Publicerad i Internationella Studier nummer 1 2006


Civilisationernas krig - bara en myt?

Av Ingmar Karlsson

För tio år fick professor Samuel Huntington stort genomslag för sin tes om att det kalla kriget skulle komma att ersättas av en kamp mellan olika civilisationer. Nu han fått ny aktualitet genom händelseutvecklingen efter Jyllandspostens teckningar av profeten Muhammed. Enligt Huntington kommer grannar på vad han kallar mikronivån att råka i våldsamma konflikter längs kulturella sprickor medan stater med olika kulturell bakgrund på makronivån kommer att kämpa för dominans och kontroll över tredje parter och internationella organisationer.

Hans indelning är märklig. Några civilisationer definieras med religiösa och kulturella kriterier medan geografin är utgångspunkten i andra fall. Huntington talar till exempel om en latinamerikansk civilisation snarare än en katolsk trots att den överväldigande majoriteten i Latinamerika är katoliker. Samtidigt pekar han ut en slavisk-ortodox civilisation. Är det katolska Filippinerna västerländskt eller asiatiskt?

Enligt Huntington har islam "blodiga gränser". Som bevis anförde han att muslimska stater var involverade i två tredjedelar av de 31 konflikter mellan två eller flera stater från de olika civilisationer som han då identifierade. I varje sådan konflikt fanns det dock en icke-islamsk motpart. Statistiken kunde därför tolkas så att av de 62 parter som var involverade i våldsamma konflikter var en tredjedel muslimska stater. Om man kastar en blick på världskartan ser man att den muslimska världen har flera grannar än någon annan civilisation eftersom den ligger inpressad mellan de andra världskulturerna medan den latinamerikanska endast har en landgräns, nämligen Mexikos mot USA. Huntingtons statistik sade således inget annat än att stater som har en landgräns mot varandra löper större risk att hamna i konflikt med varandra. Vad han såg som ett bevis för en speciell muslimsk stridslystnad var i själva verket en statistiskt helt normal företeelse. Han förbisåg också att muslimer kanske oftare varit föremål för aggressioner än anstiftare av sådana.

Huntingtons tes om ett civilisationernas krig på makronivån är således illa underbyggd. Han står inte på fastare grund när han hävdar att konflikterna på mikronivån kommer att utbryta i gränsområdena mellan olika kultursfärer.

Krigen i det forna Jugoslavien med sina etniska rensningar var inget jihad som Huntington låter påskina utan ett av skiftande oheliga allianser präglat krig om makt och territorier som utkämpades mellan ateistiska ortodoxa, katoliker och muslimer. Den religiöst betonade nationalismen odlades medvetet liksom sociala motsättningar och spänningar mellan stad och landsbygd. Konflikterna i det forna Jugoslavien visar hur lätt nationalism kan utnyttjas i politiska syften men de utgör lika lite ett bevis för tesen om civilisationernas krig som den mångåriga konflikten mellan katoliker och protestanter i Nordirland. I det senare fallet har religionen fått tjäna som en identitetsstiftare i en nationell och ekonomisk konflikt, i det förra som ett instrument för opportunistiska och hänsynslösa postkommunistiska eliter.

I Bosnien hävdade serberna att de stred för kristendomen mot islam. Det är visserligen sant att krigen i det forna Jugoslavien följde kulturella gränser. De var dock en följd av serbisk nationalism och gamla kommunistpampars fasta beslutsamhet att inte tappa greppet om makten. Den storserbiska offensiven riktades först mot de kristna grannarna Slovenien och Kroatien.. Både i Bosnien och i Kosovo var det dessutom styrkor från hans västliga civilisation som intervenerade på muslimernas sida.

De konflikter som uppstår är inte en automatisk följd av kulturella skillnader utan har i första hand sin bakgrund i socio-ekonomiska problem och en systematisk diskriminering. Religionen får en betydelse och blir en källa till radikalisering och desperation först när alla andra alternativ tycks uttömda. Vad som till synes är civilisations- och identitetskonflikter är till sin kärna fördelningskonflikter. Detta gäller till exempel de sekelgamla motsättningarna mellan protestanter och katoliker i Nordirland.

Civilisationer är inte välstrukturerade samhällen med regeringar som fattar beslut och startar krig. De kontrollerar inte stater utan staterna kontrollerar i stället civilisationerna och ingriper bara till deras försvar när det ligger i statens intresse att göra så. Kulturer eller civilisationer är inga politiska aktörer utan den politiska världen har en fysisk dimension i form av stater med gränser som existerar som geografiska fakta och som förkroppsligas av vissa personer. Den som glömmer en stats fysiska existens blir snart erinrad om denna genom den makt som polis och militär utövar.

Huntingtons definition av en civilisation är den bredaste identifikationsnivå med vilken en person intensivt identifierar sig. Ytterst få personer identifierar sig intensivt med ett så brett begrepp som en civilisation. I stället söker man sig till snävare identiteter som nationer eller etniska och religiösa grupper. Identitetssökandet är viktigt för vår tids människor. I detta har Huntington rätt. Men detta sökande följer flera olika spår. Ett för till religiös fundamentalism och sekttänkande. I tredje världen söker sig många tillbaka till den egna gruppen och stammen, vilket leder till att de stater som kolonialmakterna konstruerade faller sönder. I det forna östblocket upptäckte man på nytt nationen efter kommunismens fall. Sunniter och shiiter har råkat i konflikt med varandra på samma sätt som katoliker och protestanter i Europa för flera hundra år sedan. Konflikterna ligger således inte på en civilisationsnivå hur vi nu än definierar en civilisation.

De civilisationer som Huntington talar om är inte homogena utan synkretistiska och de antar därmed också ett tänkande som betraktas som främmande för deras kulturkrets. 1957 fanns 1,7 miljoner kristna i Sydkorea för att ta ett exempel. Nu är siffran mellan 14 och 17 miljoner eller 40 procent av befolkningen. De ofta förekommande strejkerna där är ett uppror mot de förment konfucianska värden som påstods ligga bakom det ekonomiska under som nu bleknat.

Det finns något kalvinistiskt över Huntingtons resonemang. Redan på 1500-talet hävdade den schweiziske reformatorn Jean Calvin att en absolutistisk och suverän Gud från begynnelsen bestämt somliga till frälsning och andra till evig förtappelse. Oavsett hur man handlar kan man inte påräkna någon gudomlig nåd. Samma predestinationslära tycks enligt Huntington gälla för hans civilisationer. Hans teori är enbart en framtidsprojektion av dagens mellanstatliga gräl och ekonomiska och ideologiska konflikter. Han försöker förflytta civilisationer och kulturer från den internationella politikens periferi till dess centrum.

Antagandet att framtidens konflikter kommer att vara fördelningskonflikter inom och mellan stater och inte kulturella har större trovärdighet. Den bipolära världens paradigm har inte ersatts av Huntingtons civilisationskrig utan, för att citera Jürgen Habermas, av "en ny oöverskådlighet". Trots denna kan man våga profetian att vi i framtiden varken kommer att få uppleva historiens slut eller civilisationernas krig. Om man skall använda detta begrepp så handlar denna strid inte om Jesus, Muhammed eller Konfucius utan kampen står mellan de fattigas och maktlösas civilisation och de rika och mäktigas. Det är en konflikt mellan dem som har makt och dem som saknar makt, mellan dem som har världens öde och framtid i sina händer och dem som är föremål för kontroll.

De stora konflikterna kommer i framtiden snarare att äga rum inom de olika civilisationerna, en alltmer intensifierad Kulturkampf mellan tro och sekularisering. Skiljelinjerna går således inte mellan religioner utan mellan fundamentalism och upplysning, dogmatism och pragmatism, civiliserat och ociviliserat uppträdande inom var och en av de olika kulturerna. De flesta svenskar har mycket mera gemensamt med en sekulär syrier och iranier än med Ulf Ekman och Åke Gren.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]