Publicerad i Svenska Dagbladet 2002-07-17


Myten om den baskiska revolutionen

Av Ingmar Karlsson

Baskiskan eller "euskera" hör till de olösta mysterierna i den lingvistiska forskningen. Dess ursprung är höljt i dunkel. Det är inte besläktat med något känt kulturspråk. Likheter med ordförrådet i vissa kaukasiska språk sägs tyda på släktskap med en förhistorisk språkfamilj som talades så långt bort som i Tibet.

Med säkerhet kan konstateras att baskiskan är den sista lämningen av en i övrigt utdöd språkgrupp och att språket redan tusen år före den romerska erövringen av den iberiska halvön talades inom ett område som var betydligt större än dagens Baskien. Blodundersökningar av baskerna visar att de inte bara skiljer sig från sina grannar utan att de också är unika bland Europas folk och troligen ättlingar till de grottmänniskor vars konst vi i dag kan beundra i Altamira och Lascaux. När de i början av tolvhundratalet förenades med kungariket Kastilien behöll baskerna sitt traditionella självstyre". Varje provins hade sina så kallade "fueros" som gick av stapeln under bar himmel, oftast under någon gammal vördnadsbjudande ek. Den mest berömda av dessa hölls i Guernica (Gernika på baskiska) och drog ibland ut i två till tre veckor.

1833 dog den kastilianske konungen Ferdinand VII. Anhängare till hans bror Don Carlos motsatte sig att Ferdinands minderåriga dotter skulle inta tronen. Efter tre krig ockuperades de baskiska provinserna år 1876 och integrerades med den spanska nationalstaten. Nu inleddes också en snabb industrialisering av Baskien. Med denna process följde en invandring från andra spanska provinser, vilket i sin tur framkallade en nationalistisk motreaktion bland baskerna.

År 1890 grundades "Partido Nacionalista Vasco" (PNV) som än i dag är den viktigaste politiska kraften bland baskerna. En av dess huvudmålsättningar var att återupprätta självstyret". Eftersom det inte fanns någon historisk baskisk statsbildning att grunda den baskiska nationalismen på tog nationalisterna sin tillflykt till en mystisk urtida förgångenhet och legender med föreställningar om baskerna som ett utvalt folk. Myter om en guldålder var vanligt förekommande i baskiska berättelser. En särskilt omhuldad sådan var att denna gång på gång förstörts av den spanska centralmakten.

Trots att partiets grundare Sabino Arana själv inte kunde tala baskiska i början av sin politiska karriär var språkfrågan det centrala i hans program. De spanska invandrarna var den yttersta orsaken till baskiskans utarmning och förfall. Det måste därför återupprättas och utgöra en gräns mot "maketos" (utlänningarna) och en spärr mot den rasblandning som Arana fruktade.

PNV präglades dock av en alltför konservativ och närmast fanatisk katolicism, som stötte bort den framväxande arbetarklassen. Denna tydde sig i stället till det spanska socialistiska arbetarpartiet (PSOE). Motsättningarna mellan PNV och PSOE var hårda ända fram till det spanska inbördeskrigets utbrott 1936. Då fanns också sedan många år ett baskiskt kommunistparti ("Partido Communista Vasco") med Dolores lbarruri, den legendariska "La Pasionaria" i ledningen.

Efter det att det spanska inbördeskriget mellan republikanerna och Francos styrkor brutit ut 1936 utropades den 8 oktober republiken Euzkadi i Guernica. Den blev kortlivad. När den tyska Legion Condors Stuka den 26 april 1937 med sin av Picasso skildrade attack generalrepeterade inför andra världskrigets luftkrig innebar detta början till slutet för den unga baskiska statsbildningen. Med stor tapperhet mötte de baskiska styrkorna Francos storoffensiv på nordfronten under våren och sommaren samma år men måste ge vika för övermakten.

De baskiska områdena Viscaya och Guipuzcoa förklarades vara "Provincias traidoras" (förrädarprovinser) och francoregimen bekämpade allt baskiskt med en systematisk terror. Trots allt förtryck växte en aktiv motståndsrörelse fram. På 50-talet förlamade flera strejkvågor stora delar av Baskien. Missnöje med PNVs passivitet och dess åldrade ledning ledde till att en radikal utbrytargrupp bildades. Medlemmar i denna grundade i sin tur 1959 organisationen "Baskien och frihet" (Euskadi Ta Askatasuna), ETA.

Den första större attacken mot ett spanskt mål utfördes 1963. Fem år senare kom en vändpunkt i ETAs historia. Under en sammandrabbning med polisens styrkor dödades en civilgardist och en ETA-medlem. ETAs svar blev ett mord på en polisman i hemmet och ett undantagstillstånd utropades. Detta blev startskottet för en upptrappning av det våld som fortfarande plågar Baskien och som hittills krävt över 800 liv.

ETAs målsättning var klart uttalad. Regimen i Madrid måste bekämpas med våld. Det yttersta målet var ett fritt socialistiskt Baskien. Regeringen i Madrid svarade med stora polisiära insatser i baskernas områden. Dessa gav dock inte önskat resultat på grund av ETAs starkt hierarkiserade cellsystem, där varje medlem högst kände en handfull andra.

Den demokratiska monarki som infördes i etapper efter Francos död 1975 drogs med detta explosiva baskiska arv; ett samhälle som såg sig som ett offer och en aktiv och hänsynslös terroriströrelse.

När den demokratiska processen inleddes 1976 försökte ETA och det ultrakommunistiska GRAPO sätta stopp för denna genom attacker mot den spanska armén. Efter det att en ny författning med bred marginal antagits av det spanska parlamentet Cortes den 29 december 1978 utbröt häftiga diskussioner. I denna fanns nämligen bara en referens till katalaner och basker som "nationaliteter" medan spanjorerna däremot betecknades som en "nation".

De baskiska nationalisterna uppmanade till bojkott av den folkomröstning som hölls om den nya författningen eftersom självbestämmanderätten inte uttryckligen erkändes. Närmare 39 procent röstade ändå ja medan drygt 11 procent röstade emot och 47 procent avstod från att rösta. Premiärminister Suarez inledde därefter nya förhandlingar med PNV om en autonomi som resulterade i en text som var medvetet vagt formulerad och som lämnade många utestående frågor öppna för tolkning. Härmed lades grunden för senare konflikter i Baskien om vilka fri- och rättigheter den autonoma ställningen egentligen innebar.

Med autonomiöverenskommelsen fick Baskien sina egna offentliga institutioner med parlament och regering såväl för den baskiska regionen som för de tre enskilda provinserna med dess 2,1 miljoner invånare. Språket, "Euskera", blev likaberättigat med spanskan men självförvaltningen skulle utövas i ett område som inte var homogent ur nationell synpunkt. En del av befolkningen identifierade sig uteslutande som basker, en annan, kanske större, pendlade mellan en baskisk och en spansk identitet medan en tredje grupp, då huvudsakligen i de kosmopolitiska städerna, såg sig som spanjorer.

Överenskommelsen blev därför, trots att den saknade motstycke i Europa, ändå en besvikelse för många. PNV riskerade att förlora väljare genom att framstå som alltför eftergivet i den nationella frågan och höjde därför tonen. Som en ny viktig faktor i den baskiska politiken etablerade sig också alltmer ett militant separatistiskt vänsterparti, Herri Batasuna ("förenade människor") på den politiska scenen.

Med 18 procent av väljarkåren blev det tredje största parti i Baskien och det stod snart att partiet hade samma symbiotiska förhållande till ETA som Sinn Fein hade till IRA i Nordirland och därför kunde betecknas som dess politiska gren. Något förbud av Herri Batasuna var dock inte aktuellt. I Madrid tycktes man då ha sett Herri Batasuna som ett instrument för att få in ETA-medlemmar i en normal politisk verksamhet och ge upp våldet som politiskt medel. Regeringen i Madrid försökte möta problemen dels genom att få ETA-aktivister att överge sin underjordiska verksamhet och återgå till ett normalt liv, dels genom bekämpa dem med hårda antiterroristlagar.

Denna kalkyl slog fel. Hela 80-talet blev ett mörkt årtionde. ETA intensifierade sin kampanj med mord och kidnappningar och tvingade genom utpressning företagschefer att betala vad man kallade en "revolutionär skatt". Den spanska staten bidrog till upptrappningen genom att sätta in specialstyrkor mot ETA, så kallade "antiterroristiska befrielsegrupper", som bidrog till att skapa ett politiskt klimat bortom all kontroll. Mellan 1977-1987 stödde de olika spanska regeringarna i hemlighet dessa grupper som använde samma metoder som ETA och så att säga återinförde dödsstraffet bakvägen.

I september 1998 skrev de politiska partierna i Baskien med undantag för Herri Batasuna under den så kallade Lizarra-pakten med syftet att enas kring ett politiskt program och få ett slut på våldet. Denna f'öljdes av en tidsmässigt obegränsad vapenvila från ETAs sida och väckte stora förhoppningar som snart kom på skam. ETA började åter mörda politiker från socialistpartiet och det borgerliga Partido Popular. De val som hölls under vapenvilan i oktober 1998 hade med all önskvärd tydlighet visat att det baskiska samhället inte delade ETAs extrema nationalism. Det fanns således ingen möjlighet att på demokratisk väg uppfylla ETAs krav. Den återupptagna terrorismen hade därför sin förklaring i att organisationen inte var beredd att acceptera det faktum att Baskien var ett pluralistiskt samhälle.

Enligt gjorda opinionsundersökningar förespråkar närmare 60 procent av baskerna en självständig stat. Endast 15 procent betecknar emellertid ETA som nationella idealister och bara 6 procent anvisar den väpnade kampen som medel för att uppnå självständigheten. PNV säger sig nu ha en vision om en delad suveränitet mellan EU, Spanien och de baskiska provinserna. Som en följd av detta har man också, trots protester från Madrid, skapat eget utrikesdepartement, öppnat en baskisk representation i Bryssel och krävt en permanent baskisk representation i alla spanska delegationer vid EUs ministerråd, något som direkt avvisats i Madrid.

ETA delar inte denna vision utan kommer att fortsätta med dödandet med motiveringen att man på denna väg skall kunna framtvinga förhandlingar om fullständig baskisk självständighet. Med våldet skall man påtvinga baskerna sina idéer om ett självständigt, marxistiskt Baskien. Detta riktas inte bara mot "maketos", utlänningar, utan också mot basker som offentligt tar avstånd från dessa idéer. Offren har i många fall varit personer som kämpade mot Francoregimen och som satt i fängelse under denna period. Mer än 300 personer i Baskien måste nu ständigt beledsagas av livvakter.

När det spanska parlamentet efter ett antal bombåd från ETAs sida i samband med EUs toppmöte i Sevilla i juni 2002 antog en mot Herri Batasuna riktad lag enligt vilken varje politisk gruppering som " främjar hat, våld och civil konfrontation" kan förbjudas skedde detta med en överväldigande majoritet. De 16 nejrösterna kom från de 15 baskiska parlamentsledamöterna samt en representant för det regionala galiciska nationalistpartiet.

Med ett förbud skulle Herri Batasuna, som nu samlar omkring 10 procent av rösterna, förlora det partistöd som tidigare till stora delar har kanaliserats vidare till ETA. Även med ett fortsatt sådant kan emellertid ETA bara leva vidare som en utpressningsmaskin. Utan attentat är ingen utpressning möjlig och därför måste också kretsen av offer ständigt utökas. Ingen som betvivlar "befrielsekampen " skall därför känna sig säker till liv och lem.

Det faktum att de första attentaten utfördes mot Francoregimen gav länge ETA en oberättigad revolutionsromantisk glans av tappra kämpar mot en repressiv spansk centralstat. I stället är det i dag ETA och Herri Batasuna som förkroppsligar vad Francos Spanien stod för, intolerans och grymhet och en blandning av socialism och fascism. Dess program kan sägas vara en ideologi som löper amok med en blandning av Marx, Mao, Fidel Castro och Sabino Aranas nationella myter, rasism och tro på den baskiska rasens överlägsenhet.

PNV röstade mot den lag som möjliggör ett förbud av Herri Batasuna med motiveringen att ETAs existens är ett symptom på ett i grunden politiskt problem; konflikten mellan ett erövrat territorium utan egen stat, Euskadi, och en stat, Spanien, som förnekar territoriet alla dess rättigheter och då ytterst rätten till självständighet. Om den baskiska konflikten skall kunna lösas måste emellertid också de demokratiska baskiska nationalisterna ställa sig frågan hur kan en baskisk autonomi som tar hänsyn till det baskiska samhällets pluralistiska karaktär skall kunna utformas. Svaret kan bara finnas i ett nationsbegrepp som inte baseras på fascistiska tankar om "Blut und Boden" och på en våldsam marxistisk retorik utan på invånarnas vilja att leva tillsammans.

"Euskadi" är i dag ett pluralistiskt samhälle som bara kan stabiliseras genom ett samarbete mellan dess olika befolkningsgrupper och inte genom en extrem nationalism som kräver en absolut avgränsning mot Spanien.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]