Publicerad i Aftonbladet 2005-23-10


Turkarna kommer! Turkarna kommer!

Av Ingmar Karlsson

För de flesta européer ger orden turk och Turkiet negativa associationer. En rädsla för turken inpräglades under den långa period då turkarna styrde över en stor del av Europa och tycktes hota kristenhetens existens. Hur seglivad denna hotbild är visar den kommentar som den dåvarande EU-kommissionären Bolkenstern fällde i diskussionen hösten 2004 om Turkiet skulle få ett förhandlingsdatum eller inte. Om så skedde skulle, varnade han, segern mot turkarna utanför Wiens portar 1683 ha varit förgäves. I stället skulle vi uppenbarligen få se dem härja innanför Bryssels portar

Redan i mitten av 1400-talet celebrerades särskilda "missa contra turcas" med budskapet att en seger över turkarna bara var möjlig med Guds hjälp. Mellan åren 1480 och 1610 publicerades dubbelt så många böcker om det turkiska hotet som om upptäckten av den amerikanska kontinenten. Snart sagt alla världens laster förknippades med turkarna. I Italien uppstod talesätt som "bestemmia come un Turco" (han svär som en turk) och "puzza come un Turco" (han stinker som en turk). Fransmännen kallade ofint beteende, grymhet och girighet för "turquerie" och när en spanjor vill uttala sig nedsättande om någon kallas denne "turco".

I tyskan sträckte sig repertoaren från "Türkenhund" (turkhund) till "Türkenknecht" (turkdräng), "Kümmeltürke" (kumminturk) och "er qualmt wie ein Türke" (han bolmar som en turk). Både pipan och tobaken har vi ju fått från turkarna. Än i dag kan man på den österrikiska landsbygden höra hur lekande barn på kvällen kallas hem med ropet: "Es ist schon dunkel. Türken kommen. Türken kommen".

Även i Sverige utsågs turken till kristenhetens arvfiende. I böndagsplakaten som prästerna läste upp från predikstolarna talades det om turkarnas grymhet och blodtröstighet. I en svensk skolbok som trycktes 1795 betecknas islam som "den falska religionen som uppdiktades av den store bedragaren Muhammed, till vilken turkarna än i dag allmänneligen bekänner sig". Även sägnerna om den människoätande hundturken förstärkte turkskräcken. Denna varelse - till hälften djur och till hälften människa med hundhuvud och svans - hade Karl den tolfte hade råkat i skuld till under sin vistelse i Bender. För att lösa denna måste han varje år betala en viss mängd människokött. Denna skuld sades ha tagits över av frimurarna som påstods salta ner barnlik och stoppa dem i tunnor som sedan skickades till hundturken.

Efter turkarnas nederlag utanför Wien 1683 började bilden av "der Türkenhund" att förändras. Han var nu inte längre lika farlig utan förvandlades till en löjlig figur. I karnevalståg och maskerader uppträdde hundturken bredvid häxor, pajaser och andra folkliga lustiga figurer. Turkarna i allmänhet förlöjligades och den egna ädla europeiska karaktären framhävdes. Detta ändrade inte bilden av den brutale turken men fruktan för denne barbar minskade och en överlägsenhetskänsla som bestått in i våra dagar växte fram.

Bilden av de brutala turkarna gavs ytterligare näring av den självständighetskamp som de kristna folken på Balkan förde under 1800-talet och som gav upphov till den så kallade "Eastern question". Grekiska, serbiska och bulgariska nationalister attackerade muslimska byar i förhoppningen att detta skulle utlösa motåtgärder av sådan omfattning och brutalitet att västmakterna skulle se sig föranledda att ingripa på de kristnas sida. Trots att illdåd begicks på båda sidor - grekerna påbörjade sitt frihetskrig i 1821 genom att massakrera tusentals turkiska män, kvinnor och barn vid Morea - reagerade den västerländska opinionen endast mot muslimska övergrepp. Lord Byrons död i feber 1823 efter det att han anslutit sig till de grekiska styrkorna framkallade en våg av turkhat över hela Europa.

Retoriken ökade under det första världskriget. Det brittiska propagandaministeriet spred en Blue Book, en smädeskrift mot turkarna, huvudsakligen inspirerad av greker och armenier, som gav uttryck för ett öppet och ogenerat turkhat i rasistiska termer. Även den unge historikern Arnold J Toynbee engagerades i kampanjen och skrev boken The Murderous Tyranny of the Turks<(i> i vilken han påstod att turkarna genom hela sin historia "lemlästat och förlett de mer begåvade nationerna". Efter balkankrigen 1912-13 hade turkarna utplånat alla greker, albaner och slaver som blev kvar på deras territorium. Turkarna saknade helt enkelt civilisation: "De har inget förutom en militär tradition av våld och slughet."

Inte bara engelsmän var engagerade i detta propagandakrig. Henry Morgenthau som var amerikansk ambassadör i Istanbul 1913-1916 skrev till exempel:

"De civilisationens nåder som turken har förvärvat under sex sekler har praktiskt taget alla lånats från de underkuvade folk som han så föraktar. Hans religion kommer från araberna, hans språk har fått ett visst litterärt värde genom att låna vissa arabiska och persiska element och hans skrift är arabisk. Konstantinopels finaste byggnadsmonument, moskén Sankta Sophia var ursprungligen en kristen kyrka och den så kallade turkiska arkitekturen hämtad från den bysantinska. Handel och industri har alltid legat i de underkuvade folkens händer, greker, judar armenier och araber. Turkarna har lärt föga av europeisk konst och vetenskap, de har upprättat ett fåtal utbildningsinstitutioner och analfabetismen är förhärskande."

Trots den kursändring som ägde rum efter det osmanska rikets kollaps och den efter Kemal Atatürks sekulära revolution uttalade viljan att integrera Turkiet i den västerländska världen förblev bilden av turkarna i Europa negativ. Till detta bidrog och bidrar än i dag inte minst det faktum att den nya republiken fick ärva skulden för det öde som drabbade den armeniska befolkningen under det första världskriget.

Medlemskapen i Europarådet och Nato efter det andra världskriget ledde heller inte till någon grundläggande ändring av bilden av turken som fick en ytterligare dimension när turkar på 1950-talet började emigrera till Europa, framför allt till Tyskland, som då hade ett stort behov av arbetskraft. Enkla bönder lämnade Anatolien i förhoppningen att återvända när de tjänat ihop tillräckligt med pengar. De kunde inte tala de nya hemländernas språk och blev aldrig integrerade. De bosatte de sig i samma områden utan att öppna sig för omvärlden. De var ovetande om den negativa bild som turkarna redan hade att kämpa emot i Europa och de visste inte tillräckligt om sin egen kultur och historia för att kunna försvara sig mot fördomar. Så småningom uppstod en ny bild av turken, trevlig, lite tråkig, inte rädd att åta sig arbete men en person som man samtidigt rynkade på näsan åt. Ordet turk fick nu samma nedsättande betydelse i Europa som det hade haft bland eliten i det osmanska riket.

Fördomarna förstärktes även på andra håll. Filmen Midnight Express, som blev en publiksuccé världen över efter premiären 1978, har kanske mer än någon annan företeelse bidragit till den negativa bilden av turken och Turkiet. Filmen handlar om en ung amerikan som dömts till ett långvarigt fängelsestraff efter det att han arresterats för haschinnehav. Alla turkar i filmen framställs blodtörstiga och sadistiska torterare med homosexuella böjelser, orakade och svartmuskiga med ovårdade mustascher. Om man tittar på filmens rollista visar det sig emellertid att ingen av aktörerna är turk utan att många av de mest förhatliga rollerna spelas av grekiska och armeniska skådespelare. Även Istanbul blir förändrat till oigenkännlighet. Alla byggnader är förfallna, tvätt hängs över mörka och hotfulla gränder som är fulla av personer med hotfulla utseenden och på trottoarerna sitter sysslolösa män med slö blick och röker sina vattenpipor. Denna europeiska metropol har förvandlats till en stad i tredje världen präglad av våld oreda och kaos. Den fängslade Billy Hayes och hans familj talar genomgående om turkarna som "pigs". En recensent i Le Monde skrev att handlingen utlöser sådana hatkänslor hos åskådaren att denne när han lämnar biolokalen önskar att en sådan nation inte skulle få finnas. Den har helt enkelt inget existensberättigande.

Den negativa bilden har också varit självförvållad genom de ekonomiska och politiska kriserna och de återkommande militärkupperna. Man måste ha bott en tid i Turkiet för att förstå hur djupt rotat det så kallade Sèvres-komplexet är. Fredsfördraget i Sèvres 1920 skulle ha reducerat den turkiska republiken till områdena kring Ankara på den anatoliska högplatån och en del av Svartahavskusten. Med sitt befrielsekrig rev Kemal Atatürk upp detta och med Lausanne-fördraget 1923 upprättades republiken Turkiet men det finns fortfarande hos många turkar en djupt rotad övertygelse om att det bakom omvärldens intresse för mänskliga rättigheter och minoriteternas situation i Turkiet finns en dold av Sèvres präglad agenda,. Detta har lett till en ofta aggressiv och kontraproduktiv självförsvarsattityd som i sin tur förstärkts av en ihållande grekisk och armenisk antiturkisk propaganda.

Denna mentalitet som återspeglas i talesättet "Türkün Türkten baska dostu yoktur" (Turken har inga andra vänner än turken) håller nu på att ändras De dramatiskt förbättrade grekisk-turkiska relationerna är ett exempel på detta. Turkiets popularitet som turistland och den gästfrihet, öppenhet och vänlighet som alla besökare möts av har också bidragit till att nedmontera den negativa bild av turken som i århundraden präglats in i Europa. En följd av detta är att många äldre européer nu bosätter sig i de turkiska kustområdena eftersom de finner miljön här mera vänlig och attraktiv än den tilltagande trängseln på Costa del Sol eller i Algarve.

Allt fler européer kommer att inse att Istanbul inte är ett Kairo som till hälften råkar ligga på den europeiska kontinenten utan en internationell metropol jämförbar med New York ,("the coolest city in Europé" för att citera huvudartikeln i ett augustinummer av Newsweek år 2005), att inte bara Ankara och Izmir är moderna miljonstäder utan att även städer i centrala Anatolien som Konya, Kayseri och Malatya väl kan mäta sig i "europeiskhet" med de större städerna i de nya medlemsstaterna. Inte minst kommer det att framgå att det Turkiet som i dag finns i europeiska ghetton som Kreuzberg i Berlin speglar en förgången tid som inte tagit del av den utveckling som Turkiet i dag genomgår.

Med de ökande och allt bredare kontaktytor som förhandlingarna om ett EU-medlemskap för med sig kommer fördomarna på ömse sidor att avta snabbt och europeiska resenärer kommer att återvända från Turkiet med samma erfarenheter som en fransk resenär gjorde redan 1652:

Det finns många i kristenheten som tror att turkarna är stora djävlar, barbarer och folk utan en tro men de som har träffat dem och talat med dem har en helt annan uppfattning. Det är förvisso så att turkarna är ett bra folk som mycket väl följer de bud som naturen givit oss och bara gör mot andra vad vi skulle göra mot oss själva.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]