Publicerad i Svenska Dagbladet 2001-06-29


Också i det forna östblocket finns det ett starkt EU-motstånd

Av Ingmar Karlsson

Trots den skepsis mot det europeiska projektet som i större och mindre utsträckning finns i alla EUs medlemsstater har media och politiker - även EU-kritiska sådana - tagit för givet att de folken i det forna östblocket inget hellre vill än att så snart som möjligt med hull och hår kasta sig in i den europeiska gemenskapen. Utvidgningsprocessen är dock inte så så oåterkallelig som den sägs vara vara efter toppmötet i Göteborg. Tvärtom stiger skepsisen mot det europeiska projektet i alla kandidatländer. Debatten kommer nu att intensifieras ju närmre slutförhandlingarna rycker i tiden och därmed de mest komplicerade frågorna förs upp på förhandlingsbordet. Det kommer då att visa sig att synen på EU alls inte är entydigt positiv. Även i det forna östblocket kommer debatten att präglas av varje lands ekonomiska situation, geopolitiska läge och inte minst historiska erfarenheter, nationella myter och trauman.

Betecknande nog har stödet för det europeiska projektet under senare år genomgående varit allra lägst i det land som tagits mest för givet, nämligen Tjeckien. I den senaste opinionsmätningen säger sig endast 39 procent rösta ja om en folkomröstning ägde rum i dag medan 19 procent skulle rösta nej. Jämfört med motsvarande mätning för ett år sedan har jasidan minskat med fem procent och nejsidan ökat lika mycket.

Detta opinionsläge har flera förklaringar. Fram till Tjeckoslovakiens delning nyåret 1993 hade det tjeckiska folket under ett tusen år levt i en rad statsbildningar av olika storlek och med skiftande legitimitetsbas. Alla hade dock det gemensamt att de omfattade flera etniska grupper utöver tjeckerna som därför vande sig att se sig själva genom andras ögon. Dessa spegelbilder blev en del av den tjeckiska identiteten.

Under 1900-talet har emellertid dessa "de andra" gått förlorade en efter en. Den tjeckoslovakiska stat som uppstod ur det habsburgska väldets spillror efter det första världskriget var, trots att den baserades på Wilsons principer om folkens självbestämmande, en multinationell stat där tyskarna utgjorde den största befolkningsgruppen efter tjeckerna och där det förutom slovaker även fanns stora ungerska, judiska, rutenska och romska befolkningsgrupper.

Som en följd av Förintelsen under det andra världskriget och deporteringen av omkring tre miljoner sudettyskar efter detta försvann judarna och tyskarna och när Stalin införlivade Podkarpatska-Rus med Sovjetunionen blev den rutenska befolkningsgruppen sovjetmedborgare med undantag för en liten minoritet på den slovakiska sidan av den nya gränsen.

Efter delningen av Tjeckoslovakien blev tjeckerna så, med undantag för den romska minoriteten - uppskattningsvis en kvarts miljon - samt den polska lilla befolkningsgruppen i Ciesyn, ensamma i sin egen stat utan slovaker och ungrare

Till detta kommer att många tjecker, när de nu för första gången utgör en etnisk stat, har svårigheter att definiera sin egen identitet efter att tidigare ha identifierat sig med en tjeckoslovakism som slovakerna betraktade som en nedlåtande tjeckisk paternalism. När den tjeckiska EU-debatten väl kommer i gång kommer den nog i mycket att kretsa kring denna tematik och kring en diskussion om vad begreppet cesstvi ("tjeckiskhet") innebär i dag och vilka hot ett EU-medlemskap innebär mot dess sanna innebörd.

Vaclav Klaus som var premiärminister vid delningen och behöll denna post i Tjeckien fram till valet sommaren 1998 tog tidigt fasta på dessa känslor och har odlat en nationell myt för att ge tjeckerna en ny självbild efter förlusten av den slovakiska delen. Under 1994 uttalade han sig i upprepade intervjuer för en positiv tjeckisk nationalism. "Jag anser det i dag nödvändigt att vi återupptäcker vår förlorade nationella identitet och att vi inte omedelbart förlorar den genom att gå in i Europa. Jag säger alltid till utländska gäster att vi inte vill lösa upp oss själva i Europa som en sockerbit i en kopp kaffe. För ögonblicket är detta den för mig viktigaste frågan eller om Ni så vill det dominerande tjeckiska intresset."

I denna nationella mytbildning ingår också föreställningen om en speciell tjeckisk mission, ett särskilt tjeckiskt bidrag till Europas och för den del mänsklighetens andliga frigörelseprocess alltifrån hussiternas rening av kristendomen på 1400-talet och de tjeckiska landens historiska roll som en brygga mellan öst och väst till Klaus´ påstådda fulländning av begreppet marknadsekonomi. I dessa myters förlängning finns också föreställningar om en tjeckisk särart och överlägsenhet gentemot grannarna och tron på en naturlig läggning för demokrati, hårt arbete, handel och självtillit. De tider när tjeckerna var hemfallna åt panslavism och vände sig bort från Västeuropa förtigs liksom det faktum att det fanns ett brett stöd för socialistiska idéer under mellankrigstiden och tiden omedelbart efter andra världskriget. I de fria valen 1946 blev ju kommunistpartiet störst med inte mindre än 38 procent av rösterna.

Många tjecker ser EU som ett tyskt projekt att återta dominansen över Centraleuropa och där, i motsats till Nato, en amerikansk motvikt saknas. De historiska minnen som belastar de tjeckisk-tyska relationerna kommer säkerligen att dominera, ja kanske rentav avgöra en folkomröstning. Under fyra decennier var tjeckerna utestängda från normala kontakter med andra folk och utsatta för en kommunistisk propaganda som strävade efter att frammana bilden av såväl yttre som inre fiender. Den "tyska revanschismen" och hotbilden med sudettyskar som bara väntade på tillfället att återvända till sin gamla "Heimat" var ett av den tidigare regimens framgångsrikaste propagandainstrument. Den långa konflikten med den tyskspråkiga omvärlden och bilden av de tjeckiska länderna som ett fågelhuvud ständigt kramat av en tysk-österrikisk hand har också lett till en misstänksamhet mot den store grannens grundläggande avsikter. Den utdragna och stundom mycket hätska debatten kring den gemensamma tysk-tjeckiska deklaration som skulle dra ett streck över det förgångna blev ett klart bevis för "historiens återkomst" och på hur känslig sudetfrågan är även i dag.

Det är därför av stor vikt att den tjeckiska EU-diskussionen inte reduceras till en fråga om de tysk-tjeckiska relationerna. En sådan debatt skulle inte bara riskera att försämra relationerna med den store grannen utan också ytterligare underblåsa antieuropeiska reflexer i Tjeckien. När folk i gemen får upp ögonen för konsekvenserna av de fyra friheterna kommer dock, hur oberättigad den än är, en rädsla att väckas för att de sudettyska områdena skall återtas genom att tyskarna helt enkelt köper upp vad som en gång var tyskt. Även om förhandlingarna resulterar i övergångsperioder för tyskars rätt att köpa hus och mark kommer vi säkerligen att få se en tjeckisk "sommarstugedebatt" med en helt annan intensitet än den som ägt rum i Danmark och Sverige.

Liksom i EUs mellemsländer kommer EU-debatten i Tjeckien och övriga kandidatländer att få inslag av en folklig protest mot vad som ses som den politiska elitens projekt. Att opinionssiffrorna för ett EU- medlemskap är så låga beror till stor del på att det politiska etablissemanget inte bemödat sig om att förankra frågan hos sina väljare utan helt enkelt tycks ha utgått från att folk kommer att rösta som de ledande politikerna säger. I den mån någon EU-debatt alls förekommit har den haft ekonomiska förtecken. "Europa" har upprepats som ett mantra med vars hjälp alla ekonomiska problem från de kommunistiska åren mer eller mindre automatiskt skulle lösas. När det visar sig att så inte är fallet kan stämningsläget helt slå om och den europeiska utopin framstå som lika förljugen som en gång den kommunistiska.

Ju längre tiden går desto större blir kanske också hos stora grupper längtan tillbaka till det gamla kravlösa samhället och det kommunistiska folkhemmet, när minnena om hur knapert inrett det var har förbleknat. Redan i dag anser enligt opinionsmätningar mindre än 50 procent att dagens politiker är bättre än de man hade före 1989. Europa kan därför bli symbolen för en korrupt livstil och inte för ekonomiska framsteg. För att citera Jane Kramer så kommer europaidén att fungera så länge ingen lider eller anser sig lida under den.

Utländska politiker har även berett marken för en de svikna förväntningarnas reaktion genom att ständigt ge sken av att ett medlemskap är mer eller mindre automatiskt, att det kommer att lösa alla problem och att det är nära förestående. Ett exempel på detta var till exempel när Chirac under sitt besök i Prag våren 1997 talade om Tjeckien som medlem av EU redan år 2 000.

När slutförhandlingarna väl inleds kommer tjecker och övriga kandidatländer att inse att all politisk retorik om ett enat Europa väger lätt mot de olika nationella intressena med de effekter detta får på opinionen. Det österrikiska motståndet mot den tjeckiska kärnkraftspolitiken och de återkommande gränsblockaderna är liksom de österrikiska och tyska kraven på långa övergångsperioder för arbetskraftens fria rörlighet en förklaring till att jasidan minskat under det senaste året liksom de sudettyska organisationernas krav på att de s k Benesdekret som låg till grund för fördrivningen efter andra världskriget skall upphävas.

Om öst- och centraleuropéerna släpps in på så snäva villkor att de ses som ett brott mot tidigare löften och retorik om ett enat Europa kan vi i alla ansökarländer få uppleva en reaktion mot europatanken. Ett typexempel på detta är just kraven på övergångsperioder för arbetskraftens fria rörlighet. Även vanligtvis sansade tjeckiska kommentatorer har här dragit paralleller med München 1938 och WP-inmarschen under Pragvåren 30 år senare och personer som aldrig haft en tanke på att lämna landet ser dessa krav som ett bevis för att tjecker och övriga ansökarnationer i grund och botten betraktas som andra klassens européer.

Entusiasmen för den europeiska unionen hade vidare säkerligen varit ännu mindre om toppmötet i Nice i december förra året levt upp till sin målsättning att bereda väg för östutvidgningen genom att skapa en effektivare union med mera överstatliga inslag, färre kommissionärer, minskad röstvikt för små- och medelstora stater, färre officiellla språk och majoritetsbeslut inom flera områden.

Denna fråga är ju inte avförd från dagordningen utan blir i stället huvudtemat för den debatt om EUs framtida utveckling som nu skall dras i gång. I en intervju i tyska FAZ nyligen beklagade Klaus att Nice inte innebar någon vändpunkt för den europeiska integrationen utan bara "en försening av det europeiska likformighetsprogrammet". Klaus sade sig frukta att integrationen redan nått sin "kritiska massa" och därmed utvecklat en egendynamik som inte gick att hejda. Det fanns helt enkelt ingen tillräcklig motvikt till de hordar av EU-byråkrater som profiterar mest på såväl utvidgningen som en fördjupning av unionen.

Han beklagade djupt denna felaktiga utveckling men konstaterade samtidigt att det för ett land som Tjeckien inte fanns något alternativ till ett EU-medlemskap. Han såg därför ingen motsägelse i sin politik att å ena sidan kritisera integrationsprocessens utveckling och att å den andra verka för ett tjeckiskt medlemskap. Hans parti har också i dagarna antagit ett "eurorealistiskt manifest" med samma budskap om EU som ett i grunden nödvändigt ont. Ett alltför ivrigt trumpetande av denna tes kommer ytterligare att spä på misstron mot EU. En broms är dock att det inte finns någon organiserad nejkampanj och att ingen politiker med trovärdighet spelar på detta kort. Någon tjeckisk Haider skymtar ej heller vid horisonten, ett faktum som Klaus´euroskeptiska retorik säkerligen inte bara bidragit utan syftat till .

Opinionsläget är således svårfångat. En förutsägelse som kan göras vad den tjeckiska EU-debatten beträffar är att den när den väl kommer igång får inslag av norsk karaktär. Liksom Norge är också Tjeckien en ung nation med den skillnaden att dess reella självständighet en gång avbrutits abrupt för en period av drygt 50 år. För breda grupper kan Bryssel därför framstå som ett nytt Moskva och EU komma att ses som ett hot mot den nyvunna självständighet man så länge väntat på. En annan säker förutsägelse är att den tjeckiska debatten, trots president Havels roll som en europeisk förgrundsfigur och visionär, kommer att bli "svensk" i så motto att den i första hand blir en identitetsdebatt mer präglad av provinsialism än europeiska visioner.

Grundtipset blir att en folkomröstning om något år, trots rädsla för tyskar och oro över den nyvunna nationella suveräniteten, resulterar i ett ja som har sin bas i en känsla av att ett EU-medlemskap för en majoritet av tjeckerna är ett slutgiltigt kvitto för att de åter är en del av det Europa de alltid ansett sig tillhöra.

Detta ja torde under alla omständigheter bli mycket knappare än vad man i dag inom EU allmänt tror och snarare bli svenskt, danskt eller franskt än finskt, vilket ju i sin tur kan ses som ett bevis för att Tjeckien blivit ett normalt europeiskt land.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]