Publicerad i Internationella Studier nr 3 2004


Turkiets EU-medlemskap - en europeisk ödesfråga

Av Ingmar Karlsson

Ända sedan Turkiet år 1963 ingick ett associationsavtal med dåvarande EG har Ankara hållit fast vid sina medlemskapsambitioner med den sedan 1996 fungerande tullunionen, den i Helsingfors 1999 bekräftade kandidaturen till ett EU-medlemskap och en under de senaste snart två åren med beslutsamhet och konsekvens genomförd reformprocess.

Den på sina håll i Europa nyupptäckta "turkiska faran" - påståendena att ett turkiskt medlemskap skulle omöjliggöra en vidare europeisk integration - är därför förvånande. Till det europeiska kulturarvet hör ju den ur romersk rätt härstammande grundprincipen pacta sunt servanda. Var och en som bortser från denna princip när det gäller Turkiet förlorar sin politiska trovärdighet och talar mot den officiella EU-linjen, enligt vilken Turkiet skall behandlas som vilken annan kandidat som helst och därför kunna inleda förhandlingar när de så kallade köpenhamnskriterierna är uppfyllda.

Det finns heller inget som hindrar att Turkiet ges ett klart budskap att förhandlingar kan misslyckas och att sådana under alla omständigheter kommer att ta många år i anspråk och tvinga båda sidor till en omfattande reformprocess. EU måste omvandla sin jordbruks- och strukturpolitik, Turkiet utveckla de fattiga delarna i sydost, reformera den tungfotade och korrumperade byråkratin och inskränka arméns roll i ekonomi och politik. När Turkiet är moget för ett medlemskap kommer det att vara ett annat land än idag och -vem vet - kanske välja att säga nej till EU efter en framgångsrikt genomförd reformprocess.

De tre huvudargument som framförs mot ett turkiskt medlemskap - EUs upptagningsförmåga, den geostrategiska faktorn och identitetsfaktorn - är heller inte särskilt övertygande

EUs upptagningsförmåga

Med den snabba reformprocess som regeringen Erdogan inlett och genom resultatet av folkomröstningen på Cypern har de argument som hittills använts mot ett turkiskt medlemskap förlorat i tyngd. Som ett resultat talar motståndarna till ett sådant nu allt mindre om landets "EU-mognad". I stället förs mer och mer EUs upptagningsförmåga i förgrunden med argumentet att EU redan nu med 25 medlemmar är en kanske alltför uttänjd konstruktion och att en fortsatt geografisk utbredning därför bara kan ske på bekostnad av en fördjupning av det politiska samarbetet.

Europa skulle således inte ha kraft nog att absorbera Turkiet. Detta påstående kan bara beskrivas som politisk taktik. Om denna tes vore allvarligt menad borde den ha framförts för mer än tio år sedan när den process som nu lett till EUs östutvidgning inleddes. Då var huvudmotståndarna mot ett turkiskt medlemskap -CDU/CSU - de varmaste utvidgningsförespråkarna.

Projektet med ett handlingskraftigt Europas Förenta Stater efter amerikansk modell kan avföras från den politiska dagordningen med utvidgningen med tio nya medlemmar den första maj 2004 och än mer så när Bulgarien och Rumänien ansluter sig 2007. Ett karolingiskt Kärneuropa måste nu bildas på nytt av Paris och Berlin. Det nya utvidgade EU blir under överskådlig tid en politisk och ekonomisk union med variabel geometri, koncentriska cirklar och olika hastigheter. Varför skulle inte Turkiet kunna infogas i en sådan union i synnerhet som landet med sitt geografiska läge, sin storlek och sitt mångåriga Nato-medlemskap är en strategiskt viktig partner som ensam kan ge Europa mer politisk vikt på den storpolitiska scenen än de tio nya medlemmarna? En utvidgning med Turkiet - låt oss säga när en ny budgetperiod börjar 2014 - skulle innebära en befolkningsmässig ökning av unionen med 12 procent. En sammanslutning som inte klara av en sådan expansion måste lida av ett grundläggande fel. Till detta kommer så att just den demografiska utvecklingen är ett av EUs stora framtidsproblem, vilket inte minst gäller Tyskland. Turkiet skulle med sin stora och unga befolkning bidra till att lösa detta problem.

De säkerhets- och geopolitiska argumenten

De geopolitiska och strategiska argument som talade för Polens, Tjeckiens, Slovakiens, Ungerns och de baltiska staternas medlemskap talar nu för Turkiet och är starkare än de var för de öst- och centraleuropeiska staterna i början av 1990-talet. Utvidgningsprocessen måste någon gång komma till vägs ände men att börja med Turkiet vore ett allvarligt misstag och en oklok politik. De som nu motsätter sig ett turkiskt medlemskap tycks betrakta EU som en de saligas ö eller ett Schweiz omgivet av goda och vänliga grannar. Europas geostrategiska läge är emellertid inte så idylliskt. Europa måste stabilisera sin egen periferi för att inte självt drabbas av dess problem. Ett turkiskt medlemskap i EU skulle stärka Europa på den front där det är som mest sårbart.

Sedan början av 1990-talet står Turkiet inför tre geostrategiska val: samhörigheten med Europa, ett närmande till den arabiska och muslimska världen eller ett samgående med de turkspråkiga folken i Centralasien.

Det står utom allt tvivel att Turkiet i dag väljer den första av dessa tre optioner och att landets politiska och ekonomiska elit satsar på det europeiska kortet. Om detta visar sig vara en lanka genom att EU drar ut på ett besked eller säger ett klart nej till ett turkiskt medlemskap skulle de båda andra optionerna vinna i styrka. Det är osannolikt att moderniseringssträvarna då kan upprätthålla sin proeuropeiska linje. Både den proislamska och den panturkiska linjen skulle få allvarliga konsekvenser för stabiliteten i Sydösteuropa. Även om det är osannolikt att Turkiet skulle få en dominerande position i de centralasiatiska republikerna skulle bara ett försök att skapa en sådan verka destabiliserande och även förvärra de redan existerande problemen i Kaukasus. Europa har ett vitalt intresse av att problemen i Mellanöstern, inklusive Irak, och i de södra randorådena av den tidigare Sovjetunuionen inte flyter samman. Om Turkiet skulle välja att spela ut det panturkiska kortet vore denna risk uppenbar.

Även den andra optionen, ett närmande till den arabiska och muslimska världen skulle få för Europa negativa konsekvenser. Ett argument mot ett turkiskt medlemskap lyder att EU med ett sådant skulle få en direkt gräns till den mest krisdrabbade och oroliga delen av världen och att Europa under alla omständigheter bör hålla sig borta från Mellanöstern i synnerhet och den muslimska världens problem i allmänhet.

Denna tjänst kommer denna del av världen inte att göra oss. Den motsatta slutsatsen är därför den uppenbara. Om Turkiet närmar sig denna region kommer också kriserna ännu närmare oss. Att tro att ett Turkiet som utestängs från den europeiska gemenskapen skulle kunna tjäna som en brandvägg mot kriserna i Mellanöstern är politiskt naivt. På längre sikt kommer det att finnas en gräns mellan Europa och den muslimska världen. Frågan är bara var den skall dras och vilka möjligheter Europa har att påverka den sociala, ekonomiska och politiska utvecklingen på andra sidan av denna gräns

Hittills har alla kriser i Mellanöstern direkt återverkat på Europa och de kommer att göra så än mera i framtiden. Ett turkiskt EU-medlemskap skulle öka EUs möjligheter att föra en proaktiv politik i arabvärlden. Detta är inte utan risker men följderna av ett turkiskt utanförskap skulle bli allvarliga. En stabil demokrati med muslimsk bakgrund skulle däremot kunna bli en modell för en muslimsk värld som så väl behöver sådana och ett turkiskt medlemskap i EU skulle ändra den islamiska världens syn på Europa i positiv riktning.

Identitetsfaktorn - är EU en kristen gemenskap?

Det är inte bara rädsla för EUs bristande upptagningsförmåga och för importerade problem och oroligheter som ligger bakom motståndet mot ett turkiskt medlemskap utan också en diffus rädsla för en kultur som ses som främmande. Ett argument som nu hörs mer och mer särskilt i det katolska Europa är det identitetspoltiska, nämligen att Europa präglas av kristna värderingar och att Turkiet därför skall hållas utanför. Med detta argument kan man också hävda att det av östlig ortodoxi präglade Grekland inte borde ha fått medlemskap och att även rumäner och bulgarer bör hållas utanför som halvorientaler och att Albanien och Bosnien för all framtid är dömda att bli muslimska getton i Europa

Vad händer om sekulariseringsprocessen i Europa fortsätter? Var går identitetsgränsen? Måste ett sekulärt land som Sverige lämna EU den dag antalet besökare på fredagsbönerna i moskéerna överstiger antalet kyrkobesökare på söndagarna?

Ur den omvandling som den turkiska islamismen genomgått har AK-partiet uppstått och fått regeringsmakten i fria val. Turkiet genomgår nu en historisk reformprocess som bärs upp av utsikterna om ett EU-medlemskap. Erdogan vill omvandla AKP till ett modernt europeiskt parti - ett slags muslimska kristdemokrater - och i denna process behövs Europas stöd.

Något religiöst kriterium för ett EU-medlemskap har aldrig funnits. Ett avfärdande av Turkiet på religiösa grunder vore i synnerhet efter den 11 september 2001 både en falsk och farlig signal. Ett sådant beslut skulle förneka att islam i dag är en del av den europeiska vardagen. Ända fram till slutet av 1960-talet var Europa ett nettoutvandringsområde. Nu är 10-15 procent av befolkningen i de flesta västeuropeiska stater födda utanför sitt nuvarande hemland med en växande utomeuropeisk andel. Den årliga immigrationen till Europa är nu större än den till USA. Det finns idag över 15 miljoner muslimer inom EU, således fler än protestantiska skandinaver och antalet kommer att öka genom en fortsatt invandring.

Utvecklingen går därför obevekligt mot ett flerrasigt och multikonfessionellt Europa. Även den demografiska utvecklingen i Europa kommer att bidra till detta. Idag är nativiteten bland de muslimska invandrarna i Europa tre gånger större än bland den icke-muslimska befolkningen. Om denna trend håller i sig skulle med nuvarande immigrationsmönster den muslimska befolkningen ha fördubblats år 2015 medan Europas icke-muslimska befolkning kommer att minska med 3,5 procent. Uppskattningarna av antalet muslimer i Europa om trettio år når så högt som till 65 miljoner.

Ett nej baserat på religiösa och politiska skäl skulle vara ett direkt besked till den snabbast växande delen av Europas befolkning att den för alltid kommer att betraktas som ovälkommen och en andra klassens medborgare.

Med detta budskap kan vi snabbare än vi anar få se en ghettoislam utvecklas i Europa i stället för en modern tolerant europeisk islam. Radikala mullor över hela Europa försöker redan nu utnyttja de muslimska invandrarnas psykologiska, kulturella och materiella problem för sina syften och de skulle få vind i seglen.

En civilisationernas kamp kan då fortare än vi anar bli en realitet i Västeuropa men inte i form av en militär kraftmätning mellan väst och den islamska världen eller den clash of civilizations som Samuel Huntington försöker frammana utan som ett ständigt pågående gerillakrig i våra ghettoiserade storstadsförorter.

Ett turkiskt medlemskap i EU skulle underlätta en nödvändig integrationsprocess och därmed motverka en för Europa ödesdiger utveckling.

[ stäng fönstret ]