Den armeniska tragedin ur ett turkiskt perspektiv

[ Kapitel i Historielärarnas Förenings årsbok 2010 ]

En kort historisk bakgrund

Konflikten mellan turkar och armenier före och under första världskriget kom inte som en blixt från en klar himmel utan hade en lång bakgrundshistoria.

Grunden till den armeniska tragedi som då utspelades lades under den ryska expansion söderut som påbörjades på 1500-talet. På 1700-talet erövrades krimtatarernas områden och under 1800-talet utvidgades det ryska imperiet till Kaukasus. Kungadömet Georgien annekterades år 1800 och i krig mot de osmanska och persiska imperierna mellan 1804 och 1829 erövrade Moskva de territorier som utgör våra dagars självständiga republiker Armenien och Azerbajdzjan. Den stora majoriteten av befolkningen i båda dessa områden var muslimer. Som ett led i sin koloniala politik beslöt härskarna i Moskva att förändra de demografiska förhållandena. Detta skedde dels genom deportationer av muslimer dels genom organiserad invandring av kristna.

Mellan 1828 och 1920 tvångsdeporterades över två miljoner muslimer och ett okänt antal dödades. De som lyckades fly fann en fristad i det osmanska imperiet. I denna process förlorade hela nationer – krimtatarer, abchazer, tjerkesser och många andra folk sina hemländer.

Kristna slaver förflyttades till Krim och norra Kaukasus medan armenierna välkomnades till södra Kaukasus. Provinsen Jerevan, våra dagars Armenien, var fram till 1828 muslimsk till 80 procent men under 1828-29 års krig lovade ryssarna armenierna autonomi och andra privilegier i utbyte mot deras stöd i kampen mot det osmanska väldet. I detta krig och under Krimkriget 1853-56 invaderade ryssarna östra Anatolien. När de sedan retirerade till Kaukasus åtföljdes de av tiotusentals armeniska sympatisörer som där övertog fördrivna eller dödade muslimers egendomar. Under 1860-talet fördrevs 1,2 miljoner muslimer från västra Kaukasus. Var tredje dödades eller förlorade livet under deportationernas strapatser.

Efter segern i 1877-78 års krig mellan de ryska och osmanska imperierna ockuperade ryska trupper på nytt stora delar av östra Anatolien. Den armeniske patriarken i Konstantinopel vädjade till Moskva att en självständig armenisk stat skulle skapas på dessa områden. Armeniska gerillaförband organiserades både i Ryssland och på osmanskt territorium. Terrorattacker skulle bli ett medel för att få omvärlden att uppmärksamma den armeniska frågan. Även armenier som sågs som en del av den osmanska statsapparaten blev offer för terrorattacker.

År 1894 bröt armeniska revolter ut i en rad orter i östra Anatolien och tiotusentals muslimer dödades. Särskilt koncentrerades attackerna mot kurdiska byar i insikten om att den blodigaste hämnden skulle komma från detta håll och i förhoppningen att den skulle bli så våldsam att Frankrike och Storbritannien skulle gripa in på armeniernas sida.

Den osmanska regeringens motdrag blev att rekrytera kurdiska stammar till irreguljära trupper som en motsvarighet till ryssarnas kosackstyrkor. Sultanen Abdülhamit den andre sammanfattade de turkiska farhågorna:

Genom att ta Grekland och Rumänien skar stormakterna av den turkiska statens fötter. Genom att ta Bulgarien, Serbien och Egypten skar de av våra händer. Genom att väcka oro bland armenierna kommer de nu nära våra inre organ och vill skära bort våra inälvor. Detta är början till en massförstörelse. Vi måste skydda oss till varje pris.

Hösten 1894 massakrerades armenier i sydöstra Anatolien, vilket ledde till en våg av förbittring i Europa. Nya massakrer följde under 1895 och 1896. Utländska och armeniska uppskattningar om antalet armeniska offer varierar mellan 40 000 och 300 000. Västmakterna ingrep emellertid inte. I stället fällde premiärminister lord Salisbury i det brittiska parlamentet kommentaren att den brittiska flottan av naturliga skäl inte kunde ingripa i Taurusbergen.

Innan första världskriget bröt ut genomförde armeniska friskaror attacker över gränsen till det osmanska riket och tjänade som chocktrupper för att förbereda en rysk inmarsch. För att undvika inskrivning i den osmanska armén hade många unga armenier begivit sig över till den ryska sidan. Där fick de en snabb militär utbildning och skickades sedan tillbaka över gränsen för att enrolleras i de armeniska gerillaförbanden. Lokala tjänstemän, särskilt de i militära rekryteringskontoren, blev mördade, regeringsbyggnader nerbrända, polisstationer och militäranläggningar attackerades. Armeniska band anföll kurdiska byar och kurderna svarade med motattacker.

Tragedin under det första världskriget

Som en motåtgärd beordrade generalstaben i Istanbul i februari 1915 att alla soldater med armeniskt ursprung skulle avväpnas och många tvingades ansluta sig till tvångsarbetsbataljoner. Redan före krigsutbrottet hade den strategiskt viktiga huvudorten Van och många andra städer infiltrerats av både män och vapen. Under natten till den 13 april 1915 intogs den av armeniska rebeller som höll ställningarna tills en rysk styrka ledd av en kosackbrigad avlöste dem. De armeniska rebellerna hade bränt ner de muslimska delarna av staden och dödat de muslimer som kom i deras våld. Flera tusen kurder trängdes in i en trång dal utanför Van och mejades ner med gevär och maskingevär från kringliggande klippor. När ryssarna tog över staden anslöt sig kosackerna till plundringen och mördandet.

Efter ockupationen av Van fortsatte de ryska styrkorna sin offensiv västerut men mot slutet av juli hade den osmanska armén lyckats samla sig till en motoffensiv. Ryssarna drevs ut ur Van och hela den armeniska befolkningen i området mellan Van och gränsen följde med på deras reträtt.

Nu hämnade kurder dessa massakrer. De armeniska bybor som inte kunde fly med ryssarna mördades. Den 24 april 1915 tog det osmanska inrikesministeriet ett beslut om att alla armeniska "kommittéer" skulle stängas och deras ledare interneras. Omkring 2 500 ledande armeniska personligheter, varav många varit solidariska med den osmanska staten och innehaft poster inom statsförvaltningen, arresterades. Omkring 800 framträdande armenier avrättades utan rättegång.

Detta datum ihågkoms nu av armenier världen över som årsdagen för det armeniska folkmordet.

I slutet av maj 1915 beslöts att den armeniska befolkningen i krigszonen skulle deporteras till våra dagars nordöstra Syrien för att därifrån skickas vidare till Mesopotamien och södra Syrien. Den armeniska närvaron i varje provins skulle tunnas ut så att den inte översteg tio procent av befolkningen. Tanken var att förhindra att armeniska gerillagrupper skulle kunna få understöd från lokalbefolkningen.

De officiella order som utfärdades innehåller instruktioner om att deporteringarna skall ske i ordnade former och att de deporterades säkerhet skall tryggas. Verkligheten blev en annan och dystrare. De trupper och polisstyrkor som skulle bevaka transporterna var för små. Armeniernas öde lades i händerna på lokala befälhavare vars trupper var involverade i strid med ryska trupper och armeniska rebeller. Nästan en fjärdedel av Anatoliens befolkning bestod av muslimska flyktingar som tidigare blivit offer för den kristna nationalismen och fördrivits från Balkan, Svartahavsregionen och Kaukasus. De tog nu hämnd för de oförrätter de utsatts för. Kurdiska stammar anföll kolonnerna med armenier både för att hämnas och för att plundra.

Armenier blev även deporterade från provinser där de utgjorde mindre än tio procent av befolkningen och från områden långt ifrån krigszonen. Rapporter från tyska, amerikanska, österrikiska och schweiziska missionärer och tyska och österrikiska diplomater visar att det fanns en inre cirkel bland de styrande ungturkarna i form av en hemlig specialorganisation med avsikten att göra Anatolien helt rent från armenier. När den amerikanske ambassadören i Istanbul Henry Morgenthau protesterade mot det urskiljningslösa dödandet av armenier blev inrikesminister Talat Pashas svar:

Det är ingen idé att Ni bråkar. Vi har redan gjort slut på trefjärdedelar av armenierna… Hatet mellan turkar och armenier är nu så stort att vi måste göra slut på dem. Om vi inte gör så kommer de att planera sin hämnd.

Talat Pasha medgav också offentligt att övergrepp begåtts i ett tal han höll på ungturkarnas partikongress i november 1918:

Många tragiska händelser inträffade under förflyttningen. Men ingen av dessa inträffade som en följd av en order från Höga porten … Under ett krig som gällde liv eller död för ett land kunde vi inte visa något överseende med dem som äventyrade vår armés säkerhet … det går inte att förneka att många oskyldiga människor offrades.

Antalet offer är fortfarande omtvistat. På armenisk sida talar om mellan en och en halv och två miljoner. När man från armenisk sida under Berlinkongressen 1878 krävde upprättandet av en självständig armenisk stat angavs antalet armenier i Anatolien till 1 330 000. Mellan 1878 och det första världskrigets utbrott emigrerade ett stort antal därifrån till främst Ryssland. Uppgifter från den armeniske patriarken i Istanbul och från Nationernas Förbund visar att det fanns en miljon armenier med anatoliskt ursprung efter det första världskriget medan det skulle ha funnits 1, 3 miljoner i det osmanska riket vid krigsutbrottet. Bevisligen överlevde 250 000 dödsmarscherna. Att mellan en och en halv och två miljoner skulle ha dödats förefaller därför vara tilltaget i överkant. Bland oberoende historiker nämns oftast siffran 600-800 000 döda.

Deporteringarna ledde inte till en vändning i kriget. I början av 1916 gick ryssarna till motattack. Över en miljon muslimer drevs på flykt. Det osmanska riket tycktes nu stå inför ett totalt nederlag. Alla lättförsvarade områden i östra Anatolien var förlorade och vägen västerut låg öppen för de ryska styrkorna.

Den ryska revolutionen blev nu osmanernas räddning. I början av 1917 började de ryska trupperna i Anatolien dra sig tillbaka, liksom vid de övriga andra fronterna. Nu var det den osmanska arméns tur att gå till attack. I slutet av mars 1918 hade de territorier som gått förlorade sedan 1914 återerövrats och en månad sedan var även de områden som ryssarna tagit i 1877-78 krig under osmansk kontroll.

Från ”den lojala nationen” till ”den andre”

I september 1917 bildades den Transkaukasiska republiken bestående av Georgien, det armeniska Transkaukasien och Azerbajdzjan. Redan i maj 1918 sönderföll den i sina delstater och för första gången på närmare 600 år uppstod en självständig armenisk stat. I ett avtal undertecknat i Batumi i juni 1918 fastställdes den turkisk-armeniska gränsen till den som gällt mellan det osmanska riket och Ryssland före 1878.

När det osmanska riket kapitulerade i oktober 1918 i maj 1919 krävde den armeniska regeringen en återförening av det osmanska och det ryska Armenien. Under fredskonferensen i Versailles gjordes anspråk på större delen av östra Anatolien, delar av centrala och norra Anatolien och Cilicien, området runt staden Adana vid Medelhavet. Där hade ett armeniskt kungadöme som bestod till 1375 grundats år 1080.

Chefen för den armeniska delegationen vid fredsförhandlingarna i Versailles förteg inte armeniernas bidrag till de allierades seger. I ett brev till den franske utrikesministern skrev han att 150 000 armenier ingått i den ryska armén och att de hållit kaukasusfronten efter det att Ryssland dragit sig ur kriget 1917. I ett anförande sade han att turkarna krossat armenierna "som retaliering för deras aldrig sviktande hängivenhet för de allierades sak".

Armenierna hoppades nu på segrarmakternas stöd men deras krav var orealistiska. Befolkningsstatistiken visade att de före kriget endast utgjorde 17 procent av befolkningen i de områden som de gjorde anspråk på. Omgiven av revanschistiska fiender på alla håll skulle en sådan storarmenisk stat behöva understödjas permanent av minst 100 000 utländska soldater. Ingen av de europeiska makterna var beredd till sådana åtaganden. Frågan om de armeniska gränserna överlämnades då i stället till den amerikanske presidenten Wilson som i Sèvres i augusti 1920 presenterade ett förslag om en självständig armenisk stat som totalt bortsåg från all demografisk och politisk verklighet.

Efter det att de osmanska styrkorna dragit sig tillbaka från regionen Kars-Ardahan hade britterna sänt en liten styrka dit. De hade dock inga ambitioner att stanna kvar i dessa trakter som låg långt från deras intressesfär. De försökte övertala först Italien och sedan USA att ta kontrollen över detta omstridda område i form av ett mandat med uppgiften att hindra armenier och muslimer från att på nytt attackera varandra. De lät sig inte övertalas och britterna lämnade då över Kars till den nybildade Armeniska republiken och evakuerade sina styrkor.

Resultatet blev att samma tragiska mönster som tidigare upprepades. Städer och byar i området som tidigare skonats från förstörelse attackerades och vägarna fylldes av muslimska flyktingar. Uppskattningarna varierar mellan 250 00 och 400 000 och tusentals fick sätta livet till. Britterna framförde ett formellt klagomål till den armeniska regeringen. En av de få europeiska observatörerna på plats, den brittiske översten Rawlinson rapporterade:

Jag fick ytterligare definitiv information om de ohyggligheter som de armeniska soldathoparna hade begått på Karsslätten. Eftersom deras trupper helt saknar disciplin och inte står under en effektiv kontroll begås ständigt illdåd för vilka vi britter som överlämnade Kars till armenierna rätteligen kommer att hållas moraliskt ansvariga.

Efter nya rapporter om massakrer mobiliserades en turkisk armé som i oktober 1920 gick till attack och snabbt besegrade armenierna. Kars återerövrades och gränserna från 1877 återställdes. De armenier som kunde tog till flykt och övriga mötte samma öde som de utsatt muslimerna för. Denna offensiv innebar slutet för den mångtusenåriga armeniska närvaron i Anatolien.

Fredsöverenskommelsen i Alexandropolis den 3 december 1920 blev ett turkiskt diktat. Armenien accepterade de nya gränserna och gav upp sina anspråk på östra Anatolien. Strax efter undertecknandet störtades regeringen i Jerevan av de ryska bolsjevikerna som utropade en sovjetrepublik. I ett vänskapsavtal mellan de turkiska nationalisterna och Sovjetunionen den 16 mars 1921 fastslogs än en gång den gräns som i dag utgör gränsen mellan Turkiet och Armenien.

Det fördrag som det osmanska riket tvingats acceptera i Sèvres var nu inte värt det papper det skrivits på. I Lausannefördraget 1923 fördes frågan om en armenisk stat i Anatolien definitivt bort från dagordningen. I stället fick armenierna ställning som en officiellt erkänd religiös minoritet i Turkiet, en status som de i dag cirka 50 000 armenierna i Istanbul fortfarande åtnjuter.

Från att ha varit ”den lojala nationen” i det osmanska imperiet blev armenierna nu den andre i konstruktionen av en ny turkisk identitet. Det faktum att de turkiska nationalisterna ur resterna av det osmanska riket mot segrarmakternas intentioner lyckat skapa en ny nationalstat kom att ses som ett berättigande för vad som hänt armenierna.

I en skolbok som används än i dag står till exempel följande att läsa:

I tron att de kunde uppnå självständighet attackerade de sina oskyldiga turkiska grannar. De armeniska "kommittéerna" massakrerade tiotusentals turkiska män, kvinnor och barn. Detta gjorde det svårt att föra krig mot ryssarna. Därför beslöt den osmanska staten 1915 att med tvång deportera armenierna från slagfälten till Syrien. Det var ett riktigt beslut. Under migrationen förlorade några armenier sina liv på grund av väderförhållandena och osäkerhet … Den turkiska nationen är förvisso inte ansvarig för vad som hände under den armeniska migrationen. Tusentals armenier anlände till Syrien och levde sedan där under den turkiska statens beskydd.

Denna version fick inte ifrågasättas. Den som gjorde så riskerade omedelbart åtal och långa fängelsestraff. De attacker mot turkiska mål världen över som den armeniska terrororganisationen ASALA genomförde under åren 1973-1986 och som kostade många civila och trettio turkiska diplomaters liv befäste denna officiella version.

Den officiella historieskrivningen ifrågasätts

Det dröjde ända till början av 2000-talet innan detta tabu gradvis började luckras upp. Detta skedde av två skäl, dels uppkomsten av allt fler privata universitet, vilket ledde till en friare akademisk diskussion, dels regimskiftet hösten 2002 då det religiöst färgade Rättvise- och utvecklingspartiet AKP ersatte en nationalistisk trepartikoalition.

En första spricka i tystnadens mur uppstod i oktober 2000 när historikern Halil Berktay från det välkända Sabanci-universitet i Istanbul i en intervju sade att en specialorganisation inom den osmanska armen var ansvarig för massakrer på minst 600 000 armenier under det första världskriget. Från sin exil i USA uppmanade samtidigt en annan historiker Taner Akcam den turkiska staten att erkänna händelserna i 1915 som folkmord: ”Att tala öppet om att ett folkmord på armenier ägde rum främjar direkt Turkiets strävan att bli en verkligt demokratisk stat.”

Ett annat steg framåt togs ett år senare när en turkisk-armenisk försoningskommission bildades. I denna ingick akademiker från Turkiet och Armenien och från den armeniska diasporan i Ryssland, Frankrike och USA men den upplöstes sedan motsättningarna mellan de turkiska deltagarna och representanterna för den armeniska diasporan i Frankrike och USA blivit alltför stora på grund av de senares krav på ett ovillkorligt och ensidigt turkiskt erkännande av att ett folkmord begåtts.

Med regimskiftet i november 2002 inleddes ett reformarbete som öppnade dörrarna för förhandlingar om ett EU-medlemskap. Som en följd av denna process har i sin tur ett antal tabun brutits.

Under sommaren 2005 började av turkiska staten finansierade reparationsarbeten på en armenisk kyrka på ön Akdamar i Vansjön som alltid varit en viktig nationell armenisk symbol. De är nu slutförda och kyrkan återinvigdes i närvaro av kyrkliga dignitärer från Armenien.

I september samma år hölls en akademisk konferens i Istanbul med 270 deltagare om de osmanska armeniernas öde, dock efter att ha uppskjutits två gånger. Först deklarerade justitieministern Cicek att han såg konferensen som en "kniv i ryggen på Turkiet" sedan lyckades en domare med diverse juridiska finter hindra två statliga universitet från att stå värdar. Slutligen hölls den under stor mediabevakning på ett privat universitet. Jag var en av deltagarna och kunde följa en fri debatt där turkiska forskare gjorde inlägg med titlar som "Vad världen vet men inte Turkiet" och "Ett tabus rötter: Den historisk-psykologiska förkvävningen av den turkiska allmänna opinionen om det armeniska problemet."

Ytterligare ett tabu var brutet och de nationalistiska krafterna rasade. Efter konferensen åtalade en nationalistisk advokat, Kemal Kerincsic, inte bara 17 deltagare och 40 turkiska journalister och författare för att ha “förolämpat turkiskheten” utan också premiärminister Erdogan och utrikesminister Gül som båda uttalat sig för att konferensen skulle hållas

Nya rättegångar inleddes mot förläggare, journalister och författare. Det mest uppmärksammade fallet gällde författaren Orhan Pamuk som åtalades för att han i en intervju med en schweizisk tidning talat om en miljon dödade armenier. När Orhan Pamuk tilldelades Nobelpriset i litteratur 2006 såg Kerincsiz detta som ett bevis för en internationell konspiration mot Turkiet.

“Detta pris är belöning för lögnerna han säger om det så kallade folkmordet…Det är allt en del av Europas plan att dela upp Turkiet, så som de gjorde för 90 år sedan. De vill ge bort vårt land till armenier, kurder och greker. Pamuk och européerna som han älskar så mycket är Turkiets fiender”.

I ett tidigare uppmärksammat fall dömdes Hrant Dink, utgivare av den armeniska veckotidningen Agos, till sex månaders villkorligt fängelse. Hans brott var att han pläderat för att den armeniska diasporan inte skulle göra hatet mot allt turkiskt till en del av sin identitet. Detta skulle bara "förgifta det armeniska blodet". För detta uttalande ställdes han inför rätta och dömdes till sex månaders villkorligt fängelse med motiveringen att han anklagat Turkiet för att förgifta armeniskt blod! Detta uttalande kom sedan att kosta honom livet. I januari 2007 blev han skjuten till döds på öppen gata i Istanbul. Den sjuttonårige mördaren uppgav att han på internet läst att Hrant Dink påstått att turkiskt blod var förgiftat och att han därför dödat honom.

Allmänhetens reaktion på detta mord visade att Turkiet hade förändrats. De stora demonstrationstågen i samband med begravningen hade paroller som : ”Vi är alla Hrant Dink” och Vi är alla armenier”. I begravningsprocessionen marcherade hundratusentals turkar, kurder, armenier och andra grupper sida vid sida.

Hrant Dink var både en turkisk och en armenisk patriot. Han fick därför kritik från två håll. Turkiska nationalister attackerade honom för hans krav på att turkarna skulle göra upp med sin egen historia. För armeniska nationalister var han en quisling på grund av sina vädjanden att armenierna skulle se framåt och inte göra hatet mot allt turkiskt till en del av sin identitet. I sin envetna kamp lyckades Hrant Dink och många andra flytta gränserna och gradvis luckrades de tabun som rått i diskussionen om den armeniska frågan upp. Böcker om den armeniska tragedin började nu säljas öppet i bokhandlarna även om ordet folkmord förekom i titeln vilket tidigare varit otänkbart.

Den 15 december 2008 startade 230 de turkiska intellektuella en namninsamlingskampanj på internet med texten:

“Mitt samvete accepterar inte den okänslighet som visats inför den stora katastrof som de osmanska armenierna föll offer för 1915 och förnekandet av denna. Jag förkastar denna orättvisa och känner för min del medlidande för den smärta som detta åsamkat mina armeniska bröder och systrar. Jag ber dem om ursäkt.”

På fyra månader samlade den nästan 30 000 underskrifter.

Innan dess hade ett stort steg tagits på det officiella planet då president Gül den 6 september landade i Jerevan med sitt officiella plan för att se på en kvalmatch till VM i fotboll mellan Armenien och Turkiet. Denna fotbollsdiplomati fick sedan en konkret uppföljning i förhandlingar med resultatet att ett protokoll undertecknades i Zürich den 10 oktober 2009 med syftet att öppna den stängda gränsen, upprätta diplomatiska relationer och upprätta en historikerkommission för att undersöka händelserna under det första världskriget. Undertecknandet följdes fyra dagar senare av en returmatch i båda presidenternas närvaro i Bursa, en stad som hade en stor armenisk befolkning före det första världskriget.

Vad som nu krävs är en självständig och opartisk historieforskning. Turkiet måste öppna alla relevanta osmanska arkiv för att möjliggöra detta och samma krav måste ställas på Armenien och Ryssland. På grund av att många arkiv förstörts kommer någon hundraprocentig sanning aldrig att uppnås.

Historien skall skrivas av historiker och inte av politiker. Krav från Armenien och den armeniska diasporan om ett ovillkorligt turkiskt förhandserkännande att ett folkmord ägde rum bidrar bara till att göra situationen fastlåst. Samma effekt får också resolutioner i europeiska parlament som entydigt fastslår Turkiets skuld för dåd begångna under det osmanska riket. De förstärker bara hos många turkar djupt rotade föreställningar om att EUs syn på Turkiet präglas av double standards och ger de krafter som vill förhindra Turkiets närmande till Europa vatten på sina nationalistiska kvarnar.

Tyskarna vill inte längre vara ensamma om sitt folkmord löd en rubrik i Hürriyet sedan den tyska förbundsdagen i en resolution våren 2005 uppmanat Turkiet att gå till grunden med frågan och förutsättningslöst diskutera vad som hände. Hrant Dink varnade inför detta beslut den tyska oppositionen för att genomdriva en resolution som beskrev händelserna som ett folkmord: Fru Merkel driver inte denna fråga i det tyska parlamentet därför att hon tycker så mycket om armeniernas svarta ögonbryn. Hon spelar ut detta kort därför att hon är emot Turkiets EU-medlemskap.

Ett turkiskt erkännande av att händelserna 1895-96 och 1915-1916 var ett folkmord är inte ett köpenhamnskriterium och ett villkor för EU-medlemskap. Det är däremot var och ens rättighet att även i Turkiet öppet och fritt diskutera om så var fallet eller inte.

Även turkiska historiker och debattörer som betecknar händelserna som ett folkmord frågar sig varför en gräns för en folkmordsdiskussion sätts just vid 1900-talets början. Varför förbigås den spanska utrotningen av indianerna i Mellan- och Sydamerika som reducerades från cirka 100 miljoner till tio miljoner under 150 år, utrotningen av indianerna i Nordamerika och aboriginerna i Australien eller de tre miljoner araber och berber som dödades under den franska kolonialepoken i Algeriet? Mellan 1880 och 1909 massakrerade kung Leopold den andre av Belgien hälften av invånarna i den så kallade fristaten Kongo som blev hans privata domäner. Trots detta står han staty i Europas huvudstad.

[ stäng fönstret ]