Publicerad i Svenska Dagbladet 2002-01-31


Sharon har egen tolkning av "legitima rättigheter"

Av Ingmar Karlsson

I ett anförande inför Knesset i oktober 1980 sade Sharon: "Den farligaste fienden är inte Gush Emunins (en extrem bosättarorganisation) medlemmar - de är de verkliga pionjärerna. Det är synd att det inte finns flera av dem. Vår fiende är undergivenheten för utlänningar, det självhat ni alltid uppmuntrar som har sin grund i ohälsosamma motiv". Samma månad höll han ett tal för universitetsstudenter med en kuslig återklang av fascistiska klichéer från trettiotalets Europa. "Den verkliga faran ligger inte i vår ekonomiska och militära situation utan i bristen på nationella mål och värden. Sanningens timma har slagit men den kan ännu dröja några år" .

Camp David-avtalet i september 1978 blev för Begin och Sharon ett första steg mot denna sanningens timma. Genom att acceptera en skrivning om det palestinska folkets legitima rättigheter och att säkerhetsrådets resolution 242 hade tillämplighet vad Västbanken beträffar tycktes den israeliska regeringen ha gjort två stora eftergifter men inte så i dess egen tolkning. Legitima rättigheter var enligt Begin ett nonsensbegrepp. "Finns det en illegitim rättighet". Enligt Begin hade Israel accepterat denna skrivning eftersom alla hade sin egen tolkning av vad legitima rättigheter innebar. "Om det visar sig att något krav är illegitimt, illegalt kommer vi inte att acceptera det".

I en brevväxling som utgör en del av Camp David-avtalet informerade Begin Carter om att när uttrycken palestinier och det palestinska folket förekommer förstås detta på israelisk sida som "palestinska araber". I nästa stycke sägs att beteckningen Västbanken av den israeliska regeringen tolkas som Judéen och Samarien. När man i avtalet talade om palestinier rörde det sig med andra ord enligt israelisk uppfattning om arabiska invånare på områden som utgjorde en del av det judiska folkets historiska hemland. Östra Jerusalems framtida status berördes inte alls i Camp David. Formuleringen Judéen och Samarien var enligt Begin en bekräftelse på att östra Jerusalem inte utgjorde en del av vad Carter definierade som Västbanken.

Accepten av resolution 242 innebar vidare enligt Begin inget åtagande att dra sig tillbaka till 1967 års gränser och i avtalet sades ingenting om bosättningarnas framtida status. I stället fick Begin en accept av de existerande bosättningarna för ytterligare en femårsperiod. Bosättningspolitiken gavs på så sätt en legitimitet som stred mot resolution 242 och de tidigare amerikanska kraven på ett omedelbart stopp för denna.

Västbankens och Gazas status lämnades visserligen öppen efter en femårig övergångsperiod men Begin gjorde helt klart att detta endast skedde för att underlätta en bilateral överenskommelse med Egypten. "Jag har klart sagt till Carter att vi kräver att den israeliska suveräniteten över Judéen, Samarien och Gaza skall erkännas efter övergångsperioden. Jag har också sagt till Carter att det inte finns någon makt i världen som kan få oss att ändra oss."

Bosättningspolitiken kom nu i stället att intensifieras under dåvarande jordbruksministern Sharons ledning. Tre nord-sydgående paralleller förenades med varandra genom motorvägar på ett sätt som skulle omöjliggöra alla framtida territoriella kompromisser, förhindra uppkomsten av en palestinsk statsbildning och därmed bana vägen för en bantustanlösning av det palestinska problemet.

Efter invasionen av Libanon 1982 förstörde Sharon, då försvarsminister, allt som fanns av palestinsk infrastruktur i Beirut som ett led i denna politik. Efter att ha framprovocerat den andra intifadan för att riva upp det för honom förhatliga Osloavtalet har han med händelserna i New York den 11 september som förevändning sett sanningens timma komma . Nu skall den palestinska infrastruktur som skulle utgöra basen för en palestinsk statsbildning krossas en gång för alla, palestinierna förnedras och göras oförmögna att sköta sina egna angelägenheter .

Skälen till denna politik gav Begin redan 1969 i ett anförande på en kibbutz : " Om ni erkänner begreppet "Palestina" har ni förverkat er rätt att leva här. Om detta är Palestina och inte Eretz Israel då är ni erövrare och inte brukare av jorden. Endast om detta är Eretz Israel har ni en rätt att bo här. Om detta inte är ert land, ert fädernesland, era förfäders och söners land, vad gör ni då här? Då har ni kommit till ett annat folks land och, som de hävdar, drivit ut dem och ni har stulit deras land".

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]