Publicerad i Fokus nummer 24, 2007


Kvinnorna vinnare

Av Ingmar Karlsson

Det turkiska parlamentsvalet i november 2002 blev en politisk jordbävning. Inget av partierna i parlamentet klarade tioprocentsspärren. Det religiöst präglade rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) fick en egen majoritet, vilket ledde till varningar att Turkiet nu skulle smygislamiseras och bli ett nytt Iran.

AKP gick emellertid till val med ett uttalat proeuropeiskt politisk program. EU-förhandlingar inleddes och reformprocessen tog fart. Trots att inte en enda religiöst färgad lag har införts har ändå varningarna för en hemlig islamistisk agenda inte tystnat och när AKP nominerade utrikesminister Abdullah Gül som presidentkandidat sågs detta och det faktum att hans hustru bär türban, huvuddok, som ett bevis för att Turkiet var på väg att bli ett nytt Iran.

Följden blev jättelika demonstrationer över hela landet. Många av deltagarna var kvinnor som varnade för att AKP-regeringen skulle frånta dem alla de rättigheter som Kemal Atatürk i sin vishet givit dem för över 80 år sedan när han efter republikens införande avskaffade månggiftet och den islamiska familjelagstiftningen och redan 1930 införde kvinnlig rösträtt. Generationer av kvinnor har itutats att de ständigt måste visa tacksamhet för att Atatürk gav dem en jämställdhet som andra länder kunde avundas de turkiska kvinnorna.

I en nyligen publicerad studie Sex and power in Turkey. Feminism, Islam and the Maturing of Turkish Democracy (newsletter@ esiweb.org) visar European Stability Initiative att dessa kvinnor levt i en illusion och att de demonstrerade mot en fara som inte finns.

De turkiska kvinnornas emancipation har i verkligheten varit begränsad. Den strafflag som Atatürk införde var kopierad på den italienska från 1889 och anpassad till turkiska traditioner, då bland annat synen att kvinnans kropp var mannens egendom och att sexuella övergrepp mot kvinnor var ett brott mot familjens heder. Våldtäkt inom äktenskapet ansågs inte vara ett brott, en våldtäktsman gick fri från straff om han gifte sig med sitt offer och på så sätt räddade den drabbade familjens ära. Även i en gruppvåldtäkt kunde männen undgå straff om en av förövarna gifte sig med offret. Strafflindring med upp till sjuåttondelar av straffet medgavs om offret för ett våldsbrott ertappats i en otrohetsakt. Ogifta kvinnor värderades genomgående lägre än gifta. Att föra bort en ogift kvinna kunde ge upp till tre års fängelse medan ett bortförande av en gift ledde till sju år fängelse eftersom makens ära hade sårats.

I september 2004 ändrade regeringen inte mindre än 35 artiklar i strafflagen som undanröjde dessa och en rad andra bestämmelser. Våldtäkt i äktenskapet kriminaliserades, straffsänkning för hedersrelaterade brott ströks, sexuella trakasserier på arbetsplatsen kriminaliserades. I ett författningstillägg åtar sig den turkiska staten att vidta åtgärder för att främja jämställdheten. Särskilda familjedomstolar har inrättats, arbetslagstiftningen ändrats, nya program har införts för att motverka våld i hemmet och öka kvinnors möjligheter till utbildning.

Denna revolution vad gäller kvinnans rättigheter skedde dessutom efter en intensiv diskussion med kvinnoorganisationer och var inte, som Atatürks reformer, dikterade uppifrån. Med dessa lagar kan Turkiet sägas ha tagit första steget in i en postpatriarkal värld.

I motsats till övriga partier har AKP vidare en stor och aktiv kvinnoorganisation med 800 000 medlemmar och partiet har infört en kvot på 30 procent kvinnor i de lokala partiapparaterna. Idag är en dryg tredjedel av kvinnorna i partiledningen i Istanbul kvinnor men med betydligt mindre andel på den anatoliska landsbygden i brist på kandidater.

En stor undersökning genomförd av den ansedda tankesmedjan TESEV som publicerade i november 2006 tar också död på myten om en dold agenda och en smygande islamisering av Turkiet.

Jämfört med 1999 har visserligen den andel av befolkningen som i första hand identifierar sig som muslimer ökat från 36 till 45 procent medan de som i första hand betraktar sig som turkar minskat från 21 till 19 procent. Denna stärkta muslimska identitet har inte lett till ett ökat stöd för en politiserad islam. Den andel som ville se politiska partier baserade på religion har minskat från 41 till 25 procent och stödet för en på sharia, den muslimska lagen, baserad religiös stat har fallit dramatiskt från 21 till 9 procent. Noterbart är att endast 14 procent av AKPs sympatisörer vill se ett sådant politiskt system.

Bara åtta procent anser självmordsattacker mot en utländsk ockupant vara berättigade medan 85 procent bestämt avfärdar sådana aktioner. Stödet visade sig dessutom vara störst – 14 procent – bland anhängare till det nationalistiska MHP och även det förment socialdemokratiska CHP har fler förespråkare för dessa våldsmetoder än AKP – 11 respektive 9 procent.

TESEVs undersökning visar också att bruket av türban minskat från 16 till 11 procent och att bruket att klä sig i en heltäckande svart çarsaf sjunkit från tre till en procent. Däremot har antalet sjalettklädda kvinnor i offentliga miljöer ökat men detta är inte ett resultat av en islamisering av det turkiska samhället utan av en modernisering som fått till resultat att dessa kvinnors yrkesverksamhet ökat och att de nu visar sig och tar plats i samhället.

Av en rad skäl saknar turkisk islam de extremistiska drag som finns på så många håll i den muslimska världen. För det första sekulariserades delar av rättsväsendet redan i mitten av 1800-talet genom att en av Europa inspirerad lagstiftning infördes. Den osmanska staten var en sekulär administrativ apparat, vars politik legitimerades i religiösa termer. Både sekulära politiker och politiska islamister i Turkiet har därför sedan länge blivit påverkade av moderna europeiska tankar och europeisk politik. För det andra har Turkiet aldrig varit någon koloni. Islam i Turkiet därför aldrig blivit någon radikal ideologisk överbyggnad för motstånd mot kolonialism, ockupation eller västerländskt förtryck. Den påverkan som västvärlden utövat på Turkiet har därför varit en följd av turkiska politikers eget val och inte av tvång. När ett sådant utövats i moderniseringsprocessen har det kommit inifrån och uppifrån men inte utifrån.

För det tredje har Turkiet trots många ekonomiska kriser inte drabbats av samma socioekonomiska misär och frustration som utgjort grogrunden för religiös extremism på andra håll i den muslimska världen. För det fjärde har ett existerande missnöje kunnat uttryckas politiskt och partierna vid makten har kunnat avlägsnas genom val. För det femte har de olika sufiordnarna haft ett viktigt inflytande och bidragit till den pluralism och moderation som karaktäriserar islam i Turkiet.

Sist men inte minst har den snabbt framväxande medelklassen i städerna bidragit till en moderation. Många är religiösa och vill få sin religiositet accepterad men de är präglade av 80 år av sekulärt styre.

Demonstrationstågen ger därför ingen bild av den sociala dynamiken i Turkiet. Vad vi bevittnat är inte en religiös strid utan en politisk maktkamp. Protesterna har varit en reaktion mot att grupper som tidigare hållits utanför det politiska livet nu har fått makten och blivit delaktiga i utformningen av Turkiets framtid. AKP har blivit språkrör för två grupper; dels en framväxande anatolisk företagar- och medelklass som kulturellt och socialt är mera konservativ än de tidigare härskande skikten, dels för immigranter från landsbygden till storstäderna som strävar efter integration i det moderna samhället och i AKP ser ett hopp om en social trygghet och möjlighet till en klassresa.

Den tidigare styrande sekulära eliten känner sig nu hotad av dessa trender och försöker återta sin tidigare maktposition genom att mobilisera på gatorna. Banderoller fyllda med antiamerikanska och anti-EU-slagord har varit lika talrika som de som varnat för en islamisering. I demonstrationstågen i Istanbul såg jag flera karikatyrer på utrikesminister Gül, där hans förnamn stavades ABD-ullah. ABD är den turkiska förkortningen för USA. Samtidigt som regeringen påstås islamisera landet anklagas utrikesministern för att vara amerikansk agent! Det enda oppositionspartiet i parlamentet CHP, som är medlem av socialistinternationalen, angrep regeringen från höger i nationalistiska tongångar och anklagade den för att med eftergifter mot EU sälja ut turkisk industri och för att genom att stärka kurdernas rättigheter hota Turkiets enhet.

Motsättningarna är därför i första hand inte mellan ett sekulärt och ett religiöst Turkiet utan mellan reform och status quo, mellan dem som försvarar individuella rättigheter och ett demokratiskt system som ger medborgarna möjlighet att uttrycka sina åsikter och företrädarna för ett auktoritärt centraliserat politiskt system. De senare håller fast vid Atatürks uppfattning om turkarna, att de behöver hållas i handen.

Tioprocentsspärren gör valutgången osäker. En parlamentarisk majoritet för de krafter som nu demonstrerat mot regeringen skulle leda till en inåtvänd nationalistisk politik och ekonomisk stagnation. Klart står att AKP blir största parti och att en fortsatt egen majoritet för AKP skulle ge reformarbetet och EU-anpassningen ny kraft. Genom att åter sätta fart på förhandlingsprocessen kan EU på nytt återta sin positiva roll och bli en stabiliserande faktor. Här vilar inte minst ett stort ansvar på Frankrikes nyvalde president Sarkozy.

[ stäng fönstret ]