Den danska utrikespolitiken har sin nordiska accent, den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken präglas av en nästan tvåhundraårig neutralitet medan man i Helsingfors ser EU-medlemskapet som ett "window of opportunity" och en möjlighet att för all framtid komma ur den ryska skuggan och för all framtid fast förankra Finland i väst.

För Grekland och Irland har det europeiska projektet inte minst varit ett medel att få ekonomiskt stöd. Detta har även varit en faktor för Spanien och Portugal som dock kanske framför allt sett den europeiska integrationen som ett instrument för och en väg mot nationell rehabilitering efter de många åren av diktatur och politisk underutveckling. För Belgien har den europeiska gemenskapen varit ett sätt att hålla det kluvna landet samman, medan Nederländerna i denna sett en återförsäkring mot de stora grannländerna.

Geopolitik, nationella intressen och olika utrikespolitiska ambitioner omöjliggör alla försök att från Bryssel centralt diktera vad en politik med en europeisk identitet skall omfatta. En sådan kan först definieras när de europeiska staternas politiska intressen är sammmanfallande, och där är vi inte än på många år. Den jugoslaviska krisen har ju tydligt visat att EU ännu är oförmöget att föra en samlad europeisk utrikespolitik. Den EU-medlem som drabbats mest av krisen genom flyktingströmmarna - nämligen Tyskland - har varit bakbunden av såväl sin egen författning som sin historia, och ingen av de europeiska stater som är kapabla till en militär intervention har sett sina intressen så hotade att de varit beredda att äventyra stora militära styrkor i syften som det egna folket inte skulle förstå.

Förklaringarna till misstron mot EU

Den europeiska integrationen har följt cykliska förlopp med återkommande toppar och vågdalar: den franska veto-krisen 1965-66, den brittiska budgetstriden med sin kul men 1979 och den allmänna europessimism som rådde åren 1984-85 för att ta några exempel.

Nu befinner sig det europeiska unionsprojektet av flera skäl i något av en ny vågdal. Liksom NATO och OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa - tidigare ESK) har den europeiska unionen inte hunnit anpassa sig till de senaste årens dramatiska omvälvningar.

EG var i första hand ett projekt för Västeuropas politiska och ekonomiska enande. Nu gäller det för EU att i hela Europas intresse föra de nya demokratierna i öst in i den europeiska gemenskapen, men denna utmaning har sammanfallit med en djupgående konjunktur- och strukturkris med arbetslöshet, växande statsskulder och därav följande leda vid politik och misstro mot politiker som följd.

Samtidigt har den europeiska integrationen paradoxalt nog hamnat i en framgångsfälla. Hittills har processen varit lyckosam eftersom den utgjort en kombination och en produktiv blandning av praktisk och visionär politik. Unionen kan lite tillspetsat sägas ha burits upp av inställningen att den kan göra västeuropéerna ännu rikare, även om de redan nu är välbeställda. Detta tycks ha varit det enda europeiska idealet med verklig folklig förankring men nu har flera decenniers ekonomisk integration så att säga konsumerats.

Medborgarnas misstro mot ett Europa som rycker allt närmare i vardagslivet tilltar. I stället för en känsla av till fredsställelse över att de europeiska politiska och ekonomiska systemen länge kunnat anpassa sig relativt väl till de snabba förändringarna och ekonomins och samhällslivets globalisering växer missnöjet. Folk i Europa befinner sig i ett tillstånd av besvikelse. Framtidstro och dynamik tycks vara reserverat för Asien.

EU och hela den europeiska tanken måste därför förankras på nytt i opinionen. För att utvecklas vidare behöver Europa en drivande kraft och impulser som kommer från dess medborgare, men detta saknas. Tid efter annan före kommer demonstrationer mot EU medan demonstrationer för unionen lyser med sin frånvaro, med undantag för manifestationer dagarna innan folkomröstningar äger rum.

Genom att tjäna såväl välfärd som fred borde EU ha fått den legitimitet och det erkännande som varje politisk ordning behöver, men detta tycks inte vara tillräckligt. Européerna förefaller i stället mer och mer erinra sig den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 med dess formulering att människor, för att säkra sina rättigheter, "bland sig instiftar regeringar vilka få sin rättmätiga makt genom de styrdas godkännande".

EU:s huvudproblem är att detta godkännande i dag saknas. Det så kallade demokratiska underskottet har varit och kommer att förbli ett huvudtema i debatten om EU:s framtid. Som hittills kommer denna debatt förmodligen att koncentreras till frågan om Europaparlamentets kompetenser, eller snarare brist på sådana, och på maktfördelningen mellan olika EU-institutioner.

*

Frågan är mera komplicerad än så. Demokratiska processer har hittills bara fungerat inom nationella gränser. Varje medlemsstat i EU har satt och kommer för överskådlig framtid att sätta de nationella intressena över de europeiska av de enkla skälen att de förra är starkare och lättare att definiera, och att det helt enkelt inte finns några klart definierbara europeiska intressen och därför heller ingen politisk europeisk identitet.

I opinionsmätningar säger sig bara varannan tillfrågad anse att deras stat dragit nytta och fördel av EU-medlem skapet. Bara en minoritet av medborgarna skulle beklaga om unionen upplöstes. Valdeltagandet till Europavalen har varit stadigt nedåtgående med ett genomsnitt på endast 56,3 procent i valen 1994. I Storbritannien gick endast var tredje valberättigad till urnorna och även om det svenska valdeltagandet hösten 1995 - 41,6 procent - var något högre blev ointresset en chock för det politiska etablissemanget. Mediabevakningen är svag och kandidaterna ofta okända. Det är snarare inrikespolitiskt missnöje som får folk att gå till valurnorna än känslan av att delta i en europeisk politisk process.

I både Frankrike och Tyskland har valen till Europaparlamentet i första hand varit av intresse som inrikespolitiska indikatorer inför kommande president- och förbundsdagsval.

Detta beror främst på tveksamhet om vad parlamentet tjänar för syften, men tyder samtidigt på att européerna inte känner någon närhet till eller gemenskap med unionen. Likgiltigheten inför dessa val demonstreras också av att inte heller EU-motståndare kunnat utnyttja valen för sina syften med undantag för Danmark och Sverige. I Europavalen i Tyskland 1994 fick det öppet EU-fientliga Brunner-partiet bara en procent av rösterna trots tyskarnas uppenbara ovilja att ge upp D-marken för "esperantopengar" och trots ett växande missnöje över Tysklands roll som Europas "Zahlmeister".

Vilka är då förklaringarna till att EU har så svårt att vinna i attraktionskraft?

- Enligt Jean Monnets föreställningar skulle Europa så att säga förverkligas genom bakdörren. Den ekonomiska in tegrationen skulle skapa en saklogikens integration som i sin tur skulle leda till en politisk integration. Med den inre marknadens fullbordande och Maastrichtavtalet har detta teknokratiska koncept nått vägs ände.

- Särskilt i ekonomiskt osäkra tider och i perioder av snabb social omvandling söker folk efter identitetsankare. EU erbjuder inte ett sådant. Den europeiska unionen har inte lyckats möta de nya europeiska utmaningarna på ett trovärdigt sätt. Europapolitiken är inget övergripande mål i sig utan styrs alltför uppenbart av nationella intressen. En gemensam europeisk valuta ses som ett hot mot de nationella identiteterna. För att bekämpa arbetslösheten finns bara nationella strategier och inte den europeiska krisövervinningsstrategi som skulle kunna ge EU ökad legitimitet. En europeisk vision som skulle kunna få ett brett samhälleligt stöd finns helt enkelt inte. Om Auguste Rodin i dag skulle göra en staty över den europeiske tänkaren skulle denne bli en krökt figur som beskådar sin egen navel samtidigt som han kliar sig i huvudet med ena handen. Detta är i vart fall allmänhetens bild.

Européerna har förvirrats av krav på att vara antingen för eller emot ett Europa som de inte kunnat definiera. Argumenten för har dessutom inte bara presenterats i närmast marxistiska termer, där EU framställts som en följd av en järnhård och oundviklig historisk lag, utan de har dessut om pendlat mellan pragmatism och idealism.

De som varit mot de ekonomiska argumenten har fått höra att integrationen är ett fredsprojekt och de som sagt sig tvivla på detta har fått sig ensidiga ekonomiska argument till livs.

Eftersom EU är byggt på kompromisser mellan nationella intressen blir resultaten ett sökande efter en minsta gemensam nämnare som få personer identifierar sig med. Till detta kommer att de beslutsmekanismer som leder fram till kompromisserna är så svåröverskådliga. Nu offras klarheten på kompromissens altare. Hittills har försöken att skapa mera klarhet och överskådlighet i besluts processen och lösa det demokratiska underskottet bara lett till ännu mer invecklade procedurer.

EU ses därför inte som en demokratisk gemenskap. Väljare som har svårt att identifiera sig med sin ledamot i det nationella parlamentet känner ännu större avstånd till sin representant i Strasbourg. Medan den egna huvudstaden för många européer ses som ett rymdskepp blir Bryssel en planet i ett annat stjärnsystem.

*

Ett annat fundamentalt problem för EU:s trovärdighet är klyftan mellan sken och verklighet. Allmänheten tilltror EU kompetenser och ansvar som går långt utöver dem som unionen i dag har. Detta problem är i mångt och mycket självförvållat eftersom EU gärna givit och ger sken av att ha större makt och myndighet än vad som står inskrivet i de europeiska fördragen. Alltför ofta tycks Kommissionen ha försökt inteckna framtiden i förhoppning om att de politiska deklarationerna från Bryssel skulle visa sig bli självuppfyllande profetior. Denna politik var lyckosam när det gällde den inre marknadens förverkligande, men har blivit kontraproduktiv i frågor som direkt berör medlemsstaternas nationella suveränitet.

Trots att det inte är EU utan de enskilda medlemsstaterna som har misslyckats på Balkan har krigen där misskrediterat EU och den gemensamma utrikespolitiken. Kriget i Bosnien framställs som ett bevis för övernationella systems misslyckande och inte för vad det var, nämligen ett belägg för de faror som ligger i en renationalisering av ett Europa där etnisk homogenitet blir grundvalen för politisk identitet.

I Bonn och Paris tycks man också ha överskattat sina partners integrationsvilja och -förmåga. Försöken att på skynda Europas enhet i samklang med den tyska enhetsprocessen blev kontraproduktiva. Vad som skulle bidra till att befästa EU har i stället lett till osäkerhet om integrationens fortsatta inriktning.

*

Den europeiska gemenskapskänslan har alltid växt i takt med hoten utifrån. Självdefiniering med hjälp av en yttre fiende är ett genomgående drag i den europeiska enhetens historia. Europa har alltid slutit sig samman mot något, sällan för något.

Öst-västkonfrontationens slut har drastiskt ändrat förutsättningarna för integrationsarbetet. Efter murens fall kan Europa jämföras med en familj som fått flera medlemmar befriade från en mångårig fångenskap som gisslan. Resultatet blir inte bara ett återseendets glädje utan en svår process för att återställa den tidigare familjejämvikten.

Det röda kommunistiska hotet har försvunnit och det nukleära förbleknar. Om man i detta skede inte kan ge den europeiska integrationen nya referenspunkter och ett vardagligt innehåll riskerar nationalismen att flamma upp på nytt. Nationalstaten och regionen ställs nu mot integrationen. Europa blir ett slags behållare för en rad individuella obehagskänslor: galopperande kostnader, en alltför stor regleringsiver, odemokratisk kabinettspolitik, en förlust av regionala särarter, växande invandring.

*

EU:s bristande trovärdighet har också att göra med att ingen, inte ens eurokraterna och politikerna, vet vad det ständigt återkommande talet om utvidgning och fördjupning kommer att innebära. EU blir ett alltmer komplicerat kuggverk som ingen behärskar helt men som bit för bit urholkar nationalstaternas suveränitet.

När även erfarna politiker snubblar i sina resonemang om kvalificerad majoritetsröstning och blockerande minoriteter, och när till och med eurokrater finner det svårt att redogöra för den gemensamma jordbrukspolitiken, hur skall då mannen och kvinnan på den europeiska gatan kunna för stå? Begrepp som Maastricht plus, EU-light, koncentriska cirklar, variabel geometri, kommittologi, multi-track och multi-speed förvirrar och talet om att några stater skall vara mera jämlika än andra ses som ett hot.

*

Kommissionens byggnad, Berlaymont, står som en symbol för hur långt det europeiska unionsbygget har kommit: en stor konstruktion som kan ses som ett vägmärke, men som nu är tom invändigt och måste renoveras eftersom den är full av farlig asbest.

Sammanfattningsvis framstår EU, för att citera Jacques Delors, som en OPNI ("objet politique non-identiflé") - ett oidentifierat politiskt objekt.

EU - ett elitprojekt

Det tycks således vara si och så med de regerandes godkännande av de politiska ledarnas projekt. Efter Maastricht tycks de förra i stället överraskade ha frågat sig vad de senare ställt till med i deras namn.

Ännu har emellertid legitimitetsfrågan inte ställts på sin spets eftersom EU som överstatlig lagstiftande auktoritet inte gripit in påtagligt i människors vardagsliv. Fortfarande är Gemenskapen i sin kärna en ekonomisk union och en på consensus inriktad förhandlingsapparat, där medlemsstaternas regeringar spelar den avgörande rollen. Så länge enhällighetsprincipen upprätthölls i Ministerrådet kunde man argumentera att legitimiteten i den europeiska lagstiftningen kom från medlemsstaterna och deras demokratiska för fattningar. Om denna vetorätt mer och mer naggas i kanten för att bibehålla Gemenskapens funktionsduglighet innebär detta med nödvändighet att den nationella legitimitetsbasen urholkas.

Efter den inre marknadens fullbordande kommer integrationsarbetet att riktas mot andra områden som mer direkt berör den statliga suveräniteten. Ju mer EU kommer att gripa in i och styra européernas dagliga liv, desto mer uppenbar kommer denna legitimitetsbrist att bli. Detta gäller särskilt de områden där Gemenskapen lägger bördor på medborgarna och, i den yttersta förlängningen, beslut om krig eller fred.

De politiska eliterna har därför hittills haft ett brett handlingsutrymme som inte ifrågasatts, en situation som nu kan komma att ändras snabbt.

*

En politisk integration över statsgränserna kan inte ske i form av regeringsdekret, utan delegerandet av beslutsfattande till överstatliga institutioner måste ha stöd hos befolkningarna för att vara politiskt möjlig. Ett sådant stöd måste i sin tur vara grundat i en gemensam politisk identitet som i dag saknas.

De historiskt framvuxna nationella identiteterna och deras dagliga bekräftelse genom nationsgränser och nationella symboler sätter klara gränser för känslan av en europeisk gemenskap. Opinionsläget i Storbritannien och folkomröstningarna i Schweiz, Danmark, Frankrike, Sverige och Norge visar hur svårt de eniga politiska eliterna har att få ett folkligt mandat för sitt europeiska projekt.

Trots att den europeiska integrationen nu pågått i 40 år finns ingen kollektiv europeisk identitet som tål större på frestningar.

En sådan kan heller inte frambesvärjas utan måste växa fram i människors medvetande genom att de känner sig ingå i en större intressegemenskap än den nationella och anser sig ha något konkret att vinna på denna. Det grund läggande problemet är att denna upplevda intressegemen skap kommer att växa fram långsammare och i otakt med medlemsstaternas ekonomiska och politiska integration. Demokratiska processer har hittills bara fungerat inom nationella gränser. Även om integrationen redan luckrat upp statsgränserna spelar dessa ändå en stor roll i medborgarnas dagliga liv. De är viktiga markörer för den flora av partier, organisationer, föreningar och grupper som håller samman och binder ihop ett samhälle. Identitetsskapandet försvåras ytterligare av det faktum att integrationsmotståndet är särskilt stort på just de områden som skulle kunna vara identitetsskapande och där europeisk handlingskraft och förmåga är särskilt önskvärd som i arbetsmarknadspolitiken, säkerhetspolitiken och kriminal-, invandrings- och asylpolitiken.

Behovet av nationell identifikation och suveränitet växer dessutom i samma grad som de politiska och ekonomiska nivelleringsprocesserna i Europa ökar. Ju mer intrycket förmedlas att mångfalden hotas och likriktningen tilltar, desto större blir motviljan mot integrationsprojektet. Som produktions- och komsumtionsgemenskap är Europa redan en realitet men folk värjer sig mot en nivellerad kulturell gemenskap. Ju diffusare och ju mera kontroversiell den gemensamma europeiska framtiden framstår för människor, desto mer kommer nationerna att mobiliseras mot Europa.

*

För att inte bli kontraproduktiv måste entusiasmen för det europeiska projektet därför balanseras med insikten att EU:s legitimitet för överskådlig tid kommer att förbli en bristvara. Denna insikt behöver emellertid inte förlama integrationssträvandena. I stället kan formuleringen "en allt närmare union mellan Europas folk" vara nyttig i sin allmänna vaghet.

Även för den europeiska integrationen gäller den brittiske filosofen och politikern Edmund Burkes visdomsord att man inte kan producera politiska ordningar vid ett ritbord utan att de måste växa fram, vilket i sin tur betyder att politikerna och byråkraterna måste koncentrera sig på det omedelbart nödvändiga och överskådliga och på åtgärder vars konsekvenser medborgarna kan bedöma själva.

Varje ny europeisk kompetens måste därför kunna motiveras i konkreta termer för att accepteras. Man måste således exakt pröva vilka frågor som behöver en europeisk lösning och stå emot all centralistisk klåfingrighet, inte minst därför att felaktiga beslut som jordbrukspolitiken kan få långtgående konsekvenser och undergräver unionsprojek tets trovärdighet.

EU kan bara få ett stabilt legitimitetsfundament när européerna känner en politisk europeisk identitet, inte på så sätt att de upphör att känna sig som svenskar, finnar, fransmän eller portugiser utan genom att dessa identiteter även kompletteras med en känsla av en europeisk ödesgemenskap. Denna utveckling ligger efter fyra decennier av europeiskt integrationsarbete ännu i sin linda.

*

Nationalstaterna tillkom under en lång och ofta konfliktfylld tidsperiod. De är ideologiska konstruktioner och den nationella identiteten är ytterst ett politiskt ställningstagande. En förutsättning för en stark nationell identitet är att medborgarna känner solidaritet med staten genom att denna omfördelar samhällets resurser och sörjer för utbildning, infrastruktur, rättssäkerhet med mera.

En väsentlig ingrediens i denna process var skapandet av en ny klass av intellektuella och en elitkader - ett avantgarde - som stod över de tidigare lokala rivaliteterna och som fick ett egenintresse i att verka för nationalstatstanken, vilket gjorde det lättare för dem att se sig som tyskar och inte som preussare eller bayrare och som fransmän och inte parisare.

Dessa förutsättningar gäller även för "Europamakarna". Såsom var fallet under den process som ledde fram till de europeiska nationalstaterna blir även den europeiska unionen under överskådlig tid ett elitprojekt och den europeiska identiteten ett elitfenomen. Teknokraterna och byråkraterna i Bryssel utgör visserligen en ny europeisk elit, men representerar de en europeisk kultur eller utgör de bara ytter ligare en internationell "civil service" som ju längre tiden går alltmer fjärmar sig från de människor vars intressen de sägs skola tjäna? Finns inte risken att den institutionella lojaliteten blir starkare än en "Europamedvetenhet" som kan sprida sig ut bland medlemsstaternas eliter?

Problemet blir inte lättare av att dessa personer väcker negativa stereotyper hos medborgarna. Eurokraterna ses inte som de första européerna utan som överbetalda byråkrater som lägger sig i saker som de inte har med att göra.

Skapandet av nationella symboler och myter samt en omskrivning av historien hörde också till den europeiska nationsbyggnadsprocessen. Staten existerade först och den nationella gemenskapen byggdes därefter ut inom dess territoriella ramar genom gradvis integration och kulturell standardisering.

Allmän värnplikt, obligatorisk skolgång och framväxten av massmedier med överregional spridning var de kanaler som arkitekterna bakom 1800-talets framväxande nationalstater använde för att skapa kontakt mellan centrum och periferi och för att skapa gränser som föreföll naturliga med utgångspunkt från geografi, språk, etnicitet eller religion. Inte minst bidrog uppkomsten av nationella undervisningssystem och massmedier till att förmedla känslan av samhörighet i en nationell gemenskap, att utvidga de kulturella horisonterna och komma bort från den provinsiella inskränktheten.

Försöken att skapa en europeisk identitet

I Bryssel tycks man ha haft detta i åtanke när man 1984 fattade ett beslut om att EG skulle förbättra kontakten med medborgarna och så att säga centralt och uppifrån skapa en europeisk identitet. Under ett toppmöte i Fontainebleau fann det europeiska rådet det "oundgängligen nödvändigt att Gemenskapen infriar de europeiska befolkningarnas förväntningar och vid tar åtgärder som kan styrka och främja Gemenskapens identitet och image gentemot dess medborgare och resten av världen".

I detta syfte tillsattes en ad hoc-kommitté med uppgiften att starta en kampanj på temat "A people's Europe". Denna leddes av den italienske juristen Pietro Adonnino och skulle i sitt arbete utgå från skrivningen i Romtraktatens inledning om "an ever closer union among the peoples of Europe" och från den så kallade Tindemansrapporten från 1975 med dess rekommendationer om att Europa måste stå nära sina medborgare och att en europeisk union bara kan bli verklighet om folken sluter upp bakom tanken.

Som en följd av denna Adonninokommittés arbete fattades ett beslut om att EG skulle få en egen flagga. Denna blev identisk med Europarådets, det vill säga 12 gula stjärnor på en blå botten. Antalet 12 valdes av flera skäl. Det sades representera både perfektion och mångfald, skapa associationer till Jakobs söner, dagens timmar, årets månader, zodiakens tecken och dessutom sades den cirkel som stjärnorna bildar symbolisera unionstanken. Flaggan förklarades vara ett uttryck för EG:s strävan att bli centrum för en integration som förenade Västeuropas alla stater i en gemensam tradition och historia. Medan EFTA valt en symbol som bestod av medlemmarnas flaggor markerade EG med sin fana att man eftersträvade en djupare integration.

Samtidigt som flaggan för första gången hissades utanför Berlaymont den 29 maj 1986 spelades även EG:s hymn för första gången. Enligt Adonninokommitténs förslag hade valet fallit på fjärde satsen i Beethovens nionde symfoni - "Ode till glädjen" - som redan var Europarådets hymn och därmed ett uttryck för idén om europeisk samverkan. "Ode till glädjen" försågs även med en vers på EU:s nio officiella språk. Med flagga och europeisk nationalsång skaffade unionen sig således en nationalstats attribut.

Även en Europadag instiftades. Valet föll på den 9 maj, den dag då Robert Schuman 1950 höll det tal som ledde till den första europe-iska gemenskapen, Kol- och stålunionen. 1986 var det dessutom 100 år sedan Schuman föddes.

Även idrotten har ju med växlande framgång använts för att bygga upp en nationell identitet. Med DDR som en möjlig, men som det sedan visade sig mindre lyckad, förebild började EG år 1985 understödja en rad idrottsevenemang och var till exempel en av huvudsponsorerna bakom vinterolympiaden i Albertville 1992, där öppningsceremonin präglades av stjärnor och den blå färgen. Bryssel uttryckte även ett intresse för sponsorskap i Lillehammer ett erbjudande som norrmännen dock avvisade.

1987 organiserades både ett "Sail for Europe" och en "Constitution Race" till åminnelse av Romtraktatens tret tioårsdag och den amerikanska konstitutionens tvåhundra årsjubileum. Så kallade "Walks for Europe" har ägt rum i EG:s regi, däribland en årlig marsch mellan de tre europeiska huvudstäderna Bryssel, Luxemburg och Strasbourg. När Spanien och Portugal blev medlemmar 1986 arrangerades "Race for the Future", en cykeltävling som började i Portugal, fortsatte genom norra Spanien, södra Frankrike med mål i Tunn. Utställningar och konferenser på temat den europeiska gemenskapen organiserades längs loppets sträckning och året därpå ordnades en ny cykeltävling genom de sex ursprungliga medlemsstaterna med syftet att "stärka viljan att skapa ett medborgarnas Europa och föra Gemenskapen närmare folks vardag".

Ett annat förslag som Adonninokommittén framförde och förverkligade var upprättandet av vänorter inom EG. Sådan verksamhet har sponsrats av Bryssel som även beslutat att varje år utse en europeisk kulturhuvudstad, vilket skedde med Athen som början. Till detta kommer också ut delandet av olika europeiska kulturpriser som ett led i utvecklandet av en europeisk identitet.

Adonninokommittén tycks således ha utgått från föreställningen att initiativ från politiker och byråkrater kan skapa en europeisk identitet. 1988 beslöt Europeiska rådet att föra in en europeisk dimension i läroämnen som litteratur, historia, samhällskunskap, geografi, språk och musik. Genom att åberopa en gemensam historia och ett gemensamt kulturarv skulle en legitimitet för den fortsatta integrationen skapas.

Jacques Delors uppmanade även historikerna att göra sin insats för gemenskapens bästa. I ett anförande 1989 under ett symposium på temat "1992 och det historiska arvet" sade han:

"Det ankommer på historikerna att sätta integrations processen i ett perspektiv, att gå bortom de kortsiktiga överväganden som kan förblinda oss andra. Om de skall förstås på rätt sätt och om de skall uppskattas med alla sina konsekvenser måste våra ansträngningar betraktas mot en historisk bakgrund."

För att detta syfte skall uppnås måste historieskrivningen anpassas. Länge sågs de två världskrigen som en lämplig ut gångspunkt för att skapa ett samarbete mellan tidigare fiender men det var uppenbarligen inte tillräckligt. Mot denna bakgrund beslöt Kommissionen att stödja ett historieverk som skulle beskriva Europas historia ur ett gemensamt europeiskt perspektiv fritt från nationella utgångspunkter och som skulle publiceras samtidigt på de flesta av EG:s officiella språk.

Resultatet blev den franske historieprofessorn Jean-Bap tiste Duroselles bok "Europe: A history of its peoples" som berör en period som, för att citera författaren, sträcker sig 5000 år tillbaka och fram till morgondagens nyheter. Med tanke på uppdraget blev bokens slutsats föga förvånande att "det finns solida historiska grunder att inte betrakta Europa som en mosaik av kulturer utan som en organisk helhet och att det därför borde vara möjligt att bygga ett enat Europa". Jacques Delors replikerade med att projektet var en mycket intressant idé som skulle göra folk medvetna om att det finns en europeisk identitet som går utöver gränserna inom Gemenskapen.

En TV-version sändes under tio kvällar 1992 över de större europeiska TV-stationerna. Detta europeiska historieprojekt är uppbyggt med Tyskland, England och Frankrike som kärna. Den europeiska historien startar därför med kelterna och inte med grekerna. Östeuropa utelämnas i stort sett.

Liksom de flesta nationalstater har försökt personifiera sina nationer har även EG valt att utse en person för att förkroppsliga idén om ett enat Europa och valet föll då på Jean Monnet och då inte minst på hans motto i boken "Me moirs": "Vi formar inte koalitioner mellan stater utan en union mellan folk." 1976 blev Jean Monnet den förste europeiske hedersmedborgaren. Till bilden hör dock att hans stoft 1988 överfördes till Panthéon i Paris, minnestemplet över den franska nationens hjältar.

EU försöker således att skapa en europeisk identitet upp ifrån. Genom att standardisera en uppsättning symboler och myter skall en gemensam europeisk referensram skapas. Ett europeiskt körkort finns redan och unionen har nu också ett gemensamt pass, även om det tog 10 år att komma överens om dess färg och utseende. I Maastrichtfördraget infördes ett nytt begrepp, unionsmedborgarskapet, men dess rättigheter och plikter återstår att definiera. Dessa aktiviteter strider ju mot det ständigt återkommande talet om att den europeiska integrationen måste växa fram som en naturlig process och inte kan framkommenderas uppifrån.

Alla europeiska folk har sina mer eller mindre äkta historiska myter, sina historiska upplevelser och erfarenheter och sin historiesyn. Det finns inga europeiska motsvarigheter till Académie Francaise, Bastiljen, Escorial, la Scala, Brandenburger Tor eller parlamentsöppnandet i Westminster, ingen europeisk okänd soldat, inga europeiska kungar och för den delen inget europeiskt vasalopp. Benedikt av Nursia och slavernas apostlar Methodios och Kyrillos har visserligen av påven Johannes Paulus förklarats vara europeiska helgon och han har även framfört vår egen Birgittas kandidatur i konkurrens med bland andra Katarina av Siena men de är europeiska och inte EU-skyddshelgon.

Jean Monnet har som sagt sin plats i Panthéon i Paris. Scy-Chazelles, där Robert Schuman är begravd, kan inte i berömmelse tävla med Colombey-les-Deux-Églises, där ge neral de Gaulle fått sitt sista vilorum.

Den gemensamma historien har många fortfarande upplevt mot och inte med varandra i de stora europeiska krigen.

Huvuduppgiften för "Europamakarna" kan därför inte vara att försöka ge européerna en gemensam identitet med ursprung i forn- eller medeltid utan att utveckla ett politiskt självförtroende och en handlingsförmåga som motsvarar Europas roll på 2000-talet.

Detta kan varken ske genom att EU blir en upphöjd fri handelszon, enligt brittiska föreställningar, eller något mot befolkningens vilja framforcerat Europas Förenta Stater av amerikansk modell. Den kulturella Europatanken har släpat efter den politiska och ekonomiska och Europateoretikerna citerar allt oftare Jean Monnets ord att han skulle ha börjat med kulturen om han kunnat starta processen på nytt. Även Robert Schuman hävdade att Europa måste bli en kulturell gemenskap innan det kan utvecklas till en ekonomisk eller säkerhetspolitisk gemenskap. Jacques Delors ställde i sin tur frågan "Vem blir förälskad i en inre marknad?".

Grundvalarna för en europeisk patriotism och identitet

Bara ett långfristigt tålmodigt sammanväxande kan därför ge basen för ett demokratiskt Europa som omfattas av medborgarna. EG var under decennier en nyttogemenskap. Vi är nu bara i början på vägen mot en ödes- och erfarenhetsgemenskap. Om det finns en lärdom att dra av den europeiska historien så är det att den europeiska enheten bara kan fullbordas med och inte mot nationerna och vad de upplever som sina legitima intressen.

I dag har regionalismen och nationalismen otvivelaktigt en helt annan styrka än "paneuropeismen". Europa behöver kanske "multinationaliseringschocker" i form av ett aggressivt Ryssland, nya Tjernobylkatastrofer eller Gulfkriser som visar det totala beroendet av USA när det gäller kon flikter som berör vitala europeiska intressen.

Även andra problem kommer att kräva gemensamma åtgärder som efter hand kan bli identitetsstiftande, som till exempel:

- nödvändigheten att med gemensamma krafter ta sig an den teknologiska utmaningen från Japan och USA och i en inte alltför avlägsen framtid "de nya tigrarna".

- gemensamma åtgärder för att klara miljöproblemen, invandringstrycket och komma till rätta med den organiserade internationella kriminaliteten.

Med en lyckosam europeisk politik på dessa och andra om råden skulle en "konstitutionell europeisk patriotism" kunna utvecklas på samma sätt som en "författningspatriotism" blev en realitet i Förbundsrepubliken som ersättning för den nationalism som ingen tysk kunde känna efter Hitlertidens fasor.

En absolut förutsättning för att EU skall kunna utveckla en gemensam politisk kultur och en sådan konstitutionell patriotism är att EU-medborgarna blir informerade om och delaktiga i den överstatliga beslutsprocessen. Det måste växa fram en "europeisk allmän opinion" för att man skall kunna tala om ett europeiskt medborgarskap.

Den europeiska identiteten ligger som ovan nämnts inte i historien utan i det demokratiska samhällsskicket. I dag saknas europeiska fackföreningar, andra intresseorganisationer och framför allt gränsöverskridande europeiska partier och en europeisk offentlighet.

Maastrichtfördraget, en av experter framförhandlad och för medborgarna obegriplig kodifiering av Europa, ställde denna brist i fokus. Följden blev att EU:s anseende sjönk ytterligare. Framväxten av europeiska partier eller åtminstone europeiska partinät och en politisk debatt i gränsöver gripande frågor är därför en förutsättning för en hållfast europeisk identitet. När arbetsgivarorganisationer och fackföreningar börjar mötas på en europeisk nivå för att tillvarata sina medlemmars gemensamma intressen har vi kommit ett stycke på väg eftersom politiken då nått utöver den nationella nivån.

I slutet av en sådan process kan vi optimalt nå fram till en europeisk "författningsstat" och ett europeiskt unions medborgarskap som upplevs som äkta och inte konstruerat.

Vägen dit är emellertid både svår och lång och kommer snarare att bromsas än påskyndas av en östutvidgning. Att överbrygga de kulturella och språkliga klyftorna mellan det katolska och protestantiska, latinska, germanska, anglosaxiska och skandinaviska Europa har visat sig nog så svårt. Uppgiften att också integrera det baltiska, slaviska och ortodoxa Europa kommer att bli mångfalt svårare.

Ju större och heterogenare medlemskretsen blir desto större blir också kraven på en differentiering mellan de olika medlemsstaterna och på ett Europa i olika hastigheter där den politiska unionen, valutaunionen, den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och den inre marknaden inte kommer att omfatta samma geografiska områden.

En union med uppemot 30 medlemmar med olika ekonomisk utvecklingsgrad kan endast fungera om den är organiserad som flerspårig och på olika nivåer.

Även försöken att skapa Europa runt en valutaunions hårda kärna med euron som en magnet kan bli kontraproduktiva. Magneter verkar på två sätt. Å ena sidan drar de till sig andra partiklar, å den andra stöter de bort dem. Det finns en uppenbar risk att en valutaunion inte bara får en magnetisk utan också en avstötande verkan.

Den kulturella mångfalden - hinder eller för utsättning för en europeisk identitet?

Det framhävs ju ofta i den Europapolitiska retoriken att Europa bara kan definieras genom sitt unika arv av mångfald och splittring och att just mångfalden paradoxalt nog har varit den enande principen och Europas styrka.

Förmodligen är emellertid just den europeiska språk mångfalden det största av de hinder som nu står i vägen för framväxten av en europeisk politisk identitet och därmed för det europeiska demokratiska projektet. Det finns visser ligen flerspråkiga europeiska demokratier men Schweiz - det främsta exemplet på en sådan - har valt att ställa sig utanför den europeiska unionen.

Det finns inte någon demokrati där de flesta medborgarna inte kan göra sig förstådda med varandra. Trots all europeisk retorik kan inte ens de ledande europeiska politikerna i dag umgås med varandra utan tolk och ytterst få kan göra sig förstådda för en majoritet av de europeiska väljarna på deras eget språk. Det finns ingen europeisk tidning, med undantag för elittidningar som "The European", och inget europeiskt TV-program om man bortser från Eurosport, där ju dessutom matcher mellan nationalstater är de mest sedda programmen. Det finns kort sagt ingen europeisk offentlig debatt, ingen europeisk politisk diskurs eftersom den politiska processen är bunden till språket.

Språkfrågan är i grunden en demokratifråga eftersom den politiska diskussionen skulle delas in i A- och B-lag och många helt utestängas på grund av bristande språkkunskaper om endast engelska och franska skulle göras till officiel la EU-språk. Samtidigt hotar tolkningsproblemen att bli oöverstigliga. Språktjänsten tar redan i dag över 40 procent av EU:s förvaltningsbudget i anspråk. Med 11 språk är 132 kombinationer tänkbara i översättarbåsen. Med ytterligare tio öst- och centraleuropeiska språk stiger denna siffra till 420 och med maltesiskan till 462. Någon form av funktio nell differentiering där några språk är mera jämlika än andra blir därför nödvändig med de negativa konsekvenser det ta får för Europaopinionen i de mindre medlemsländerna.

I dag är i genomsnitt 66 procent av EU-medborgarna en språkiga, medan 10 procent talar minst två främmande språk. Extremerna utgörs av Irland, där dessa siffror är 80 respektive tre procent, och Luxemburg där endast en procent av befolkningen är enspråkig, medan inte mindre än 80 procent talar minst två främmande språk. För att kunna fungera som européer och tillvarata våra intressen måste vi förutom engelska även någorlunda behärska åtminstone ett av de övriga europeiska huvudspråken. Svenska förblir basen för vårt kulturarv och vår inrikespolitiska diskussion, medan vi för att spela en konstruktiv roll i Europa måste utvecklas till luxemburgare i språkligt hänseende.

Europa är således varken en "kommunikationsgemen skap" eller en "erfarenhetsgemenskap" för att försvenska tyska begrepp. Båda dessa faktorer är oundgängliga för utvecklandet av en kollektiv politisk identitet.

En sådan skapas av delade erfarenheter, myter och minnen, ofta i motsatsställning till dem som finns hos andra kol lektiva identiteter. De stärks dessutom ofta genom att ställas mot någon som är utpräglat annorlunda. Inte bara Robert Schuman, Alcide de Gasperi, Jean Monnet och Konrad Adenauer bör räknas till den europeiska integrationens fäder utan även Josef Stalin. Under det kalla kriget kunde en västeuropeisk enhetskänsla mobiliseras, men vem skall nu bli den motpart som kan ge européerna en gemensam identitet? USA tillhör samma kulturkrets. Japan är visserligen ett homogent och annorlunda samhälle men beläget alltför långt borta och utgör inget politiskt eller militärt hot och dess ekonomiska styrka är i första hand riktad mot USA.

Farligt nära till hands ligger i stället att Europa väljer att definiera sig mot sin närmaste tredjevärldsomgivning och att Medelhavet blir en vallgrav för det europeiska fortet. En risk finns att byggandet av en paneuropeisk identitet kom mer att gå hand i hand med en kulturell utestängningsmekanism. Sökandet efter en europeisk identitet kan lätt kom ma att ske i form av en avgränsning mot "det andra", en politik som kan föra in i en rasistisk återvändsgränd samtidigt som rasblandningen i Europa ökar.

En europeisk identitet måste därför både vara distinkt och inklusiv, differentiera och assimilera på samma gång.

I Europa gäller det nu att integrera stater med djupt rotade nationella, och i många fall även regionala, identiteter och förmå medborgarna att känna en övernationell gemenskap och identitet.

Kan en halv kontinent med 370 miljoner medborgare och 11 officiella språk ges en verkligt demokratisk författning?

*

I ett idealscenario för framväxten av en europeisk politisk union måste det europeiska parlamentet för det första avnationaliseras, något som i sin tur förutsätter ett euro peiskt partiväsen. För det andra måste det erhålla de klassiska budget- och lagstiftningsbefogenheterna. Ministerrådet måste förvandlas till en andra kammare och Kommissionen ledas av en av parlamentet utsedd "regeringschef".

De nationella parlamenten skulle således förlora sin funktion. I de mindre medlemsländerna skulle de förvandlas till delstatsparlament som förbundsstatsparlamenten i Tyskland och få samma ställning visavis Bryssel som dessa har i dag. Att avskaffa det demokratiska underskottet genom att ge parlamentet i Strasbourg större befogenheter är dessutom lättare sagt än gjort eftersom dilemmat representativitet kontra effektivitet då omedelbart ställs på sin spets.

Om varje parlamentariker såsom i svenska riksdagen, skulle företräda omkring 25 000 medborgare måste församling en i Strasbourg redan med nuvarande 15 medlemsstater utökas till 15 000.

Om man däremot i effektivitetens namn inskränker antalet till 500 med valkretsar som överstiger en miljon medborgare och garanterar varje europeisk röst samma vikt skulle Luxemburg bli orepresenterat och Sverige få högst 13 representanter i Europaparlamentet.

Det skulle då kanske vara funktionsdugligt men inte kunna göra några som helst anspråk på att representera en europeisk väljarkår. Det demokratiska underskottet skulle fortfarande bestå.

Den europeiska enheten kan bara åstadkommas med och inte mot nationerna och deras särdrag. Den europeiska integrationen fullbordas inte av någon naturnödvändighet utan kommer bara till stånd om tillräckligt med politisk energi satsas. Den europeiska unionens framtid vilar därför på medlemsstaternas gemensamma intressen och inte på ett europeiskt folks politiska vilja, av det enkla skälet att någon sådan inte finns.

En europeisk nationalstat - ett dödfött projekt

Det är en lika enkel som elementär sanning att svenskar vill bli regerade av svenskar, danskar av danskar och britter av britter. Stämningarna är måhända lite annorlunda i yngre nationalstater som Italien, men även om en norditalienare inte vill bli styrd av en sicilianare föredrar han nog ändå denne framför en tysk. Maastricht har redan utlöst en debatt som speglar mer än en ytlig oro. Detta gäller inte minst Tyskland, det Europa- och integrationsvänligaste landet och den stat som är predestinerad att bli den bärande väggen i den europeiska konstruktionen.

*

Den tyska författningsdomstolens utslag den 12 oktober 1993 innebär att man accepterar en europeisk union som ett statsförbund med målet att nå en allt närmare union mellan Europas statligt organiserade folk. Integrationspro cessens mål är öppet men avsikten är inte att grunda ett Europas Förenta Stater av amerikansk modell och EU:s medlemmar har också rätten att upphäva sitt medlemskap. Staterna är "die Herren der Verträge" - de europeiska fördragens herrar "Der Unionsvertrag begründet keinen sich auf ein europäisches Staatsvoik stätzenden Staat", konstaterar domstolen lapidariskt.

Unionsfördraget lägger således inte grunden för en europeisk stat som stöds av ett statsbärande folk. Däremot inte bara kvarstår utan ökar nödvändigheten av ett övernationellt samarbete i olika former och med olika grad av för djupning för att möta de problem som nationalstaterna inte kan hantera på egen hand. Statens allenarådande kompetens för allt som rör medborgarnas välfärd hör till det för flutna, men detta innebär inte att alla dess uppgifter behöver föras upp på en högre nivå utan samtidigt kan alltfler lösas på ett regionalt plan.

Regionala och nationella identiteter blir allt viktigare i en värld som blir allt mer svåröverskådlig och som omvandlas i allt snabbare takt. Medborgarna kommer mer och mer att leva i ett spänningsfält mellan flera lojaliteter, hembygden, staten, nationen, Europa och världssamhället med växande krav på att tänka globalt men handla lokalt.

Överallt i Europa växer nu nygamla och nya regioner fram. Genom att aktivt stödja regionaliseringsprocessen kan både Bryssel och de enskilda huvudstäderna visa att EU kan föra sina institutioner närmare medborgarna och på så sätt skapa större utrymme för kulturell och språklig mångfald än vad nationalstaterna förmått göra. Genom att bidra med en ny vision - mångfaldens och det regionala självstyrets Europa på närhetsprincipens grund - kan Europatanken göras mera begriplig och attraktiv.

De regionala identiteterna kan på så sätt förstärka den framväxande europeiska. När regionerna nu alltmer tyr sig till EU i sin kamp för resurser för den regionala utveckling en och för att attrahera investeringar kan Bryssel och EU komma att betraktas som regionens vän snarare än den egna huvudstaden.

Nationalstaten naggas således i kanten från två håll. Vi kommer samtidigt att få uppleva en renässans för nationalstaterna och regionerna och deras gradvisa uppgående i en transnationell gemenskap. Den som säger ja till region och nation måste därför inte nödvändigtvis säga nej till Europa, men den invanda nationalstaten med sin traditions-, identi tets- och solidaritetsgemenskap förblir oumbärlig som en kraft och källa för politisk stabilitet.

Nationalstaten är där för nödvändig för att legitimera en ny europeisk ordning, men strukturella asymmetrier, motstridiga intressen och oväntade utvecklingsförlopp kommer att göra relationerna mellan nationalstaten och den europeiska integrationen svårhanterbara och svåröverskådliga. Även i framtiden kommer Europa därför att hamna i kläm mellan vad den tyske filosofen Karl Jaspers kallade "balkaniserande och helvetiserande tendenser", det vill säga mellan jugoslaviska och schweiziska utvecklingsmodeller.

Den europeiska unionen kan därför inte genomföras som en ren efterapning av redan existerande statsrättsliga former. Det finns helt enkelt inga förebilder som EU kan rätta sig efter. Canada och Australien är visserligen kontinenter men de har en befolkning som en medelstor europeisk stat och de är unga invandrarnationer. Indien är av uppenbara skäl inte jämförbart. Schweiz och USA nämns ofta som förebilder för en mångkulturell europeisk federation med stark konstitutionell patriotism. I det första fallet var det emellertid just farhågorna för att alprepubliken skulle lösas upp i sina nationella beståndsdelar som var en av förklaringarna till motståndet mot inte bara EU utan även EES.

Även jämförelsen med USA har sina uppenbara brister. USA är visserligen etniskt-kulturellt heterogent men har ett gemensamt språk, en nedärvd konstitutionell patriotism och en gemensam politisk kultur som grund för sin nationella identitet. Dessutom behövde den amerikanska demokratin över 100 år för att växa in i de väldiga dimensioner den sedan fått. Till bilden hör att de båda hörnpelarna i denna process - ett gemensamt språk och en politisk kultur med stor integrativ kraft - nu vacklar.

*

EU:s förutsättningar är helt andra, framför allt eftersom de europeiska institutionerna inom överskådlig tid får den demokratiska legitimitet de nu har från sina medlemsstater.

En utgångspunkt i Europabygget måste därför vara att de federalistiska traditionerna inte är starka i Europa. De flesta medlemsstaterna är centralistiska till sin natur och det faller sig svårt för såväl deras politiker som medborgare att tänka i federalistiska termer. Tyskarna och även österrikarna har här ett erfarenhetsförsprång, men de har inte en modell som kan kopieras rätt av.

Suveränitetstanken har hittills endast tillåtit två typer av federativa system: ett förbund av suveräna stater och en suverän förbundsstat. Mellanformer som det tyska förbundet från 1815 till 1866 eller den österrikisk-ungerska dubbel- monarkin är i ett historiskt ljus föga framgångsrika undantag.

Vad den första modellen - ett förbund av suveräna stater - beträffar har EU har redan nått utöver detta stadium eftersom majoritetsbeslut nu fattas i Ministerrådet.

Den andra modellen - en suverän förbundsstat med en valutaunion, ett parlament som står över de nationella, ett unionsmedborgarskap med preciserade rättigheter och skyldigheter och en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik med majoritetsbeslut även i frågor som direkt berör de olika nationernas säkerhet - kan som ovan framgått inte heller vara målet för den europeiska unionens slutliga utformning.

En europeisk union är i dag endast tänkbar som en federation som, med handlingskraft och handlingsmöjligheter för de europeiska institutionerna i så klart som möjligt av gränsade kompetensområden, respekterar och ger spelrum åt medlemsstaternas individualitet och särdrag.

EU blir därför under överskådlig tid primärt en gemenskap av stater för vilken det i dag inte finns någon förebild och som inte kan konstrueras efter några givna mallar. Den europeiska unionen blir "en ofullbordad förbundsstat" - något mer än ett löst statsförbund men inte en förbundsstat i klassisk mening. Den blir heller inte den torso som dess motståndare eftersträvar utan en form för mellanstatligt samarbete som respekterar de enskilda staternas suveränitet men som harmoniserar medlemmarnas politik på de områden där enhällighet råder och som framför allt inriktar sig på effektivitetshöjande och kostnadssparande reformer, ökar öppenheten och betonar närhetsprincipen.

Försök att nu driva integrationsprocessen längre skulle äventyra hela unionsprojektet genom att frammana folkomröstningar med negativa resultat i flera medlemsstater De svåra beslut som är nödvändiga för att anpassa EU till förestående utvidgningar i öst och syd måste därför skjutas på en inte alltför avlägsen framtid då de inte längre kan undvikas.

*

En europeisk nationalstat är ett dödfött projekt.

Det finns inget direkt samband mellan europeisk kultur och historia och europeisk politik. Den europeiska integrationen fullbordas inte av någon naturnödvändighet utan kommer bara till stånd om tillräckligt med politisk energi satsas. Den europeiska unionens framtid vilar därför på medlemsstaternas gemensamma intressen och inte på ett europeiskt folks politiska vilja, av det enkla skälet att någon sådan inte finns.

Ingen kan heller i dag säga under vilka omständigheter en sådan europeisk folkvilja skulle kunna växa fram inom överskådlig tid. Nationer är inte några en gång för alla giv na storheter, utan de skapas. De är för att än en gång an vända den irländske antropologen Benedict Andersons be grepp "imagined communities", föreställda gemenskaper. En europeisk föreställd gemenskap kan inte uppstå utifrån tyska begrepp som "Blut und Boden" eller föreställningar om ett europeiskt "Volk" eller en europeisk "Kulturna tion".

En europeisk identitet skapas heller inte genom centrala direktiv från Bryssel eller medlemsstaternas huvudstäder eller genom att frambesvärjas på seminarier och konferenser utan genom att medborgarna i de enskilda europeiska sta terna känner att de personligen har något att vinna på inte grationen och att de känner att EU försvarar deras intressen.

*

Som vi redan fått erfara framkallar en forcerad unions process motreaktioner i alla medlemsländer. En europeisk identitet är först möjlig när det finns en intressegemenskap hos medborgarna. Så länge denna saknas eller inte upplevs som tillräckligt stark kommer EU att ha ett demokratiskt underskott oavsett vilka nya kompetenser som tilldelas Europaparlamentet.

Den inre marknaden kommer att öka rörligheten över nationsgränserna och därmed, om än långsamt, bidra till framväxandet av en europeisk identitet, men denna blir en av många, relativerad av olika nationella och regionala identiteter (till exempel Benelux, Iberoeuropa, Norden). Immigrationen kommer att förstärka den multikulturella komponent som är oundgänglig för en ny identitetskänsla. Samtidigt ger den näring åt sociala spänningar och rasistiska och nationalistiska yttringar, men dessa kan också leda till en politisk mobilisering och en insikt om att dessa pro blem bara kan lösas på en europeisk nivå.

Nationalstaterna har tillkommit under en lång och ofta konfliktfylld tidsperiod. De är ideologiska konstruktioner och den nationella identiteten är, som Ernest Renan hävda de, ytterst ett politiskt ställningstagande, "en daglig folkomröstning". En förutsättning för en stark nationell identitet är att medborgarna känner solidaritet med staten genom att denna omfördelar samhällets resurser och sörjer för utbildning, infrastruktur, rättssäkerhet med mera.

Huvuduppgiften för "Europamakarna" kan därför inte vara att försöka ge européerna en gemensam identitet med ursprung i forn- eller medeltid utan att utveckla ett politiskt självför troende och en handlingsförmåga som motsvarar Europas roll på 2000-talet.

En europeisk "övernationalitet" kommer först att accepteras i en situation när nationella, regionala och överregionala identiteter inte är hierarkiserade utan när varje individ känner samtliga dessa som en självklarhet och en del i sitt dagliga liv. En politik som går ut på att bevara mångfalden blir därför en förutsättning för att skapa en europeisk iden titet som varken bör eller kan bli en ersättning för den na tionella identiteten, men som kan skapa stöd och styrka åt politiska institutioner som varken är nationella eller stommen i en europeisk superstat.

Frågor som rör kulturpolitik, undervisning och historiskt förankrade sociala system och värderingar måste därför förbli nationalstaternas angelägenheter. Det gäller således att ge nationalstaten vad den tillhör och EU vad EU tillhör, en säkerhets- och utrikespolitisk struktur, den inre markna den, en gemensam kriminal-, asyl- och immigrationspolitik.

På så sätt kommer den hittillsvarande klara länken mellan stat och nation att luckras upp. I detta perspektiv inne bär inte den europeiska integrationen att en ny superstat uppstår utan att makten sprids ut. Den kulturella identiteten förblir förankrad på nationell nivå men sprids även neråt till alltmer utpräglade regionala identiteter. Vi kommer varken att ha en ny europeisk superstat eller suveränana tionalstater. Nationerna kommer inte att försvinna men vi får nationer med mindre stat och nationella kulturer med mjukare skal.

Relationerna mellan en europeisk identitet och de nationella identiteterna skulle då kunna gestalta sig så att utrikes- och säkerhetspolitiken i vid bemärkelse blir fundamenten för en gemensam europeisk politisk identitet, således en "nation" där man kan känna en politisk hemhörighet utan att därför behöva känna sig som en del av ett europeiskt "Volk" eller en europeisk "Kulturnation".

På den nationella nivån skulle det tyska nationsbegreppet bestå men i sin ursprungliga herderska form, där en nation inte nödvändigtvis behöver ta sig ett statligt uttryck. Genom att stå på en trygg och solid kulturell grund kan varje folk med sin särprägel och sina kulturella prestationer bidra till en internationell gemenskap.

Kulturnationen blir således alltmer avterritorialiserad. Folk kommer att känna samhörighet med ett särskilt områ de och dess kulturella och politiska historia, men detta om råde behöver inte nödvändigtvis vara kopplat till en nationalstat med avgränsat territorium, På så sätt kan en europeisk politisk identitet växa fram samtidigt som den kulturella nationella eller regionala identiteten förblir intakt och den europeiska mångfalden inte bara består utan ökar. Utan en sådan utveckling kan det demokratiska underskottet aldrig undanröjas och det europeiska unionsprojektet inte för verkligas.

En av EU:s fäder, initiativtagaren till Kol- och stålunio nen, Robert Schuman, insåg redan på 50-talet att Europa inte kan komma förbi sin historia:

"De politiska gränserna var resultatet av en ärevördig historisk och etnisk utveckling, en lång strävan efter nationell enhet. Ingen skulle komma på tanken att avskaffa dem. Förr ändrades de genom våldsamma erövringar eller vinstgivande giftermål. I dag räcker det att minska deras betydelse. Våra europeiska gränser skall i allt mindre utsträck ning inskränka på utbytet av tankar, personer och varor. I framtiden skall nationernas solidaritet väga tyngre än den föråldrade nationalismen. Dess förtjänst var att den gav staterna en solid inre struktur. På denna gamla grund måste nu en ny våning byggas. Det överstatliga kommer att vila på nationell grund. På så sätt förnekas inte det ärorika för flutna men de nationella energierna kommer att utveckla sig på nya vägar genom att utnyttjas gemensamt i den över- statliga gemenskapens tjänst." Den prognos om Europa och nationalstaterna som Schumans landsman Ernest Renan ställde i sitt klassiska tal "Vad är en nation?" vid Sorbonne den 11 mars 1882 har i hög grad kvar sin giltighet 114 år senare:

"Nationerna är ingenting evigt. De har en början och de kommer att ha ett slut. Den europeiska konfederationen kommer sannolikt att avlösa dem. Men detta är inget lagbundet i det århundrade vi lever i. För närvarande är nationernas existens något gott, ja rentav nödvändigt. Deras existens är en garanti för friheten som skulle gå förlorad om världen löd under en enda lag och bara hade en herre."

[ stäng fönstret ]