Publicerad i Svenska Dagbladet 1991-01-09


Mandéerna - en rar och hotad ört i Vår Herres hage

Av Ingmar Karlsson

Få områden kan ge prov på samma religiösa mångfald som Mellanöstern. Området kan med all rätt betecknas som ett slags nationalpark och då inte bara för olika kristna kyrkor och skilda riktningar inom islam. Även andra mindre kända religiösa samfund som samariter, jezidier och mandéer har sin hemvist där.

Förklaringarna härtill är flera. De tre stora monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam har sitt ursprung i Mellanöstern, där också tidigt olika tänkeskolor och sekter kom att bildas.

Kommunikationssvårigheter har lett till att de olika religiösa och etniska grupperna långt in i vår tid kom att leva åtskilda från varandra och påsåsätt kunnat behålla sin särart. De grupper som var mest utsatta var ocksåde som bosatte sig i de mest otllgängliga områdena.

De religiösa särdragen uppmuntrades även av den tolerans som islam visade mot kristna och judar. I sura 5:73 i koranen sägs: "De som tro och de som äro judar, sabierna och de kristna, de som tro på Gud och på den yttersta dagen och handla rättskaffens, över dem skall förvisso ingen fruktan råda och de behöva ej vara bedrövade". Dessa behandlades som "ahl al kitab" (bokens folk) och under det ottomanska väldet utgjorde de kristna och judarna egna "millets" (religiösa nationer) och fick internt sköta sina religiösa angelägenheter och ha sin egen lagstiftning i civilrättsliga frågor.

Sabierna nämns även på två andra ställen i koranen som ett av bokens folk, nämligen i surorna 2:59 och 22:17.

Denna ställning som ett av skyddsfolken är kanske den främsta förklaringen till att de fortfarande finns kvar som ett av inslagen i den Vår Herres hage som Mellanöstern utgör. Koranens sabier är troligen identiska med mandéerna, som har sin huvudsakliga hemvist i södra Irak.

Beteckningen manéer härrör från ordet manda, (gnosis, kunskap). De kallar även sig själva för nasoréer i betydelsen rättrogna. Av sin muslimska omgivning har de, förutom koranens benämning sabier, även fått namnet subba (sing. sabi), döparna, pågrund av sin flitiga användning av dopet. När portugisiska missionärer och köpmän på 1600-talet kom i kontakt med mandéerna betecknade de dem som Johanneskristna pågrund av den roll som dopet och Johannes döparen spelar i deras lära. Mandéerna ansågs länge ha sitt ursprung i dennes krets av lärjungar. Själva vägrar de emellertid att acceptera denna benämning.

Det ställer sig svårt att göra en systematisk presentation av den mandéiska religionen och mytologin. Den religiösa litteraturen är oenhetlig och ger ej en klar bild av de inbördes relationerna och funktionella sambanden i religionens omfångsrika pantheon. Mandéernas främsta religiösa urkund heter Ginza (skatten) och kallas också Den stora boken eller Adamsboken. Andra heliga skrifter är Sidra de Jahja (Johannesboken) och Qolasta (Urvalet). Alla tre härstammar från 600- eller 700-talet, vilket framgår av de talrika hänvisningar som görs till islam. Förmodligen har de sammanställts för att inför de muslimska härskarna påvisa att även mandéerna var ett bokfolk och således berättigade att fritt utöva sin egen religion förutsatt att de betalade den särskilda personskatten, jizya.

Såväl Ginza som Johannesboken består av till synes planlöst sammanställda skriftstycken av vitt skild karaktär, hymner, mytologiska berättelser, prosa och poesi. Till mandéernas särart hör att dessa är avfattade på ett eget språk, mandéiska, som skrivs med ett ålderdomligt arameiskt alfabet. Denna utdöda östarameiska dialekt, var närmast besläktad med språket i den babyloniska Talmud och förstås i dag endast av prästerskapet.

Mandéernas gnostiskt dualisitiska lära uppvisar drag från manikéismen. Enligt en tradition skall fadern till skaparen av denna nu utdöda religion, Mani, ha tillhört sekten. En ständig motsättning existerar mellan ljusets värld och syndens värld. I den förra, som utgörs av ett lysande eterhav, härskar "Härlighetens stora Manda", som också kallas den store ljuskonungen eller det första livet, omgiven av ett stort antal andeväsen som kallas manas, piras eller uthras.

Mot denna värld står vår tillvaro, mörkrets rike eller "det svarta vattnets värld". Här härskar Ruha med sina söner, planeterna och andra demoner. Denna konflikt mellan ljusets och syndens värld utspelas även inom varje människa, vars från ljusets värld kommande själ hålls instängd och lever som en fånge i den mänskliga kroppen.

Kärnan i religionen handlar om hur själen skall kunna befrias från denna fångenskap och återvända till sitt ursprungliga hem i det lysande eterhavet. För att möjliggöra detta har Härlighetens stora mana sänt en eon "manda de haije", livets kunskap, till jorden tillsammans med budbärarna Hibil, Schitil och Enosch för att undervisa människans själ om vägen tillbaka till ljusets värld. Denna återvändo underlättas om man håller fast vid den uppenbarade sanningen, noga följer de stränga moraliska påbuden och riterna. Viktigast av dessa är är dopet (masbuta) och döds- eller själamässan (masiqta).

Dopet kan företas i alla rinnande vatten, som dock först måste vigas av en präst. Prästerskapet omfattar tre olika grader, som kan innehas av såväl män som kvinnor. Den som döps måste först själv doppa hela sin kropp tre gånger i vattnet som kallas jardna (Jordan). Därefter doppas han eller hon tre gånger av en präst och bekransas med myrten. Efter en handpåläggning av prästen utbyts ett handslag med höger hand, en procedur som kallas kuschta eller sanningen och som följs av ett slags nattvard bestående av osyrat bröd och vatten och ännu en kuschta. Dopen kan endast företas på söndagar. De innebär ingen initiering i religionen utan upprepas ständigt som ett slags garanti för uppstigandet i ljusets värld efter döden. Samma syfte tjänar ständigt återkommande rituella tvagningar som kan företas alla dagar och utan en prästs medverkan.

Masiqta, själamässan, celebreras antingen i den dödes hem eller i särskilda kulthus. Dessa, som heter bit manda (insiktens hus), saknar fönster och ligger i en inhägnad trädgård, där det också måste finnas en damm med rinnande vatten. Mässan syftar till att möjliggöra den dödes uppstigande i ljusets värld. Huvudinslagen är än en gång tvagning, smörjelse, en påklädningsceremoni samt begravning av en döde och recitation av hymner. Själamässan firas även som ett symboliskt heligt bröllop. Druvsaft, som kallas sperma, hälls i en kalk, som i sin tur kallas moderlivet. Genom denna rit skall den dödes själ återfödas om nio månader.

Själens uppstigande till ljusets värld är dock fortfarande förbunden med svårigheter, eftersom den på vägen dit måste passera planetdemonernas vakttorn, där deras förtjänster än en gång värderas av Abathur som utgått ur Mana. Denne kan förkasta själarna, vars fortsatta öde därfter endast preciseras som "den andra döden". Omskärelse tillämpas inte och männen karaktäriseras av att de bär långt skägg och en röd-vitrutig kafiya som huvudbonad.

Mandéernas ursprung är fortfarande ett mysterium. I deras lära kan man urskilja assyrisk-babyloniska drag liksom inslag från parsism, judendom och, troligen i ett senare skede av religionens utformning, även från kristendomen.

Eftersom deras existens endast kunnat påvisas i Mesopotamien och sydvästra Iran och skrifterna är avfattade på en östarameisk dialekt betraktades Mesopotamien länge av forskningen som deras geografiska urhem, detta så mycket mer som de assyrisk-babyloniska och parsiska dragen i religionen som sagt är framträdande.

Merparten av våra dagars forskare lutar i stället åt tesen att mandéerna är efterföljare till en av gnosticismen starkt påverkad judisk eller i judendomens utkanter hemmahörande döparsekt. Denna har förmodligen haft sitt ursprungliga hem i Palestina eller strax öster om Jordan men senast under det andra århundradet, kanske i samband med Bar-Kochba upproret utsatts för så starkt tryck av den officiella judendomen att dess anhängare tvingades fly österut till sina nuvarande bosättningsområden.

För denna teori talar inte minst mandéernas dubbelbottnade syn på judendomen. Å ena sidan präglas denna av ett entydigt hat med berättelser om förföljelser från judisk sida, som ej kan ha förekommit på mesopotamiskt område, å den andra återfinns en rad judiska element i den mandéiska läran. Denna judiska bakgrund skulle även förklara namn på flera himmelska väsen som Hibil (Abel), Schitil (Set) och Enosch (Henoch) och de många med Jo (Jahve) sammansatta namnen som Josamin och Jokabar. Ett ytterligare bevis för en sådan bakgrund skulle beteckningen Jordan för allt rinnande vatten kunna vara.

Söndagen som helgdag och gestalten Johannes döparen har däremot troligen övertagits från kristendomen. Johannes förekommer ej i de äldsta traderade skrifterna och han nämns ej heller i dopritualen utan denna förs tillbaka till Abel, som sägs ha döpt Adam. Attityden till kristendomen är genomgående starkt avvisande. Jesus betecknas inte bara som en falsk profet utan till och med som son till Ruha, en av de demoner som härskar över "det svarta vattnets värld".

När mandéerna "upptäcktes" av portugisiska missionärer på 1600-talet uppskattades deras antal till 27 000 familjer. Den engelske upptäcktsresanden Layard beskriver ett möte med mandéer 1840. "De gick från lägerplats till lägerplats och tillverkade eller reparerade guld- och silversmycken för kvinnorna. De är ett nyttigt folk som behandlas väl av araberna men som förtrycks å det skamligaste av turkar och perser som försöker tvinga dem att övergåtill islam och som pressar dem påpengar."

Layard angav deras antal till 300-400 familjer. Nu varierar uppskattningarna från 10- till 30 000 personer huvudsakligen bosatta i det i kriget mellan Irak och Iran omstridda Shatt al-Arab, Eufrat och Tigris gemensamma utflöde i gulfen. Små kolonier finns även i Basra och Bagdad, där de skapat sig särskild berömmelse som silversmeder. Något tusental är bosatta kring floden Karun i den till Shatt al-Arab angränsande iranska provinsen Khusistan,som även denna drabbats hårt av gulfkriget.

Koranens sabier har således råkat ut för det oblida ödet att bli ett bortglömt offer för ett krig som de stridande parterna själva vill framställa som heligt.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]