Publicerad i Fokus nummer 20, 2007


Nationen – en daglig folkomröstning

Av Ingmar Karlsson

Filosofen Karl Popper konstaterade efter det andra världskrigets slut:

”Det har sagts att en ras är en samling människor som är förenade men inte av sitt ursprung utan av en gemensam missuppfattning av sitt ursprung. På samma sätt kan vi säga att ett folk är en grupp av människor som förenas av en gemensam missuppfattning om sin historia.”

Trots att det europeiska enhetsprojektet nu har femtio år på nacken lever denna missuppfattning inte bara kvar utan nationalismen tycks växa sig starkare över hela Europa i en fruktan för framtiden och för en omvärld stadd i snabb förändring med en snabbt ökande invandring av människor med främmande ursprung.

De nationalistiska tongångarna tog stor plats i det franska presidentvalet men det är inte etniska franker som utgör Frankrike. I stället lyckades ett antal härskarsläkter med frankiska inslag genom århundradena efter hand få överhöghet över en brokig blandning av romare, galler, kelter, bretoner, normanner, burgunder och många andra folk. Under den franska revolutionen 1789 förstod folket i Marseilles inte det språk som marseljäsen sjöngs på. Först i slutet av 1800-talet kunde bönderna i Frankrike betecknas som fransmän men de baskiska, bretonska, korsikanska och katalanska delarna av Frankrike känner sig än i dag inte fullt integrerade i den franska staten och nationen.

Genom historien och än i dag har två motstridande nationsbegrepp stått emot varandra. Den öppna nationen bygger på idén om ett demokratisk styre och omfattar alla de individer som lever under ett gemensamt rättssystem och som har fått möjligheten att utöva sin demokratiska självbestämmanderätt. Dess medborgare definieras inte med hjälp av biologiska band utan alla som respekterar de demokratiska principerna är välkomna i den öppna nationen.

Motsatsen är den slutna, etniska nationen som definieras med hjälp av påstådda biologiska blodsband med sin bas i gemensamt ursprung, religion, kultur, språk och historia. Man föds som tysk eller svensk eller fransos och är förblir sådan livet ut. Människor av främmande härkomst betraktas som ett hot mot nationens enhet och renhet och mot en nationell kultur som definierar sig mot andra. Den påstådda gemensamma härstamningen är historiens slut och måste skyddas mot allt främmande. Nationen ses således som en härstamningsgemenskap och nationaliteten som ett födelsemärke. Enligt de etniska nationalisterna har varje folk inte bara rätt till en egen suverän stat utan äger ett av historien förutbestämt område som för evinnerlig tid är deras och ingen annans.

En förutsättning för att vi skall komma till rätta med en alltmer aggressiv nationalism av detta slag är att vi tar itu med föreställningen om nationen som en homogen etnisk enhet och om nationalstaten som något av historien givet och därför enda tänkbara samhällsform.

Utgångspunkten i kampen mot rasism och främlingsfientlighet måste därför vara det nationsbegrepp som definierades av den franske filosofen och religionshistorikern Ernest Renan i ett klassiskt tal vid Sorbonne den 11 mars 1882, ”Vad är en nation?”

”En nations väsen utgörs av att alla individer har något gemensamt men också av att de har glömt mångahanda. Det finns inte tio familjer i Frankrike som kan bevisa sin frankiska härkomst… En nation är en andlig princip med sitt ursprung i historiens djupa förvecklingar, en intellektuell familj och inte en bestämd grupp som formats av jorden. En nation är en stor solidaritetsgemenskap som bärs av känslan för de offer man gjort och för de offer man är villig att göra. Den förutsätter ett förflutet men kan sammanfattas i ett samtidigt gripbart faktum; överenskommelsen och den klart uttryckta viljan att fortsätta det gemensamma livet. En nations existens är en daglig folkomröstning".

Förhoppningsvis har Nicolas Sarkozy detta nationsbegrepp i åtanke när han nu fullföljt sitt vallöfte och skapat ett särskilt ministerium för immigration, integration och nationell identitet

[ stäng fönstret ]