Publicerad i Svenska Dagbladet 2007-04-04


EU är inte en kristen gemenskap

Av Ingmar Karlsson

I över åtta decennier har Turkiet konsekvent strävat mot Europa och landet har genomgått en historisk reformprocess som burits upp av utsikterna om ett EU-medlemskap. Det beslut som togs i Helsingfors i december 1999 om att öppna förhandlingar med Turkiet var dock uppenbarligen inte uppriktigt menat i många huvudstäder utan togs i övertygelsen om att kraven för ett medlemskap inte skulle kunna uppfyllas. När så visade sig vara fallet infördes nya kriterier som inte gällt för tidigare kandidatländer. Det talas nu om EUs absorptionsförmåga – som om någon medlemsstat blivit absorberad av EU – och att Turkiet varken historiskt, geografiskt eller religiöst och kulturellt hör hemma i Europa.

När femtioårsdagen av Romfördragets undertecknande firades i Berlin nyligen var kandidatlandet Turkiet inte inbjudet och förbundskansler Merkel har nu i diskussionen om en europeisk författning återigen börjat tala om ett EU baserat på kristna värderingar, dock utan att vilja eller förmodligen kunna precisera vilka dessa är.

I en globaliserad och snabbt föränderlig värld går det inte att dra gränser med utgångspunkt från en statisk historiesyn och en exkluderande identitet som konstruerats och bestämts av politiker. Europa är liktydigt med demokrati, rättsstat, åtskillnad mellan kyrka och stat - såsom varit fallet i Turkiet i över 80 år - jämställdhet mellan könen, yttrandefrihet och ett avståndstagande från ideologiska frälsningsläror och en fungerande marknadsekonomi. Ett medlemskap i EU är därför inte predestinerat och av naturen givet utan resultatet av en social, politiskt, kulturell och ekonomisk process som för samman länder och folk som från olika utgångspunkter ser sig själva som européer.

Något religiöst kriterium för ett EU-medlemskap har aldrig funnits. Med sådana argument kan man också hävda att det av östlig ortodoxi präglade Grekland inte borde ha fått medlemskap och att även cyprioter, rumäner och bulgarer borde ha hållits utanför som halvorientaler och att Albanien och Bosnien för all framtid är dömda att bli muslimska getton i Europa med de följder detta skulle få för stabiliteten på ett redan instabilt Balkan. Sådana resonemang väcker också frågan vad som skall hända med det svenska medlemskapet i en förmodligen inte alltför avlägsen framtid, när antalet moskébesökare på fredagarna överstiger antalet kyrkobesökare på söndagarna.

Ett avfärdande av Turkiet på religiösa grunder vore i synnerhet efter den 11 september 2001 både en falsk och en farlig signal. Ett sådant beslut skulle förneka att islam i dag är en europeisk religion och en del av den europeiska vardagen. Ända fram till slutet av 1960-talet var Europa ett nettoutvandringsområde. Nu är 10-15 procent av befolkningen i de flesta västeuropeiska stater födda utanför sitt nuvarande hemland med en växande utomeuropeisk andel. Den årliga immigrationen till Europa är nu större än den till USA. Det finns idag över 15 miljoner muslimer inom EU, således fler än protestantiska skandinaver och antalet kommer att öka genom en fortsatt invandring.

Utvecklingen går därför obevekligt mot ett mångrasigt och multikonfessionellt Europa. Även den demografiska utvecklingen i Europa kommer att bidra till detta. Idag är nativiteten bland de muslimska invandrarna i Europa tre gånger större än bland den icke-muslimska befolkningen. Om denna trend håller i sig skulle med nuvarande immigrationsmönster den muslimska befolkningen ha fördubblats år 2015 medan Europas icke-muslimska befolkning kommer att minska med 3,5 procent. Uppskattningarna av antalet muslimer i Europa om trettio år når så högt som till 65 miljoner.

Ett nej till Turkiet baserat på religiösa och politiska skäl skulle därför vara ett direkt och klart besked till den snabbast växande delen av Europas befolkning att den för alltid kommer att betraktas som ovälkommen och en andra klassens medborgare.

Med detta budskap kan vi snabbare än vi anar få se en ghettoislam utvecklas i Europa. Radikala mullor över hela Europa försöker redan nu utnyttja de muslimska invandrarnas marginalisering och psykologiska och materiella problem för sina syften. De skulle få vind i seglen och Osama bin Laden gnugga händerna av förtjusning i sin afghanska grotta.

En civilisationernas kamp kan då fortare än vi anar bli en realitet i Västeuropa men inte som en militär kraftmätning mellan väst och den islamska världen eller den clash of civilizations som Samuel Huntington försöker frammana utan i form av ständiga våldsamma konfrontationer i våra ghettoiserade storstadsförorter.

Ett turkiskt medlemskap i EU skulle däremot underlätta en nödvändig integrationsprocess och motverka en för Europa ödesdiger utveckling.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]