Publicerad i Fokus nummer 6, 2005


Turkiska paradoxer

Av Ingmar Karlsson

ingar för att utarbeta en ny författning för Afghanistan och för att förbereda de allmänna val som förhoppningvis skall hållas inom två år. De utgör en fortsättning på den överenskommelse som med stor möda hamrades fram i Petersberg utanför Bonn i slutet av förra året. Formen är den uråldriga traditionen för afghansk stamdemokrati, loja jirga, och platsen ett från München importerat jättetält som annars används för öldrickande under den årliga oktoberfesten. Detta skall inte ses som en provokation mot de besegrade talibanerna utan förklaringen är rent praktisk. Annars skulle man inte kunna rymma de 1501 delegaterna under ett och samma tak

Efter det första världskriget och det osmanska imperiets fall strävade Kemal Atatürk efter att skapa en modern, homogen och sekulär nationalstat. Det femtiotal olika etniska och religiösa grupper som kommit som flyktingar eller som i tidigare generationer flyttat från Kaukasus och Balkan till Anatolien - albaner, bosniaker, makedonier, pomaker, tatarer, lazer, tjerkesser, tjetjener med flera - skulle nu bli turkar. Detta begrepp hade haft en starkt nedsättande klang under den osmanska tiden. Turk var då närmast liktydigt med bondlurk. Begreppet baserades alltså ursprungligen inte på några rasistiska idéer och föreställningar om blodsband och gemensamt ursprung utan turk blev var och en som önskade bli medborgare i den nya statsbildningen.

Många hade, som Atatürk själv med en makedonisk mamma och turkisk pappa, en blandad etnisk bakgrund och dessa anammade lättare den nya identiteten medan detta var betydligt svårare för kurderna. Redan Xenophon omnämner på 400-talet före Kristus "kurdochoi" i Anatoliens sydöstra bergstrakter och det religiöst präglade feodala kurdiska stamsamhället vägrade att acceptera en ny påtvingad identitet som "bergsturkar".

Medan islam tidigare utgjort en brygga som förenat de olika samhällklasserna uppstod också en klyfta mellan den sekulariserade utbildade nya klass som Atatürk skapade och den fortfarande religiöst präglade majoriteten både på landsbygden i de framväxande slumområdena i det alltmer urbaniserade Turkiet.

Atatürks turkiska stat blev för sekulär för sunniterna. Den var för turkisk för kurderna och för sunnitisk för aleviterna. De senare som kanske uppgår till mellan 15-20 miljoner och som består av både turkar och kurder kräver nu en officiell status för sina bönehus, "cemevis", där de vill utöva sin religion som kan betecknas som en synkretism av shi´ism och centralasiatisk shamanism.

Som en historisk ironi som Atatürk knappast kunde förutse är det religiöst färgade regeringspartiet AKP och kurderna och aleviterna nu de främsta förespråkare för Turkiets EU-medlemskap och den europeiska hemhörighet som var Atatürks politiska målsättning. I ett EU-medlemskap ser de en möjlighet att inom ramen för en turkisk nationalstat kunna ge uttryck för sin egen religiösa, språkliga och kulturella identitet medan motståndet är starkast i just de institutioner - armén och republikanska folkpartiet (CHP) - som han själv skapade för att nå detta mål. På kort tid har premiärminister Erdogans regering gjort mer än alla tidigare sekulära turkiska regeringar för att fullfölja Atatürks europeiska vision.

Sammanfattningsvis kan reformprocessen och det hägrande EU-medlemskapet sägas innebära att "the Ottoman empire strikes back". Detta byggde på en religiös och etnisk mångfald som på nytt gör sig påmind och utvecklingen går nu under starkt nationalistiskt och chauvinistiskt motstånd från turkarnas republik till republiken Turkiet där man kan känna sig välkommen och hemma som turk, sunnit, alevit eller kurd och tjerkess och där de olika identiteterna kompletterar varandra.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]