Publicerad i Svenska Dagbladet 2001-06-19


Våras det för "Europas stuteri"?

Av Ingmar Karlsson

När de kommunistiska regimerna i Europa kollapsade en efter en hösten 1989 uppstod en debatt om Sverige skulle ses som en modell eller ett varnande exempel för ett Östeuropa i omvandling. På vissa håll lanserades "den svenska modellen" som en väg ut ur den kommunistiska misären medan "den tredje vägen för till den tredje världen" i stället blev ett slagord för de tyska kristdemokraterna sedan det visat sig att socialdemokraterna fått över 50 procent i opinonsmätningarna i det forna DDR . Denna slogan anammades sedan tacksamt av Vaclav Klaus i det dåvarande Tjeckoslovakien och har blivit något av ett valspråk för denne.

Samtidigt började det oväntat våras för en annnan svensk modell, nämligen monarkin I Rumänien krävde liberalerna och bondepartiet att kung Mikael skulle återvända från sin exil utanför Geneve för att åter bestiga tronen. Han blev kung redan 1927 vid fem års ålder, abdikerade tre år senare till förmån för sin far för att sedan åter sätta sig på tronen mellan 1940-47, då han störtades av kommunisterna. Mikael själv förklarade sig villig att återvända i en opolitisk kungaroll som garant för en ny konstitution.

Den jugoslaviske exilkungen Alexander II, som föddes 1945 på en hotellsvit i London som Churchill deklarerat som jugoslaviskt territorium och som aldrig satt sin fot i sitt hemland, tycktes dock vara tillfreds med tillvaron som försäkringsmäklare i sin födelsestad. Desto agressivare var kronprins Leka som lovade att starta ett gerillakrig mot regimen i det Albanien som han fick lämna redan som spädbarn när Mussolini 1939 fördrev hans fader kung Zog.

Otto von Habsburg, sonen till den siste ungersk-österrikiske kejsaren, hade visserligen 1961 officiellt givit upp sina krav på den österrikiska tronen men betraktade sig som ungersk tronpretendent och meddelade sina avsikter att kandidera i de ungerska presidentvalen. Den monarkistiska yran nådde även Baltikum. När självständigheten skymtade vid den estniska horisonten föreslog monarkister att prins Carl Philip skulle bli grundare av en ny estnisk kungadynasti. Inte ens DDR gick fritt från rojalistiska strömningar. När ett kristdemokratiskt parti bildades i Dresden i februari 1991 stals föreställningen av prins Albert, sonson till den siste kungen av Sachsen. Han reste inga anspråk på tronen men uteslöt inte en ledande roll i en framtida sachsisk delstat.

I Spanien väntade tsar Simeon den andre på att bli återkallad till Bulgarien, vars tron han besteg 1943 vid endast sex års ålder för att tre år senare tvingas i landsflykt. Han tillhörde kung Juan Carlos umgänge och sade sig ha Spanien som förebild när det gällde att föra ett land från diktatur till demokrati.

Simeon gav aldrig upp sina aspirationer och efter att i april ha deklarerat sin avsikt att ställa upp i söndagens parlamenstval lyckades han radikalt omvandla det bulgariska politiska landskapet. Med löften om att han skall reda ut alla Bulgariens problem på 800 dagar blev hans parti, Simeon den andres Nationella Rörelse, valets stora segrare. Huruvida han har för avsikt att utnyttja valsegern till återinföra monarkin och vilken roll han då ser sig själv i - upplyst despot eller opolitisk nationell symbol- har han förmodligen inte ens själv svaret på .

Om den bulgariska monarkin återupprättas blir Simeon dock ingen katt bland hermelinerna i de övriga europeiska kungahusen. Som framgår av hans civila namn, Simeon Borisov Saxe-Coburggotski, härstammar han från det lilla tyska hertigdömet Sachsen-Coburg-Gotha vars regenter var så skickliga på att skaffa sig dynastiska förbindelser att furstehuset fick epitetet "Europas stuteri". Belgiens kungahus tillhör sedan 1831 denna ätt och prins Albert av Sachsen-Coburg-Gotha gifte sig 1840 med sin kusin drottning Viktoria och deras ättlingar regerar trots all turbulens fortfarande Storbritannien. Portugals kungar mellan 1853-1910 var även de av denna ätt liksom vår egen kungamoder prinsessan Sibylla.

Oddsen att exkungen skall kunna uppfylla alla de förväntningar han nu väckt är mycket små. Som alla populistiska rörelser är även hans allians mycket heterogen med inte bara TV-kändisar och skönhetsdrottningar utan även en trollkarl som ledande namn. Efter en tid drabbas det bulgariska folket nog av eftertankens kranka blekhet och tvingar kanske Simeon i en ny men frivillig politisk exil. Han kan säkert sin tyska historia och erinrar sig kanske då vad den siste kungen av Sachsen sade till sina undersåtar när han 1919 avsattes efter det tyska kejsardömets fall och utropandet av Weimarrepubliken: "Jetzt könnt ihr euren Dreck allene machen" ("Nu kan Ni själva ställa till det för varandra ")

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]