Publicerad i Axess nummer 1 2004


Muslimska gåvor till Europas barbarer

Av Ingmar Karlsson

I en kommentar till terrorattackerna i New York och Washington den 11 september 2001 talade den italienske premiärministern Silvio Berlusconi om den västerländska civilisationens inneboende överlägsenhet gentemot den muslimska världen.

Han underströk därmed en av de mest seglivade europeiska historiska myterna, nämligen att Karl Martell genom sin seger mot de muslimska arméerna vid Poitiers år 732 räddade Västerlandet från undergång.

Efter detta slag trängdes "saracenerna" tillbaka över Pyrenéerna och återvände till det södra Spanien, dit Tariq ibn Zayid år 711 fört dem över det sund som fått hans namn, Gibraltar (Jabal Tariq - Tariqs berg). Erövringen av det västgotiska riket hade underlättats av att de kom till ett splittrat land. Den inhemska befolkningen förtrycktes av en främmande aristokrati medan den judiska befolkningen led under kyrkans tryck. Med hjälp av stadens judiska befolkning föll Toledo nästan utan motstånd i de muslimska erövrarnas händer och Cordoba intogs med hjälp av en spansk herde som visade en bräsch i stadsmuren. När Sevilla föll år 716 var erövringen fullbordad och grunden lagd för ett muslimskt rike på spansk mark under nästan 800 år.

Denna islamiska närvaro på den europeiska kontinenten ledde emellertid inte till Västerlandets undergång utan till en unik och fruktbar symbios mellan islam, kristendom och judendom och till ett uppsving utan tidigare motstycke inom vetenskap, filosofi, kultur och konst, vilket utförligt belyses i Andrew Wheatcrofts bok Infidels. The Conflict between Christendom and Islam 638-2002. (Viking 2003) och Richard Fletchers The Cross and the Crescent. Christianity and Islam from Muhammad to the Reformation (Allan Lane 2003).

Under sin explosionsartade expansion över fyra kontinenter från Centralasien till Atlanten hade araberna tagit intryck från livets alla områden från de besegrade folkens kultur - då inte bara kristna och judar utan även indier, perser och helleniserade egyptier. Den grekiska antiken fortlevde alltsedan Alexander den store i Orienten och hellenistisk vetenskap hölls vid liv i Egypten, Syrien och perserriket. Framför allt i Bagdad översattes Aristoteles, Euklides, Hippokrates och andra grekiska klassikers verk till arabiska från grekiska, hebreiska och syriska källor. Dessa översättningar gjordes inte ordagrant utan de ursprungliga texterna kommenterades, kritiserades och försågs med tillägg. Araberna blev på så sätt de egentliga arvtagarna till den grekiska kultur som vi så ofta åberopar oss på. Det var de som räddade och förvaltade detta arv.

Från Andalusien kom emellertid inte bara antikt vetande till Europa utan också arabisk vetenskap och teknik. Det arabiska bidraget till den europeiska medicinen hör till de mest betydande kunskapsöverföringarna i historien. Abu Bakr ar-Razi/Rhazes (död 935) sammanfattade sin tids medicinska vetande i 30 band och författade själv mer än 100 medicinska skrifter som nytrycktes ett fyrtiotal gånger och under århundraden användes vid europeiska universitet. Särskilt berömd blev Rhazes beskrivning av smittkoppor och mässling. Även den persiske filosofen och läkaren Ibn Sina/Avicenna (död 1037) sammanställde en medicinsk encyklopedi som användes vid europeiska universitet in på 1800-talet. Ibn al-Khatib (död 1374) förstod att pesten spreds genom beröring och Ali bin Isas verk om ögonsjukdomar och deras läkande visade en kunskapsnivå som först uppnåddes på 1700-talet i Europa. Ibn an-Nafis (död 1288), en egyptisk läkare, gjorde de första rönen om blodomloppet, för att ta ytterligare ett exempel.

Redan på 900-talet måste läkarna avlägga särskilda prov för att få utöva sitt yrke. Medicinens konst lärdes ut på särskilda sjukhus, "bimaristan", som fanns i de större städerna. Där vidareutvecklade specialiserade läkare kirurgins teknik. Sjukdomars förlopp observerades och beskrevs. Tillverkning av läkemedel från medicinalväxter och dessas inverkan på människokroppen studerades. Läkemedelskonsten var så utvecklad att botanikern Ibn al-Baitar från Malaga på 1200-talet kunde katalogisera över 1 400 olika mediciner. Apoteket som institution är en arabisk uppfinning och i Andalusien försåg offentliga sådana befolkningen med medicin.

Arabiska astronomer gjorde stora framsteg i bestämmandet av månens och planeternas banor. Tidigt författades också vetenskapliga arbeten om ebb och flod och redan på 1000-talet utgick arabiska astronomer från att jorden var ett klot. Kopernikus och Keplers arbeten hade knappast varit möjliga utan deras förarbete. Med de arabiska siffrorna och decimalsystemet kunde matematiska problem hanteras på ett helt annat sätt än med de romerska. Genom denna arabiska import befriades Europa från vad en munk kallat "de hela talens tyranni". Vårt ord siffra kommer för övrigt från det arabiska sifr, noll. Muhammed bin Musa al-Khwarismi (död 846) utvecklade decimalsystemets användningsområden i sin skrift "Algorismus". Han kan med all rätt betecknas som algebrans och algoritmernas fader. Det förra ordet är en direkt härledning från arabiskans al-jabr (omställning), det senare en förvrängning av namnet Khwarisimi.

Islams snabba utbredning fick också stor betydelse för de geografiska disciplinerna. Ur beskrivningarna från de tidiga pilgrimsfärderna från de islamiska metropolerna i Egypten, Syrien och Mesopotamien till Mecka uppstod geografiska lexika och interkontinentala itinerarier. Atlas är följaktligen ett arabiskt ord och Ibn Battuta (död 1368 eller 1377 besökte så skilda platser som Timbuktu, Peking och Volga och tål väl att jämföras med Marco Polo. Ibn Rushd/Averroes (död 1198) fick med sin kommentar till Aristoteles ett stort inflytande på västerländsk filosofi och Ibn Khaldun (död 1406) blev med sin introduktion (al-Muqaddima) till världshistorien och genom sin källkritik inte bara den moderna historievetenskapens utan även sociologins fader. Alexander von Humboldt har med rätta betecknat dessa och många muslimer, vars vetande berikat Europa, som "den västerländska bildningens och kulturens räddare".

Som ett bevis för att det arabiska inflytandet sträckte sig över en rad olika områden och närmast fick karaktären av vad vi i dag skulle kalla kulturimperialism kan nedanstående provkarta på arabiska låneord i svenskan tjäna: algebra, amalgam, alkohol, alkov, arrak, aval, baldakin, bensin, chiffer, damast, elixir, hasard, jacka, jackett, kabel, karaff, karat, kemi, koffert, konditori, lack, magasin, madrass, marsipan, pyjamas, racket, ras, risk, safari, satin, sheriff, sherry, siffra, sirap, socker, soda, sorbet, talk, tariff, tull och zenit.

Musikinstrument som gitarr, mandolin och luta var en del av den arabiska kulturexporten. Även namnen på dessa instrument är följaktligen arabiska och med dem övertog Europa också arabiska musikformer. De musikaliska skildringarna av arabisk ridderlighet under islams utbredning var länge ett älsklingstema för arabisk lyrik och denna form fördes vidare till Europa i romansens form. Lovprisandet av kvinnan i sång och musik ledde till en ny form av musik och diktning som kom till Frankrike som trubadurvisor och påverkade den tyska minnesången.

Under 900-talet utvecklades kalifatet i Cordoba till Europas i särklass mest blomstrande makt, materiellt och kulturellt. I en tid när städerna i Centraleuropa bestod av trähyddor hade Cordobas 500 000 invånare gatubelysning, fungerande avloppssystem och 300 offentliga badinrättningar.

De kristna imiterade muslimerna, skaffade sig harem och tog djupa intryck av muslimernas musik och litteratur. Andrew Wheatcroft citerar en stridsskrift som en biskop lät publicera mot denna kulturella assimilation: "Mina medkristna njuter av arabernas dikter och romanser; de studerar muhammedanska teologers och filosofers verk, inte för att vederlägga dem utan för att tillägna sig en korrekt och elegant stil. Var finner man i dag en lekman som kan läsa de latinska kommentarerna till den heliga skriften? Ack de unga kristna, vars talanger ligger i så öppen dager, känner ingen annan litteratur än den arabiska; de läser och studerar arabiska böcker; de samlar under oerhörda kostnader på sig stora arabiska bibliotek och sjunger överallt lovsånger om de arabiska sederna."

Denna strävan efter en förnämare livsstil återspeglas än i dag i de europeiska språken genom begrepp som tagits över från arabiskan. Få av dem som besöker en galapremiär eller en galakväll och därefter äter en galadiné torde vara medvetna om att begreppet är arabiskt. "Hila" är beteckningen för den dräkt som den orientaliske härskaren som tecken på sin gunst förlänade särskilt förtjänta personer, de må ha varit statstjänare, konstnärer, poeter eller lärde. "Hila" var således motsvarigheten till våra ordnar. Ordet blev i det moriska Spanien förvandlat till gala och den som deltog i en gala var en "galan" och till dennes egenskaper hörde att vara galant, ett begrepp som således direkt syftar på de förment råa sällar som med svärdet i sin hand sägs ha spridit sin fanatism över världen.

För judarna blev den muslimska erövringen en befrielse från det förtryck som det kristna västgotiska styret inneburit. De arabiserades i stor utsträckning och nådde höga statliga poster under denna blomstringstid och de svarade även för sin beskärda del av de rikhaltiga vetenskapliga, filosofiska och litterära verk som skapades med Cordoba som centrum. Hebreiskan kom nu att återupplivas under arabiskt beskydd. Judar använde visserligen arabiska när de skrev om filosofi eller vetenskap men hebreiskan var poesins språk. I Andalusien användes den för kanske första gången för andra än liturgiska ändamål.

Judar strömmade till det arabiska Spanien och staden Granada fick en judisk prägel. Ett israeliskt förlag gav i början av 1980-talet ut en serie böcker med den sammanfattande titeln "Den judiska tankens skatter". Samtliga sex var skrivna i Spanien under perioden 1050-1428 och alla utom en var ursprungligen skrivna på arabiska. Där återfanns två böcker av Gabriol, mera känd under sitt latinska namn Avicebron samt verk av poeten Judas Halevi och Moses ibn Maimon, mera känd som Maimonides.

I motsatt riktning kom inga impulser. Resenären och geografen Ibn Hawqal konstaterade på 900-talet att Frankrike var en god källa för slavar men i övrigt ointressant. Det nästan åttahundraåriga muslimska väldet i Spanien har endast avsatt ett enda dokument som tyder på ett intresse för nordeuropeiska språk, nämligen ett litet pappersark med några tyska ord och deras arabiska motsvarigheter. Uppfattningen om de nordeuropeiska barbarerna återspeglas i en till eftervärlden bevarad kommentar som en muslim i Toledo fällde i mitten av 1000-talet och som än i dag kan användas som karaktäristik av främlingsfientliga grupper i Västeuropa:

"De liknar djur mer än människor. Det enorma avståndet från solen gör luften kall och himlen töcknig. De saknar därför värme i sinnet, de är råa, stormagade, bleka och långhåriga, tröghuvade, slöa, omdömeslösa och enfaldiga."

Silvio Berlusconi visade även sin okunnighet om den italienska historien när han talade om den västerländska civilisationens inneboende överlägsenhet gentemot den muslimska världen. En annan väg för arabiskt inflytande på europeisk bildning, vetenskap och kultur gick nämligen via Sicilien, något som både Wheatcroft och Fletcher helt förbigår. År 829 fick en muslimsk expeditionsstyrka fotfäste där. 75 år senare var hela ön erövrad tillsammans med delar av Syditalien. Den muslimska dominansen blev dock inte lika långvarig som i södra Spanien. Mot slutet av 1000-talet återerövrades Sicilien av normannerna men då hade redan i synnerhet städerna undergått en genomgripande islamisering som ledde till att en märklig blandkultur höll sig levande i århundraden.

Det normanniska styret hade en rent arabisk karaktär. Roderik den förste som påbörjade erövringen av ön omgav sig med muslimska filosofer, astrologer, vetenskapsmän och hans hov i Palermo var mera orientaliskt än västerländskt till sin karaktär. I över ett århundrade var ön ett kristet kungadöme där flera av de högsta positionerna innehölls av muslimer.

Fredrik av Hohenstaufen styrde inte bara över Sicilien under 1200-talets förra hälft utan var förutom kejsare i det heliga tysk-romerska riket även kung av Jerusalem. Trots att han således innehade kristenhetens högsta civila ämbete var han i sitt personliga liv till hälften oriental. Han höll sig med ett harem och vid hans hov fanns filosofer från Damaskus och Bagdad och såväl sefardiska som askenaziska judar. I den öppna anda som fanns vid hans hov lades grunden för den italienska renässansen. Arabiska, grekiska och latin användes i officiella sammanhang och från Sicilien och de delar av Syditalien som låg under normannerna spred sig arabisk kultur och vetenskap norrut. Både Fredrik och hans son Manfred talade arabiska, studerade arabisk vetenskap och filosofi och lät översätta arabiska verk till latin.

I Andalusien var fem språk i dagligt bruk. Två talades, den andalusiska arabiskan och den romanska dialekt som senare skulle utvecklas till att bli spanska. Tre användes som skriftspråk; klassisk arabiska, hebreiska och latin. Skolor utnyttjades gemensamt av alla tre religionerna och Koranen, Talmud och Bibeln var gemensamma kunskapskällor

Övergångarna från kristendom och judendom till islam var vanliga, inte minst av det skälet att man då befriades från vissa skatter, slapp vissa legala inskränkningar och lättare kunde avancera i samhället. Enstaka kristna hade visserligen också möjlighet att avancera vid hoven men riskerade alltid att bli utsatta för angrepp och utrensningar vid maktskiften. Som "muladies", ett begrepp för kristna som övergått till islam, var deras framtidsutsikter bättre. Många kristna och judar, som förblev sin religion trogna, valde i stället att arabisera sina namn med det arabiska tillägget ibn (son av).

Trots att en muslim som övergår till annan religion enligt Koranen betraktas som en renegat som förtjänar dödsstraff fanns det även tornizados, muslimer som övergått till kristendomen. Muslimerna använde sig också av den kristna kalendern eftersom den bättre passade jordbrukets cykler. De firade också kristna helger som nyår och påsk och ärade kristna helgon.

Det muslimska Spanien är en utmaning mot våra fördomar och stereotyper. Här var islam den överlägsna civilisationen och den givande parten med kristendomen på seklers avstånd. Här fanns också under långa perioder en harmoni mellan befolkningsgrupperna oavsett ras eller religion, en convivencia som den brittiske orientalisten William Montgomery Watt i sitt klassiska verk A History of Islamic Spain, Edinburgh 1969 karaktäriserat med begreppen symbios, amalgam och fusion.

Medan Watt har en tendens att idyllisera hela denna period lyfter både Wheatcroft och Fletcher fram de motsättningar som hela tiden fanns under ytan och då och då resulterade i öppna och våldsamma motsättningar. Efter hand försvagades det muslimska styret av inre splittring och utsattes också för en växande press från de kristna i norr med deras krav på en återerövring - reconquista - av förlorad kristen mark. Resultatet av denna splittring blev att kalifatet i Cordoba år 1013 delades upp i flera mindre riken. Allianser ingicks mellan muslimska och kristna regenter. Äktenskap mellan judar, kristna och muslimer producerade mången muslimsk härskare med ljust hår och blå ögon. De muslimska nasiriderna i Grenada bistod de kristna i deras kamp mot muslimerna i Sevilla. Militära och politiska allianser slöts emellertid efter den medeltida furste- och riddarcivilisationens seder och bruk och inte med utgångspunkt från religiös tillhörighet. Själve El Cid - reconquistans katolske hjälte under tusentalets andra hälft - kämpade under sitt stormiga liv på ömse sidor som brukligt var för en medeltida krigsherre med personliga och materiella ambitioner.

Språkprofessorn Maria Rosa Menocal från Yale University hävdar i sin bok The Ornament of the World: How Muslims, Jews and Christians Created a Culture of Tolerance in Medieval Spain (Little Brown 2002) att det kristna trycket från norr inte var den avgörande orsaken till al-Andalus nedgång och fall. Det största hotet kom i stället från nordafrikanska fundamentalistiska muslimska grupper som gick till väpnad kamp med anklagelser mot morerna för att övergivit den sanna läran genom sin toleranta religionspolitik. Stora bokbål arrangerades och sedan blev pesten ett annat svårt slag för det multikulturella samhället. Det hårdare samhällsklimat som blev följden av denna katastrof ledde till en jakt på syndabockar.

Från 1000-talet och framåt skedde en gradvis kristen återerövring av förlorat land. Toledo föll 1085, Cordoba 1236, Valencia 1238 och Sevilla 1248. Den katolska kyrkans ledarskap betraktade alla kontakter med muslimer och varje kompromiss som en seger för Antikrist. Den sista utposten, Grenada, överlevde dock ytterligare två och ett halvt århundrade som en öppen stad för konstnärer, författare och vetenskapsmän från hela medelhavsregionen. Granada förblev en av världens vackraste städer och en tillflyktsort för moriscos (araber som flytt från det kristna Spanien) och en diaspora för kristna och judar.

År 1492 föll även Grenada med sin borg Alhambra (qal'at al-Hamra), den röda borgen) som blivit en symbol för samlevnaden mellan muslimer, judar och kristna. Under denna långa erövringsprocess mötte de kristna segerherrarna hela tiden en överlägsen civilisation. Den islamiska kulturen var mera urban, tekniskt utvecklad, andligt mångfaldig och världsöppen. Känslan av intellektuell underlägsenhet bidrog säkerligen till den skoningslöshet med vilken de kristna behandlade muslimerna. År 1499 lät kardinalen Ximenes offentligen bränna 80 000 arabiska böcker i Grenada med motiveringen att arabiska var ett språk för "en kättersk och föraktansvärd ras". Tre år senare ställdes muslimerna inför valet mellan omvändelse till kristendomen, exil eller döden och en kvarts miljon judar som vägrat att konvertera till kristendomen fördrevs och fick en ny hemvist i det muslimska osmanska imperiet..

Den religiösa omvändelseivern förvandlades till ett rasistiskt utrotningsprogram. Blodet, som tidigare endast haft betydelse för den fosterlandslösa adeln, blev nu ett ödesdigert urskiljningskriterium. Kungaparet Ferdinand och Isabella ville inte gå till historien som monarker över tre religioner utan som katolska regenter, vilket betydde "convivencians" slut.

Mongolernas härjningar i öster med förstörelsen av Bagdad 1258 och fördrivningen av muslimerna från Spanien innebar början på en kulturell och ekonomisk stagnation som den islamska världen lider av än i dag. Den islamska vetenskapens och konstens tillbakagång inleddes redan under 1300-talet. I stället för vetenskapsmän och poeter fick nu bokstavstrogna teologer överhanden med sina hårklyverier och de sökte då, på samma sätt som i dag, en räddning ur sin politiska och samhälleliga misär genom en bokstavstrogen tillämpning av koranen. Filosofer, vetenskapsmän och poeter förföljdes som "rebeller mot den gudomliga ordningen". Principen om "taqlid" fick överhanden, det vill säga möjligheten att fritt tolka koranen förbjöds. I stället drevs tesen igenom att allt som kunde vetas och var värt att veta inte bara redan var känt utan att kunskapen var tillförlitligare ju närmare dess källa låg uppenbarelsens tid.

Fuad Zakarija, en liberal filosof och muslim från Kairo har skrivit: "Det kulturella arvet fungerar som det ekonomiska. Man kan bara förvänta vinst om man investerar. Olyckligtvis erinrar arabernas förhållande till sitt kulturella arv mera om en sparbok än om produktiva investeringar. Paradoxalt nog var det européerna som förmådde göra en varaktig vinst på vårt arv. Hur? Jo, genom att de kritiserade och förbättrade det, ja gav det ett nytt liv".

Dagens Europa har således fler islamiska rötter än vi vanligen föreställer oss. Europa är en öst-västlig fusion. Både islam och judendom var vid medeltidens slut konstitutiva europaidéer. Islam är därför samtidigt både ett främmande, ett ursprungligt och, genom den växande invandringen, ett nytt element i dagens Europa och detta befolkas liksom det moriska Spanien mer och mer av vad som då kallades enanciados, folk som levde i ett ingenmansland mellan olika kulturer.

Den främsta lärdomen vi i dag kan dra av al-Andalus är att ett mångkulturellt samhälle bara kan utvecklas i positiv riktning om den dominerande kulturen är öppen för impulser från andra håll och om religiösa och etniska minoriteter ses som en tillgång och inte ett problem.

I sin nyutkomna bästsäljare The Rise of the Creative Class visar Richard Florida att ett genomgående drag i dagens ekonomi i USA just är att den stora tillväxten sker i de orter som är präglade av kulturell mångfald och en öppenhet och respekt för olika livsstilar. Historien går således igen. På samma sätt som i det moriska Andalusien kombineras där framgångsrikt de tre T:na; Teknologi, Talang och Tolerans.

Ingmar Karlsson

Litteratur:
Islam, Christianity and the West. A Troubled History, Rollin, Armour Orbis 2002
Infidels. The Conflict between Christendom and Islam 638-2002. Andrew Wheatcroft, Viking 2003
The Cross and the Crescent. Christianity and Islam from Muhammad to the Reformation. Richard Fletcher, Allan Lane 2003
The Ornament of the World: How Muslims, Jews and Christians Created a Culture of Tolerance in Medieval Spain, Maria Rosa Menocal, Little, Brown 2002
A History of Islamic Spain, Montgomery W. Watt, Edimburgh 1969
The Rise of the Creative Class. Richard Florida, Amazon 2003

[ stäng fönstret ]