Publicerad på Utrikesbloggen.se december 2007


Kasjuberna - våra södra grannar

Av Ingmar Karlsson

”Det kasjubiska Schweiz” (Szwajcarja Kaszubska) kallas de trakter som sträcker sig från den polska östersjökusten nordväst om Gdansk rakt ned i landet i ett cirka tre mil brett och åtta mil långt bälte från halvön Pel och byn Puck i norr ner till floden Brda. Detta område, fyllt med små sjöar, skogar och kullar, har också fått epitetet ”kasjubernas lilla blå land”.

Ursprunget till orden kasjuber och Kasjubien är oklart och en rad olika teorier har presenterats. I en 1837 publicerad polsk-tysk ordbok står följande att läsa under uppslagsordet kasjub:

”De kallar sig kaszebah efter kozuch (päls) eller efter ordet koza (fäll). Eftersom de bor utmed den kalla Östersjön bär de långa fårpälsar eller djurfällar”. Den kasjubiske författaren Jan Hieronim Derdowski har en annan teori: ”Kasjubernas vagga låg vid nedre Oder, där det finns många sumpmarker och torvmossar. Dessa sumpmarker eller snarare den grässort som växer där kallar den inhemska befolkningen ”koszebe”. På så sätt skall beteckningen kasjub ha uppstått”.

I en 1858 utgiven bok ger en lokal historiker en tredje förklaring: ”Det finns en slavisk stam som kallas Casubitae och som har fått sitt namn på grund av att deras kläder är så långa och vida att de måste lägga dem i veck. Veck heter huba på slaviska. Kasz hubi kan därför översättas med att lägga i veck”.

Den polske författaren Dlugosz instämde i denna teori och skrev. ”Kasjuberna har fått sitt namn efter det sätt på vilket de veckar sina kläder. De har en mycket speciell klädedräkt. Kasjuberna är lätta att känna igen på sina långa dräkter och gråa pälsmössor som gör dem lätt igenkännliga och lätta att skilja från sina tyska grannar.”

De utgör den sista resten av de slaviska pomrarna – ”pomorjane” (kustinvånarna) - som levde längs södra östersjökusten, innan de gradvis trängdes bort genom den tyska östkoloniseringen. Ursprungligen var hela kuststräckan mellan floderna Wisla i öster och Persante (Parseta) i väster kasjubiska landamären. Här i det så kallade Pomerellen hade kasjuberna sina egna furstar. Det äldsta skriftliga beviset för deras existens härstammar från 1238, när påven Gregorius IX betecknar den i Stettin residerande fursten Boguslaw som ”hertigen av Kasjubien”. Själva tog sig furstarna titeln ”slavernas hertig och hertig av Kasjubien”

I början av 1300-talet erövrades detta område av Tyska orden, vilket ledde till en begränsad tysk invandring.

Från 1464 kom dessa trakter under polsk överhöghet och med det polska inflytandet poloniserades den kasjubiska överklassen, som ville komma i åtnjutande av den polska adelns privilegier. På så sätt förlorade det kasjubiska folket sitt eget ledarskikt. I stället hamnade bonde- och fiskarbefolkningen i ett allt starkare beroende av poloniserade eller polska godsägare och delade därmed den fattiga polska bondebefolkningens öde. Samtidigt ”kasjubiserades” de tyskar, som bosatte sig i Kasjubien och som antalsmässigt var urbefolkningen underlägsna.

För en tid hamnade Kasjubien även under svensk överhöghet, när delar av Hinterpommern avträddes till Sverige vid den westfaliska freden 1648. Fram till 1720 lade sig de svenska kungarna till med titeln ”hertig av Kasjubien” som en följd av denna erövring.

Vid den första polska delningen 1772 tillföll de kasjubiska områdena Preussen och de förblev tyska fram till första världskrigets slut. Den siste tyske kejsaren Wilhelm II bar också titeln ”hertig av Wenden och Kasjubien”.

Det nya preussiska styret innebar en förbättring av kasjubernas situation. Fredrik den store avskaffade livegenskapen. Medaljen hade dock en baksida. I stället för det polska kom nu det tyska inflytande att alltmer göra sig gällande genom det tyska språket, tysk förvaltning och tyskt skol- och kyrkoväsen. Framför allt blev de kasjubiska protestanterna snabbt förtyskade. Det uppstod dock inte några allvarligare spänningar mellan tyskar och kasjuber av det skälet att det nationella medvetandet inte var så utpräglat på 1700-talet och att den preussiska staten, liksom för övrigt den polska, ju inte var någon nationalstat.

Det tysk-kasjubiska förhållandet förblev harmoniskt långt in på 1800-talet. Detta hade inte minst sin förklaring i att kasjuberna anammade de nationalistiska idéerna senare än de flesta andra slaviska folk. När så väl skedde under 1800-talets andra hälft befann de sig inte ensamma med sin nationalism utan i denna fanns även andra intressenter.

Den tyska centralmakten ville i första hand förtyska dem, i andra hand använda den kasjubiska nationalismen som en motvikt till den polska. Deras tyskvänlighet betonades även om de ibland föraktfullt kallades för "Wasserpolacken" (vattenpolacker). Moskva stödde den spirande kasjubiska nationalkänslan med egna maktpolitiska syften för ögonen medan polackerna i kasjuberna såg just polacker och betraktade deras dialekter som polska dialekter.

En bild av den tyska uppfattningen om kasjuberna ges i ett brev som Otto von Bismarck 1847 skrev till sin syster: ”Bütow är närmsta stad och där hör man om nätterna vargarna och kasjuberna yla. Deras konversation består i att de periodvis utstöter klagande ylanden, en känsloyttring som står helt i överensstämmelse med både deras personliga befinnande och traktens tillstånd”.

Ännu mera nedlåtande var författaren Gustav Freytag in sin bok ”Bilder aus der deutschen Vergangenheit: ”Det smutsiga och orediga folket levde på rågmjölsgröt och ofta på blast som de kokade som kål, på sill och brännvin som både kvinnor och män dukade under för. Förslöade och tungsinta drack de uselt brännvin, slogs och ramlade omkull i hörnen. Bondeadeln skilde sig knappast från bönderna, de gick själva bakom plogen och skramlade med sina trätofflor i sina skyffen som saknade riktiga golv”.

De första försöken att skapa ett kasjubiskt skriftspråk gjordes redan under reformationen. Översättningar av Luthers psalmer utkom 1586 i Gdansk och hans katekes gavs ut 1643. På grund av att de kasjubiska dialekterna var så splittrade skapades inget enhetligt skriftspråk utan man kunde tala om tre olika grenar av språket. Den västra dialekten kallades slovinziska och talades in på 1920-talet i trakterna kring staden Slupsk, den tidigare tyska staden Stolp som efter andra världskriget blev en del av Polen och som en mellanform mellan denna och den egentliga kasjubiskan fanns kabatiskan.

Även om kasjuberna under århundradena levde i samma områden hamnade de så att säga mellan den tyska hammaren och det polska städet och kunde aldrig utveckla en kasjubisk nationalkänsla eller några starka autonomi- och än mindre självständighetssträvanden.

Kasjubiskan har heller aldrig haft status som officiellt skriftspråk men det finns en regional litteratur som går tillbaka till mitten av 1800-talet. Som dess grundläggare och fader betraktas Florian Ceyowna (1817-1881) som under sina studier i Breslau blev påverkad av den tidens slaviska patriotism men som då inte bara ville hävda kasjubernas egenart gentemot tyskarna utan även mot polackerna. Ceyowna skrev inte bara böcker på kasjubiska utan författade även en kasjubisk grammatik och var den förste som försökte skapa ett kasjubiskt litterärt språk. När nationalmedvetandet väcktes bland de mindre slaviska folken under mitten av 1800-talet fanns det dock inte tillräckligt starka krafter för att hävda kasjubiska krav på en nationell egenart och än mindre politisk autonomi eller självständighet.

Stora grupper utvandrade till det tyska Rhenlandet, Frankrike och Canada, där det vid Lake Ontario än i dag finns en kasjubisk koloni som bevarat sitt språk och sin identitet.

Efter det första världskrigets slut hamnade den stora majoriteten av kasjuberna i den nybildade polska staten - i den så kallade korridoren som förband Polen med Östersjön och som utgjorde en kil mellan Ostpreussen och det tyska riket. För att motivera detta landförvärv producerades en rad mer eller mindre vetenskapliga etnografiska och historiska studier för att bevisa att kasjuberna i själva verket var polacker och deras språk inget annat än en polsk dialekt.

Först hyllades de som ”trogna försvarare av det polska havet”. Ganska snart kom dock förhållandena att störas av att den nya polska förvaltningen behandlade kasjuberna nedlåtande, inte minst på grund av deras påstådda ”tyska sätt”. 1929 bildades Zrzeszenie Regionalne Kaszubów (Kasjubernas regionalförening) som kämpade för kasjubiskt likaberättigande och krävde bl a frihet och likställdhet som medborgare samt att tjänstemän, skolinspektörer, jurister, etc i det kasjubiska området skulle vara just kasjuber. Trots att organisationen, även om den hävdade kasjubernas egenart, inte verkade för en utbrytning ur den polska republiken anklagades den av de polska myndigheterna för separatism och för att konstruera en kasjubuisk nation vars existens förnekades.

Efter det andra världskrigets utbrott föll också kasjuberna offer för den tyska ockupationsmakten. 12 000 kasjuber föll offer för den nazistiska terrorn. Framför allt präster och lärare avrättades och ett koncentrationsläger för kasjuber inrättades i Stutthof (Sztutowo) öster om Gdansk. . Snart bildades en motståndsrörelse, som tog namnet ”Gryf Pomorski” (den pommerska gripen) och som försökte gömma och hjälpa eftersökta kasjuber. Samtidigt inleddes från tysk sida en forcerad förtyskningsprocess och de inordnades i de så kallade folkgrupperna II eller III. Tyskar från Sovjetunionen och Baltikum flyttades till Kasjubien för att förstärka och påskynda denna process.

Med fördrivningen av tyskarna från Polen efter det andra världskrigets slut försvann det tyska elementet så gott som totalt från Kasjubien och därmed raderades 600 år av gemensam tysk-kasjubisk historia ut.

Polens centralistiska och stalinistiska efterkrigssystem lämnade inget utrymme åt aktiviteter som skulle kunna främja och utveckla den kasjubiska särarten. Det faktum att de till nästan 100 procent var katoliker ledde också till att de betraktades som polacker i religiöst hänseende.

Först under tövädersåret 1956 kunde en ny organisation som existerar än i dag bildas, nämligen Zrzeszenie Kaszubsko-Pomorskie (den kasjubisk-pommerska föreningen) . 1957 gavs en tidskrift, ”Kaszebe”, ut och den följdes några år senare av en annan vars namn ”Pomerania” syftade till att fastslå identiteten mellan kasjuberna och de forna pommeranerna.

Tonen mot kasjuberna skärptes under varvstrejkerna i Gdynia och Gdansk både 1970 och 1980 då kasjuberna på officiellt håll anklagades som anstiftare och debatten om en eventuell kasjubisk separatism väcktes till nytt liv hösten 1986 då veckotidningen Kultura i Warszawa gick till ett hårt angrepp mot den kasjubisk-pommerska föreningen som bland annat anklagades för att försöka förvandla vad som i grund och botten sades vara en polsk dialekt till ett nationalspråk trots att ”kasjubiskan till 80 procent är förvanskad polska i en arkaiserad form som inte är lättförståelig för alla polacker”. Tidskriften ironiserade också över planerna på en kasjubisk bibelöversättning, något som sades gå helt i linje med föreningens notoriska klerikalism.

Det finns i dag en kasjubisk identitet som är knuten till språket. Några tillförlitliga uppgifter om hur många som känner sig som en del av denna går inte att få fram. Den främste tyske forskaren om kasjuberna, Friedrich Lorentz, angav 1925 siffran 140 000. Enligt ”Bedeker Kaszubski” skulle befolkningen 1962 ha vuxit till 300 000 och samma siffra uppger nu ibland representanter för den kasjubisk-pommerska föreningen. På andra icke-kasjubiska håll talas om 150-200 0000 men även dessa skattningar torde ligga för högt om man med kasjub menar en person som kan tala kasjubiska.

Framför allt på landsbygden i det kasjubiska Schweiz lever språket kvar i dagligt bruk. Påven Johannes Paulus besök i maj 1987 blev av stor betydelse för de kasjubiska intellektuella som värnar om sitt folks särart. Vid detta tillfälle prisade påven kasjuberna för deras trohet till sitt språk och sin kultur och uppmanade dem att vårda och försvara sin nationella identitet. "Kasjuber var trogna Ert språk". Detta används nu som liturgispråk vid katolska gudstjänster och evangelierna har översatts till kasjubiska. Dessutom finns en kasjubisk författarförening vars medlemmar i brist på en större publik dock i första hand tycks skriva för varandra. I dess regi har dock en kasjubisk dialektordbok i sju band utgivits. Sedan 1991 finns ett kasjubiskt gymnasium och undervisning i kasjubiska ges vid flera skolor. Vartannat år äger en festival för kasjubisk folklore rum i Stolp. De kasjubiska intressena tillvaratas även i parlamentet i Warszawa och den regionala församlingen av politiker som valts som företrädare för kasjubiska intressen.

Den kasjubisk-pommerska föreningen öppnade 1993 ett Dom Kaszubski (kasjubiskt hus) i Gdansks historiska centrum med en kongressal, studentklubb och lokaler för kasjubiska publikationer som veckotidningen Pomerania. Radio Gdansk, Radio Koszalin och TV Gdansk har också sändningar på kasjubiska två gåner i veckan.

30 år före det påvliga besöket hade den tyske författaren och sedermera nobelpristagaren Günter Grass, vars mor härstammade från Kasjubien, erinrat om detta folks existens med sin lovprisade roman Blecktrumman. Dess antihjälte, den lille Oskar Mazerath, är, liksom flera andra av romanens huvudpersoner, kasjub.

I Gdansk, där denna roman utspelas, finns det även i dag kasjuber men deras huvudorter är nu städerna Wejherowo och Koscierzyna.

I Grass roman sammanfattar den lille trumslagarens kasjubiska farmor på sin tyska dialekt väl kasjubernas öde:

”So isses nu mal mit de Kaschuben. Die missen immer dableiben und Koppchen hinhalten, damit de anderen drauftäppern können, weil unserains nich richtich polnisch is und nich richtich deitsch jenug, und wenn man Kaschub is, das reicht weder de Deitschen noch de Polacken. De wollen es immer jenau haben“.

(Så är det nu med kasjuberna. De måste alltid stanna kvar och sticka ut huvudet så att de andra kan slå på det eftersom vi inte är riktigt polska och inte riktigt tyska och om man är kasjub då duger det varken för tyskar eller polacker. De vill alltid ha allting exakt).

Svårigheterna att hävda sig och bestämma distansen mot de båda stora grannfolken har gjort att kasjuberna länge kunde betecknas som "ett folk mellan två stolar”. Själva har de också alltid varit splittrade i en falang som betraktat sig som ett eget folk med ett eget språk och i en annan som visserligen ansett sig vara en särskild grupp med egen särart men ändå räknat sig som polacker. Denna känsla sammanfattade den kasjubiske författaren Jan Hieronim Derdowski (1852-1902) i formuleringen: ”Det finns inget Kasjubien utan Polen och inget Polen utan Kasjubien”.

[ Utrikesbloggen.se ]

[ stäng fönstret ]