Publicerad i Svenska Dagbladet 2002-03-07


Israels starka ställning tystar förnuftets röster

Av Ingmar Karlsson

Den kritik som genom åren mött de judiska bosättningarna på de ockuperade områdena, annekteringarna av Golan och östra Jerusalem och invasionen av Libanon sommaren 1982 har från israelisk sida och av Israels vänner i väst konsekvent avfärdats dels med att Israel mätts med andra och strängare mått än andra stater dels med att kritiken påståtts vara ett uttryck för antisemitism. Den kände amerikanske politiske skribenten Norman Podhoretz har väl sammanfattat denna syn: "Kritik av Israel som bygger på en "double standard" förtjänar att kallas antisemitisk även när den framförs av judar eller även för den delen av israeler. Förtalet av Israel är den företeelse man måste ta itu med och inte det israeliska uppträdande som påstås ha framkallat detta."

Bakom dessa resonemang har uppenbarligen tanken legat att de fasor som drabbade judarna i Europa under Hitlertiden för all framtid skulle friskriva israeliska regeringar från allt moraliskt och politiskt ansvar för deras agerande. Israel skulle därför gå fritt från kritik för handlingar som en internationell opinion aldrig skulle ha tolererat om de utförts av andra demokratier och därmed tillåta israeliska regeringar att ställa sig utanför folkrättens normer.

Taktiken att likställa kritik mot hussprängningar, deporteringar, konfiskeringar av palestinsk mark och vad som kallats "dagliga rutinbombningsuppdrag" av grannlandet Libanon med antisemitism var också länge framgångsrik. Västvärldens reaktioner inför sådana israeliska åtgärder karakteriserades av undfallenhet och gjordes endast när de inte kunde undvikas, som svar på riksdagsfrågor, i utrikesdeklarationer och då ofta i en urskuldande form - vi vädjade som vänner - vilket inte gjorde något som helst intryck i Jerusalem.

Vilka var då orsakerna till att Israel särbehandlades trots att dess politik ju så uppenbart stred mot värderingar som på andra håll var centrala för oss?

Den främsta förklaringen till att inställningen till den israeliska politiken länge var så återhållsam var väl den att sionismen, och därmed den israeliska politiken, tycktes överensstämma med en rad för oss viktiga ideologiska och moraliska värderingar. Liksom sionismen tidigare appellerade till judar ur alla samhällslager och med mycket skiftande politiska åskådningar hade Israel en attraktionskraft för såväl ateister och kristna som folk över hela den politiska skalan i västvärlden. Politiker i väst motiverade sitt orubbliga stöd för Israel med att den judiska staten var en demokratins utpost i ett område fyllt av förkastliga odemokratiska regimer.

Den judiska demokratin med dess intensiva debattklimat är förvisso värd all vår beundran. Samtidigt var den internationella opinionen länge omedveten om eller bortsåg från att den arabiska befolkningen i Israel och på de ockuperade områdena behandlades som en andra klassens medborgare och att de sefardiska judarnas klagomål över olika slag av diskriminering genom åren blev allt högljuddare. Medan de hetsiga knessetdebatterna och de många fraktions- och partibildningarna i Israel framställdes som exempel på en levande demokrati avfärdades mängden av olika politiska palestinska grupperingar och bristen på en total enighet om en framtida palestinsk stats politiska inriktning som hopplöst och ofruktbart politiskt käbbel och som bevis för politisk omognad.

Det israeliska politiska och sociala systemet har paradoxalt nog haft samma attraktionskraft i socialistiska som i kapitalistiska kretsar. Trots återkommande högerregeringar och en stor och blomstrande privat sektor hölls bilden av Israel som en socialistisk mönsterstat levande. Samtidigt hade Israel en stor attraktionskraft i konservativa och kapitalistiska kretsar. Enskilda personer och organisationer, i synnerhet i USA, för vilka varje form av socialism var ett ont tvekade inte att stödja kibbutzrörelsen. Amerikanska kapitalister som skulle ha gjort sina barn arvlösa om de pläderat för ett socialistiskt system skickade sina telningar till kibbutzer i uppfostrande syfte.

Även här bortsåg den västliga opinionen från de skillnader som existerade mellan judar och araber i Israel och mellan Israel och de ockuperade områdena. I stället kunde man på israelisk sida länge upprätthålla myten om en "economic approach to peace". Ockupationen skulle ge sådana ekonomiska vinster för den palestinska befolkningen att denna på sikt av egenintresse skulle komma att föredra någon form av israelisk överhöghet. Denna tes var länge gångbar och blev ytterligare ett argument för att inte kalla bosättningspolitiken och bindningen av Västbankens och Gazas ekonomier till den israeliska vid dess rätta namn, en bantustanpolitik.

"Skuldfaktorn" var en annan förklaring till det starka stödet för Israel. Det fanns och finns en stark känsla av att den judiska staten utgör en kompensation för alla de oförätter som judarna genom århundradena fått utstå i Europa med förintelsen som en tragisk kulmen. Det märkliga är att vi förväntade oss att den arabiska befolkningen i Israel och palestinierna på de ockuperade områdena och i diasporan skulle ha samma förståelse för dessa argument, trots att de ju inte hade någon som helst del i dessa historiska illgärningar. Om upprättandet av den judiska staten skulle motiveras med en "lidandets rätt" för att citera Herbert Tingsten borde ju denna ur palestinska ögon sett ha förlagts till Bayern eller Litauen bara för att ta två exempel. Vi tycks länge inte ha förstått att det för en palestinier var obegripligt att han skulle fördrivas från hus och hem för att sona europeiska synder. Lika svårbegripligt för en palestinier har det faktum varit att de mest militanta grupperna som trakasserat befolkningen på Västbanken till stor del bestått av amerikanska judar som, utan att vara offer för någon förföljelse, krävt ytterligare palestinsk mark samtidigt som hundratusentals israeler genom åren bosatt sig i USA.

Tingsten talade också om kulturarbetets rätt. "Den blommande öknen" är fortfarande ett begrepp med stor genomslagskraft trots att den baserar sig på en seglivad myt. När Palestina genom Balfourdeklarationen 1917 blev ett "hemland för det judiska folket" var det icke " det land utan folk för ett folk utan land" som det beskrivits som. Över 90 % av befolkningen var då palestinier som brukade sin jord med en av u-landsteknik betingad låg avkastning, vilket dock inte är ett exproprieringsargument som den palestinska befolkningen kunde förväntas acceptera. Denna betecknades då som Palestinas "icke-judiska befolkning", vilket var lika berättigat som att i dag kalla finnarna för Finlands "icke-svenska" befolkning.

President Wilson motiverade sitt stöd åt detta judiska hemland med orden: "Tänk att jag, en prästgårdspojke, skulle kunnna hjälpa till att ge det heliga landet tillbaka till dess folk." President Truman sägs ha läst Bibeln inför sitt beslut att erkänna Israel och Lyndon Johnson drog också i i sina tal ofta jämförelser mellan nybyggarna i hans eget Texas och de israeliska pionjärerna. Denna tro på en biblisk rätt har varit särskilt stark i USA, där budskapet att bosättningspolitiken på Västbanken innebär en uppfyllelse av Abrahams löften om Eretz Israel fortfarande är ju fortfarande en inrikespolitisk realitet som starkt påverkar amerikansk mellanösternpolitik.

En annan starkt bidragande förklaring till Israels starka ställning i västlig opinion var den judiska statens förment fredliga karaktär, vilket i sin tur bottnade i grundtanken om det judiska hemlandet som en tillflyktsort för förföljda judar världen över. Tanken att även Israel skulle kunna uppträda som angripare och vidtaga mot internationell rätt stridande åtgärder var länge otänkbar eller förträngdes. Det faktum att det redan från början fanns en expansionistisk ådra i den sionistiska rörelsen, att de militanta snart fick överhanden i den nybildade judiska staten och att ingen israelisk politiker någonsin definierat var Israels gränser går förbisågs, liksom att även de arabiska grannstaterna och palestinierna mot bakgrund av den israeliska politiken på de ockuperade områdena och i Libanon hade rimliga krav på att få leva inom säkra och erkända gränser.

Att en rad israeliska politiker och militärer själva avfärdade allt tal om "det hotade Israel" trängde inte genom till en bredare västlig opinion. Ezer Weizman, som senare blev president, sade i juni 1972 att: "Judarna i diasporan skulle av egna skäl vilja se oss som hjältar med ryggen mot väggen. Men denna önskan kan på intet sätt ändra realiteterna." Expansionspolitikens främste förespråkare genom åren Ariel Sharon konstaterade i sin tur strax före oktoberkriget 1973 : "Israel är nu en militär supermakt. Alla arméer i de europeiska staterna är svagare än vi. Vi kan på en vecka erövra ett område från Khartoum till Bagdad och Algeriet."

Sådana uttalanden rubbade inte bilden av en monolitisk till tänderna rustad arabvärld stående mot en liten judisk stat som inget hellre ville än leva i fred inom gränser som den dock som sagt aldrig definierade. Denna bild förstärktes av alla de fördomar vi i väst alltsedan korsfarartiden burit med oss om islam och arabvärlden. Ytterst få av de bibeltrogna israelvännerna i väst var medvetna om att de mest oförsonliga och radikala palestinska rörelserna leddes av kristna palestinier och inte av kroksabelförsedda muslimska fanatiker.

Vilka konsekvenser har då sionismens och Israels starka ställning i västerländsk opinion haft?

En viktig följd var att den gjorde arabiska politiska beslutsfattare lamslagna och perplexa. Det faktum att den judiska staten appellerade till så många olika grupper - och detta av skäl som ofta kunde förefalla paradoxala - ledde till en handfallenhet i fråga om politiska motdrag , vilket i sin tur skapade en känsla av misstroende och osäkerhet som ledde till felaktiga politiska överväganden och reaktioner.

Till en början sågs ju Israel i arabvärlden i vida kretsar som en skapelse av den internationella kommunismen medan man på andra håll på fullt allvar hävdade att Israels bildande bara var ett led i en plan på judiskt världsherravälde. Israels vägran att definiera sina gränser och avstå från territoriella anspråk - en ovilja som stärkts av västvärldens ovillkorliga stöd - var och är fortfarande ett hinder för en fortsatt uppmjukning av arabiska positioner i erkännandefrågan. Moderata arabiska politiker och opinionsbildare blev därmed försatta i en utsatt position medan de militanta självfallet fick vatten på sina kvarnar.

Vad Israel självt beträffar har det massiva stödet i väst otvivelaktigt försvårat en rationell utrikespolitik. Ett huvuddrag i denna har inte bara varit att involvera den judiska diasporan, av vilken man krävt dubbla lojaliteter utan också de talrika västerländska sympatisörerna och även av dessa kräva en inställning baserad på principen "my country, right or wrong". Detta starka och närmast ovillkorliga stöd ledde i sin tur lett till att synen på vad som utgjorde de långsiktiga nationella israeliska intressena efter hand förändrades. Detta gällde inte minst bosättningspolitiken. De först framförda säkerhetspolitiska argumenten kom snart i bakgrunden och i stället blev syftet att omöjliggöra en palestinsk statsbildning. Västvärldens undfallenhet mot denna politik har nu lett till att den tvåstatslösning som är den enda vägen ur konflikten knappast är tänkbar utan en situation där judar utövar terror mot judar eller rentav efter ett judiskt inbördeskrig.

Parallellerna med ett tidigare koloniseringsförsök i Mellanöstern blir därför alltmer oroväckande för var dag som går. Även korsfararna försökte förverkliga en dröm byggd på kolonisering och erövring. När så skett och de erövrade områdena var översållade med militärläger och jordbrukskolonier hamnade korsfararstaten i en ideologisk kris och drabbades av rekryteringsproblem. För att motivera och locka nya invandrare tog man sin tillflykt till en krigaretik. Förnuftets röster fick ge vika. I stället segrade de som i ett fortsatt erövringskrig såg den enda överlevnadsmöjligheten. Även korsfararna var helt beroende av det stöd de fick utifrån. Trots sin militära överlägsenhet var de emellertid tvugna att leva i ständig fruktan. Korsfararstatens fall blev att fanatikerna fick överhanden och att den övergavs av sina europeiska sponsorer.

Även om fredsrörelsen nu formerar sig på nytt i Israel och reservister vägra att tjänstgöra på de ockuperade områdena får förnuftets röster som Shimon Peres allt svårare att göra sig hörda. I stället växer för var dag som går farorna för att fanatikerna skall gå segrande ur den ideologiska kris som den judiska staten nu genomgår. Då kan det epitaf som avslutar Steven Runcimans klassiska verk om korsfararnas historia få sin tragiska gilitighet även för staten Israel. Om så sker har även alla de som genom åren försökt stoppa all diskussion om Israels ockupationspolitik genom att stämpla kritikerna som antisemiter sin beskärda del av skulden.

"Korstågens segrar var trons segrar. Men tro utan vishet är en farlig företeelse. Genom historiens obönhörliga lagar betalar hela världen för vars och ens av dess medborgares brott och dårskaper. Under den långa tidrymd av växelverkan och sammansmältning mellan Österlandet och Västerlandet ur vilken vår civilisation har växt fram var korstågen en tragisk och destruktiv episod. När historikern över århundradena blickar tillbaka på deras oförskräckta historia måste han se sin beundran förmörkas av sorg över de vittnesmål den bär om den mänskliga maktens begränsningar. Där fanns så mycket mod och så mycket hängivenhet och så liten förståelse. Höga ideal besudlades av grymhet och girighet, företagsamhet och uthållighet av blind och trångsynt självrättfärdighet och det heliga kriget självt var inget annat än en enda lång intoleransens handling utförd i Guds namn."

Ingmar Karlsson , Författare och generalkonsul i Istanbul

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]