Publicerad i Fokus 2006-09-08


Napoleon 2006

Av Ingmar Karlsson

När Napoleon invaderade Egypten 1798 skedde detta under förevändningen att han skulle befria det egyptiska folket från det osmanska mamlukväldets förtryck. I pamfletter som spreds på Kairos och Alexandrias gator förekom ett för den egyptiska befolkningen okänt begrepp – al-umma al-misriya – det egyptiska samfundet. Religionen var basen för deras identitet och inte en egyptisk nationalism. För den egyptiska befolkningen var därför mamlukerna och osmanerna inte samma främlingar som fransmännen. Man kände sig i stället som en del av al-umma al-islamiya – det islamiska samfundet – detta i synnerhet i relationerna med det kristna Europa.

Napoleon insåg snart att han måste ändra taktik för att inte framstå som en sentida korsfarare. Han försäkrade egyptierna att han inte var kristen och som ett bevis för detta anförde han att han ju gått till krig mot självaste påven i Rom. Napoleon utnämnde också enligt sentida mönster ett styrande råd bestående av shejker från lärosätet al-Azhar och fick detta att utfärda en fatwa att han var den mahdi – frälsargestalt - som skulle återupprätta den sanna gudsdyrkan.

De egyptiska massornas reaktion lät inte vänta på sig och snart stod Kairo i fullt uppror. De yngre shejkerna vid Al-Azhar utropade ett jihad och förklarade att de som ställt sig på fransmännens sida var att betrakta som avfällingar som förverkat rätten till sitt liv, vilket i sin tur fick till följd att många i det styrande rådet anslöt sig upproret. Napoleon hade ingen auktoritet att regera över muslimer och den franska ockupationen betraktades som ett nytt korståg. Det egyptiska äventyret blev ett politiskt och militärt misslyckande men Napoleon drog inga lärdomar av detta utan såg fortfarande som sin uppgift att sprida upplysningens och den franska revolutionens idéer eftersom han ansåg att dessa stod för de politiska och civilisatoriska framsteg som borde vara rättesnören för alla andra folk.

Efter att 1808 ha ockuperat Spanien försökte han på nytt att utifrån och uppifrån införa ett nytt samhällssystem. Som revolutionär och en son av upplysningen avskaffade Napoleon alla feodala rättigheter och det av inkvisitionen inspirerade domstolssystemet. Många kloster upplöstes och dess egendomar såldes. Åtgärderna blev kontraproduktiva. Tacket blev i stället även här ett nationellt uppror och ett långt och med stor brutalitet fört gerillakrig där munkar och präster ledde beväpnade bondehärar. Den 20 juli 1808 tvingades fyra divisioner i den dittills som oövervinnerlig betecknade franska armén att kapitulera för dessa upprorsmän i vad som gått till historien som katastrofen i Bailén. Napoleons reaktion blev att ställa den ansvarige generalen inför krigsrätt. Genom en kombination av fortsatt repression och progressiv lagstiftning försökte han bryta motståndet. I en proklamation i december 1809 försäkrade han att den författning som den franska ockupationsmakten utarbetat låg i det spanska folkets intresse och att detta nu skulle träda in i en ny upplyst tidsålder. Det ålåg nu det spanska folket att dra nytta av det faktum att den absoluta monarkin avskaffats och att en frihetlig författning införts.

Liksom i Egypten bidrog i stället den utifrån införda samhällsordningen till att ena spanjorerna mot en klart identifierbar fiende. Motståndet växte gradvis och nådde allt bredare befolkningslager och blev början till slutet på Napoleons välde över den europeiska kontinenten.

Parallellerna med Bushs försök att frälsa Irak är uppenbara. Även nu är det historiska arvet på gott och ont så starkt och det djupa kulturella motståndet mot drastiska förändringar så stort att det varken tycks upphäva glädjen över att en avskydd diktator störtats eller ge tilltro till löften om ett lyckligt liv under ett nytt samhällssystem även om detta sägs vara det hittills mest fulländade, ja rent av innebära historiens slut.

Är Irak nu på väg mot samma öde som Spanien efter den franska ockupationen; 150 år av inbördeskrig och diktaturer som avlöser varandra?

[ stäng fönstret ]