Publicerad i Svenska Dagbladet 2001-05-04


Nu kräver berberna sin rätt i Algeriet

Av Ingmar Karlsson

Den senaste tidens oroligheter i Kabylien med många dödsoffer som följd har fäst omvärldens uppmärksamhet på ett folk som trots att det består av omkring 20 miljoner och lever i Europas omedelbara närhet mer eller mindre glömts bort.

En tredjedel av av Algeriets och hälften av Marockos befolkning är berber, ättlingar till Nordafrikas urinvånare. Under antiken hade de flera namn. I Tripolitanien kallades de libyer, i de algeriska Atlasbergen numider, i Marocko maurer och i Västsahara mauretanier. Även guancherna, Kanarieöarnas utdöda urinvånare, tillhörde detta folk. Namnet kommer från grekiskans barbaroi och latinets berberi och är således av samma ursprung som svenskans barbarer. Själva kallar de sig imazigher.

Under seklens lopp har de stått emot rader av främmande erövrarfolk; fenicier, romare, araber , turkar, spanjorer, italienare och fransmän. Främste symbolen för detta motstånd är kung Jughurta som under sju år höll stånd mot romarna. En annan berb, Septimus Severus, blev romersk kejsare och under romartiden blev många stammar kristnade. Den store kyrkofadern Augustinus tillhörde detta folk som sedan islamiserades efter en lång och hårdnackad kamp mot de arabiska erövrarna. Fördrivna från sina ursprungsområden och till stor del arabiserade har de emellertid behållit sin särart i synnerhet i de otillgängliga delarna av Atlasbergen och i Saharas ökenområden, där de berbiska tuaregerna än i dag för ett nomadiserande liv.

Med kurderna har berberna det gemensamt att de aldrig varit samlade i en egen självständig stat och att de än i dag lever uppsplittrade i en rad länder. Mindre grupper lever i Libyen, Tunisien och i den egyptiska Siwaoasen. Förutom i det libyska, algeriska och marockanska Sahara finns de nomadiserande berbiska tuaregerna även i Mali, Niger, Maruretanien och Västsahara. De brukar även kallas för "de blå männen" därför att den indigofärgade klädedräkten färgar av sig och ger ansiktshuden en blåaktig ton. Detta nomadfolk har under de senaste decennierna varit inblandat i en rad konflikter med regeringarna i Algeriet, Mali och Niger som försökt förmå dem till fast bosättning. Tuaregerna har emellertid vägrat acceptera dessa försök till intrång i sin livsstil . Många är fortfarande statslösa och betraktar Sahara och Hoggarmassivet i södra Algeriet som sitt land och har därför aldrig erkänt de statsgränser som den franska kolonialmakten på sin tid godtyckligt drog genom deras traditionella områden. I Mali och Niger har inbördeskrigsliknande förhållanden rått. Dessa konflikter har spätts på av uråldriga rasmotsättningar som har sin grund i att tuaregerna före dessa staters självständighet höll sig med negerslavar.

I Marocko och Algeriet underblåste den franska kolonialmakten motsättningarna mellan araber och berber och försökte bland annat ersätta den islamska rätten med lokal berbisk rättspraxis. Trots att berberna i synnerhet i Algeriet spelade en framträdande roll i kampen mot fransmännen undertrycktes den berbiska identiteten efter självständigheten. Berbiska resningar ägde rum i Marocko 1958 och i Algeriet 1963. Där utbröt sju år senare demonstrationer med paroller som "berbisk kultur - algerisk kultur" och i Marocko restes krav på införande av det berbiska språket i skolorna. Nya oroligheter inträffade i december 1990 när den algeriska regeringen beslutade att göra arabiska till enda officiella språk på franskans bekostnad. Detta träffade framför allt berberna som förutom sitt eget språk helst talar franska.

Nu tio år senare har situationen på nytt exploderat i Kabylien, det berbiska kärnområdet. Än en gång kan man se den gamla symbolen för motståndet mot arabiseringen, ett tecken som ser ut som en liten man med uppsträckta armar men som i själva verket är bokstaven Z i det gamla berbiska alfabetet .Skälet till detta val är att denna bokstav står mitt i berbernas ord för sitt eget språk, tamazight.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]