Publicerad i Svenska Dagbladet 1990-03-19


Rosorna bland törnena

Av Ingmar Karlsson

Komplicerade skeenden inbjuder till förenklingar. Detta faktum har ofta karaktäriserat rapporteringen från Libanon. Inbördeskriget har schablonartat framställts som en kristen minoritets envetna kamp för överlevnad i en fientlig muslimsk omgivning. Likhetstecken har vidare satts mellan maroniter och kristna trots att de förra endast utgör något över hälften av landets kristna befolkning. Sedan början av februari har så en förvånad omvärld kunnat bevittna hur maroniterna plötsligt bekämpar varandra med en t o m för detta krig påfallande grymhet.

Vilka är då dessa kristna som spelat en huvudroll under det femtonåriga inbördeskriget och nu vänder vapnen mot varandra?

Den maronitiska kyrkans uppkomst kan indirekt härledas till de tidiga kyrkostriderna om Jesu natur. Sitt namn har den fått efter en eremit, Maron, som levde i Syrien under slutet av 300- och början av 400-talet. Många av hans efterföljare drog sig tillbaka i åratal uppe på speciellt byggda pelare, som sedan blev vallfartsorter för långväga pilgrimsskaror. Simon pelarhelgonet var således en lärjunge till Maron.

Efter dennes död omkring år 410 byggdes ett litet kapell vid hans grav. Senare uppstod där även ett kloster som efter kyrkomötet i Chalkedon 451 fick ett omfattande stöd från Konstantinopel, eftersom munkarna ställde sig på kejsarmaktens sida och vägrade att anamma de s k monofysitiska id‚erna att Jesus endast hade en gudomlig natur. De kristologiska stridena fortsatte dock. I början av 630-talet sökte kejsar Heraclius på nytt att ena de syriska kristna inför hotet från de invaderande araberna. Han presenterade en kompromissformel - den s k monotheletiska doktrinen (monos = en, thelesis = vilja). I denna fastslås Kristi dubbla gudomliga och mänskliga natur men samtidigt hävdas att han endast hade en vilja, den gudomliga. Munkarna vid den helige Marons kloster accepterade denna kristologiska innovation, som dock direkt avvisades av kyrkan och sedan officiellt fördömdes som kättersk vid kyrkomötet i Efesus 681.

Trängda mellan de monofysitiska meningsmotståndarna å den ena sidan och de muslimska erövrarna å den andra tvingades maroniterna upp i norra Libanons bergstrakter, där de lämnades i fred i närmare 300 år. När så Libanon delades upp av fatimider och seldjuker såg sig maroniterna återigen trängda från två håll. Korsfararna hälsades därför som befriare. Maroniternas skickliga bågskyttar sällade sig till deras led och maronitiska präster och soldater tågade 1099 in i Jerusalem efter de europeiska riddarna men före representanterna för den byzantinska och de monofysitiska kyrkorna.

1203 besökte den maronitiske patriarken påven i Rom. Kyrkomötet i Florens 1439 bekräftade att maroniterna iakttog den sanna katolska läran. Påven Leo X karaktäriserade 1521 kyrkan som "en ros bland törnen". 1584 grundade maroniterna en teologisk skola i Rom, "Collegium Maroniticum" och kunde på så sätt hålla en kontinuerlig kontakt västerut. 1610 kom den första tryckpressen till Libanon och 1624 öppnades den första i en lång rad av maronitiska skolor.

Genom sitt utbildningsväsen blev maroniterna snart den dominerade gruppen i de libanesiska bergstrakterna. Mot slutet av 1500-talet etablerade de nära kontakter med druserna, vilket lade den första grunden till en libanesisk statsbildning. De drusiska feodalherrarna upplät jordar som låg i träda till maronitiska bönder, som sedan fick behålla hälften av den mark de brukade. På så sätt lyckades maroniterna inte bara befästa sin position utan de trängde längre och längre söderut. Berget Libanons centrala områden blev efter hand exklusivt maronitiska. Endast i söder, längs kusten och i Beirut fick maroniterna dela plats med övriga kristna kyrkor samt druser, sunniter och shiiter.

Maroniternas växande dominans satte den tidigare harmoniska samlevnaden mellan dem och druserna på allt hårdare prov. 1840 utbröt en öppen konflikt som kulminerade i ett blodigt inbördeskrig 1859. Motsättningarna blåstes under såväl av Höga Porten i Konstantinopel som av europeiska stater som försökte främja sina egna intressen. Turkar och britter stödde druserna, ryssarna gjorde sig till de ortodoxa kristnas skyddsmakt, medan maroniterna var fransmännens protegéer.

Under det första världskriget sattes området under direkt turkiskt styre med för befolkningen katastrofala följder. Mellan 1914 och 1917 förlorade berget Libanon nästan 25% av sin befolkning och maroniterna fruktade för en framtid under en fortsatt muslimsk administration. Efter kriget blev Libanon liksom Syrien 1920 ett franskt mandat. I Paris fattades då ett ett beslut som skulle få långtgående konsekvenser och som utgör en av huvudorsakerna till de svåra problem som Libanon i dag så lider under.

Till det relativt homogena bergsområdet fogades då dels två områden med en stor shiitisk befolkning, dels de av sunniter dominerade städerna Tripoli, Beirut, Saida och Tyr. I dessa områden fanns även en rad kristna minoriteter, som ej hade maroniternas europeiska inriktning utan betraktade sig som en integrerad del av sin arabiska omgivning och saknade en libanesisk identitet. Utgångspunkten för denna onaturliga sammanslagning var att Frankrike alltid skulle finnas i området som sammanhållande faktor och som en garant för maroniternas dominerande roll i den konstgjorda statsbildningen "le Grand Liban". Redan genom ett fördrag mellan den ottomanske sultanen Suleiman den präktige och Frans den förste 1535 hade Paris sträckt sin beskyddande hand över maroniterna, som alltsedan dess karaktäriserat Frankrike som "al-umm al-hannuna" (den närande modern).

För att säkra sina proteg‚ers ställning inrättade fransmännen 1926 det politiska system som nu utgör Libanons allt överskuggande problem. Alla höga poster tillsattes på basis av religiös tillhörighet efter ett proportionellt system. Denna princip präglade sedan den politiska konstruktion som Libanon fick vid självständigheten 1943. Den oskrivna "nationella pakt" som formellt gäller än i dag innebar i praktiken att makten delades mellan de ledande familjerna. De konfessionella gruppernas representation utgick från en godtycklig fransk folkräkning från 1932. Resultatet blev att det på sex kristna politiker skulle gå fem muslimska. Presidenten skulle alltid vara maronit, premiärministern sunnit, parlamentets talman shiit, etc.

Pakten kan sägas ha utgjort en motvillig maronitisk accept av att Libanon trots allt utgjorde en del av arabvärlden. Samtidigt ansåg maroniterna det vara underförstått att muslimerna å sin sida skulle erkänna ett visst mått av kristen, d v s maronitisk, överhöghet och avstå från alla tankar på att Libanon skulle uppgå i ett Storsyrien eller på annat sätt helt integreras i arabvärlden. Denna pakt hade därmed redan från början en rad inbyggda svagheter som i sig bar frön till Libanons senare olyckor. 1932 års folkräkning avspeglade ej förhållandena i 1943 års Libanon. I synnerhet maroniterna blev överrepresenterade i de politiska organen, ett förhållande som efter hand blivit än mer markant på grund av den betydligt högre muslimska nativiteten. Den demografiska balansen rubbades ytterligare av inströmningen av omkring 100 000, huvudsakligen sunnitiska, palestinska flyktingar till södra Libanon efter 1948-49 års arabisk-israeliska krig.

Junikriget 1967 införde en ny explosiv variabel i libanesisk politik - de palestinska kommandogrupperna. Nu bröts den bräckliga fred mellan landets olika konfessioner som den nationella pakten trots allt lyckats åstadkomma. Det totala arabiska nederlaget i kriget väckte en insikt hos de palestinska flyktingarna om att de ej längre kunde sätta sin tillit till Allah eller Arabförbundet och tom arabisk politisk retorik utan att de själva måste kämpa för sin sak. Det öppna libanesiska samhället med dess svaga centralmakt blev ett naturligt centrum för palestiniernas politiska och militära aktiviteter. Maroniterna kom att känna sig alltmer isolerade och inringade. Palestinierna betraktades som huvudfienden och deras libanesiska allierade sågs som den "internationella vänsterns" verktyg med målsättningen att omvandla maroniternas kristna "europeiska" Libanon till något helt annat.

Maroniternas politiska agerande under hela inbördeskriget har bestämts av tre psykologiska faktorer: en fast beslutsamhet att avskilja sig från den kulturella omgivningen, en inneboende känsla av överlägsenhet såväl mot muslimerna som mot de andra kristna kyrkorna samt en från 1860-talets strider med druserna djupt grundad övertygelse om att de ständigt är hotade av sin muslimska omgivning.

Maroniterna betonar ihärdigt att de icke, i motsats till de andra kristna, är araber. I stället odlas med frenesi myten om att de härstammar från fenicierna och således utgör en del av en gammal mot Europa riktad medelhavskultur, där särskilt banden med Frankrike framhävs. Libanon betraktas av maroniterna som deras urhem. Alla andra libaneser ses därmed i grund och botten som inkräktare. Den maronitiska över- och medelklassen har inte bara gjort franskan till sitt språk utan har, för att citera den grekisk-ortodoxe arabiske historikern Albert Hourani "utvecklat en hopplös kärlek till den franska civilisationen". Denna tar sig uttryck som att sönerna döps till Henri, Pierre, Philippe eller Raymond och skickas till franska universitet och högskolor. Arabiskan däremot betraktas som basarens och tjänarnas språk.

"Libanons trohet till sin uppgift och sitt arv har förblivit obruten över de sista 6000 åren. Libanon är en själ, en andlig princip, betrodd med en mission som är oförenlig med allt det som araberna eftersträvar" står det att läsa i en programförklaring från falangistpartiet.

De talrika maronitiska miliserna har namn som "Korsets trä", "Den heliga jungfruns riddare", "Den helige Marons ungdom". Liksom de shiitiska miliserna bär en kedja med Khomeinis bild runt halsen har de maronitiska soldaterna ett kors på sina uniformer när de drar ut i strid. Denna har dock minst lika mycket gällt olika maronitiska klaners politiska makt som kristna värden. Den nu blodiga uppgörelsen mellan den självutnämnde presidenten Aoun och chefen för "Force Libanaise", Geagea, om makten i "Maronistan - den kristna enklaven norr om Beirut - är långtifrån det första maronitiska inbördeskriget. 1978 gick de av familjen Gemayel ledda falangisterna till attack mot den syrienvänlige presidenten Frandjiehs fäste i norra Libanon. Dennes son och tilltänkte arvtagare mördades tillsammans med fru, dotter och 32 anhängare. Två år senare krossade falangisterna expresidenten Chamouns privatmilis "Tigrarna" i ett kortvarigt maronitiskt inbördeskrig. Segerns sötma blev dock kortvarig för deras ledare Bechir Gemayel. Endast tre veckor efter sitt val till Libanons president i september 1982 dödades han av en bomb, ett dåd där familjen Frandjieh tillhörde de huvudmisstänkta.

Några månader tidigare hade Israel invaderat Libanon, vilket fick mången politisk observatör att göra förutsägelsen att Libanon skulle återuppstå som fågel Fenix ur askan. Om läget i Libanon skall beskrivas i ornitologiska termer finns det inte minst mot bakgrund av den nu pågående blodiga maronitiska maktkampen snarare skäl att hänvisa till Matteus 24:28: "Där åteln är, dit skola rovfåglarna församla sig".

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]