Publicerad i Svenska Dagbladet 2003-06-24


Ungdomarna väntar otåligt på förändring

Av Ingmar Karlsson

I presidentvalen 1997 vann Mohammed Khatami med 70 procent av rösterna en överraskande seger över sin motkandidat, en politiker i Khomeinis anda. Valdeltagandet låg kring över 80 procent och framför allt de unga väljarna - rösträttsåldern är 16 år - spelade en avgörande roll för den klara valutgången.

Inte minst satte de som röstade på Khatami sitt hopp till att han skulle bli en iransk Gorbatjov och genomföra den iranska revolutionens perestrojka. Av en rad skäl hade allt fler vänt sig bort från det religiösa ledarskapet; det politiskt-religiösa förtrycket, den korruption, både moralisk och pekuniär, som kännetecknar många av de religiösa ledarna samt deras oförmåga att hantera ekonomin. Den revolutionära entusiasmen för mullokratin och dess puritanska excesser hade gradvis försvagats. Efter hand har vanliga människor vant sig vid att, som under shahtiden, föra ett dubbelliv men nu under omvända förtecken. Före revolutionen hände det ofta att man förrättade sin bön i hemmet och sedan gick ut och firade. Nu förrättas bönen i offentliga moskéer medan firandet äger rum inom de egna fyra väggarna.

Även framstående teologer stödjer reformförespråkarna och utgör en farlig opposition mot det "väktarnas råd" som har den reella makten eftersom den framförs från islamiska utgångspunkter. De förkastar själva kungstanken om den islamska staten och hävdar att det största hotet mot islam i Iran är de erfarenheter som iranierna har av 25 år under ett islamiskt styre. Eftersom islam identifieras med staten blir religionen också ansvarig för alla missförhållanden. Följden blir inte bara religiöst hyckleri och förlust av religiösa värden utan sekularisering och i förlängningen ateism.

Deras grundtanke är att de islamska värderingarna visserligen skall spela en grundläggande roll i staten men att medborgarna är dess suverän oavsett religiös hållning. Ideologiseringen av islam var en konsekvens av shahens påtvingade moderniseringspolitik. Nu gäller det i stället att hitta vägen tillbaka till en avpolitiserad fromhet

Den flitigaste, mest populäre och mest kontroversielle reformisten är filosofen Abdulkarim Sorush, vars idéer nått längre än till studenterna och trängt långt utanför den akademiska miljön. Framför allt går Sorush till attack mot den ideologisering som islam blivit föremål för. Han kallar den politiserade islamismen för "en tankeriktning som på ett tyranniskt sätt gripit in i folks politiska, sociala och moraliska liv". När möjligheten och nödvändigheten av en nytolkning förnekas såsom nu skett och sker försvinner inte bara mångfalden utan också djupet och komplexiteten i religionen.

Sorush tankar bygger på en minimalistisk definition av religionens roll. Grundtanken är att medan religion innebär frihet, fullkomlighet och helighet är teologin alltid i förändring och under påverkan och beroende av andra kunskapsområden. Sker ett avgörande genombrott på något område kommer "denna våg att fortplanta sig och sätta hela vetenskapens hav i rörelse. Om naturvetenskapens insikter om kosmos ökar ger detta också en sannare teologisk kunskap."

"Den fria tanken kan inte fängslas" kunde man läsa på banderoller under studentdemonstrationer i Teheran sommaren 1999 efter det att en liberal studenttidning hade förbjudits. Studentdemonstrationer har sedan dess varit ständigt återkommande. Nya demonstrationer är säkerligen att vänta den nionde juli, årsdagen för detta förbud, och de riktas nu också mot president Khatami som inte uppfyllt de förhoppningar som studenterna ställde på honom

65 procent av Irans 60 miljoner är nu under 20 år. Dessa unga, som inte känner någon annan verklighet än den som skapats av den iranska revolutionen, är mest missnöjda med systemet. Bland dem växer nu en revolt mot den islamiska revolutionen fram, en utveckling låter sig inte hejdas genom förbud eller terror. För många av de ungdomar som nu växer upp i den islamiska republiken är Madonna ett viktigare begrepp än Khomeini och de är bättre insatta i reglerna för den europeiska fotbollens Champions League än i de shiitiska sorgeritualerna.

Ett postislamiskt samhälle väntar dock inte runt hörnet. Vägen dit kan bli lika lång och krokig som det iranska fotbollslandslagets till VM i Frankrike 1998. Inte mindre än 17 matcher krävdes - ett absolut rekord - och avgörandet föll först i slutminuten i en allt avgörande bortamatch mot Australien.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]