Publicerad i Svenska Dagbladet 2002-12-17


Östeuropa kan inte definieras ut ur Europa

Av Ingmar Karlsson

I väster och norr har Europas gränser bestämts av geografin, i öster och söder har de rört sig fram och tillbaka som en följd av erövringar.

I dag som tidigare är Europas gräns flytande i öster. "Västern, där ligger den, västern" skrev den ryske författaren Isaak Babel i sin dagbok när han 1920 kom till den då fortfarande av polacker och bolsjeviker omkämpade gränsstaden Brody. När han sedan närmade sig Lvov (det habsburgska Lemberg och dagens ukrainska Lviv) noterade han att han inandats lukten av Europa som kom med västanvinden. I Lvivs centrum är barockfasaderna fortfarande, om än förfallna, österrikiska till sin karaktär och erinrar om Wien eller Graz men de är bara potemkinkulisser över ett dött förflutet. I Czernowitz, fram till 1918 huvudstad i det österrikiska kronlandet Bukovina, därefter rumänskt och efter 1945 sovjetiskt, växte bland andra religionsfilosofen Martin Buber och poeten Paul Celan upp. Stadens intellektuella utstrålning var under den österrikiska tiden så stark att hela fakulteter kunde fyllas med folk som var födda i Czernowitz för att citera historikern Eric Hobsbawm. Här fanns det före första världskriget fem tyskspråkiga dagstidningar och på de bättre kaféerna hade gästerna hundratals tidningar och tidskrifter på olika språk att välja mellan. På universitetet undervisades och examinerades på tyska med undantag för den teologiska fakulteten vars språk var rumänska, ukrainska och kyrkoslaviska. Efter att tidigare ha utgjort en kosmopolitisk europeisk utpost i öst har Czernowitz förvandlats till den ukrainska provinsstaden Tjernovisij.

Efter den historiska utvidgningen av EU i Köpenhamn aktualiseras nu på nytt frågan var Europas gränser går. Klart står endast att dagens inte är de slutgiltiga och att morgondagens bestämms av respekten för grundläggande demokratiska principer. En stat som vill betraktas som europeisk måste ha en regering med sin bas i ett parlament som är valt i fria val och med allmän rösträtt, som respekterar yttrandefrihet och en fri press, ger skydd åt sina nationella minoriteter och uppfyller den internationella rättens förpliktelser.

Varken Ryssland eller andra stater med rötter i det forna sovjetimperiet som Ukraina kan en gång för alla utdefinieras ur Europa. Om "zapadniki" - "västermännen" - slutgiltigt skulle vinna den urgamla kampen mot de slavofiler som betonar Rysslands särart och utanförskap innebär dock detta inte automatiskt en rysk inträdesbiljett till EU. Relationerna mellan den europeiska unionen och ett demokratiskt, marknadsekonomiskt Ryssland skulle snarare bli jämförbara med dem som rådde mellan Preussen och Österrike i det tyska förbundet eller Österrike och Ungern i dubbelmonarkin. Två stormakter var en för mycket för att dessa politiska konstruktioner skulle bli hållbara. På samma sätt är och förblir Ryssland för stort för EU. Ett demokratiskt Ryssland skulle visserligen räknas som europeiskt men målsättningen måste vara att ge relationerna mellan Ryssland och EU samma karaktär som dem som i dag råder mellan den europeiska unionen och USA.

Trots att Turkiet redan är ett kandidatland försöker nu framför allt de tyska kristdemokraterna att införa ett religiöst kriterium för den europeiska identiteten. Inte ens ett sekulärt demokratiskt Turkiet skulle därför någonsin kunna bli medlem av den Europeiska Unionen. Resonemangen är inte bara historiskt och geografiskt felaktiga utan även politiskt farliga.

Turkiet har alltid varit en del av europeisk historia. Det osmanska imperiet kallades inte för inte för "Europas sjuke man" och inte Asiens. Den del av Turkiet som ligger på den europeiska kontinenten är större än Holland och Belgien för att inte tala om Luxemburg och flera av de blivande medlemmarna, av vilka ju varken Malta eller Cypern geografiskt tillhör Europa. Istanbul är Europas största stad och den som tvivlar på dess europeiskhet behöver bara vistas här en dag för att komma på andra tankar.

Om ett sekulärt demokratiskt Turkiet inte platsar i EU innebär detta också att dörren för all framtid även är stängd för Bosnien och Albanien, som således skulle tilldelas rollen som muslimska ghetton. Stoibers, Merkels och andra kristdemokraters syn på Europa som en kristen gemenskap är ju också ett klart budskap till de 15-20 miljoner med en muslimsk bakgrund som redan i dag lever inom EU att de är och för all framtid kommer att betraktas som andra klassens medborgare, detta oavsett de ansträngningar de gör för att integrera sig.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]