Publicerad i Kulturen 2008-05-04


Turkiet –i Europa men ändå inte europeiskt?

Av Ingmar Karlsson

Det sägs ofta att Turkiet har varit in Europe men inte of Europe men finns det en europeisk historia utan Turkiet?

I våra dagars Turkiet föddes och verkade historieskrivningens fader Herodotos liksom Strabo, den förste geografen och Aesopus som inspirerade La Fontaine till dennes fabler. Här skapade Krösus sin rikedom och här arrangerade Lukullus de första gourmetmåltiderna. I Pergamon uppfanns det pergament på vilket antikens vetande nedteckandes och bevarades. I Antiochia, våra dagars Antakya fick lärjungarna enligt Apostlagärningarna för första gången heta kristna. I Tarsus föddes Paulus och därifrån gjorde han sina första missionsresor till Anatolien och spred kristendomen utanför judendomen gränser och lade grunden till en världsomfattande religion. I Nicea, våra dagars Iznik, inte långt från Istanbul på den asiatiska sidan av Bosporen hölls år 325 det kyrkomöte som fastslog vår trosbekännelse. Efesus, Smyrna, Halikarnassos och Konstantinopel är inte bara en del av europeisk historia utan väsentliga beståndsdelar av vårt historiska, politiska och kulturella arv. Kappadokien är översållat av grekiska kapell och kyrkor och den turkiska västkusten kan uppvisa flera klassiska grekiska ruiner och lämningar än Grekland självt.

De osmanska sultanerna betraktade också sitt välde som efterföljare till det romerska riket och efter erövringen av Anatolien kallade de det följaktligen för Mamalik-i-Rum. Konstantinopel fick efter erövringen 1453 epitetet det andra Rom. Mehmet erövraren som intog staden blev keysar-i-Rum, romersk kejsare och de europeiska delarna av väldet kallades för Rumelien. Uppblandningen med den inhemska befolkningen skapade en etnisk blandning och en unik symbios av västerländsk och österländsk kultur.

Det osmanska riket hade länge sin tyngdpunkt på Balkan och bestod av folk som tillhörde fyra trosriktningar, muslimer judar, ortodoxa kristna (slaver, greker, rumäner och araber) samt armeniska kristna. Så sent som 1910, när stora delar av väldet på Balkan redan gått förlorade, var bara 50 procent av befolkningen muslimer medan de ortodoxa upp gick till 41 procent, katolikerna till sex procent och tre procent var druser, nestorianska kristna och judar.

Under större delen av sin historia var det osmanska riket en viktig faktor i den europeiska politiken, ofta som erövrare i likhet med alla europeiska stormakter men i bland i nära allians med viktiga europeiska aktörer. Vårt land styrdes ju under fem år från Bender i det osmanska riket och på julafton 1739 ingicks ett avtal om fred, enhet och vänskap vilket var det osmanska rikets första avtal med en kristen stat, något som också gav Sverige beteckningen Turkiets äldsta vän bland de kristna makterna och Sveriges ambassadörer i Istanbul företräde framför alla andra makters representanter i det osmanska protokollet.

I det fredsfördrag som undertecknades i Paris 1856 efter krimkriget blev det osmanska riket – "Europas sjuke man" - en del av den så kallade europeiska konserten och erkändes som en del av den europeiska maktbalansen. Dess artikel 2 gav det rätten att "take part in the benefits of international law and the Concert of Europe".

Stora ansträngningar hade då redan gjorts för att reformera och så att säga förvästliga imperiet. Dessa reformer som fick sin inspiration från utvecklingen i Frankrike, ledde till att en rad osmanska institutioner avskaffades, armén moderniserades, den statliga administrationen centraliserades, ett postväsende öppnades, en obligatorisk grundskola infördes samtidigt som ett franskspråkigt gymnasium grundades och en ny civil- och strafflag antogs. Reformerna ebbade ut efter det att Frankrike besegrats av Preussen i 1871 och som en reaktion betonades åter den islamiska karaktären av imperiet till förfång för västerniseringspolitiken. Reformperioden (Tanzimat) under åren 1839-1876 hade dock djupt förändrat imperiet även om alla dess mål inte uppnåddes.

Under slutet av 1800-talet sökte den ungosmanska rörelsen återigen inspiration från Europa, då särskilt Frankrike och England. Den förespråkade en konstitutionell regering och diskuterade öppet frågor om medborgerliga fri-och rättigheter. Efter stark motreaktion från sultanen drog sig ungosmanerna tillbaka från den politiska scenen men deras frihetsideal och moderniseringsideal överlevde och togs sedan upp av ungturkarna som med stöd av den västorienterade militära eliten valde den revolutionära vägen. En av ungturkarnas bestående gärningar var att de påbörjade en turkisk nationsbyggnadsprocess kombinerad med en västernisering som de betraktade som ofrånkomlig för en turkisk nations överlevnad.

Deras ansträngningar tjänade som en inspirationskälla både för de reformer som Mustafa Kemal Atatürk genomförde efter Osmanska rikets sammanbrott och för hans framgångsrika kamp för att ur det osmanska imperiets ruiner skapa ett modernt Turkiet med de europeiska nationalstaterna som förebild:

Civilisation, det är västvärlden, den moderna värld som Turkiet måste bli en del av om det skall överleva, nationen är fast besluten att exakt och fullständigt både till innehåll och form anta den livsstil och de metoder som vår tids civilisationen erbjuder alla stater.

Redan för 80 år sedan var därmed Turkiets europeiska väg utstakad Under det andra världskriget intog Turkiet en neutral hållning och blev i augusti 1949 fullvärdig medlem av Europarådet 1949 bara några månader efter det att Londonfördraget hade undertecknats. Turkiet ansågs då uppfylla huvudvillkoren för medlemskap – att vara ett europeiskt land och att respektera mänskliga rättigheter och att vara en pluralistisk demokrati.1951 blev Turkiet medlem i NATO och därmed en hörnsten i den europeiska pelaren av det euro-atlantiska försvarssystemet. 1959 ansökte Ankara om associerat medlemskap i EEC. På grund av den första militärkuppen 1960 ett avtal först undertecknat i 1963 och dess artikel 28 innehöll formuleringar om ett medlemskapsperspektiv.

De är inte enbart européer

De har inte den politiska viljan att ingå i det europeiska integrationsprojektet

Deras medlemskap kommer att förvanska det europiska projektet

USA och NATO ligger bakom deras medlemskapsbegäran

Landet är för stort; det kommer att få det institutionella systemet ur balans

Deras jordbrukssektor är oförenlig med den gemensamma jordbrukspolitiken.

Argumenten känns igen i debatten om ett turkiskt medlemskap. De gäller dock inte detta utan framfördes redan 1963 av president de Gaulle när han lade in sitt veto mot ett brittiskt medlemskap. Detta hände således samma år som Turkiet undertecknade det så kallade Ankaraavtalet med dess medlemskapsperspektiv

När detta avtal trädde i kraft året därpå konstaterade den dåvarande ordföranden i den europeiska kommissionen Walter Hallstein:

Turkiet är en del av Europa. Detta är den grundläggande betydelsen av vad vi gör i dag. Det bekräftar på ett utomordentligt aktuellt sätt en sanning som är mer en ett sammanfattande uttryck av ett geografiskt begrepp eller ett historiskt faktum som har varit giltigt i flera århundraden. Turkiet är en del av Europa.

Giscard d´Estaing, en av de mest uttalade motståndarna till ett turkiskt medlemskap bortser från detta och har sedan länge ihärdigt påpekat gärna att han redan i småskolan lärde sig att Anatolien tillhör Asien. Han använder även språket som en skiljelinje med motiveringen att turkiska inte är ett indoeuropeiskt språk. Detta gäller ju också finska, ungerska och estniska som är närmare besläktade med turkiska än med de indoeuropeiska slaviska och germanska språken. Vidare är maltesiska, ett annat av EUs officiella språk semitiskt och således mer besläktat med arabiska än med något europeiskt språk. Turkiet gränsar i öster till två kristna stater Armenien och Georgien och huvudstaden Ankara ligger väster om EU-medlemsstaten Cypern som i sin tur geografiskt ligger söder om Tunisien.

Även president Sarkozy använder samma argument trots att han valdes till Frankrikes president med röster från Franska Guyana i Sydamerika, Tahiti i Stilla havet och Reunion i Indiska oceanen, Guadeloupe och Martinique i Karibien och öarna St Pierre och Michelon utanför den kanadensiska kusten.

Här går således enligt fransk uppfattning Europas gränser och dessa kan inte definieras utifrån några absoluta geografiska, religiösa, kulturella eller historiska kriterier. I Rom-fördraget står att any European country kan bli medlem av gemenskapen, inte att territoriet till 100 procent måste ligga på den europeiska kontinenten. Det turkiska territoriet på denna är dessutom med sina dryga 24 000 kvadratkilometer betydligt större än EU-medlemmar som Malta, Cypern, Luxemburg och Slovenien och obetydligt mindre än de baltiska staterna, Nederländerna och Belgien och befolkningen uppgår till drygt 7 miljoner med undantag för den europeiska delen av Istanbul som har ungefär lika många invånare.

Något religiöst kriterium för ett EU-medlemskap har aldrig funnits. Med sådana argument kan man också hävda att det av östlig ortodoxi präglade Grekland inte borde ha fått medlemskap och att även rumäner och bulgarer bör hållas utanför som halvorientaler och att Albanien och Bosnien för all framtid är dömda att bli muslimska getton i Europa. Sådana resonemang väcker ju också frågan vad som skall hända med det svenska medlemskapet i en förmodligen inte alltför avlägsen framtid, när antalet moskébesökare på fredagarna överstiger antalet kyrkobesökare på söndagarna.

Ett avfärdande av Turkiet på religiösa grunder vore i synnerhet efter den 11 september 2001 både en falsk och en farlig signal. Ett sådant beslut skulle förneka att islam i dag är en del av den europeiska vardagen. Ända fram till slutet av 1960-talet var Europa ett nettoutvandringsområde. Nu är 10-15 procent av befolkningen i de flesta västeuropeiska stater födda utanför sitt nuvarande hemland med en växande utomeuropeisk andel. Den årliga immigrationen till Europa är nu större än den till USA. Det finns idag över 15 miljoner muslimer inom EU, således fler än protestantiska skandinaver och antalet kommer att öka genom en fortsatt invandring.

Utvecklingen går därför obevekligt mot ett mångrasigt och multikonfessionellt Europa. Även den demografiska utvecklingen i Europa kommer att bidra till detta. Idag är nativiteten bland de muslimska invandrarna i Europa tre gånger större än bland den icke-muslimska befolkningen. Om denna trend håller i sig skulle med nuvarande immigrationsmönster den muslimska befolkningen ha fördubblats år 2015 medan Europas icke-muslimska befolkning kommer att minska med 3,5 procent. Uppskattningarna av antalet muslimer i Europa om trettio år når så högt som till 65 miljoner.

Ett nej baserat på religiösa och politiska skäl skulle vara ett direkt besked till den snabbast växande delen av Europas befolkning att den för alltid kommer att betraktas som ovälkommen och en andra klassens medborgare.

Med detta budskap kan vi snabbare än vi anar få se en ghettoislam utvecklas i Europa i stället för en modern tolerant europeisk islam. Radikala mullor över hela Europa försöker redan nu utnyttja de muslimska invandrarnas psykologiska, kulturella och materiella problem för sina syften och de skulle få vind i seglen.

En civilisationernas kamp kan då fortare än vi anar bli en realitet i Västeuropa men inte i form av en militär kraftmätning mellan väst och den islamska världen eller den clash of civilizations som Samuel Huntington försöker frammana utan som ett ständigt pågående gerillakrig i våra ghettoiserade storstadsförorter.

Ett turkiskt medlemskap i EU skulle underlätta en nödvändig integrationsprocess och därmed motverka en för Europa ödesdiger utveckling.

I en alltmer globaliserad och snabbt föränderlig värld går det inte att dra gränser med utgångspunkt från en statisk historiesyn och en exkluderande identitet som konstruerats och betstämts uppifrån av politiker. Europa är liktydigt med demokrati, rättsstat, åtskillnad mellan kyrka och stat, jämställdhet mellan könen, yttrandefrihet och ett avståndstagande från ideologiska frälsningsläror och en fungerande marknadsekonomi. Ett medlemskap i EU är därför inte predestinerat och av naturen givet utan resultatet av en social, politiskt, kulturell och ekonomisk process som för samman länder och folk som från olika utgångspunkter ser sig själva som européer. I över åtta decennier har Turkiet konsekvent strävat mot Europa. Sociologiskt sett är turkarna i dag till en överväldigande majoritet européer, än så länge mindre urbaniserade än det europeiska genomsnittet men européer. Den som inte känner sig som europé i dagens Turkiet gör ej heller så i Grekland, Portugal, Spanien, på Cypern och Malta och absolut inte i Rumänien och Bulgarien.

[ Tidningen Kulturen ]

[ stäng fönstret ]