Publicerad i Fokus 2006-06-30


Myten om den svenska modellen

Av Ingmar Karlsson

Bara för några år sedan hörde det till varje ambassads uppgift att årligen rapportera om publiciteten kring Sverige med det mer eller mindre underförstådda uppdraget att få en bekräftelse av vår egen bild av Sverige som modell och alltings mått och av den "tredje vägen" som den väg som till allas lycka bär.

I sin storsvenskhet tycktes och tycks fortfarande våra informationsbyråkrater tro att folk världen över ständigt går omkring med Sverige i tankarna. Hur denna sverigebild skall kunna göras ännu rosigare har stötts och blötts i otaliga utredningar utan att man tycks ha kommit fram till det faktum som är uppenbart för svenskar som levt utomlands i olika miljöer. Det finns lika många myter och bilder av Sverige som det finns betraktare och trots alla statliga informationskampanjer skapas dessa främst av betraktarens personliga intressen eller av rent slumpmässiga händelser.

En cineast får sin positiva bild och sina myter om Sverige präglad av Ingmar Bergman, nygifta av IKEA och för barn världen över ter sig Sverige paradisiskt genom Astrid Lindgrens böcker. Det förslag som nu framförts om lagstiftning mot att lämna hästar ensamma har säkerligen stärkt bilden av Sverige bland hästvänner världen över på samma sätt som lagen att svenska svin skall ha åtskilda mat- och sovplatser gjorde bland djurvänner världen över i slutet av 1980-talet.

För min hustru bidrog den svenska djurhållningen däremot till en annan Sverigebild och krossade den myt hon hade av det rationella Sverige. Hon kom från ett land där demonstrationsfriheten satt trångt men där man kunde njuta av goda viner. Under sina första timmar i Sverige fick hon se demonstrationsrätten utövas i centrala Stockholm men hon vägrade tror mig när jag översatte den banderoll som fördes främst i det stora tåget: "Köp endast ägg av fria höns". Än absurdare och irrationellare framstod frihetens stamort på jorden när det sedan visade sig att man inte bara måste leta efter en särskild butik för att köpa en flaska vin utan att hennes tillkommande, trots sin bakgrund som före detta vice ordförande i nykterhetslogen Burseryds Välgång, tvingades legitimera sig bara därför att en röd lampa plötsligt började blinka. Samtidigt kunde klart överförfriskade i kön bredvid obehindrat köpa stora kvantiteter. Mer än 30 år senare har hon inte helt kunnat komma över dessa första timmar i det blivande hemlandet.

Inte minst präglas bilden och myterna om Sverige som sagt av sådana slumpmässiga händelser. När Papua-Nya Guineas utrikesminister Maori Kiki besökte Sverige kort efter landets självständighet 1975 uttalade han sin förtjusning över att vara i alpernas och klocktillverkarnas förlovade land. Lyckan stegrades ytterligare när maten serverades på UDs officiella lunch. I sitt tacktal konstaterade Kiki: "Vi hade också så här god mat i mitt land innan missionärerna kom och förstörde vår diet." Kötträtten hade nämligen samma lätt sötaktiga smak som människokött, vilket inte fick honom att associera ett decemberruggigt Stockholm med demokrati och mänskliga rättigheter och den svenska modellen utan med sin stenåldersbarndom i Nya Guinea. Hans självbiografi heter 10 000 år i ett liv.

När jag första gången träffade den ärevördige grekisk-ortodoxe patriarken Elias den fjärde i Damaskus fick jag en utskällning. Orsaken var att kyrkofadern visade sig vara lidelsefullt fotbollsintresserad. Kvällen innan hade han på TV sett finalen i Europacupen mellan Malmö FF och Nottingham Forest och maken till fegspel hade han aldrig upplevt. Detta måste bottna i nationalkaraktären. Mitt motargument att spelstilen berodde på en engelsk tränare avvisades föraktfullt. Som Liverpoolanhängare vägrade han tro att Bob Houghton kunde vara skuld till det vämjeliga skådespel han fått bevittna. Om inte ens en engelsk tränare kunnat få fason på laget fanns det bara en förklaring till fegspelet, nationalkaraktären.

När vi sedan gick över till att jämföra kristendomsundervisningen i Syrien och Sverige förmörkades patriarkens bild av Sverige ytterligare. Vi hade inte bara fega fotbollspelare utan dessutom en regering som, i motsats till den syriska, förtryckte den kristna minoriteten.

En annan bild av den svenska kristenheten fick en pamp i det kinesiska kommunistpartiet när ärkebiskop Olof Sundby besökte Peking. Som alla prominenta utländska gäster serverades han det bästa som det fantastiska kinesiska köket kan erbjuda. I sitt tacktal lovade han att göra sitt bästa för att återgälda detta. Om värden skulle ha tillfälle att besöka den tredje vägens rike skulle belöningen bli ett smörgåsbord. Tolken översatte och en iskall tystnad spred sig på den kinesiska sidan av bordet. I stället för smörgåsbord utlovades en nattvard.

I Peking besökte jag också en annan av ledarna för Mittens rike tillsammans med en delegation framträdande socialdemokrater. På sedvanligt sätt gavs en redogörelse för den kinesiska reformpolitiken med den lika sedvanliga retoriken att allt visserligen gick framåt med rasande fart men att misstag ändå fortfarande begicks. Han avbröts då av en av de långväga företrädarna för den svenska modellen som sade. "Ni skall inte bekymra Er för det. Till och med vi svenska socialdemokrater har begått misstag." En min av leda och förakt spred sig över den kommunistiske mandarinens ansikte och hans fördomar om långnästa barbarer förstärktes ytterligare. Bakom honom på väggen hängde en stor världskarta med, som sig bör, Mittens rike i mitten och där den skandinaviska halvön skymtade som en blindtarm vid iskanten längst upp i nordvästra hörnet.

[ stäng fönstret ]