Publicerad i skriften Det tredje rummet 2002-2006


Turkiet – in Europe men inte of Europe

Av Ingmar Karlsson

Turkiet och etymologins, mytologins och antikens Europa

Ordet Europa ges flera både etymologiska och mytologiska förklaringar. Enligt en teori antas det vara av semitiskt ursprung. Ereb – det mörka - kallade fenicierna, som levde vid östra medelhavskusten, de trakter i väst där solen gick ned. Detta synsätt finns kvar i tyskans ord för Västerlandet - das Abendland.

Ända sedan antiken har andra språkforskare sökt härleda ordet från grekiskan. Bland annat har Europa påståtts vara en sammansättning av eury (bred) och op (se) med betydelsen bredögd eller vittskådande. Även ordet Asien ges för övrigt en etymologisk förklaring och sägs komma från det assyriska ordet, acu, uppgång.

I den grekiska mytologin är Europa ett personnamn som för första gången förekommer omkring år 700 före Kristus i Hesodios' dikt om de grekiska gudarnas härstamning, Theogonien. Enligt honom är Europa dotter till Okeanos, havsguden. En av hennes systrar heter Asia, en annan Libya. I den mer kända mytologiska versionen är hon dotter till Agenor, kung av Tyros, Saida i våra dagars Libanon. Zeus förälskade sig i Europa, förvandlade sig till en tjur och henne till Kreta.

Har då mytens prinsessa givit namn åt vår kontinent? Historikern Herodotos som föddes i Halikarnassos, våra dagars turkiska Bodrum, vid mitten av 400-talet före Kristus var skeptisk:

Jag kan inte förstå varför tre namn - Europa, Asia och Libya - och särskilt kvinnonamn skulle ha givits till ett område som ju i själva verket är ett enda ... Vad beträffar Europa vet ingen varifrån det fått sitt namn eller vem som först kallade det så - om vi inte vill säga att det benämndes efter Europa från Tyros. Detta är emellertid osannolikt, ty Europa var från Asien och kom aldrig till det land som hellenerna nu kallar Europa utan blott från Fenicien till Kreta.

Europas ursprung ges även en biblisk mytologisk förklaring. Enligt första Mosebokens nionde och tionde kapitel sände Noa sina söner i olika riktningar för att skapa, förena och föröka jordens nationer. Sem, den äldste, fick Asien som sin arvedel. Åt Ham gavs Afrika, medan den tredje och yngste, Jafet, tilldelades det område som i dag utgör Europa och blev alla européers stamfader. Gränsen mellan Sems och Jafets områden gick vid Taurusbergen. Mindre Asien, våra dagars turkiska Anatolien ansågs alltså tillhöra Europa.

Ända in på 800- och 900-talen spelade denna jafetlegend en stor roll i den kristna kulturkretsen. Politiska dynastier och förnäma familjer drog upp stamträd som började med Jafet. Även världsbilden präglades av denna legend som i modern tid till och med utgjorde ett ”kristet” argument för apartheidpolitiken. Hams öde var att vara slav åt sina bröder: Må gud låta Jafet växa och bo tillsammans med Sem. Kanaan (Hams son) skall vara deras slav. (Första Moseboken 9.27). Europas öde skulle alltså vara att expandera vilket gav koloniseringspolitiken ett bibliskt berättigande.

Som geografisk term förekommer ordet Europa tidigast i den under Homeros namn traderade hymnen till den delfiske Apollon (från 800-600 f Kr). Här syftar det på det centrala Grekland (eller möjligen på hela fastlandet) och ställs i motsats till Peloponnesos och öarna. Vid några tillfällen träder Europa fram i en politisk skepnad i den grekiska antiken. Vid slutet av perserkrigen beskriver till exempel läkaren Hippokrates (460-375 f Kr) skillnaden mellan de människor som lever på den västliga sidan av Hellesponten – det antika namnet på Dardanellerna - och de på den andra stranden. Han kallar landet i öster för Asien och landet i väster för Europa. Österns människor beskrivs som tröga och apatiska. De lever i despotiskt styrda storriken. I Europa däremot blommar många småstater. Där råder frihet och medborgarna deltar i det offentliga livet. När sedan filosofen Isokrates (436-339 f Kr) söker efter ett namn för att vädja för enhet mellan grekerna och makedonierna mot det barbariska Persien använder även han sig av Europa.

För Herodotos var namnet Europa en beteckning på det grekiska fastlandet, vilket tillsammans med Peloponnesos och arkipelagen utgjorde alla grekers hemland, Hellas. Enligt honom skall perserkungen Xerxes ha deklarerat: Solen kommer inte att skina över något land som gränsar till vårt, jag skall förena dem alla till ett enda land i det att jag drar genom hela Europa. När han gick över Hellesponten skall Xerxes vidare ha bett till solen att ingen olycka måtte drabba honom och hindra hans erövringståg genom Europa.

Som bekant gick hans bön inte i uppfyllelse. Efter slaget vid Salamis förklarade Themistokles: Icke vi var segrarna utan gudarna och heroerna som inte unnade en man att vara konung över Asien och Europa samtidigt. Den politiska motsatsen mellan Asien och Europa var därmed etablerad och Herodotos gör den till medelpunkten för sin historieskrivning, varvid Europa dock är liktydigt med Grekland. Hundra år senare gjorde Aristoteles i sin skrift Politiken en åtskillnad mellan greker, asiater och européer. Med de senare tycks han främst ha syftat på skyterna.

Kännedomen om våra dagars Europa inskränktes till det grekiska kolonisationsområdet i Medelhavet och det område som längre fram i historien fick sitt namn efter det turkiska ordet för berg, Balkan. Mellan- och Nordeuropa kom först in i grekernas geografiska världsbild på tredje århundradet före Kristus.

För antikens greker var Europa liktydigt med deras fastland som både geografiskt och normativt var avgränsat från barbarernas områden. Som en följd av militära erövringståg och upptäcktsfärder försköts de geografiska gränserna efter hand och med dessa flyttades den andliga och normativa gränsen. Västerut gick denna vid Herkules pelare, det vill säga Gibraltar, medan gränsen i öster förblev oklar. Landområdena mellan Svarta och Kaspiska havet betraktades som gränstrakter. Europa hade inget slut i öster, ej heller i norr där civilisationen upplöstes i mörker på Balkan.

När Makedonien besegrats av romarna år 197 före Kristus förflyttades den grekiska civilisationens tyngdpunkt från östra till västra Medelhavet. Lika lite som grekerna kände emellertid romarna någon europeisk identitet. Imperiets hjärta låg fortfarande i det östra medelhavsområdet.

Det romerska imperiet var lika mycket orientaliskt som hellenistiskt och omfattade folk av de mest skilda slag. Den romerska civilisationens möte med orienten innebar inte på långt när en lika stor kulturkrock som det senare mötet med folken norr om Alperna. För antikens människor var skiljelinjen mellan nord och syd betydligt skarpare än den mellan öst och väst. Alperna utgjorde en geografisk barriär på ett helt annat sätt än Medelhavet som varit en sammanbindande länk långt innan det blev romarnas mare nostrum. Medelhavet förenade folk och civilisationer och skilde dem inte åt.

Romarna skapade politiska institutioner, arméer, rättssystem och en politisk organisation med skattesystem och penningekonomi. Med Caesars galliska fälttåg försköts det romerska rikets gränser ända till Atlanten, Nordsjön och Rhen. De nord- och centraleuropeiska trakterna kom i Roms blickfång: Trakter och stammar om vilka vi tidigare inte visste något genom litterära verk, nyheter eller hörsägen har vår fältherre, vår här och våra trupper genomkorsat i alla riktningar skriver Cicero. Ett nätverk av vägar och sjöfartsleder band samman ett område som sträckte sig från Themsen i England till Eufrat och Tigris i våra dagars Turkiet och Irak.

Turkiet och Europas första delning

Kejsar Diocletianus uppdelning av romariket år 286 i en östlig och en västlig del blev en skiljeväg. Väl att märka är att Nordafrika med undantag för Egypten hörde hemma i den västra delen medan Grekland och stora delar av södra Balkan hamnade i öster med den apenninska halvön som en naturlig vattendelare mellan de båda hälfterna.

Redan från mitten av 300-talet var imperiet de facto delat i ett Östrom och ett Västrom. Den östra rikshalvan var grekisktalande. I den västra var latinet huvudspråk. Skillnaderna mellan östriket och västriket, mellan orient och occident, blev allt påtagligare i synnerhet sedan västriket slutgiltigt dukat under för de germanska erövrarna år 476. Det östromerska rikets centrum var Konstantinopel - som hetat Bysans innan kejsar Konstantin år 330 flyttat huvudstaden dit. Det bysantinska riket omfattade länderna runt östra Medelhavet. Det var kosmopolitiskt och vänt mot Orienten. Tanken på ett enat Europa kunde därför aldrig slå rot. Denna bysantinska tradition har historien igenom påverkat relationerna mellan Öst- och Västeuropa.

Vandaler, goter och hunner erövrade och förändrade den nordliga delen av det romerska riket. Efter förstörelsen av det västromerska riket år 476 började ett nytt Europa växa ur dess ruiner genom blandningen av medelhavskulturen och de skapande krafterna hos de vilda folk och stammar som trängde in norrifrån. En latinsk kristenhet utvecklades under en lång process i motsättning till den bysantinska. Påven i Rom fick sin centrala betydelse som Petri efterträdare medan kejsaren i det östromerska väldet även var den högsta kyrkliga auktoriteten, den så kallade caesaropapismen. I det östromerska riket fanns det därför aldrig en övernationell och hierarkisk kyrkoorganisation. De ortodoxa kyrkorna organiserades som nationalkyrkor. Kyrka och nationalitet blev tätt förbundna, en utveckling som förstärktes av de nationella språkens ställning. Östkyrkan förespråkade att gudstjänsten skulle firas på varje folks eget tungomål, syriska, georgiska, armeniska, koptiska etc. Inom den grekisk-ortodoxa kristenheten kunde de olika folken därmed behålla sina kulturella särdrag och sina språk.

På 800-talet skapade två grekiska bröder, Kyrillos och Methodios, ett slaviskt skriftspråk för att den heliga skriften skulle kunna göras tillgänglig även bland de slaviska folken. De gjorde i första hand sina bibelöversättningar för missionsverksamhet bland slaverna i Mähren men de katolska frankiska biskoparna såg detta område som sitt territorium och stoppade verksamheten. Brödernas lärjungar hade i stället stora framgångar i Serbien och Bulgarien under 800-talets andra hälft och båda dessa riken övergick till kristendomen i dess östkyrkliga form.

I occidenten uteslöts de nationella språken däremot helt från kyrkolivet. På 300-talet upphöjdes latinet till kyrkospråk och blev på så vis en enande faktor. Rom var centrum dit biskopar kom från så avlägsna trakter som England och Irland. Omvändelsen till kristendomen fick därför olika följder om den var inspirerad från Rom eller Konstantinopel. Båda hade en permanent verkan. Med det officiella kristnandet år 988 blev Ryssland en del av den kristna gemenskapen men genom valet av kyrkoslaviskan som gudstjänst- och skriftspråk isolerades Ryssland samtidigt från det utbyte av idéer och tankar som ägde rum i Västeuropa med latinet som gemensamt kommunikationsmedel. Inget katolskt folk har gått över till ortodoxin och inget ortodoxt har konverterat till katolicismen. Genom hela kontinenten löpte från 900-talets slut en kristen demarkationslinje som med obetydliga förändringar ser likadan ut i dag som i tidig medeltid.

Europa konstituerades då som den latinska kristenheten. Den europeiska identiteten utvecklades parallellt med den romersk-katolska. Utan kyrkans enande kraft och minnet av det romerska imperiet skulle Europa ha fallit samman i en mångfald av primitiva stammar, franker, bajuvarer, västgoter, langobarder, angler och saxare med flera. Utan det romerska rikets kultur och institutioner kan man inte föreställa sig Europa men Rom blev också för all framtid symbolen för en hegemonial maktstat. Det var ingen slump att alla 1800-talets nationalstater firade olika halvmytiska nationalhjältar som symboliserade motståndet mot Rom. Den germanske hjälten Hermann Cheruskern har en släkting i nästan varje europeisk stat, från galliern Vercingetorix till daciern Decebalus.

Gregorius den Store var den förste påve som talade om Europa, vilket skedde i ett brev till kejsaren Mauricius år 595. Gregorius klagade över att biskopen Johannes i Konstantinopel lagt sig till med titeln patriarcha universalis. Eftersom både kejsaren och hans patriark i Konstantinopel hade svikit i sina plikter att skydda Italien och Rom mot barbarerna ansåg han sig själv vara den ende som med auktoritet kunde tala för kristenheten. Europa var identiskt med de områden norr om Medelhavet som erkänt den romerske påven som sitt kyrkliga överhuvud, det vill säga framför allt den apenninska halvön och Gallien.

Islam och Turkiet som identitetsstiftare

Islams expansion i Orienten och Nordafrika bidrog starkt till att Europa och den latinska kristenheten alltmer uppfattades som synonyma begrepp. Islam skapade på sätt och vis Europa genom att kristendomen från 600-talet, bortsett från orientens ortodoxa kristna minoritetskyrkor, så att säga blev inlåst där. Efter att under tusen år ha varit en sammanbindande länk mellan strandstaterna blev Medelhavet i stället en flytande barriär som kastade tillbaka Europa på den kontinentala landmassan för att citera den belgiske historikern Henri Pirenne. Den tidigare naturliga enheten mellan Europa, Nordafrika och Mellanöstern med Medelhavet – mare nostrum - som förmedlande länk gick förlorad.

Europa började nu användas som ett politiskt begrepp för ett område som stod emot en gemensam fiende vars kultur uppfattades som i grunden annorlunda. År 711 gick muslimerna över Gibraltar sund och trängde vidare norrut. År 732 anföll den arabiske fältherren Abd ar-Rahman ett område djupt inne i Gallien. Motståndet leddes av Karl Martell, vars armé bestod av en brokig blandning av gallo-romanska och germanska stammar. Den okände krönikör som beskrev slaget vid Poitiers förstod att det var en ny gemenskap som gjorde motstånd och denna gav han namnet europenses. Dessa européer var dock endast förenade vid slagfältet. Europenses se recipiunt in patrias, skriver krönikören. Efter segern återvände européerna till sina respektive hemländer och deras gemenskap upplöstes.

Vid mitten av 700-talet blev det frankiska väldet ett nytt maktcentrum. Påven Stefan den andre vände sig till frankerna för att med deras hjälp avvärja det hot som de germanska langobarderna utgjorde mot Rom. Därmed fattade han ett otvetydigt och långtgående beslut. Den bysantinske kejsaren i Konstantinopel ansågs inte längre kunna fylla sin uppgift som den samlade kristenhetens skyddsmakt. Karl Martells son Pippin den lille stödde påven i kampen mot langobarderna som tagit kontroll över stora delar av Norditalien och tvingade dem att ge upp sina erövringar som överlämnades till påven. Kyrkostaten, som kom att bestå ända till 1870, etablerades med kyrkans överhuvud som monark. Frankerna garanterade inte bara påvens makt över kyrkostaten och Rom utan de stödde också de kristna i kampen mot muslimerna i Spanien.

Med det karolingiska rikets expansion under Karl den stores rike (768 -814) försköts såväl Europa som maktens centrum norrut. På julafton år 800 kröntes Karl till helig romersk kejsare av påven i själva Rom. Den frankiske kungen betraktades nu som de romerska kejsarnas efterföljare i väst och som en återupprättare av imperium romanum. Han hyllades som Rex, pater Europae; kung och Europas fader. Karls sigill bar inskriften Renovatio Imperii Romani (förnyelse av det romerska imperiet).

Från att en gång ha varit en asiatisk kult med våra dagars Turkiet som ett första centrum blev kristendomen en imperial ideologi. Den världslige härskaren allierade sig således med påvemakten och tillsammans definierade de den katolska kristenheten som Europa. Rom blev detta imperiums sydliga centrum men i norr gjorde Karl den store sin residensstad Aachen till Europas kulturella metropol, en värdig motpol till Konstantinopel. I Aachen byggdes palats och kyrkor och en lärdomsakademi instiftades där man återupplivade och vidareutvecklade antikens vetenskaper.

Karl den stores Europa definierades genom sina negationer. De folk som bekände sig till den grekisk-ortodoxa kristendomen hade ställt sig utanför Europa. Muslimerna betraktades som kättare. Inte ens om de levde i Spanien kunde de vara européer. Hedningarna i norr skulle genom missionen vinnas för kristendomen. Vikingarna betraktades definitivt inte som européer.

Det karolingiska väldet var emellertid långt ifrån enhetligt. Etniska och språkliga motsättningar fanns ständigt under ytan och ledde senare till en politisk uppsplittring av väldet. Som en illustration av svårigheterna att hålla väldet samman kan nämnas att det tog fyra månader att få ett direkt svar på ett brev från Aachen till Rom. Ett annat problem var att det romerska imperiet och de germanska kungadömena inte hade samma rättstraditioner. Hos germanerna hade furstesönerna rätt att dela upp det rike som deras fader hade lämnat i arv, en idé som inte gick att förena med imperietanken.

Karl den Stores rike delades upp mellan hans sonsöner år 843. Därmed inleddes en process som längre fram i historien skulle leda fram till tre olika nationer med egna språk och traditioner: Tyskland, Frankrike och Italien.

De periodiskt uppflammande maktstriderna mellan påven och den världsliga makten behärskade länge den storpolitiska scenen. I början på 1300-talet flyttade påven Clement den femte, tidigare ärkebiskop i Bordeaux, sitt residens till Avignon i Frankrike. Han efterträddes av andra franska påvar som också fick den franske kungen till skyddsherre för att inte säga fångvaktare.

År 1378 hade Petrus så två efterföljare, en i Avignon och en i Rom, en schism som ytterligare försvagade kyrkan och varade i 40 år. I synnerhet franska lärde hävdade att det var rimligt att låta Avignon vara påvesäte, eftersom påven borde verka i kristendomens centrum och detta nu förflyttats så att Rom snarare låg i dess östra utkanter. Ett annat argument var att Avignon låg närmare universitetet i Paris, som hade etablerats på 1100-talet.

Det katolska Europa utvidgade sina gränser. I Spanien i sydväst trängdes muslimerna gradvis tilbaka tills det sista emiratet Granada föll 1492. I nordost omvändes prusserna med tvång av den tyska orden och på 1300-talet kristnades de sista hedningarna i Litauen. Sedan tusentalet hade biskopsskolor brett ut sig i Västeuropa och katedralerna tog alltmer över den roll som klostren tidigare haft som den klerikala kulturens förvaltare. Städerna fick därmed en växande lärdomsroll. Vissa biskopsskolor utvecklades sedan till universitet, dit studenter kom från olika delar av Europa. Under sin studiegång växlade de ibland från ett universitet till ett annat och även professorerna kom från olika delar av Europa. Vid dessa universitet - Paris, Bologna, Montpellier, Oxford, Padua, Salamanca, Prag, Krakow, Heidelberg med flera - utbildades en europeisk elit som hade läst samma böcker och hade samma intellektuella referensramar.

Dessa första européer utgjorde dock bara en liten bråkdel av befolkningen. I en värld som fortfarande behärskades av landsortsbefolkningen representerade stadsbefolkningen i sin helhet bara några få procent och bland dessa var de bildade i sin tur en liten minoritet. Även i länder där kristendomen hade funnits i nästan tusen år präglades böndernas liv fortfarande av hednisk tro och hedniska seder och deras världsbild förblev begränsad till den egna horisonten, vilket också gällde städernas proletariat.

Hos alla folk samexisterade således flera kulturer; en liten elit som rörde sig mellan en framväxande europeisk identitet och en nationell i vardande, en borgarkultur som, trots att den var begränsad till en stad, öppnade sig mot omvärlden och slutligen böndernas som var utpräglat lokal.

Kyrkan blev den gemensamma mötesplatsen. Där förmedlades den romerska kyrkans världsbild samtidigt som den bröts i en mångfald lokala bruk och sedvänjor. Där anpassade prästerna sina predikningar både språkligt och innehållsmässigt till sin publik samtidigt som de försökte förmedla sina åhörare känslan av att de alla tillhörde den katolska gemenskapen. Det var huvudsakligen inom denna ram men också genom pilgrimernas berättelser, resande köpmän, tiggarmunkar eller enkla vagabonder som perspektiven vidgades och medvetandet växte fram om att det inom den latinska kristenheten fanns en stor etnisk och språklig mångfald.

När Karl den Store trängde tillbaka avarerna över Donau, när Otto den I besegrade ungrarna vid Lechfeld, när påven Urban II 1095 predikade för försvarandet av kristendomen mot de otrogna, var det vid varje tillfälle frågan om att försvara ett område som var hotat. Då enades stammarna och rikena mot angripare utifrån som inte bara var farliga ur militär synpunkt utan som grundläggande skiljde sig kulturellt och religiöst från vad som uppfattades som den kristna gemenskapen.

Korstågen var det första gemensamma europeiska företaget som även omfattade den iberiska halvön och Skandinavien (Sigurd Jorsalafar). Den bysantinske kejsaren Alexios Kommenos och den romerske påven Urban den andre ville med ett gemensamt korståg befria Jerusalem från muslimernas herravälde. Men de franska och tyska korstågshärarnas framfart ledde till att kejsaren i Konstantinopel också kände sig hotad. Rädslan visade sig befogad. Det fjärde korståget slutade med att västeuropéerna plundrade Konstantinopel och ockuperade det bysantinska riket under ett halvt århundrade. Korstågen vidgade klyftan mellan den grekiska och den latinska kristenheten, liksom de också kom att öka muslimernas misstro mot européerna. Det var också under korstågen som judarna drevs ut ur England, Frankrike och Tyskland.

När turkarna stormade och erövrade Konstantinopel år 1453 väckte det stor bestörtning i Europa. Påven Pius den andre kallade västerlandets furstar till ett internationellt möte i Mantua år 1458 med motiveringen: Nu blir vi angripna och dödade i själva Europa, vårt hemland, vårt hus, vårt hem. Han manade till kamp mot de muslimska turkarna. Förutsättningen för en sådan kamp var att rivaliteten mellan de nya europeiska nationalstaterna åtminstone temporärt upphörde. Påvens avsikt var att få till stånd ännu ett europeiskt korståg för att befria Konstantinopel och i propagandan för detta korståg återupplivades än en gång tanken på ett förenat Europa. För Pius den andre var Respublica christiana och Europa synonyma begrepp och han använde adjektivet europeus för att beteckna en invånare i Europa. I stället för enhet ledde påvens maktanspråk till nya konflikter mellan Rom och de världsliga furstarna.

År 1461 skickade den böhmiske kungen Georg Podiebrady ett sändebud till Paris med ett förslag om ett europeiskt fredssystem och statsförbund som skulle vara byggt på gemensamma europeiska rättsregler, en gemensam utrikespolitik, en gemensam europeisk armé och en gemensam budget. Ett skiljedomsförfarande för att säkra freden skulle vidare införas och en internationell domstol skulle kunna införa sanktioner mot avtalsbrytare.

Podiebradys förslag kan ses som det första praktiska politiska europainitiativet. Syftet var i första hand att möta den turkiska faran. En förutsättning för detta var i sin tur att onödiga krig kunde undvikas och som ett organ för detta fredsförbund föreslogs en Congregatio Concordiae, en slags europeisk exekutiv. Denna skulle inte upphäva den statliga suveräniteten utan beslut skulle tas efter omröstning. Dess säte skulle först förläggas till Basel för att sedan vart femte år flytta till en annan europeisk stad. Podiebrady föreslog även att ett förbundsråd skulle inrättas.

Förutom Böhmen ställde sig Polen och Ungern bakom fördragsutkastet men den franske kungen lät förslaget försvinna i sina arkiv. Planen blev även fördömd av påven som inte ville få sin makt försvagad. Tiden var inte mogen för förslag som var så radikala att de framstår som alltför långtgående även för det tidiga 2000-talets nationalstater.

Georg Podiebrady använde aldrig begreppet Europa i sina enhetsplaner. Det gjorde däremot påven Pius den andre det när han år 1458 manade till kamp mot de islamska turkarna. Förutsättningen för en sådan kamp var dock att rivaliteten mellan de nya europeiska nationalstaterna åtminstone temporärt upphörde. Även en rad andra enhetsplaner under denna tid hade samma ledmotiv; fred mellan de kristna, kamp mot en dominerande makt i Europas centrum samt en återerövring av det Heliga Landet. Alla kristnas enhet mot muslimerna betonades och redan då väcktes den än i dag aktuella frågan om turkarna har en hemhörighet i Europa eller inte.

På 1500-talet krävde också humanister av olika nationaliteter att de europeiska furstarna skulle enas, då i första hand just mot bakgrund av den turkiska faran. Det ständiga krigandet de europeiska härskarna sinsemellan sades vara skadligare för Europa än turkarnas attacker. Den nationalistiska grundtonen var dock ofta påfallande. Den franske humanisten Guillame Postel till exempel ville omvända turkarna till kristendomen och sedan få hela världen samlad under en enda furste i ett enda rike. Denne furste skulle givetvis vara Frankrikes konung.

Det första och länge bestående inslaget i europatanken hade således varit tron och tanken på Europa som en respublica christiana. En underminerande kraft var självfallet kristendomens splittring som hade börjat med klyftan mellan Rom och Bysans, fortsatt under senmedeltiden med påvestolens exil i Avignon för att sedan under 1500-talet kulminera i reformationen.

Här kan inskjutas att Martin Luther hade sin egen syn på det turkiska hotet. Han välkomnade det som ett Guds straff för illgärningar begångna i kristendomens namn och för att kristenheten låtit både påvestolen och kyrkan korrumperas. När reformatorn år 1518 försvarade sina 95 teser påstod han att Gud skickade turkarna som ett straff till de kristna på samma sätt som han orsakade krig, farsoter och jordbävningar:

Många drömmer inte om något annat än ett krig mot turken. De vill kriga, inte mot orättfärdigheten utan mot piskan mot orättfärdigheten och på sätt sätter de sig upp mot Gud som säger att han genom denna piska straffar oss för vår orättfärdighet eftersom vi själva inte gör det. Att kriga mot turkarna är inget annat än att kämpa mot Gud som genom att sända turkarna mot oss straffar oss för våra synder.

Påven Leo den tiondes svar blev den bekanta bullan i vilken han hotade Luther med exkommunicering och gav bilden av denne som en upprorsmakare som förespråkade kapitulation inför turkarna.

Med tiden utvecklade dock Luther sina egna grunder för ett krig mot turkarna. De kristna skulle kunna föra krig mot dem men först måste de göra bot och reformera sina liv och sin kyrka. Eftersom turkarna var Guds straff måste de kristna först undanröja orsakerna för detta straff. När så skett kunde de starta ett försvarskrig som då också skulle bli ett rättfärdigt krig. Om kriget däremot inleddes före denna nödvändiga botgörelse skulle det leda till ett nederlag eftersom det skulle rikta sig mot Guds verk.

Reformationen och de därpå följande religionskrigen slog sönder alla europeiska enhetstankar. Med motreformationen och det trettioåriga kriget tog de nationalistiska elementen överhanden och den spirande europeiska gemenskapskänslan kollapsade. Undantag fanns dock. Den italienske filosofen Tomaso Campanella (1568-1639) varnade för att Europa nu skulle stå försvarslöst mot turkarna och förespråkade en europeisk federation. Än en gång frammanades faran österifrån. I detta politiska klimat pläderade fransmannen Emeric Cruc år 1623 för en politisk status quo i Europa. Hans motivering var att krigen ändå alltid slutade utan vinst för någondera parten. Denna önskvärda status quo skulle säkras genom en permanent internationell skiljedomstol med säte i Venedig. Cruc föreslog dessutom enhetliga europeiska längd- och viktmått som ett första steg för att motverka den begynnande nationella protektionismen och skydda frihandeln.

År 1638 senare lade hertigen av Sully fram sitt utkast till vad som kallades le grand dessein de Henri IV. Målsättningen var att skapa ett kristet europeiskt statsförbund, la République très chrétienne. I detta skulle 15 stater ingå: sex arvmonarkier: Spanien, England, Frankrike, Lombardiet, Danmark och Sverige; fem valmonarkier, det Heliga romerska riket, Kyrkostaten, Böhmen, Ungern och Polen och slutligen fyra republiker, Venedig, det Italienska förbundet, Schweiziska edsförbundet och de Förenade Nederländerna. För Ryssland fanns således ingen plats. I spetsen för detta förbund skulle ett råd med 60 medlemmar stå med uppgiften att bland annat utarbeta en europeisk folkrätt. Vidare föreslog Sully att sex regionala råd skulle inrättas, mot vars beslut besvär skulle kunna framföras inför rådsförsamlingen.

Sully lade även fram ett konkret förslag om en europeisk armé‚ omfattande 50 000 ryttare, 250 000 infanterister, 200 kanoner och 120 krigsfartyg. Den skulle upprätthålla den interna ordningen i den kristna republiken och därför kunna intervenera i delstaterna men den skulle även skydda medborgarna mot härskarnas godtycke. Dess utrikespolitiska uppdrag skulle bestå i att driva ut turkarna från Europa. Sully framförde också idén att Ungerns, Polens och Böhmens konungar borde väljas av andra europeiska konungar eftersom de även försvarade det övriga Europa mot turkarna.

En fjärde enhetsplan framfördes 1692 av William Penn, grundaren av den amerikanska staten Pennsylvania. Penns plan utarbetades mot bakgrund av hans upprördhet över de grymheter som begåtts under det trettioåriga kriget och de framväxande fransk-tyska motsättningarna och den framlades i samband med att Ludvig XIV angrep Pfalz. I sin Essay towards a present and future peace in Europe drog han upp riktlinjerna för ett europeiskt nationernas förbund med en uttalat demokratisk grundsyn och tro på att en europeisk fredsordning endast kan åstadkommas med hjälp av demokratiskt tillsatta regeringar och med en stark betoning av alla människors lika rättsvärde.

Den nya europeiska freds- och rättsordningen skulle utarbetas av en mellanstatlig församling som möttes årligen. Besluten skulle tas med trefjärdedels majoritet och med hjälp av vägda röstetal som skulle återspegla de deltagande staternas relativa styrka. Ingenting är således nytt under den europeiska solen. Enligt Penn skulle Tyskland förfoga över 12 röster, Frankrike och Spanien vardera 10, Italien 8, England 6, Sverige, Polen och Nederländerna vardera 4, Portugal, Venedig och Danmark vardera 3, Schweiz 2 samt slutligen Kurland och Holstein vardera en röst. Om Turkiet och Ryssland i en framtid blev medlemmar skulle de få 10 röster vardera. En förutsättning för ett turkiskt medlemskap vore dock att turkarna först konverterade till kristendomen.

1712 presenterade abbé de Sainte-Pierre i sina Memoires pour rendre la paix perpetuelle en Europe ett annat av pacifistik grundsyn präglat projekt som skulle säkra den eviga freden i Europa. Abboten föreslog inget mindre än militärens avskaffande. Han krävde vidare att alla härskare skulle nöja sig med sina territoriella innehav. Varje stat i det europeiska förbundsråd han ville se upprättat skulle få en röst, oavsett om det rörde sig om Frankrike eller en stadsstat som Genua. En absolut förutsättning för att freden skulle kunna säkras och de enskilda staternas suveränitet begränsas var en förening av de kristna makterna på federalistisk grund, varvid även Saint-Pierre genomgående underströk den turkiska faran för att ge sina förslag eftertryck. Han betonade också vikten av att en gemensam europeisk kultur växte fram som en bas för samhörighetskänslan.

Turkiet och den europeiska konserten

Kristendomen fortsatte att spela en roll för européernas självbild under 1700-talet men den var inte lika dominerande som tidigare. Vid århundradets slut var Europa och kristendom inte längre synonyma begrepp. Tanken på Europa som en kulturell gemenskap växte sig allt starkare under 1700-talet. En europeisk överlägsenhetskänsla baserad på upplysningens idéer växte fram och nu blev Europa och civilisation nya synonymer. I Lagarnas anda skrev Montesquieu om Europa som en kontinent befriad från despotism. Han kopplade därför inte samman Europa med kristendomen utan med frihetsbegreppet.

Även Voltaire förespråkade ett antiklerikalt Europa. Han såg Europas dominerande position som en följd av utvecklingen inom konst och vetenskap. Tack vare sin förankring i dessa hade Europas folk alltid kunnat återhämta sig efter alla olyckor och krig. Europa ersatte nu nationalstaterna: I dag finns det inte längre fransmän, tyskar, spanjorer eller ens engelsmän; vad folk än säger så finns det bara européer - alla har samma smak, samma känslor, samma vanor eftersom ingen har erfarenhet av någon speciell nationell daning.

Den franska revolutionen omvandlades snart till ett franskt imperialistiskt politiskt program. I stället för lojalitet med 1789 års politiska ideal krävdes lojalitet med Frankrike. Europa drabbades av ett inbördeskrig mellan, för att citera Edmund Burke, dem som stödde Europas gamla civila, moraliska och politiska ordning mot en sekt av fanatiska och äregiriga ateister .. det var inte Frankrike som försökte etablera herravälde över hela Europa utan denna jakobinska sekt som först erövrat Europas centrum och nu försökte härska över återstoden.

Napoleon antog år 1804 kejsartiteln som ett tecken på att det romerska imperiet återuppstått med det franska. Napoleons Europa var ett romanskt Europa med Rhen som sin östgräns. Det heliga romerska riket av tysk nation som sades vara varken romerskt, tyskt eller heligt avskaffades 1806. Det så kallade Rhenförbundet som blev dess ersättning utgjorde en buffertzon mellan öst och väst med sin östgräns längs den gamla germansk-slaviska gränsen.

Napoleon försökte skapa ett Europa efter franska föreställningar men misslyckades. Restauration och återupprättande av den europeiska jämvikt och maktbalans som Napoleon rubbat var huvudmålsättningen för Metternich, Castlereagh och Talleyrand, de främsta aktörerna under den dansande kongressen i Wien 1814-15. Den franska revolutionen och dess idéer var problemets kärna. Europa måste glömma de farliga idéerna om en politisk demokrati i nationalstater. Den konstitutionella monarkin – l'ancien régime - var den ideala statsformen. Genom en "europeisk konsert" skulle en stabil maktbalans skapas mellan de fyra europeiska stormakterna; Österrike, Preussen, Storbritannien och Ryssland. Denna krets utvidgades sedan efter en karenstid till Frankrike. Ingen av dessa stater skulle ha förutsättningar att ensamt dominera det Europa som då bestod av ett femtiotal stater mellan Atlanten och Ural. Det var under denna europeiska konsert som den svenska neutralitetspolitiken började utformas och formuleras.

I denna konsert sågs det ortodoxa Ryssland för första gången som en med övriga europeiska stormakter jämställd partner. På samma sätt som världen under antiken delats upp i orient och occident och Europa sedan ställts i motsats till först de arabiska erövrarna och sedan det osmanska riket hade också relationerna mellan Europa och Ryssland haft denna dualistiska och identitetsstiftande karaktär. Under 1600-talet hade Ryssland på ett sätt som påminde om islam använts för att som ett yttre hot cementera en europeisk ordning. På 1700-talet hade det placerats i ett slags europeiskt väntrum eftersom det, trots Peter den stores reformansträngningar enligt upplysningens idéer, ännu inte ansågs vara civiliserat nog för att utgöra en del av europeisk kultur. Efter napoleonkrigen sågs Ryssland som en av räddarna av en kristen civilisation som råkat ut för andligt och moraliskt förfall. Några politiska skribenter gick till och med så långt som att hävda att de slavisk-ortodoxa folken kunde revitalisera det germansk-protestantiska och latinskt-katolska Europa.

Med Krimkriget 1853-1856 ändrades bilden på nytt. En koalition bestående av Storbritannien, Frankrike, Sardinien och det osmanska riket stoppade Rysslands strävanden att utnyttja det senares svaghetstillstånd och hotande sönderfall.

I det fredsfördrag som undertecknades i Paris blev det osmanska riket – "Europas sjuke man" - en del av den så kallade europeiska konserten och var där med om att bestämma Europas framtid tillsammans med Österrike, Frankrike, Storbritannien, Preussen, Sardinien och Ryssland. Moldova och Valakiet (sedermera Rumänien) och Serbien erkändes som självständiga furstendömen men Höga Porten fick nu ett erkännande som en europeisk makt. I Parisfördraget erkändes Osmanska riket som en del av den europeiska maktbalansen. Dess artikel 2 gav det rätten att "take part in the benefits of international law and the Concert of Europe".

Detta skedde samtidigt som sultanerna gjorde stora ansträngningar att reformera och så att säga förvästliga imperiet. Dessa reformer som fick sin inspiration från utvecklingen i Frankrike, ledde till att en rad osmanska institutioner avskaffades, armén moderniserades, den statliga administrationen centraliserades, ett postväsende öppnades, en obligatorisk grundskola infördes samtidigt som ett franskspråkigt gymnasium grundades och en ny civil- och strafflag antogs. Reformerna ebbade ut efter det att Frankrike besegrats av Preussen i 1871 och som en reaktion betonades åter den islamiska karaktären av imperiet till förfång för västerniseringspolitiken. Reformperioden (Tanzimat) under åren 1839-1876 hade dock djupt förändrat imperiet även om alla dess mål inte uppnåddes.

Under slutet av 1800-talet sökte den ungosmanska rörelsen återigen inspiration från Europa, då särskilt Frankrike och England. Den förespråkade en konstitutionell regering och diskuterade öppet frågor om medborgerliga fri-och rättigheter. Efter stark motreaktion från sultanen drog sig ungosmanerna tillbaka från den politiska scenen men deras frihetsideal och moderniseringsideal överlevde och togs sedan upp av ungturkarna som med stöd av den västorienterade militära eliten valde den revolutionära vägen. En av ungturkarnas bestående gärningar var att de påbörjade en turkisk nationsbyggnadsprocess kombinerad med en västernisering som de betraktade som ofrånkomlig för en turkisk nations överlevnad.

Atatürk stakar ut Turkiets europeiska väg

Deras ansträngningar tjänade som en inspirationskälla både för de reformer som Mustafa Kemal Atatürk genomförde efter Osmanska rikets sammanbrott och för hans framgångsrika kamp för att ur det osmanska imperiets ruiner skapa ett modernt Turkiet med de europeiska nationalstaterna som förebild:

Civilisation, det är västvärlden, den moderna värld som Turkiet måste bli en del av om det skall överleva, nationen är fast besluten att exakt och fullständigt både till innehåll och form anta den livsstil och de metoder som vår tids civilisationen erbjuder alla stater.

Redan för 80 år sedan var därmed Turkiets europeiska väg utstakad. Sultanatet och kalifatet avskaffades liksom shari’a-lagstiftningen. I stället fick Schweiz stå modell för en ny civillagstiftning samtidigt som den italienska straff- och den franska förvaltningslagen övertogs. Det arabiska alfabetet blev ersatt av det romerska. Den gregorianska tideräkningen infördes i stället för den muslimska. Fezen ersattes med hatt och vokabulären rensades från arabiska och persiska ord. Söndagen blev vilodag i stället för fredagen och kvinnorna fick rösträtt. Med dessa reformer började Turkiet redan på 1920-talet utvecklas till en modern sekulär stat.

Under det andra världskriget intog Turkiet en neutral hållning och blev i augusti 1949 fullvärdig medlem av Europarådet 1949 bara några månader efter det att Londonfördraget hade undertecknats. Turkiet ansågs då uppfylla huvudvillkoren för medlemskap – att vara ett europeiskt land och att respektera mänskliga rättigheter och att vara en pluralistisk demokrati.

1951 blev Turkiet medlem i NATO och därmed en hörnsten i den europeiska pelaren av det euro-atlantiska försvarssystemet. 1959 ansökte Ankara om associerat medlemskap i EEC. På grund av den första militärkuppen 1960, då premiärminister Menderes inte bara störtades från makten utan avrättades tillsammans med två andra regeringsmedlemmar, blev det så kallade Ankaraavtalet dock först undertecknat i 1963 och dess artikel 28 innehöll formuleringar om ett medlemskapsperspektiv.

Den 14 april 1987 lämnade så premiärminister Turgut Özal in en ansökan om fullt medlemskap i EG. Det tog emellertid kommissionen 32 månader innan man i december 1989 gav beskedet att det inte var lämpligt att inleda medlemskapsförhandlingar. Skälen för detta beslut var flera. Europeiska Gemenskapen var då inne i en omvandlingsprocess. Enhetsakten hade just antagits och den inre markanden skulle förverkligas. Till detta kom den ekonomiska och politiska situationen i Turkiet och konflikterna mellan Grekland och Turkiet liksom situationen på Cypern. I stället rekommenderade kommissionen en rad stödåtgärder för Turkiet ”utan att detta skulle kasta en skuggan av ett tvivel över dess lämplighet för medlemskap i EC”. I detta sammanhang kan erinras om att Marocko 1987 lämnat in en ansökan om medlemskap som direkt avvisades med motiveringen att Marocko inte var ett europeiskt land.

Sommaren 1990 föreslog sedan Bryssel en tullunion och efter långa förhandlingar trädde denna i kraft den 31 december 1995, dock först sedan Grekland villkorat sitt godkännande med att EU skulle inleda medlemskapsförhandlingar med Cypern.

Relationerna mellan Turkiet och EU nådde sedan ett nytt lågvattenmärke när det europeiska rådet i december 1997 beslöt att inte föra upp Turkiet på listan över kommande kandidatländer. Detta beslut föregicks av en allvarlig kris mellan Turkiet och Grekland som nästan ledde till en militär konfrontation över några klippor i Egeiska havet.

Det politiska klimatet förbättrades emellertid snabbt och radikalt genom grekiska hjälpinsatser efter en jordbävningskatastrof 1999 och tillfångatagandet av PKK-ledaren Öcalan samma år som ledde till att kriget i sydöstra Turkiet upphörde.

Grunden var därmed lagd för det stora genombrott i relationerna mellan Turkiet och EU som skedde under toppmötet i Helsingfors den 10-11 december 1999 då det fastslogs att ”Turkiet är ett kandidatland som skall bli medlem i Unionen när det uppfyller samma kriterier som de övriga kandidatländerna”. Med detta beslut placerades Turkiet i klara verba på medlemskapsspåret.

Efter den genomgripande för att inte säga revolutionära reformpolitik som regeringen Erdogan genomförde efter parlamentsvalen i november 2002 fick så Turkiet den 17 december 2004 klartecken att inleda medlemskapsförhandlingar den tredje oktober 2005.

Den nyupptäckta turkiska faran

Redan i samband med att associationsavtalet med EG trädde i kraft 1964 konstaterade den dåvarande ordföranden i den europeiska kommissionen Walter Hallstein:

Turkey is a part of Europe. This is the ultimate meaning of what we are doing today.It confirms in incomparably topical form a truth which is more than a summary expression of a geographical concept or of a historical fact that has held good for several centuries. Turkey is a part of Europe.

Trots den snabba reformprocess som regeringen Erdogan inlett och trots att den ur romersk rätt härstammande grundprincipen pacta sunt servanda hör till det europeiska kulturarvet har nu ändå den turkiska faran upptäckts på nytt på många håll. Framför allt tre argument framförs mot ett turkiskt medlemskap – EUs upptagningsförmåga, den geostrategiska faktorn och identitetsfaktorn. Inget av dessa håller dock för en närmare granskning.

Europa sägs inte ha kraft nog att absorbera Turkiet. Redan i dag skulle EU med sina 25 medlemmar vara en alltför uttänjd konstruktion. En fortsatt geografisk utbredning skulle därför bara kunna ske på bekostnad av en fördjupning av det politiska samarbetet. Detta påstående kan bara beskrivas som politisk taktik. Om denna tes vore allvarligt menad borde den ha framförts för mer än tio år sedan när den process som nu lett till EUs östutvidgning inleddes. Då var huvudmotståndarna mot ett turkiskt medlemskap –CDU/CSU – de varmaste utvidgningsförespråkarna.

Projektet med ett handlingskraftigt Europas Förenta Stater efter amerikansk modell kan avföras från den politiska dagordningen med utvidgningen med tio nya medlemmar den första maj 2004 och än mer så när Bulgarien och Rumänien ansluter sig 2007. Ett karolingiskt Kärneuropa måste nu bildas på nytt av Paris och Berlin. Det nya utvidgade EU blir under överskådlig tid en politisk och ekonomisk union med variabel geometri, koncentriska cirklar och olika hastigheter. Varför skulle inte Turkiet kunna infogas i en sådan union i synnerhet som landet med sitt geografiska läge, sin storlek och sitt mångåriga Nato-medlemskap är en strategiskt viktig partner som ensam kan ge Europa mer politisk vikt på den storpolitiska scenen än de tio nya medlemmarna? En utvidgning med Turkiet - låt oss säga när en ny budgetperiod börjar 2014 - skulle innebära en befolkningsmässig ökning av unionen med 12 procent. En sammanslutning som inte klarar av en sådan expansion måste lida av ett grundläggande fel. Till detta kommer så att just den demografiska utvecklingen är ett av EUs stora framtidsproblem, vilket inte minst gäller Tyskland. Turkiet skulle med sin stora och unga befolkning bidra till att lösa detta problem.

De geopolitiska och strategiska argument som talade för Polens, Tjeckiens, Slovakiens, Ungerns och de baltiska staternas medlemskap talar nu för Turkiet och de är starkare än de var för de öst- och centraleuropeiska staterna i början av 1990-talet. Utvidgningsprocessen måste någon gång komma till vägs ände men att börja med Turkiet vore ett allvarligt misstag och en oklok politik. De som nu motsätter sig ett turkiskt medlemskap tycks betrakta EU som en de saligas ö eller ett Schweiz omgivet av goda och vänliga grannar. Europas geostrategiska läge är emellertid inte så idylliskt. Europa måste stabilisera sin egen periferi för att inte självt drabbas av dess problem. Ett turkiskt medlemskap i EU skulle stärka Europa på den front där det är som mest sårbart.

Turkiet står nu inför tre geostrategiska val: samhörigheten med Europa, ett närmande till den arabiska och muslimska världen eller ett samgående med de turkspråkiga folken i Centralasien.

Det står utom allt tvivel att Turkiet i dag väljer den första av dessa tre optioner och att landets politiska och ekonomiska elit satsar på det europeiska kortet. Om detta visar sig vara en lanka genom att EU drar ut på förhandlingarna eller obstruerar dessa skulle de båda andra optionerna vinna i styrka. Det är osannolikt att moderniseringssträvarna då kan upprätthålla sin proeuropeiska linje.

Både den proislamska och den panturkiska linjen skulle få allvarliga konsekvenser för stabiliteten i Sydösteuropa. Även om det är osannolikt att Turkiet skulle få en dominerande position i de centralasiatiska republikerna skulle bara ett försök att skapa en sådan verka destabiliserande och även förvärra de redan existerande problemen i Kaukasus. Europa har ett vitalt intresse av att problemen i Mellanöstern, inklusive Irak, och i de södra randorådena av den tidigare Sovjetunionen inte flyter samman. Om Turkiet skulle välja att spela ut det panturkiska kortet vore denna risk uppenbar.

Även den andra optionen, ett närmande till den arabiska och muslimska världen skulle få för Europa negativa konsekvenser. Ett argument mot ett turkiskt medlemskap lyder att EU med ett sådant skulle få en direkt gräns till den mest krisdrabbade och oroliga delen av världen och att Europa under alla omständigheter bör hålla sig borta från Mellanöstern i synnerhet och den muslimska världens problem i allmänhet.

Denna tjänst kommer denna del av världen inte att göra oss. Den motsatta slutsatsen är därför den uppenbara. Om Turkiet närmar sig denna region kommer också kriserna ännu närmare oss. Att tro att ett Turkiet som utestängs från den europeiska gemenskapen skulle kunna tjäna som en brandvägg mot kriserna i Mellanöstern är politiskt naivt. På längre sikt kommer det att finnas en gräns mellan Europa och den muslimska världen. Frågan är bara var den skall dras och vilka möjligheter Europa har att påverka den sociala, ekonomiska och politiska utvecklingen på andra sidan av denna gräns.

Hittills har alla kriser i Mellanöstern direkt återverkat på Europa och de kommer att göra så än mera i framtiden. Ett turkiskt EU-medlemskap skulle öka EUs möjligheter att föra en proaktiv politik i arabvärlden. Detta är inte utan risker men följderna av ett turkiskt utanförskap skulle bli allvarliga. En stabil demokrati med muslimsk bakgrund skulle däremot kunna bli en modell för en muslimsk värld som så väl behöver sådana och ett turkiskt medlemskap i EU skulle ändra den muslimska världens syn på Europa i positiv riktning.

Ett nej till Turkiet i december skulle däremot ha en radikaliserande effekt både i den muslimska världen i stort och i Turkiet. Det skulle stärka fundamentalisternas argument att den muslimska världen måste vända sig inåt eftersom resten av världen konspirerar mot den och det skulle stärka de grupper i Turkiet som ifrågasätter premiärminister Erdogans reformpolitik.

"In Europe" men inte "of Europe?"

Det är inte bara farhågor för EUs bristande upptagningsförmåga och för att EU skall få direkta gränser mot kroniska krisområden som ligger bakom motståndet mot ett turkiskt medlemskap utan framför allt en diffus rädsla för en kultur som ses som främmande.

Det sägs ofta att Turkiet har varit in Europe men inte of Europe men finns det en europeisk historia utan Turkiet?

I våra dagars Turkiet föddes och verkade historieskrivningens fader Herodotos liksom Strabo, den förste geografen och Aesopus som inspirerade La Fontaine till dennes fabler. Här skapade Krösus sin rikedom och här arrangerade Lukullus de första gourmetmåltiderna. I Pergamon uppfanns det pergament på vilket antikens vetande nedteckandes och bevarades. I Antiochia, våra dagars Antakya fick lärjungarna enligt Apostlagärningarna för första gången heta kristna. I Tarsus föddes Paulus och därifrån gjorde han sina första missionsresor till Anatolien och spred kristendomen utanför judendomen gränser och lade grunden till en världsomfattande religion. I Nicea, våra dagars Iznik, inte långt från Istanbul på den asiatiska sidan av Bosporen hölls år 325 det kyrkomöte som fastslog vår trosbekännelse. Ararat, där Noas ark skall ha landat, Efesus, Smyrna, Trabezont, Halikarnassos och Konstantinopel är inte bara en del av europeisk historia utan väsentliga beståndsdelar av vårt historiska, politiska och kulturella arv.

När de turkiska stammarna kom från Asien för snart 1000 år påverkades de av vad de fann i Anatolien. I huvudstaden Ankara står till exempel ett tempel tillägnat kejsar Augustus vägg i vägg med den stora Haci Bayram-moskén. Kappadokien är översållat av grekiska kapell och kyrkor och den turkiska västkusten kan uppvisa flera klassiska grekiska ruiner och lämningar än Grekland självt.

De osmanska sultanerna betraktade också sitt välde som efterföljare till det romerska riket och efter erövringen av Anatolien kallade de det följaktligen för Mamalik-i-Rum. De hade således samma politiska drömmar som de tyska och frankiska kejsarna. Skillnaden var att de ville återerövra och återupprätta det tidigare romerska imperiet österifrån. Konstantinopel fick efter erövringen 1453 epitetet det andra Rom och staden gavs ett grekiskt namn, Istanbul, från eis ten polin (i staden). Mehmet erövraren som intog staden blev keysar-i-Rum, romersk kejsare och de europeiska delarna av väldet kallades för Rumelien. För sultanerna var, skriver Claudio Magris, Wien "det gyllene äpplets stad" som man förgäves försökte erövra för att göra till huvudstad i det "romersk-muslimska" världsimperium man strävade efter att upprätta,.

Uppblandningen med den inhemska befolkningen och sedan med invandrare och flyktingar från Balkan och Kaukasus har bidragit till att skapa en etnisk blandning och en unik symbios av västerländsk och österländsk kultur. Religionen sågs inte som något problem eftersom islam betraktades som en fulländning av de båda övriga monoteistiska religionerna. Religionstillhörigheten var därför ovidkommande så länge undersåtarna betalade skatt. Den tolerans som det osmanska riket visade mot oliktänkande är ett av de första exemplen i historien på pluralism och kan tjäna som ett exempel för dagens Europa. Vid flera tillfällen blev riket en tillflyktsort för dem som förtrycktes och förföljdes i Europa, som 1492 då tusentals judiska flyktingar från Spanien fick skydd, under den ryska framryckningen i Kaukasus under 1800-talet då många av folken där flydde till Turkiet och under andra världskriget då på nytt många judar fick en fristad undan nazisternas förföljelser.

Det osmanska riket, som officiellt var muslimskt, bestod av folk som tillhörde fyra trosriktningar, muslimer judar, ortodoxa kristna (slaver, greker, rumäner och araber) samt armeniska kristna. Så sent som 1910, när stora delar av väldet på Balkan redan gått förlorade, var bara 50 procent av befolkningen muslimer medan de ortodoxa upp gick till 41 procent, katolikerna till sex procent och tre procent var druser, nestorianska kristna och judar.

Under större delen av sin historia var det osmanska riket en viktig faktor i den europeiska politiken, ofta som erövrare i likhet med alla europeiska stormakter men i bland i nära allians med viktiga europeiska aktörer. En första allians mellan Osmanska riket och en europeisk makt ingicks 1536. I kampen om överhögheten over det heliga romerska riket mellan Karl den femte av Spanien och Frans den förste av Frankrike, träffade den senare en överenskommelse med Höga porten om en gemensam attack mot de italienska småstaterna. 1588 föreslog drottning Elisabet av England en allians med sultanen Murad den andre mot den spanske kungen Filip den andre med motiveringen att Spanien var en nation av avgudadyrkare och att de båda som företrädare för en strikt monoteism borde ingå en allians mot opålitliga katolikerna. Vårt land styrdes ju under fem år från Bender i det osmanska riket och på julafton 1739 ingicks ett avtal om fred, enhet och vänskap vilket var det osmanska rikets första avtal med en kristen stat, något som också gav Sverige beteckningen Turkiets äldsta vän bland de kristna makterna och Sveriges ambassadörer i Istanbul företräde framför alla andra makters representanter i det osmanska protokollet.

Europa kan inte definieras utifrån några absoluta geografiska, religiösa, kulturella eller historiska kriterier. I Rom-fördraget står att any European country kan bli medlem av gemenskapen, inte att territoriet till 100 procent måste ligga på den europeiska kontinenten. Det turkiska territoriet på denna är dessutom med sina dryga 24 000 kvadratkilometer betydligt större än EU-medlemmar som Malta, Cypern, Luxemburg och Slovenien och obetydligt mindre än de baltiska staterna, Nederländerna och Belgien och befolkningen uppgår till drygt 7 miljoner med undantag för den europeiska delen av Istanbul som har ungefär lika många invånare.

Turkiet gränsar i öster till två kristna stater Armenien och Georgien och huvudstaden Ankara ligger väster om EU-medlemsstaten Cypern som i sin tur geografiskt ligger söder om Tunisien. Giscard d´Estaing, en av de mest uttalade motståndarna till ett turkiskt medlemskap, påpekar gärna att han redan i småskolan lärde sig att Anatolien tillhör Asien men han förtiger samtidigt att Franska Guyana i Sydamerika, Tahiti i Stilla havet och Reunion i Indiska oceanen är medlemmar av EU liksom öarna St Pierre och Michelon utanför den kanadensiska kusten och att de Gaulle en gång motsatte sig ett brittiskt medlemskap med motiveringen att Europa är en kontinent och England en stor ö utanför denna kontinent. Han använder även språket som en skiljelinje med motiveringen att turkiska inte är ett indoeuropeiskt språk. Detta gäller ju också finska, ungerska och estniska som är närmare besläktade med turkiska än med de indoeuropeiska slaviska och germanska språken. Vidare är maltesiska, ett annat av EUs officiella språk semitiskt och således mer besläktat med arabiska än med något europeiskt språk.

Något religiöst kriterium för ett EU-medlemskap har aldrig funnits. Med sådana argument kan man också hävda att det av östlig ortodoxi präglade Grekland inte borde ha fått medlemskap och att även rumäner och bulgarer bör hållas utanför som halvorientaler och att Albanien och Bosnien för all framtid är dömda att bli muslimska getton i Europa. Sådana resonemang väcker ju också frågan vad som skall hända med det svenska medlemskapet i en förmodligen inte alltför avlägsen framtid, när antalet moskébesökare på fredagarna överstiger antalet kyrkobesökare på söndagarna.

Ett avfärdande av Turkiet på religiösa grunder vore i synnerhet efter den 11 september 2001 både en falsk och en farlig signal. Ett sådant beslut skulle förneka att islam i dag är en del av den europeiska vardagen. Ända fram till slutet av 1960-talet var Europa ett nettoutvandringsområde. Nu är 10-15 procent av befolkningen i de flesta västeuropeiska stater födda utanför sitt nuvarande hemland med en växande utomeuropeisk andel. Den årliga immigrationen till Europa är nu större än den till USA. Det finns idag över 15 miljoner muslimer inom EU, således fler än protestantiska skandinaver och antalet kommer att öka genom en fortsatt invandring.

Utvecklingen går därför obevekligt mot ett mångrasigt och multikonfessionellt Europa. Även den demografiska utvecklingen i Europa kommer att bidra till detta. Idag är nativiteten bland de muslimska invandrarna i Europa tre gånger större än bland den icke-muslimska befolkningen. Om denna trend håller i sig skulle med nuvarande immigrationsmönster den muslimska befolkningen ha fördubblats år 2015 medan Europas icke-muslimska befolkning kommer att minska med 3,5 procent. Uppskattningarna av antalet muslimer i Europa om trettio år når så högt som till 65 miljoner.

Ett nej baserat på religiösa och politiska skäl skulle vara ett direkt besked till den snabbast växande delen av Europas befolkning att den för alltid kommer att betraktas som ovälkommen och en andra klassens medborgare.

Med detta budskap kan vi snabbare än vi anar få se en ghettoislam utvecklas i Europa i stället för en modern tolerant europeisk islam. Radikala mullor över hela Europa försöker redan nu utnyttja de muslimska invandrarnas psykologiska, kulturella och materiella problem för sina syften och de skulle få vind i seglen.

En civilisationernas kamp kan då fortare än vi anar bli en realitet i Västeuropa men inte i form av en militär kraftmätning mellan väst och den islamska världen eller den clash of civilizations som Samuel Huntington försöker frammana utan som ett ständigt pågående gerillakrig i våra ghettoiserade storstadsförorter.

Ett turkiskt medlemskap i EU skulle underlätta en nödvändig integrationsprocess och därmed motverka en för Europa ödesdiger utveckling.

I en alltmer globaliserad och snabbt föränderlig värld går det inte att dra gränser med utgångspunkt från en statisk historiesyn och en exkluderande identitet som konstruerats och betstämts uppifrån av politiker. Europa är liktydigt med demokrati, rättsstat, åtskillnad mellan kyrka och stat, jämställdhet mellan könen, yttrandefrihet och ett avståndstagande från ideologiska frälsningsläror och en fungerande marknadsekonomi. Ett medlemskap i EU är därför inte predestinerat och av naturen givet utan resultatet av en social, politiskt, kulturell och ekonomisk process som för samman länder och folk som från olika utgångspunkter ser sig själva som européer. I över åtta decennier har Turkiet konsekvent strävat mot Europa. Sociologiskt sett är turkarna i dag till en överväldigande majoritet européer, än så länge mindre urbaniserade än det europeiska genomsnittet men européer. Den som inte känner sig som europé i dagens Turkiet gör ej heller så i Grekland, Portugal, Spanien, på Cypern och Malta och absolut inte i Rumänien och Bulgarien.

[ stäng fönstret ]