Publicerad DNs kultursida den 2006-10-17


Stolthet och fördömanden

Av Ingmar Karlsson

I detta de politiska kommentatorernas och kolumnisternas förlovade land – varje tidning med självaktning håller sig med ett tiotal – har debatten varit intensiv efter den svenska akademins beslut att ge Orhan Pamuk litteraturpriset. En stolthet över det första turkiska nobelpriset har övervägt och påståenden om ett politiskt pris och fördömanden av Pamuk för hans uttalanden i den armeniska frågan och kritik mot hans författarskap har hamnat i bakgrunden. "Vår stolthet" löd till exempel huvudrubriken i tidningen Radikal medan Bir Gün toppade med ett "Tack Orhan". Även den vanligtvis nationalistiska Hürriyet betonar att Turkiet måste vara stolt över att äntligen ha fått en nobelpristagare och ser honom som en symbol för det fria ordet.

En kolumnist i den stora morgontidningen Sabah kunde däremot inte känna någon riktig glädje eftersom Pamuk inte "är en av oss". Andra kommentatorer har spunnit på samma tema. Nobelpristagaren är visserligen turkisk medborgare men inte en turk utan en person som sålt ut sitt land och riktat lögnaktiga beskyllningar mot det turkiska folket. Här antyds att hans familj skulle vara dönme, ättlingar till en judisk-islamisk synkretistisk sekt, ett vanligt grepp för att försöka komma åt meningsmotståndare.

På politiskt håll har kommentarerna genomgående präglats av ett erkännande av Pamuk som en författare som är väl värd priset men med tillägget att hans andra aktiviteter är ointressanta. En vice ordförande i det nationalistiska MHP som ingick i den förra regeringen har dock krävt att Pamuk borde bli av med sitt turkiska medborgarskap om han inte avstår från priset. Ledaren i det förment socialdemokratiska CHP, Deniz Baykal, har inte ens besvärat sig att skicka ett telegram till Pamuk.

Yasar Kemal, som ju själv länge tillhört den krets som nämnts som tänkbara pristagare, gratulerade i varma ordalag medan kommentarerna från antal mindre kända författare präglats av surt-sa-räven-syndromet. De har betecknat Pamuk som en medelmåttig författare som bara fått priset för att han uttalat sig om den armeniska tragedin och som därför borde lämna tillbaka priset om han har någon skam i kroppen.

Pamuk betonade själv i en första kommentar att han framför allt såg priset som ett erkännande för det turkiska språket och den turkiska kulturen. Något som glömts bort i kommentarerna till priset är att detta inte bara gått till en med pristagarmått ung författare utan också till ett mycket ungt språk. Atatürk strävade efter att skapa en modern, homogen och sekulär nationalstat. Det osmanska rikets stora kulturella arv sågs som ett hinder eftersom det påminde om en Orient som Turkiet definitivt skulle lämna bakom sig. Detta gällde också språket osmanlica, den osmanska turkiskan. Genom att ersätta det arabiska med det latinska alfabetet vände sig Atatürk medvetet mot väst och bröt en stark länk till Turkiets muslimska arvegods. Persiska och arabiska ord rensades ut och ersattes med nyskapelser och förändringarna var så stora att de hotade att helt undergräva språkförståelsen. När Atatürk personligen för första gången introducerade det nya språket, för övrigt i ett tal riktat till den besökande svenske kronprinsen Gustav Adolf år 1934 i Ankara, sägs inte ens tolken ha förstått det budskap han framförde. Enligt en närvarande påminde Atatürk under framförandet om en skolpojke som just lärt sig läsa. Här kan inskjutas att dragomanen vid den svenska beskickningen i Istanbul, språkmannen Johannes Kolmodin, ingick i den kommitté som skapade ett latinskt turkiskt alfabet. Enligt uppgifter, som dock inte är bekräftade, bidrog han med bokstaven ö.

Nu något mer än 70 år senare får en författare som skriver på detta unga språk motta Nobelpriset i litteratur av Gustav Adolfs sonson. Förhoppningarna är nu stora att detta för med sig att den rika turkiska litteraturen uppmärksammas än mer och att omvärlden inser att den inte bara består av Orhan Pamuk och Yasar Kemal.

Pamuks utmärkelse kom inte som en blixt från en klar himmel. Före tillkännagivandet knöts stora förhoppningar till att ett pris till honom skulle få två bieffekter. En var utrikespolitisk, nämligen att omvärlden skulle få upp blicken för det kosmopolitiska Istanbul och det mångkulturella Turkiet och inse dess värde som en brygga mellan Orient och Occident. Turkiet och turkarna skulle därmed inte längre betraktas ur ett orientalistiskt perspektiv och det skulle på så sätt bli svårare för de krafter inom EU som nu i inrikespolitiken spelar på turkofobiska instrument och som försöker få Turkiet att självt vända ryggen till Europa genom att ständigt ställa större krav än man gjort på tidigare kandidatländer.

Den andra och inrikespolitiska förhoppningen var att ett pris till Pamuk skulle stärka yttrandefriheten och leda till avskaffandet av den famösa paragrafen 301 i strafflagen. Enligt denna är det tillåtet att kritisera men inte förtala den turkiska staten, dess institutioner och türklük, ett svåröversatt begepp med betydelsen det turkiska väsendet eller stoltheten över att vara turk. Som många andra intellektuella har Pamuk åtalats under åberopande av denna paragraf sedan han i en intervju med en schweizisk tidning talat om en miljon dödade armenier under det första världskriget.

Med den diskussion som följde på rättegången mot Pamuk bröts ett tabu och trots att nationalistiska åklagare satt i system att åtala misshagliga personer under åberopande av denna artikel diskuteras nu den armeniska frågan på ett öppnare sätt än tidigare. Konferenser om de osmanska armeniernas öde har hållits där turkiska forskare gjort inlägg under rubriker som "Vad världen vet men inte Turkiet" och "Ett tabus rötter: Den historisk-psykologiska förkvävningen av den turkiska allmänna opinionen om det armeniska problemet." Böcker på både turkiska och engelska kan nu också köpas i bokhandlarna med titlar som innehåller det omstridda ordet folkmord.

Beslutet i det franska parlamentet att göra det straffbart att hävda att händelserna inte var ett folkmord för nu tillbaka utvecklingen till ruta ett och konspirationsteoretiker har inte varit sena att koppla ihop de beslut som fattades i Paris och Stockholm med några timmars mellanrum. I ett läge när upprördheten redan är stor över EUs agerande mot Turkiet gör denna inskränkning av det fria ordet och principen att politiker och inte historiker skall skriva historien det omöjligt för den turkiska regeringen att ge efter för EUs krav på att paragraf 301 skall avskaffas.

Även strävandena att normalisera relationerna med Armenien kommer att gå i baklås för överskådlig tid. De stora förlorarna i denna kontrovers är inte bara de väletablerade cirka 50 000 armenierna i Istanbul utan de minst lika många ekonomiska flyktingarna från republiken Armenien som nu får sin utkomst i Turkiet. Den kraftfulle armeniske patriarken i Istanbul, Mesrob den andre, har liksom Hrant Dink, författare och utgivare av den armeniska tidningen Agos, inte sparat på sin kritik mot det franska beslutet. Dink har i ett uppmärksammat fall dömts till sex månaders villkorligt fängelse. Hans brott var att han pläderat för att den armeniska diasporan inte skulle göra hatet mot allt turkiskt till en del av sin identitet. Detta skulle bara "förgifta det armeniska blodet". För detta uttalande ställdes han inför rätta och dömdes med motiveringen att han anklagat Turkiet för att förgifta armeniskt blod!

Han säger sig nu vara beredd att åka till Paris för att offentligt förneka att den armeniska tragedin under första världskriget var ett folkmord för att se vad som då händer med honom som turkisk armenier.

Nu har den franska nationalförsamlingen ju inte antagit lagen av omtanke om armenierna i Turkiet eller om Armenien utan för att fånga den franska armeniska diasporans omkring 400 000 röster i presidentvalet till våren. Vad betyder då en så grundläggande europeisk princip som yttrandefrihet eller turkarnas tilltro till det europeiska projektet? Det finns goda skäl att instämma med Hürriyets förstasidesrubrik dagen efter nationalförsamlingens beslut:

[ Dagens Nyheter ]

[ stäng fönstret ]