Publicerad i Svenska Dagbladet 2004-04-23


Kristen höger styr Bush

Av Ingmar Karlsson

Nio amerikaner av tio tror på Gud och åtta av tio tror på underverken i Nya testamentet och på att de skall möta sin skapare på den yttersta dagen. Fem av tio tror på änglar, fyra av tio på en personifierad djävul medan endast tre av hundra inte säger sig ha någon gudstro. 28 procent anser att varje ord i Bibeln måste tas bokstavligt och nästan lika många förnekar att Bibeln kan innehålla uppgifter som är vetenskapligt eller historiskt felaktiga. Dessa undersökningar gjordes före den 11 september 2001. Sedan dess tycks de religiösa strömningarna ha blivit än starkare. I en undersökning som publicerades i New York Times i mars 2003 sade sig inte mindre än 46 procent, liksom president Bush, vara pånyttfödda efter att ha haft en personlig frälsningsupplevelse. För tio år sedan låg denna siffra på 30 procent.

Uppskattningarna av antalet amerikaner som står fundamentalistiska kristna rörelser nära i dag varierar mellan 20 och 50 miljoner. Huvudpunkterna på deras inrikespolitiska agenda, skolböner, abortförbud, nej till homosexuellas rättigheter stöds emellertid enligt opinionsmätningar bara av 10-15 procent av väljarna. Den kristna högerns styrka har i stället legat i dess förmåga att ge ekonomiska bidrag och i att få konservativa väljare att gå till valurnorna, nog så viktigt i ett land med så lågt valdeltagande som USA, samt i deras effektiva lobbyverksamhet och nätverk.

Krav från den kristna högern som Bush inte är villig att uppfylla på hemmaplan har han i stället tillmötesgått i sin utrikespolitiska agenda som ju även i hög grad präglas av en gammaltestamentlig retorik om den eviga kampen mellan gott och ont. Frågor som rör familjeplanering och sexualundervisning i internationella organisationer eller bilateralt amerikanskt bistånd har sedan länge utnyttjats för att tillmötesgå en amerikansk opinion som utan framgång krävt ett abortförbud i USA

I synnerhet på ett område har den kristna opinionen ett stort inflytande på amerikansk utrikespolitik, nämligen i Mellanöstern. Det är mot denna bakgrund som Bushs utspel under Sharons besök vad gäller Jerusalems och bosättningarnas framtida status och hans motstånd mot de palestinska flyktingarnas rätt att återvända måste ses. Enligt den för återvalskampanjen ytterst ansvarige Karl Rove brydde sig fyra miljoner pånyttfödda kristna inte om att gå till valurnorna i valet år 2000. Kan bara 25 procent av dessa nu mobiliseras och stora delar av den amerikanska judenheten som traditionellt röstat demokratiskt förmås att byta sida kan detta garantera att Bush denna gång får en majoritet av det amerikanska folkets röster.

Bush sätter därmed nu sitt hopp till en ohelig allians. I skrifter och uttalanden av ledande kristna fundamentalister som Jerry Falwell och Pat Robertson åberopas nämligen ofta klassiska antisemitiska verk och Robertson stödjer sig på de konspirationsteorier som ventileras där. Utan judiskt kapital hade den ryska revolutionen inte kunnat komma till stånd och gång på gång går han till attack mot den amerikanska judiska intelligentsian. Judarna har fått sin makt genom upplysningen och använt denna till att stimulera allmän lössläppthet, att undergräva den kristna överheten i form av kyrka, adel och monarki och i stället införa socialism och liberalism. En följd av detta är enligt ett famöst uttalande av Robertson att Gud inte hör en judes bön.

Enligt en undersökning som gjordes 1989 trodde 62 procent av alla amerikaner att Jesus ska återkomma till jorden en dag. Bland protestanterna var denna siffra 93 procent. Många av dessa och alla de som betecknas som kristna fundamentalister ansluter sig till en bokstavstrogen tolkning av Bibeln med innebörden att Israels grundande 1948, erövringen av Västbanken och östra Jerusalem under junikriget 1967 ingår i ett gudomligt scenario som förutsägs i Uppenbarelseboken.

Guds förbund med Abraham är evigt och oåterkalleligt och sträcker sig territoriellt enligt Första Moseboken 15:18-19 från Nilen till Eufrat. Judarna har därför inte bara rätt till landet inom 1967 års gränser utan till de bibliska kärnlanden Judéen och Samarien -- det vill säga Västbanken -- och givetvis östra Jerusalem utan även till södra Libanon, Gaza, delar av Sinai, Jordanien och Syrien. Erövringen av det bibliska hemlandet i junikriget 1967 ses en uppfyllelse av den bibliska profetian. Israel finns nu inom sitt historiska hemlands gränser och detta är i sin tur ett tecken på att den yttersta tiden är inne och att Människosonen skall komma på ett moln med makt och stor härlighet, som det står i Lukas evangeliums tjugoförsta kapitel.

Exakt när detta kommer att ske ligger i Guds händer men enligt den kristna högern återvände judarna inte till Palestina, grundade en stat där och expanderade dess territorium 1967 som en följd av sina egna nationella ansträngningar utan enligt en gudomlig plan. Uppemot 30 miljoner amerikaner hoppas på Jesu snara återkomst och på att världen under deras livstid ska förstöras vid Harmagedon. Nationen Israel sägs därför vara Guds profetiska klocka. Först skall judarna återbördas till sitt land och där upprätta en judisk stat, återuppbygga templet på dess ursprungliga plats -- där Klippmoskén står i dag -- och återgå till den gamla offerkulten. Därpå följer vedermödornas och prövningarnas tid under vilken en Antikrist och falsk profet kommer att missleda judarna och världen. Detta leder i sin tur till Kristi återkomst som en segrande Messias, Antikrists nederlag, judarnas omvändelse till kristendomen, och till att tusenårsriket upprättas i vilket de rättfärdiga, inklusive konverterade judar, kommer att regera tillsammans med Jesus i tusen år. Efter detta kommer den sista perioden av vedermödor och prövningar, det ondas slutgiltiga nederlag och ett evigt liv.

I boken Bush at War skriver Bob Woodward att han efter fyra timmars samtal med presidenten fick det klara intrycket att denne ansåg sig ha fått ett gudomligt uppdrag att bekämpa ondskan. En av Bushs närmaste medarbetare informerade tidskriften Time om att denne privat hade sagt att han av Guds nåd hade blivit utvald att leda USA medan en av Vita husets presstalesmän för den kristna veckotidningen World med en känsla av ödmjukhet tillstod att president Bush var Guds man i denna ödesstund.

Bush försöker nu säkra sitt omval med hjälp av en ohelig allians mellan en antisemitisk kristen höger och judiska väljare som lämnat demokraterna. Skulle han efter en seger också lyckas med sina föresatser att utifrån införa demokrati i den muslimska världen blir resultatet av fria val dock inte det han väntat. Som en historisk ironi kommer det då att visa sig att Bush på grund av ockupationen av Irak, stödet åt den israeliska expansionspolitiken och annekteringen av östra Jerusalem har lagt en solid grund för i demokratisk ordning valda antiamerikanska regeringar i alla muslimska stater från Indonesien till Senegal.

En historisk ironi eller Guds straff?

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]