Publicerad i Svenska Dagbladet 2002-07-22


Någonting skramlar alltid på en Trabant

Av Ingmar Karlsson

Hösten 1989 kunde man på de västtyska motorvägarna uppleva ett märkligt fenomen. Tyska bilister som normalt löpte risk för hjärtinfarkt om de på autobahn hamnade bakom någon som körde under 150 kilometer i timman saktade plötsligt ned farten och vinkade vänligt åt de fullastade östtyska bilar som vågat ge sig in i den tyska variant av rysk roulett som en sådan färd innebär. Förklaringen var att många av de tiotusentals östtyskar som tagit sig till Förbundsrepubliken via Ungern gjort så med sin Trabant eller "skenande dammsugare" som bilen kallades i östtysk folkmun. Den hade nu plötsligt förvandlats från ett skämtobjekt till ett befrielseverktyg och en symbol för frihetslängtan och tysk gemenskap.

Innan den östtyska regimen kollapsade karaktäriserade"trabbin"mer än någon annan produkt den östtyska varianten av socialismen. Lika halsstarrigt som Honecker och hans anhang värjde sig mot alla tankar på reformer lika lite hade ledningen för bilfabriken i Zwickau tagit någon hänsyn till de östtyska bilisternas önskemål om produktutveckling. Med sin spartanska utrustning återspeglade trabbin den socialism med ett preussisiskt ansikte som de östtyska kommunisterna lyckats göra till sin egen.Liksom den första modellen kunde även den sista accelerera till 100 kilometer i timman med kraftig medvind och endast föraren i bilen. Sedan 1962 hade trabbin behållit samma yttre och samma 26 hästkrafters tvåtaktsmotor som utvecklats på 30-talet spydde fortfarande ut sina blåa avgaser över de socialistiska tyska nejderna och de s k broderländerna där trabbin fick epitetet "Ulbrichts hämnd".

Liksom premiärmodellen gick även den sista endast att erhålla i tre färger, alla väl anpassade till den socialrealistiska vardagen, ljusgrå, ljusbrun och ljusblå. Svaret på frågan varför den inte levererades svartlackerad var enligt den östtyska folkhumorn att den då skulle förväxlas med en kolbrikett. Karossen var gjord av duroplast, ett hölje som gjorde bullernivån närmast outhärdlig. Ändå betecknades det "temperamentsfyllda fordonet" som trabbin betecknades i reklamen, som världens tystaste bil av självironiska ägare. När förare och passagerare väl sjunkit ned i sätena täppte nämligen knäna till öronen. Enligt en av många trabbihistorier bestämde sig en gång en amerikansk bilsamlare för att utöka sin kollektion med en Trabant. På frågan hur köpet avlöpt svarade han "Tyskarna är fantastiska även när de är kommunister. Här beställer jag en bil och så skickar de först en plastmodell som man kan köra med".

När muren föll var så gott som alla de tre miljoner trabanter som producerats i drift. Trots att väntetiden för en ny var 18 år producerades emellertid det sista exemplaret redan den 30 april 1991 för att direkt placeras i ett bilmuseum. Konkurrensen från importerade begagnade västyska bilar var alltför stor. Däremot blev trabbin för en kort tid en exotisk leksak och inverterad statussymbol för västtyska yuppies och en chick tredjebil för blaserade västtyska Mercedes- och BMW-ägare.

Nu har emellertid ett slags trabbikult uppstått i de nya förbundsländerna. "Bara pappskallar åker med bilar av stål " lyder en slogan. Här finns inslag av allmän "ostalgi". Många bilar i de rallyn och sammankomster som nu anordnas är försedda med den gamla DDR-skylten och den tyska fanan med hammaren och cirkeln men de flesta ägarna var långt ifrån körkortsålderna när muren föll. Genom att köpa en Trabant kan man för bara 500 mark skaffa sig en veteranbil. En annan attraktion är att trabbin hör till de få bilar som en ägare kan montera ned och själv sätta ihop. Tävlingar av detta slag tillhör också höjdpunkterna i de veteranbilsmöten som nu arrangeras framför allt i trabbins hemland Sachsen, där 60 000 av de i dag registrerade 160 000 exemplaren finns. Försäljningen av reservdelar har blivit en lukrativ affär och en brist har redan börjat uppstå på vissa som t ex vindrutetorkare. En ungersk fabrikör har här upptäckt en ny marknad och börjat tillverka nya och mera hållbara delar, vilket de riktiga trabbiälskarna avfärdar som fusk.

"Någonting skramlar alltid" stod det förr till och med i bruksanvisningen för nya bilar och fortfarande gäller den gamla DDR-devisen "Haste Hammer, Zange, Draht, kommste bis nach Leningrad". (Har du hammare, tång och ståltråd kommer Du ända till Leningrad).

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]