Historielöshetens pris

[ Ett kapitel i Det ansvarsfulla uppdraget av Mats Svegfors ]

Versaillesfreden efter det första världskriget sades när det begav sig vara en fred som skulle göra slut på alla krig. Den uppdelning av det osmanska väldet som fredsuppgörelsen resulterade i blev emellertid i stället en fred som gjorde slut på all fred för att citera den amerikanske historikern David Fromkin. Problemen i dagens Mellanöstern skapades av de beslut om uppdelningen av detta område som segrarmakterna tog under och efter det första världskriget.

De löften om självständighet som araberna utlovats för sitt deltagande i kriget mot den turkisk-osmanska överhögheten uppfylldes inte. För att tillgodose Frankrikes och Storbritanniens nationella intressen konstruerades i stället nya stater med gränser som inte motsvarade de historiska, geografiska och religiösa realiteterna. Mellanöstern blev då vad det är i dag eftersom Frankrike och Storbritannien inte ansträngde sig för att skapa dynastier, stater och politiska system som skulle kunna överleva en längre tid samtidigt som de gjorde irreparabla skador på den gamla politiska ordningen. De bortsåg helt från att gränserna drogs i en region med en urgammal och stolt civilisation och tycks ha utgått från att nationella identiteter som det tog århundraden att utveckla i Europa skulle slå rot inom något decennium.

Det europeiska mellanösternproblemet, det vill säga frågan om franskt, brittiskt, tyskt och ryskt inflytande i the great game löstes, men gav i stället uppstod ett mellanösterproblem i regionen. De överenskommelser som efter första världskriget träffades över den arabiska befolkningens huvuden utgör kärnan i alla dagens konflikter i Mellanöstern och är en förklaring till de blodiga inbördeskrigen i Libanon, de dagliga attentaten och våldsdåden i Israel och på de ockuperade områdena och striderna i dagens Irak.

För Frankrike och Storbritannien var mandaten i första hand en fullmakt att säkra sina imperialistiska intressen och strävanden utan att behöva påta sig rollen av kolonialmakt.

I stället för att försöka bygga upp livskraftiga stater på en sund historisk, ekonomisk och geografisk bas valde Frankrike en söndra-och härska-politik och spelade ut de olika kristna samfunden och muslimska sekterna mot varandra vilket är grundorsaken till de problem som fortfarande plågar de tidigare franska mandaten Libanon och Syrien.

Storbritannien fick mandatet över Palestina och de mesopotamiska områdena. I det palestinska mandatet bekräftades Balfourdeklarationen från 1917 och mandatärmakten uppmanades att säkra upprättandet av ett nationellt hem för judarna i Palestina vilket lade grunden för dagens israelisk-palestinska konflikt.

Medan fransmännen genom skapandet av Libanon och Syrien slog sönder en fungerande geografisk enhet –Bilad as-Sham – valde Storbritannien i stället att grunda en ny nationalstat i Mesopotamien för att tillgodose sina strategiska och ekonomiska intressen. När det brittiska mandatet Irak bildades 1919 fanns inget irakiskt folk. Basra i det shiitiska södra Mesopotamien hade alltid varit vänt mot Gulfen och Indien, Bagdad hade starka kontakter med Iran medan Mosul i norr som ännu inte formellt ingick i mandatet och där kurderna var i majoritet, hade sitt kontaktnät mot Turkiet och Syrien.

Vilayaten Basra och Bagdad i Mesopotamien var länge försummade provinser i utmarkerna av det osmanska imperiet. Under 1800-talet började britterna dock mer och mer intressera sig för området som en del av landvägen till Indien. I 1900-talets början växte Mesopotamiens betydelse när produktionen från de nyfunna och av brittiska företag kontrollerade persiska oljekällorna började skeppas ut från Persiska gulfen. Det brittiska intresset stegrades ytterligare när Tyskland år 1899 fick en koncession av Istanbul att bygga en järnväg från Konya i det anatoliska höglandet till Bagdad för att sedan förlänga denna till Basra. En tysk närvaro i Mesopotamien skulle hota både oljeintressena och de brittiska intressena i Indien.

Till detta kom att den arabiska agitationen för nationell frigörelse också började göra sig hörd i dessa trakter. Framför allt för att trygga oljeledningarna landsattes brittiska styrkor från Indien i Shatt al-Arab redan i inledningsskedet av det första världskriget och Basra intogs. En expeditionskår som sändes norrut för att inta Bagdad tvingades dock kapitulera 1916 för turkiska trupper i Kut al-Amara. Året därpå intogs emellertid Bagdad och 1918 hade brittiska trupper nått ända upp till Mosul.

Generalen Stanley Maude, den tidens Tommy Franks, utfärdade efter att ha invaderat Bagdad en deklaration med budskapet:

”Våra soldater har inte kommit som erövrare eller fiender utan som befriare. Folk i Bagdad kom ihåg att Ni i 26 generationer lidit under främmande tyranner som har försökt att ställa arabiska familjer mot varandra för att de skall kunna dra nytta av Era tvister. Denna politik är motbjudande för Storbritannien och hennes allierade eftersom varken fred eller välstånd kan råda där fiendskap eller vanstyre härskar.”

General Maude tvingades snart konstatera att Mesopotamien var ett område där 75 procent av befolkningen hade en stamtillhörighet "utan någon tradition att lyda någon som helst regering".

1920 revolterade befolkningen i södra Irak i protest mot att britterna inte uppfyllt sitt löfte att lämna området efter det att turkarna besegrats. I detta uppror som kallades The Great Iraqi Rebellion förenades för första gången sunniter och shiiter, om än för en kort tid, i kamp för en gemensam sak. En brittisk officer medgav uppgivet att enda sättet att få ett slut på upproren var "en masslakt". Britterna lyckades återställa ordningen efter bland annat bombangrepp mot civilbefolkningen med insats av stridsgaser.

I en artikel i Sunday Times den 22 augusti 1920 skrev T.E. Lawrence:

”Folket i England har letts in i en fälla som det blir svårt att ta sig ur med värdighet och ära. De har lurats in i den genom att bli undanhållna all information. Kommunikéerna från Bagdad kommer sent, de är ohederliga och ofullständiga. Förhållandena har varit mycket värre än vad vi fått veta, vårt styre mera blodigt och ineffektivt än vad allmänheten vet. Det är en vanära för vårt imperiums rykte och snart alltför inflammerat för att kunna botas. I dag är vi inte långt ifrån en katastrof …Vi sade att vi begav oss till Mesopotamien för att besegra Turkiet. Vi sade att vi stannade för att befria araberna från den turkiska regeringens förtryck och för att göra Mesopotamiens resurser av spannmål och olja tillgängliga för världen. ... Vi säger att vi är i Mesopotamien för att utveckla det till världens bästa ... Hur länge skall dödandet av tiotusentals stads- och bybor denna sommar hindra produktionen av vete, bomull och olja? Hur länge skall vi tillåta att miljoner pund, tusentals av imperiets soldater och tiotusentals araber offras för en kolonial administration som inte kan vara till nytta för andra än dess administratörer?”

Churchill som då var krigsminister lekte med idén att överge hela projektet men premiärminister Lloyd George vägrade. Om britterna lämnade skulle detta innebära att man inom ett par år hade "lämnat över några av världens rikaste oljefält till fransmännen och amerikanerna".

Lösningen blev att installera en monarki. Britternas val föll på den hashemitiske prinsen Feisal som nu kompenserades för att han tidigare som tack för att ha deltagit i kriget mot turkarna drivits ut från Syrien av fransmännen. Med sin bakgrund som ättling till profeten i rakt nedstigande led såg man i honom en person som skulle ha tillräckliga nationalistiska och religiösa meriter för att få en legitimitet men som samtidigt alltid skulle vara beroende av brittiskt stöd. Britterna stödde därför samtidigt lokala shejker och stamhövdingar som motsatte sig Feisals försök att skapa ett nationellt medvetande och stärka de statliga institutionerna. Ett brittiskt huvudmål var att se till att kungen var starkare än varje enskild stam men inte stark nog att motstå en koalition mellan några av dessa.

Ett annat problem för Feisal var att han inte var irakier och att monarkin var ett främmande styresskick för Mesopotamien och därför sågs som en brittisk uppfinning. I en väl organiserad folkomröstning fick han 96 procent av rösterna. Verklig styresman var emellertid den brittiske högkommissarien stödd av olika sunnitiska stam- och klanledare. En instabilitet fanns därför från början inbyggd i den nya staten som innebar att den bara kunde regeras av ett fast ledarskap. I den irakiska armé som upprättades kom vidare den sunnitiska minoriteten att dominera på de ledande posterna.

Motsättningar om mandatets framtid kom tidigt i dagen. På irakisk sida ville man få det ersatt av en allians med Storbritannien som skulle leda fram till en snar självständighet. 1932 blev Irak på Storbritanniens förslag medlem av Nationernas Förbund och mandatet upphävdes. London hade emellertid tillförsäkrat sig långtgående rättigheter. De båda länderna ingick en allians på 25 år som förpliktade till samråd i utrikespolitiska frågor och ömsesidigt bistånd i händelse av krig. Engelsmännen fick företräde till poster som krävde utländsk expertis och full frihet att använda sig av irakiska floder, hamnar och flygplatser och flygbaser uthyrdes till den brittiska armén.

När britterna lämnade hade de installerat en svag monarki med sitt stöd i en liten sunnitisk elit. Rivaliteten mellan de olika etniska och religiösa grupperna omöjliggjorde strävandena att upprätta en stark central regering. Problemet förvärrades inte minst av att britterna länge tvekade om kurderna i norr skulle ingå i den nya staten eller få självständighet. Ursprungligen skulle Frankrike fått överhögheten över vilayatet Mosul med dess kurdiska befolkning men fransmännen gav upp sina krav i utbyte mot en större andel i Turkish Petroleum Company som ombildades till Iraq Petroleum Company.

Feisal lär efter en kort tid på tronen ha suckat att det inte fanns något irakiskt folk utan bara folkmassor som är omöjliga att styra och som vänder sig mot varje regering hur den nu än ser ut. Han avled 1933 och efterträddes av sin son Ghazi som när han dog i en bilolycka 1939 fått allt större problem att hantera motsättningarna inte bara mellan utom också inom Iraks olika religiösa och etniska grupper; sunniter, shiiter, kurder, turkmener, jezidier, judar och de talrika kristna kyrkorna.

1958 genomfördes en militärkupp och den unge kungen Feisal den andre lynchades av mobben. Den första irakiska republiken blev även den en instabil skapelse vars historia inte minst präglades av ständigt återkommande kurdiska uppror. År 1968 tog Baathpartiet makten i en kupp där Saddam Hussein spelade en roll för att sedan själv ta makten 1979.

Utvecklingen följde nu samma mönster som i Syrien. Där hade en minoritet inom den religiösa alawitiska minoriteten utnyttjat det sekulära och förment panarabiska Baathpartiet som ett instrument för att nå den absoluta makten. I Irak samlades med samma instrument den politiska makten efter hand hos en minoritet bland den sunnitiska arabiska minoriteten som utgör omkring 20 procent av befolkningen -- officerare med sitt ursprung i landsortsstaden Tikrit.

Både i Syrien och Irak kan den politiska utvecklingen sedan självständigheten förklaras med historikern Ibn Khalduns 600 år gamla teori om asabija. Ordet är svåröversatt och betecknar närmast en fanatisk av sisu präglad klansammanhållning. Enligt Ibn Khaldun hade den politiska makten sin bas i gruppsammanhållning och grupper med gemensamt stamursprung - i synnerhet från otillgängliga, fattiga områden - tenderade att ha mera asabija än folk som levt ett skyddat liv i städerna. Dessa grupplojaliteter stärktes ofta ytterligare av tillhörigheten till samma religiösa sekt. I den politiska maktkampen kom till sist den grupp som visade störst asabija att utgå som segrare.

Ibn Khalduns 600 år gamla tes om asabiya har fortfarande en sådan giltighet att demokratiska regimer torde förbli utopier i länder som Syrien och Irak under överskådlig tid. En stark politisk makt är en nödvändighet om de nuvarande lojalitetsbanden med sin religiösa, regionala eller etniska bas skall kunna brytas. Varje ny regim som eftersträvar en sådan maktställning kommer emellertid snarare förr än senare att, för inte bara sin politiska utan också sin fysiska överlevnads skull, tvingas stödja sig just på lojaliteten inom sin egen grupp, vilket således gör det omöjligt att uppfylla de ursprungliga politiska föresatserna hur goda dessa än må ha varit.

När britterna efter första världskriget drog upp gränserna för sitt mandat Irak varnade en amerikansk missionär: "Ni trotsar öppet 4000 år av historia”.

När Bush inför attacken mot Irak fick frågan om han inte tänkte ta lärdom av historien blev svaret: ”Jag läser inte historia. Jag är killen som skapar historia.” Hans norskättade hjärna Karl Rove fyllde på: ”Vi är ett imperium nu. Vi skapar vår egen verklighet.”

Samma historielöshet och arrogans gav försvarminister Rumsfeld uttryck för omedelbart efter invasionen. Hans kommentar till plundringen av nationalmuseet i Bagdad, då över 50 000 oersättliga föremål försvann och till skövlingen av andra muséer och arkeologiska platser var kort och koncis: ”Saker händer. (”Stuff happens”) Friheten är vårdslös och fria människor är fria att göra misstag och begå brott och göra dåliga saker”. Chefen för de pansartrupper som var stationerade kring museet fick order att under två veckor inte ingripa mot plundringarna, vilket direkt strider Genève-konventionens föreskrifter att en ockupationsarmé skall ”använda alla medel som står i dess makt” för att skydda en besegrad stats kulturarv. Till och med nazisterna skyddade Louvren efter den tyska ockupationen av Paris.

Dessa plundringar har fortsatt. 10 000 arkeologiska platser, varav bara 20 procent hade blivit utgrävda före invasionen, har plundrats lika systematiskt som museet i Bagdad som nu är stängt med igenmurade dörrar och omgivet av betongmurar. Babylon har förvandlats till Halliburtons hängande trädgårdar och blivit en förläggning för 2 000 amerikanska soldater. Den 2 500 år gamla väg som leder upp till Ishtarporten har förstörts av stridsvagnar och även själva porten har skadats. Med hjälp av schaktmaskiner blir den arkeologiskt rika jorden nu fyllnad för sandsäckar. De historiska murarna kring Abrahams födelseplats Ur krakelerar av tyngden av militära transporter till och från den amerikanska förläggningen där.

I det kaos som följt på invasionen har omkring 100 000 civila dödats. Två miljoner människor är internflyktingar och lika många har flytt utomlands. Inte minst har den kristna befolkningen drabbats.

I snart 2000 år har de kristna levt och verkat i Irak. De har både överlevt katastrofer som mongolernas härjningar och levt som en respekterad minoritet under det osmanska turkiska styret men Bushs politik tycks nu oundvikligen bli dödsstöten för dessa urkristna församlingar. Kristna kyrkor har satts i brand i attacker som också riktats mot vin- och spritbutiker som innehas av kristna. Krav har rests på att även de kristna kvinnorna måste bära huvuddok, kristna kvinnliga studenter har våldtagits på universiteten och kidnappningar med syfte att pressa fram lösensummor har särskilt riktats mot kristna familjer. Fast de vid krigsutbrottet bara uppgick till fyra procent av Iraks befolkning utgör de nu uppemot en tredjedel av de två miljoner som hittills flytt till grannländerna och vidare till Europa. Framför allt har emellertid denna flykt gått till det Syrien som Bush betecknat som en del av ”ondskans imperium” och som nu upplever något av en kristen renässans.

Vad säger månne Vår Herre om detta i de samtal som Bush säger sig föra med sin skapare om kriget i Irak?

Om Bush läst historia i stället för att påstå sig tala med Gud kunde han tagit lärdom av ett annat imperiums erfarenheter.

När Napoleon invaderade Egypten 1798 skedde detta under förevändningen att han skulle befria det egyptiska folket från det osmanska mamlukväldets förtryck. I pamfletter som spreds på Kairos och Alexandrias gator förekom ett för den egyptiska befolkningen okänt begrepp – al-umma al-misriya – det egyptiska samfundet. Religionen var basen för deras identitet och inte en egyptisk nationalism. För den egyptiska befolkningen var därför mamlukerna och osmanerna inte samma främlingar som fransmännen. Man kände sig i stället som en del av al-umma al-islamiya – det islamiska samfundet – detta i synnerhet i relationerna med det kristna Europa. Napoleon insåg snart att han måste ändra taktik för att inte framstå som en sentida korsfarare. Han försäkrade egyptierna att han inte var kristen och som ett bevis för detta anförde han att han ju gått till krig mot självaste påven i Rom. Napoleon utnämnde också enligt sentida mönster ett styrande råd bestående av shejker från lärosätet al-Azhar och fick detta att utfärda en fatwa att han var den mahdi – frälsargestalt - som skulle återupprätta den sanna gudsdyrkan.

De egyptiska massornas reaktion lät inte vänta på sig och snart stod Kairo i fullt uppror. De yngre shejkerna vid Al-Azhar utropade ett jihad och förklarade att de som ställt sig på fransmännens sida var att betrakta som avfällingar som förverkat rätten till sitt liv, vilket i sin tur fick till följd att många i det styrande rådet anslöt sig upproret. Napoleon hade ingen auktoritet att regera över muslimer och den franska ockupationen betraktades som ett nytt korståg. Det egyptiska äventyret blev ett politiskt och militärt misslyckande men Napoleon drog inga lärdomar av detta utan såg fortfarande som sin uppgift att sprida upplysningens och den franska revolutionens idéer eftersom han ansåg att dessa stod för de politiska och civilisatoriska framsteg som borde vara rättesnören för alla andra folk.

Efter att 1808 ha ockuperat Spanien försökte han på nytt att utifrån och uppifrån införa ett nytt samhällssystem. Som revolutionär och en son av upplysningen avskaffade Napoleon alla feodala rättigheter och det av inkvisitionen inspirerade domstolssystemet. Många kloster upplöstes och dess egendomar såldes. Åtgärderna blev kontraproduktiva. Tacket blev i stället även här ett nationellt uppror och ett långt och med stor brutalitet fört gerillakrig där munkar och präster ledde beväpnade bondehärar. Den 20 juli 1808 tvingades fyra divisioner i den dittills som oövervinnerlig betecknade franska armén att kapitulera för dessa upprorsmän i vad som gått till historien som katastrofen i Bailén. Napoleons reaktion blev att ställa den ansvarige generalen inför krigsrätt. Genom en kombination av fortsatt repression och progressiv lagstiftning försökte han bryta motståndet. I en proklamation i december 1809 försäkrade han att den författning som den franska ockupationsmakten utarbetat låg i det spanska folkets intresse och att detta nu skulle träda in i en ny upplyst tidsålder. Det ålåg nu det spanska folket att dra nytta av det faktum att den absoluta monarkin avskaffats och att en frihetlig författning införts.

Liksom i Egypten bidrog i stället den utifrån införda samhällsordningen till att ena spanjorerna mot en klart identifierbar fiende. Motståndet växte gradvis och nådde allt bredare befolkningslager och blev början till slutet på Napoleons välde över den europeiska kontinenten.

Parallellerna med Bushs försök att frälsa Irak är uppenbara. Även nu är det historiska arvet på gott och ont så starkt och det djupa kulturella motståndet mot drastiska förändringar så stort att det varken tycks upphäva glädjen över att en avskydd diktator störtats eller ge tilltro till löften om ett lyckligt liv under ett nytt samhällssystem även om detta sägs vara det hittills mest fulländade, ja rent av innebära historiens slut.

Är Irak nu på väg mot samma öde som Spanien efter den franska ockupationen; 150 år av inbördeskrig och diktaturer som avlöser varandra?

Ju längre ockupationen av Irak varar desto större trovärdighet får Bin Ladens argumentation att den muslimska världen i sin helhet var det främsta målet från första början. Irak attackerades och inte Nordkorea som var ett större hot. Saddam Husseins påstådda innehav av massförstörelsevapen visade sig vara ett svepskäl och ockupationen av Bagdad är för många muslimer den mest förödmjukande händelsen sedan östra Jerusalem gick förlorat 1967. Som huvudstad i det islamska kalifatet under en sexhundraårig storhetsperiod år har staden ett stort symbolvärde.

Den irakiska regimens snabba och totala kollaps stärkte dessutom ytterligare Bin Ladens argument att varken en sekulär islam eller arabisk nationalism kan befria den muslimska världen utan att räddningen ligger i en fundamentalistisk tolkning av islam och ett permanent våldsamt militärt jihad. Om bara en promille av befolkningen i den muslimska världen sätter tilltro till dessa resonemang innebär detta en rekryteringsbas på närmare en och en halv miljon människor.

Blind terror riktad mot amerikanska och andra västerländska mål kommer därför troligen att förbli en företeelse som vi tvingas leva med under överskådlig tid. I ett värstafallscenario kommer 1900-talets kalla krig att ersättas av ett mycket varmt utan klara fronter och med nya vapen som vi inte vet hur vi skall bekämpa eller skydda oss mot.

Oddsen för att den amerikanska invasionen och ockupationen av Irak skall skapa en blomstrande demokrati av västerländsk modell som sprider sitt ljus över den muslimska världen är således låga. I stället har förmodligen både utsikterna för en sådan utveckling och för att vinna kriget mot terrorismen blivit ground to zero.

[ stäng fönstret ]