Publicerad i Axess nummer 6 2004


Statsvetarens stängda paradis

Av Ingmar Karlsson

I en artikel med titeln The Clash of Civilizations, som publicerades i tidskriften Foreign Affairs 1993 hävdade harvardprofessorn Samuel P. Huntington att den globala politiska processen var på väg in i ett nytt skede. Med det kalla krigets slut hade västerländska fasen i internationell politik nått vägs ände och fokus i stället flyttats till relationerna mellan västliga och icke-västliga civilisationer. Huntington förutspådde att kampen mellan civilisationerna kommer att föras på olika nivåer. På mikronivån kommer grannar att råka i ofta våldsamma konflikter längs kulturella sprickor medan stater med olika kulturell bakgrund på makronivån kämpar för politisk och militär dominans och kontroll över tredje parter och internationella organisationer.

Artikeln väckte stor uppmärksamhet liksom en uppföljare tre år senare i form av en bok, The Clash of Civilisations and the Remaking of World Order, där Huntington ytterligare utvecklade sina teser. Dessa fick sedan på nytt en framträdande plats i den internationella debatten efter attackerna mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington den 11 september 2001.

Nu har han slagit till igen men denna gång kommer hotet mot USA inte från en yttre fiende utan en inre. Den amerikanska nationen håller på att förlora sin karaktär skriver Samuel Huntington i sin nya bok Who are we? The Challenges to America´s National Identity (Simon & Schuster 2004) och skulden härför ligger i den nya invandringsvågen från Latinamerika, då i synnerhet Mexico.

Den amerikanska drömmen och tron på Amerika (the American creed) skapades enligt Huntington av det angloprotestantiska samfundet. Om den skall fortbestå måste alla integreras i ett samhälle som präglas av dess värderingar men i motsats till tidigare invandrargrupper saknar de latinamerikanska enligt Huntington en integrationskapacitet. De tenderar i stället de att klumpa ihop sig i etniska enklaver som sedan genom den höga nativiteten hispaniserar område efter område. Det bikulturella samhälle som enligt Huntington nu växer fram i USA betyder "slutet för det Amerika som vi känner sedan mer än tre århundraden. Amerikanerna borde inte låta detta ske om de inte är övertygade om att denna nya nation kommer att bli bättre".

Han citerar närmast med fasa uppskattningar om att 23 procent av USAs befolkning år 2050 kommer att ha ett latinamerikanskt ursprung, 16 procent vara färgade och 10 procent asiater. Tidigare kunde, framhåller Huntington, invandrarna anpassa sig till den förhärskande angloprotestantiska europeiska kulturen och de omfattade entusiastiskt principerna om frihet, jämlikhet och demokrati. Detta kommer de nya invandrarna av någon inte närmare definierad anledning att vara oförmögna till. Om USA blir multikulturellt i ordets verkliga mening och genomsyrat av en intern clash of civilisations kommer det då att överleva som en liberal demokrati frågar han? "Kommer avvästerniseringen av USA, om den nu sker, också att innebära dess avamerikanisering?" Om inte de latinamerikanska invandrarna kan integreras i den protestantiska kulturen kommer USA enligt Huntington att råka ut för samma öde som Sparta och Rom.

Teserna påminner således om de argument som framförs mot den muslimska invandringen till Europa och mot ett turkiskt medlemskap i EU. Huntington drar också en halsbrytande jämförelse med Bosnien. 1961 utgjorde serberna 43 procent av befolkningen medan 26 procent var muslimer. 30 år senare var motsvarande siffror 31 respektive 44 procent och detta skulle vara bakgrunden till serbernas etniska rensningar. Huntington påstår visserligen att en sådan dramatisk utveckling inte är möjlig i USA men han påminner samtidigt ominöst om att 48 procent av alla kalifornier kommer att vara latinos 2040 och han hävdar att angloamerikaner som inte talar spanska redan är andra klassens medborgare i Florida. En aggressiv vit nationalism är därför den logiska konsekvensen. Huntington tror således inte på någon smältdegelteori. I stället ger han USA en negativ definition. Precis som i The Clash of Civilisations försöker han skapa en identitet gentemot en påstådd gemensam yttre fiende.

Han talar om ett angrepp på den amerikanska identiteten och en immigrationsflod som kommer att leda till en social nedgång för alla som bara talar engelska. Han beskriver den angloprotestantiska kulturen med positiva begrepp som religiositet, rättsmedvetande, individualism medan den latinamerikanska karaktäriseras av misstro, brist på initiativ och ambitioner och ointresse för utbildning. I ett av bokens många svepande påståenden heter det att dagens invandrare från trakterna söder om Rio Grande inte beger sig inte till USA därför att de attraheras av USAs kultur och tro (creed) utan att de dras dit av statliga välfärdsprogram och en positiv diskriminering (affirmative action programs)

Nittio procent av andra generationens hispanoamerikaner talar visserligen flytande engelska men de insisterar enligt Huntington på att också behålla sitt gamla språk och inte nog med detta. I den tredje generationen har många till och med mage att lära sig spanska som vuxna. Det skulle således inte finnas något mera oamerikanskt än en att en tredje generationens amerikan vill lära sig ett främmande språk! Huntington hävdar rentav att invandrarna från Mexico bara kan bli delaktiga i den amerikanska drömmen om de själva också drömmer på engelska.

Latinamerikanska kritiker har kallat Huntington statsvetenskapens Stephen King. Han säljer visserligen många böcker men de håller inte för en vetenskaplig prövning. Alla undersökningar visar också att amerikaner med mexikanskt ursprung har stor tilltro till de amerikanska politiska institutionerna och inga försök har heller gjorts att bilda parallella sådana som till exempel muslimska grupper strävat efter i Tyskland och Storbritannien. Enligt en opinionsmätning som Washington Post genomförde år 2000 ansåg nittio procent av invandrarna från Latinamerika att det var viktigt att anpassa sig till den nya omgivningen. Bara en av tio i den andra generationen var endast spanskspråkig och latinamerikanarna såg sig heller inte som en monolitisk grupp.

Oproportionellt många av de soldater som nu dödas i Irak har latinamerikanska namn och general Ricardo Sanchez, chefen för de invaderande koalitionsstyrkorna där, är född och uppväxt i ett distrikt där 98 procent av befolkningen har mexikanskt ursprung. Ändå presenterar Huntington bilden av en medveten politik att genom invandring inom Mexikos gräns erövra de områden åter som gick förlorade under krigen 1830- och 1840-talen.

Andra kritiker påpekar att den angloprotestantiska kulturen inte är grunden för det amerikanska samhället utan att det i stället är tron på den gemensamma framtiden som alltid sammansvetsat nationen.

Den amerikanska identiteten har genomgått stora förändringar sedan brittiska puritaner började kolonisera Massachusetts på 1600-talet. Immigrantgrupperna har anpassat sig till en main-stream-kultur men de har också utvecklat och berikat denna genom egna bidrag. Huntington bortser helt från att de nya latinamerikanska invandrarnas identitet kommer att förändras över tiden på samma sätt som till exempel den svenskamerikanska eller polskamerikanska gjort. Även latinamerikanska föräldrar klagar över att deras barn övergett fädernas kultur och språk. Huntington bortser också från att invandrare mycket väl kan anpassa sig till två kulturer och vara amerikaner på jobbet men "latinos" hemma och han förtiger helt att med undantag för koreaner har ingen annan grupp konverterat till evangelikala protestantiska rörelser i samma utsträckning som mexikanerna.

Ett invandringsstopp skulle lösa alla problem enligt Huntington. Kostnaderna för att stänga gränsen skulle emellertid vara enorma och invandrarna kommer därför att det finns ett behov av deras arbetskraft utan vilken frukten och grönsakerna i stater som Florida, Texas och Kalifornien inte skulle skördas. De latinamerikanska invandrarnas bidrag till den amerikanska ekonomin är större än Mexikos BNP och undersökningar visar att de mexikanska hushållen har fler löntagare per familj än någon annan etnisk grupp. 55 procent av andra och tredje generationen äger sina hem jämfört med 71 procent av de "vita" och 44 procent av de färgade hushållen.

USAs styrka genom århundradena har varit just förmågan att absorbera nya invandrargrupper och de idéer som dessa fört med sig. Det finns inga bevis för att detta skulle förändras om den stora invandrarströmmen i framtiden inte går över Atlanten utan över Rio Grande.

Vad Huntington nu gör är att väcka liv i en snart 200 år gammal diskussion. Vid tiden för självständigheten var Amerika ett protestantiskt land. Katolikerna utgjorde då bara omkring en procent av befolkningen. Redan på 1840-talet fanns det mer än två och en halv miljon katoliker och katolicismen hade då blivit det största samfundet, vilket sågs som ett hot i ett land som länge betraktat påven som Antikrist.

Massinvandringen av katolska italienare, polacker, irländare, ortodoxa ryssar och greker och judar sågs som ett hot inte bara mot deras protestantiska identitet utan även mot deras bild av USA som ett av Gud utvalt land för frälsta protestanter. Industrialiseringen förändrade deras tidigare idylliska och slutna omvärld Efter det amerikanska inbördeskrigets slut 1865 uppstod en splittring i den amerikanska protestantismen som historikern, Sydney Ahlstrom, kallat den största kyrkokrisen sedan reformationen och denna splittring är fortfarande i hög grad en realitet och som undergräver Huntingtons grundläggande tes.

Två protestantiska läger kom att stå emot varandra och gör så än i dag. Det ena öppnade sig för de nya vetenskapliga rönen och dessa modernister såg Bibeln som en produkt av mänsklighetens historia och propagerade också för ett starkare socialt engagemang. Det var viktigare att utöva den kristliga kärleken och omsorgen om nästan än att omfatta en bokstavstrogen lära. Genom hängiven människokärlek skulle Guds rike kunna upprättas på jorden.

I det andra lägret jämställdes darwinismen med ateism och man vände sig också mot historievetenskapen eftersom enbart Bibeln accepterades som en historisk källa. Den protestantiska bokstavstroende rörelse som nu växte fram var därför framför allt en ryggmärgsreaktion mot modernismen i dess olika former och den såg sig kallad att frälsa nationen, redeem the nation. Dessa idéer visade en särskild dragningskraft i det så kallade bibelbältet i randstaterna i söder som sträcker sig från Virginia ända bort till södra Kalifornien och som även i dag är den evangelikala kristna högerns främsta fäste.

Den dominerande WASP- kultur (White-Anglo-Saxon-Protestant) som Huntington talar om finns helt enkelt inte utan den protestantiska eliten på den amerikanska västkusten är betydligt mindre patriotisk än den vanlige amerikanen och ser med förakt på deras grumliga patriotism.

Huntingtons resonemang är sammanfattningsvis snarare kalvinistiska än anglikanskt protestantiska. Redan på 1500-talet hävdade den schweiziske reformatorn Jean Calvin att en absolutistisk och suverän Gud från begynnelsen bestämt somliga till frälsning och andra till evig förtappelse. Oavsett hur man handlar kan man inte påräkna någon gudomlig nåd. Samma predestinationslära tycks enligt Huntington gälla både för hans civilisationer och för invandrarna från Mexiko och Latinamerika.

1996 deltog jag i samma debattpanel som Huntington under en konferens i Riyadh i Saudiarabien om relationerna mellan västvärlden och islam. Enligt övriga amerikanska deltagare var det hans första besök i ett arabland och hans konkreta erfarenhet av den muslimska världen bestod då av ett kort besök i Pakistan. Även Who are we? ger intrycket av en produkt tillkommen i ett akademiskt elfenbenstorn utan kontakt med den verklighet författaren säger sig beskriva. Skulle boken ändå få samma genomslagskraft som The Clash of Civilisations kommer den att ytterligare polarisera en redan djupt splittrad amerikansk nation.

[ stäng fönstret ]