Publicerad i Axess nummer 2 2006


Svag kan vara stark. Varför alawiterna regerar.

Av Ingmar Karlsson

I dag ligger makten i Syrien i händerna på en av de fyra stora alawitiska stammarna i Syrien. Den utgör endast en femtedel av den alawitiska folkgruppen och därmed två procent av Syriens befolkning. Sedan den amerikanska invasionen av Irak och inte minst efter mordet på den förre libanesiske premiärministern Hariri har denna minoritetsregim varit utsatt för ett hårt tryck från omvärlden men trots sin smala maktbas sitter den kvar i orubbat bo.

För att förstå hur en liten minoritet kunnat uppnå denna maktposition måste man gå tillbaka till åren efter andra världskriget. Mandatärmakterna Frankrike och Storbritannien förde då en söndra-och härska-politik. För att tillgodose sina strategiska intressen i Mellanöstern drog de gränser som inte motsvarade historiska, geografiska och religiösa realiteter. Till de styrkor som efter självständigheten 1946 blev den syriska armén rekryterade den franska mandatärmakten män från de religiösa och etniska minoriteterna: alawiter, druser, ismailiter, kristna araber, kurder och tjerkesser. Avsikten var att hålla den sunnitiska majoriteten under kontroll. Ingen grupp skulle bli stark nog att utgöra ett hot mot det franska styret.

För alawitiska unga män blev armén det enda sättet att ta sig fram. Liksom övriga religiösa minoriteter tilltalades de ideologiskt av Baath-partiets sekulära och socialistiska ideologi. I förhållande till befolkningsandelen kom alawiterna därför vid självständigheten 1946 att spela en oproportionerligt stor roll i vad som kom att bli Syriens politiska nervsystem - armén och Baath-partiet.

De alawitiska officerarna hade stark intern sammanhållning. Under de talrika kupper som följde på självständigheten eliminerade de steg för steg sina motståndare inom både armén och partiet. När Hafez al-Assad i november 1970 genomförde den tjugoandra militärkuppen sedan 1949 och blev landets förste icke-sunnitiske president fullbordades alawiternas väg till makten, från en ekonomiskt efterbliven avkrok av den syriska landsbygden. Assad framstod sedan, trots den alawitiska dominan, som något av en nationens räddare. Han gjorde slut på den dogmatism som präglat de tidigare baathregimerna och lanserade en politik som betecknades som infitah (öppning). Den privata sektorn och utländska investeringar uppmuntrades. Diplomatiska förbindelser med USA upprättades efter oktoberkriget 1973. Syrien accepterade FNs säkerhetsråds resolutioner 242 och 338. Ett truppåtskillnadsavtal ingicks på Golan.

Efter 1976 började emellertid såväl den ekonomiska som den inrikes- och utrikespolitiska situationen att försämras. Det syriska engagemanget i Libanon blev en växande belastning. Camp David-avtalet fick en för Assad olycklig utformning där Golan inte nämns utan lämnas som ett problem att möjligen lösas senare.

Det fundamentalistiska muslimska brödraskapet inledde 1979 ett väpnat uppror. Alawiter i ledande ställning mördades och attacker riktades mot säkerhetspolisen och Baath-partiets lokaler. Attackerna riktades så småningom även mot sunniter som betraktades som kollaboratörer, regimvänliga religiösa ledare samt sovjetiska rådgivare. Fundamentalisterna ville få armén att spricka efter religiösa linjer, vartefter den alawitiska regimen skulle falla.Den betraktades som ett trefaldigt kättarstyre på grund av Baath-partiets sekulära ideologi, Assads alawitiska tillhörighet samt regimens koppling till det "gudlösa Sovjetunionen". I februari 1982, med staden Hama som utgångspunkt, gjorde den fundamentalistiska oppositionen ett försök att starta en allmän resning mot regimen Assad.

Regimen reagerade på samma sätt som USA i Falluja. Efter ett hänsynslöst bombardemang av staden gick stora arméstyrkor från hus till hus och lyckades krossa upproret. Stora delar av centrala Hama utplånades. Antalet dödsoffer på båda sidor, och framför allt bland civila, (collateral damage i dagens amerikanska språkbruk) kan troligen räknas i tiotusental. Den fundamentalistiska retoriken, liksom Assads och Bushs motiveringar för att gå till attack, var i stort sett likalydande då som nu. En skillnad är dock att Assad i ett slag lyckades krossa det fundamentalistiska upproret och det muslimska brödraskapet har sedan dess verkat i exil.

Assad kunde före sin död sommaren 2 000 överlämna makten till den trettiofyraårige och politiskt oerfarne sonen Bashar enligt ett system som i syrisk folkmun kallas för djumlukiya, ett ord som bildats på djumhuriya (republik) och mamlakiya (kungadöme). Med tanke på att den unge presidenten hade fått sin utbildning i England (ögonläkare) väcktes förhoppningar om en ny och denna gång mera genomgripande infitah. Till en början gjorde han vissa ansatser och proklamationer som tydde på en liberalare politik men snart drogs bromsarna åter till.

Både det inrikes- och det utrikespolitiska trycket på regimen ökade men den kaotiska utvecklingen i Irak efter den amerikanska invasionen har stärkt regimen både inrikes- och utrikespolitiskt. De extrema syriska fundamentalisterna har sökt sig till Irak för att där utkämpa sin kamp för vad de ser som en sann islam. Karikatyrerna i Jyllandsposten gav den trängde presidenten en välkommen anledning att med demonstrationerna mot de danska och norska ambassaderna tvätta bort kättarstämpeln och visa sig som en god muslim. Om regimen faller skulle sist men inte minst ett ännu större maktvakuum än det Saddam Hussein lämnade efter sig uppstå med alla de katastrofala konsekvenser detta skulle få för en redan instabil region. Paradoxalt nog har därför den syriska minoritetsregimens svaghet nu blivit dess styrka som en följd av USAs politik i Irak.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]