Publicerad i Management Magazine nummer 4, 2005


Islam och demokrati - eld och vatten?

Av Ingmar Karlsson

När vi i Sverige strax före shahens fall 1979 fick upp ögonen för islam som ett politiskt fenomen beskrevs ayatolla Khomeyni i Dagens Nyheter av en radikal kvinnlig journalist som en iransk Per Albin Hansson och chadorn, slöjan, som ett tecken på kvinnans befrielse. Läsarna fick budskapet att Koranen i grund och botten var en arabisk version av det socialdemokratiska partiprogrammet. I riksdagen förklarade en av Vänsterpartiet kommunisternas utrikespolitiska tänkare att partiets kontakter med prästerskapet i Iran gjort klart att Khomeini egentligen var en sann hermanssonit.

Debatten var således typisk för den tidens svenska revolutionsromantik. Som alla andra tidigare revolutioner förväntades även den islamiska automatiskt leda till ett idealsamhälle. Riktigt så enkelt visade det sig inte vara bland annat av det skälet att det inte finns någon politisk teori i islam. Koranens politiska budskap kan i många stycken sägas vara så allmänt hållet att det låter sig förenas med ideologier över hela den politiska vänster-höger-skalan. Det saknas heller inte islamiska teologer och politiska teoretiker som är villiga att rättfärdiggöra olika gruppers anspråk på att representera den sanna tron. Inget är lättare för dessa än att med hjälp av utvalda citat ur Koranen, sunna (profetens sed) eller hadith (traditionerna) förklara en meningsmotståndare för adou Allah (Allahs fiende).

De allra flesta som genom åren deltagit i diskussionerna om religion och politik har betonat att islam är din wa dawla, det vill säga religion och stat, och att dessa begrepp är ett och inte kan skiljas åt. Även om en sekulär samhällsmodell avvisats görs emellertid ändå ofta en åtskillnad mellan den religiösa sfären och de mera världsliga angelägenheterna, mellan det heliga och det profana och mellan det eviga och det jordiska. I denna diskussion har stor vikt lagts vid principen om shura, "samråd" i Mohammed Knut Bernströms svenska koranöversättning. I vers 159 i den tredje suran står till exempel: Inhämta deras råd i de angelägenheter (som är av vikt) och när du väl har fattat ditt beslut, sätt då din lit till Gud; Gud älskar dem som sätter sin lit till honom.

En rad frågor har emellertid varit kontroversiella. Är detta samråd en plikt för regenten och är han i så fall bunden av dess beslut? Ska han själv utse dem som ingår i en rådgivande församling eller ska dessa vara valda medlemmar från det muslimska samfundet eller tillhöra formella institutioner som partier? Ska de vara religiösa experter eller ha expertis på andra områden? Ska de fatta majoritetsbeslut och ska alla viktiga frågor bli föremål för samråd?

Även många av dem som ansett att ett samrådsförfarande är nödvändigt, att resultatet ska vara bindande och som också vill att en shura ska bestå av valda medlemmar, har samtidigt hävdat att besluten ska fattas med utgångspunkt från en objektiv sanning, det vill säga Koranen. En shura skulle därför inte ha formen av en politisk församling där olika grundläggande politiska uppfattningar nöts och bryts mot varandra.

Det eftersträvade idealet har således snarare varit ett expertstyre med en rättvis regent i toppen och inte en genuin politisk process med intresserepresentation och åsiktskonkurrens. Den iranska konstitutionen hävdar experternas rätt. Över det folkvalda parlamentet står "väktarrådet" som har vetorätt över alla beslut som den folkvalda församlingen fattat. Det handlar alltså om en moralisk och inte om en politisk riktlinje.

Under 1980-och 1990-talen kom den starkaste oppositionen från fundamentalistiska grupper och inte från partier eller organisationer som pläderat för ett demokratiskt system av västerländskt slag. Oddsen tycks således tala emot demokratiska system under överskådlig tid i vårt europeiska närområde i Mellanöstern och Nordafrika.

Även den islamska världen översvämmas emellertid nu av information och de bokstavstrogna fundamentalisterna kan lika lite som despoterna i Afrika, Latinamerika eller Asien isolera sina medborgare från CNN och en fortlöpande information om de politiska förloppen och trenderna i omvärlden. Hundratusentals gästarbetare för med sig sina erfarenheter hem från Europa. För många regimkritiker och fritänkare har internet alltmer blivit den plattform där de kan uttrycka sina åsikter utan att bli offer för den lika notoriska som obligatoriska censuren. Egyptiska journalister, som omedelbart blir censurerade när de försöker kritisera missförhållanden i det egyptiska samhället, har nu fått ett språkrör i den på Cypern tryckta engelskspråkiga Cairo Times hemsida. De artiklar som censuren stoppar kan i stället läsas på denna och där ventileras för regimen känsliga frågor som privatisering av statlig egendom, kopternas rättigheter, säkerhetspolisens ingripande mot islamiska fundamentalistiska organisationer, kvinnans rättigheter och miljöfrågor. Under rubriken The Forbidden File publiceras de passager och artiklarn som censurerats i de tryckta upplagorna med röd understrykning.

Den fria tanken kan inte fängslas kunde man läsa på banderoller under studentdemonstrationer i Teheran sommaren 1999. Trots det bakslag som det senaste presidentvalet innebar då den reformsinnade Khatami ersattes av den förre revolutionsgardisten Ahmadnijadi pågår det mest långtgående och intressanta reformtänkandet nu i Iran. Där förkastas själva kungstanken om den islamiska staten även av islamiska teologer som hävdar att det största hotet mot islam i Iran är de erfarenheter som iranierna har av 25 år under ett islamiskt styre.

Kraven på mera öppenhet och större friheter har för varje år växt i media och framför allt på universiteten. Av en rad skäl vänder sig folk mer och mer från det religiösa ledarskapet, det politisk-religiösa förtrycket, den korruption, både moralisk och pekuniär, som kännetecknar många av de religiösa ledarna samt deras oförmåga att hantera ekonomin. Den revolutionära entusiasmen för mullokratin och dess puritanska excesser har gradvis försvagats. Efter hand har vanliga människor vant sig vid att, som under shahtiden, föra ett dubbelliv men nu under omvända förtecken. Före revolutionen hände det ofta att man förrättade sin bön i hemmet och sedan gick ut och firade. Nu förrättas bönen i offentliga moskéer medan firandet äger rum inom de egna fyra väggarna. 65 procent av Irans 60 miljoner är nu under 20 år och de har rösträtt redan som sextonåringar. Dessa unga människor, som inte känner någon annan verklighet än den som skapats av den iranska revolutionen, är mest missnöjda med systemet och bland dem växer en revolt mot revolutionen fram. Denna utveckling låter sig inte hejdas genom förbud eller terror. För många av de ungdomar som växt upp i den islamiska republiken är Madonna ett viktigare begrepp än Khomeyni och de är bättre insatta i reglerna för den europeiska fotbollens Champions League än i de shiitiska sorgeritualerna.

Framstående teologer och filosofer som Mohammed Mojtahed Shabestari och Abdul Karim Soroosh utgör nu en opposition som är den farligaste för det "väktarråd" som har den reella makten i landet eftersom den framförs från islamiska utgångspunkter. Grundtanken i deras resonemang är att de islamiska värderingarna visserligen skall spela en grundläggande roll i staten men att medborgarna är dess suverän oavsett religiös hållning. Ideologiseringen av islam var en konsekvens av shahens påtvingade moderniseringspolitik. Nu gäller det i stället att hitta vägen tillbaka till en avpolitiserad fromhet. Eftersom islam identifieras med staten blir religionen också ansvarig för alla missförhållanden. Följden blir inte bara religiöst hyckleri och förlust av religiösa värden utan sekularisering och i förlängningen ateism.

Mohammed Mojtahed Shabestari hävdar att demokrati och mänskliga rättigheter är de högsta normer som ska respekteras i en styrelseform. Dessa normer står över alla religiösa gränser. Politisk frihet, medborgerliga fri- och rättigheter är knutna till mellanmänskliga relationer och förhållandet till samhället och staten och har därför inget med religionen att göra. En demokratisk styrelseform utan prefixet islamisk är förenlig med islam eftersom islam inte föreskriver en särskild styrelseform. Mohammed följde den styrelseform som rådde under hans tid och under islams historia har vi sett en rad styrelseformer som anpassats till sin tids förhållanden.

Den flitigaste, mest populäre och mest kontroversielle reformisten är filosofen Abdul Karim Soroosh, vars idéer nått längre än till studenterna och trängt långt utanför den akademiska miljön. Efter att till en början ha varit en varm anhängare av den iranska revolutionen insåg han redan i mitten av 1980-talet att den iranska revolutionen inte visade vägen mot ett rättfärdigare samhälle.

Framför allt går Soroosh till attack mot den ideologisering som islam blev föremål för under det förra seklet. Han kallar den politiserade islamismen för en tankeriktning som på ett tyranniskt sätt gripit in i folks politiska, sociala och moraliska liv och som givit en förenklad bild av världen som en kamparena och religionen som ett vapen. När möjligheten och nödvändigheten av en nytolkning förnekas såsom nu skett och sker försvinner inte bara mångfalden utan också djupet och komplexiteten i religionen.

Sorooshs tankar bygger på en minimalistisk definition av religionens roll. Han betonar etiken och drar en avgörande skiljelinje mellan en religiös stat som bygger på islams värderingar och en islamisk ideologisk stat. Hans mål är att "reducera religionens offentliga inflytande för att på så sätt lägga grunden för ett pluralistiskt samhälle". Soroosh ser demokratidiskussionen som en del av ett större projekt för att reformera islam. Islam måste försonas med de vetenskapliga framstegen.

Genom historien har islamiska lärde tolkat Koranens text på olika sätt. Enligt Soroosh måste de historiska sammanhangen sättas i förgrunden och få den avgörande betydelsen. Texterna står aldrig ensamma och är inte nödvändigtvis bärare av sin egen betydelse. De måste infogas i sitt sammanhang, de är laddade med teori och tolkningen av dem måste vara stadd i ständig förändring.

Detta får också konsekvenser för islamsk rätt. Soroosh ser denna som en historisk produkt. Medan det traditionella rättstänkandet är utarbetat efter metoder från en fjärran forntid kan vad han kallar ett dynamiskt rättstänkande öppna vägen för nya svar. Som ett exempel tar han frågan om lika rättigheter för muslimer och icke muslimer i ett muslimskt samhälle. Traditionellt rättstänkande gör en åtskillnad som Soroosh inte accepterar. Religionstillhörighet kan inte vara en tillräcklig rättighetsbas utan det är som människor vi har dessa rättigheter. Målet måste alltid vara att främja en religionsuppfattning som sätter individuell religiös erfarenhet och Guds kärlek i centrum.

Det växande antal intellektuella i den muslimska världen som nu förespråkar en modern tolkning av islam utgör inte någon påtryckargrupp med en gemensam agenda. De får varken stöd från regeringar eller traditionalistiska eller radikala grupper. Traditionalisterna ser dem som förvästligade, de radikala betraktar dem som komprometterade och de auktoritära regimerna ser dem som farliga.

Deras möjligheter att utöva ett stort inflytande på kort sikt är därför begränsat men med tiden kan de bli en stabiliserande och konstruktiv kraft i moderniseringen av de muslimska samhällena. De största hindren för deras strävanden är en djupt rotad auktoritär politisk kultur och manipulerade tolkningar av Koranen.

Den snabba teknologiska utvecklingen kommer emellertid att påverka alla kulturer, inklusive den muslimska. Muslimer kommer att påverka varandra och ta intryck från andra kulturer i en tidigare inte skådad omfattning. Diskussionen kommer därför oundvikligen att gå från teologiskt testuggande och bokstavstrogen tolkning av de heliga texterna till försök att anpassa dessa till en alltmer komplicerad värld. Islam kommer att vara en källa för personlig identitet och gruppidentitet men alltfler kommer att kritiskt granska arvet från tidigare generationer och försöka anpassa detta till dagens verklighet.

Även om den islamiska kulturen nu skulle utgöra ett hinder för demokrati får vi inte glömma att kulturer, liksom de för dagen härskande trosföreställningarna, är stadda i ständig förändring. Många kulturella element förblir konstanta, andra ändrar sig under loppet av en eller två generationer. Den ekonomiska utvecklingen är en huvudfaktor i denna förändringsprocess. Så betecknades den spanska kulturen på 1950-talet som traditionsmedveten, auktoritär, hierarkisk och religiöst orienterad. Nu karaktäriseras Spanien inte längre i sådana termer.

Det är nu för tidigt att säga vart den islamiska diskussionen om demokrati leder hän. Klart står emellertid att även muslimska politiska traditioner och institutioner är stadda under utveckling på samma sätt som de sociala villkoren och klasstrukturerna förändras. Båda dessa trender är viktiga för demokratins framväxt. Förändringar kommer att inträffa i den muslimska världen men de kommer att ta sig en rad olika uttryck. I några fall kommer en demokratisering endast att innebära att folket leds runt i en cirkel och återkommer till utgångspunkten. I andra kommer man att införa vad araberna själva kallar en fasaddemokrati, där man använder sig av en demokratisk vokabulär för att föra det auktoritära gamla systemet vidare. På andra håll kommer kraven på en utveckling mot ett civilt samhälle att öka.

En demokratiseringsprocess måste komma inifrån och förutsättningarna för en sådan skiljer sig från land till land. En absolut förutsättning är att det finns en känsla av en gemensam historia, en nationell samhörighet och en nationell identitet. Bush kunde därför inte ha valt en sämre försökskanin än Irak för sina ambitioner att utifrån införa en demokrati som sedan skall sprida sitt ljus över den muslimska världen. När de brittiska och franska mandatärmakterna efter det första världskriget ritade om den politiska kartan i Mellanöstern drogs statsgränserna i Mellanöstern för att passa kolonialmakternas syften och just för att undergräva den nationella enhet och stabilitet som är nödvändig för en fungerande demokrati

Oddsen för att den amerikanska invasionen skall skapa en blomstrande demokrati av västerländsk modell som snabbt sprider sitt ljus över den muslimska världen är således låga. I stället har utsikterna för en demokratisk utveckling snarare förmörkats. Presidentvalet i Iran är ett exempel på detta och över hela arabvärlden skulle fria demokratiska val i dag resultera i starkt antiamerikanska regeringar. Detta innebär dock inte att ett pluralistisk demokratiskt politiskt system förblir en omöjlighet för all framtid. Klart står dock att vägen till ett sådant är sekulär och baserad på ekonomisk och social utveckling och att förändringarna måste komma inifrån. Den muslimska världen kan därför lite tillspetsat sägas stå inför valet mellan Mekka eller mekanisering.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]