Publicerad i Axess nummer 9, 2006


Iran - USAs räddare i den irakiska nöden?

Av Ingmar Karlsson

Ett nytt spöke drar fram över Mellanöstern. Kung Abdullah av Jordanien talar öppet om faran för en shi´itisk halvmåne som sträcker sig från Iran via Irak till Syrien och Egyptens president Mubarak har fyllt på med att shi´iterna till övervägande del är lojala mot Iran och inte mot de länder där de lever. I Saudiarabien och gulfstaterna används shi´iternas växande politiska styrka i Irak som en förevändning mot genuina demokratiska reformer. Om demokrati betyder en stärkt ställning för shi´ismen bör USA överväga att som hittills luta sig mot sunnitiska diktaturer i regionen lyder det indirekta budskapet.

I sin bok Reaching for Power. The Shi´a in the Modern Arab world (Princeton 2006) vänder sig Yitzhak Nakash, professor i islamisk historia vid Brandeis University, mot dessa resonemang. Det finns ingen panshi´ism och ett enat ledarskap för detta samfund som totalt omfattar omkring 140 miljoner människor; 90 procent av befolkningen i Iran, 65 procent i Irak, 10 procent i Saudiarabien, 75 procent i Bahrain, 30 procent i Kuwait och 45 procent i Libanon. Gemensamt är dock att de i arabvärlden varit en av sunnitiska regimer undertryckt grupp betraktad som kättare.

En shi´itisk pånyttfödelse behöver inte innebära ett hot mot arabvärlden hävdar Nakash. Hans huvudtes är att de shi´itiska samfunden i Mellanöstern genomgått en tyst revolution sedan det första gulfkriget och rört sig bort från våld som politiskt medel och mot en dialog både med västvärlden och med andra grupper i de egna samhällena. Detta gäller inte minst det terroriststämplade Hizbollah i Libanon. Bushadministrationen vägrade dock att inse dessa förändringar, märkt av minnena av den shi´itiska radikalism som USA mötte i Libanon på 1970- och i Iran på 1980-talet. Den missade därför tillfället att utnyttja det politiska vakuum som uppstod direkt efter Saddams fall till att bygga broar till de shi´itiska organisationer och partier som ville kontrollera de fundamentalistiska krafterna och bygga broar till väst.

Den shi´itiska klerikala hierarkin var den enda fasta struktur som fanns i det vakuum som uppstod i Irak eftersom alla former av civil verksamhet varit kontrollerade av Baath-partiet. Dessutom hade de 12 år av sanktioner som föregick invasionen 2003 krossat allt som fanns av sekulär medelklass.

Den förste amerikanske prokonsuln Paul Bremer, som enligt Nakash kommer att bli ihågkommen som en symbol för amerikanskt förtryck, förbisåg emellertid detta. I stället fick shi´iterna budskapet att ej heller de representerade Irak. Washington importerade i stället irakiska exilpolitiker utan kunskap om eller stöd i det irakiska samhället. Det faktum att den amerikanska administrationen inte kunde garantera ordning och säkerhet bidrog också till att även shi´iterna kom att betrakta USA som en ockupationsmakt och inte som än en befriare. Storayatollahn Ali Sistani kom därför från början att vända sig mot Bremers försök att skapa ett Irak enligt amerikanska föreställningar. Han motsatte sig framgångsrikt den författning som det styrande rådet antog 2004 med motiveringen att ett valt irakiskt parlament inte kunde vara bundet av en författning som antagits av en institution som tillsatts av en ockupationsmakt

Enligt Nakash ligger Iraks framtid i händerna på det shi´itiska ledarskapet som den enda kraft som kan skapa basen för en demokrati efter den katastrofala amerikanska politiken. Han ger Ali Sistani en nyckelroll som den som lyckats åstadkomma en försoning bland splittrade shi´itiska grupper i Irak och som en stark förespråkare för fria och direkta val. Sistani sägs ha accepterat den moderna nationalstatens realiteter och att denna måste styras av lekmän. Religiösa ledare skall inte ha ett avgörande inflytande i statens angelägenheter och den iranska teokratin ses av Sistani som en avvikelse från den sanna shiitiska läran. Det främsta uttrycket för dennes pragmatism är enligt Nakash hans appeller för en nationell enhetsregering i Irak.

Ett federalt system får därför inte upprättas på bekostnad av en stark centralregering utan oljerikedomarna måste fördelas lika bland alla irakier och shiiter, sunniter och kurder måste ges en religiös och kulturell autonomi som inte komprometterar Iraks politiska enhet eller Bagdads ställning som landets politiska nervcentrum.

Nakash medger att vägen dit är strödd med problem. En förutsättning för att Irak skall stabiliseras och demokratiseringsprojektet lyckas är enligt Nakash att USA erkänner den nyckelroll som Iran spelar och därför försöker upprätta, om inte diplomatiska relationer, så åtminstone ett modus vivendi med Teheran. Sedan boken kom ut har de iransk-amerikanska relationerna fortsatt att eskalera i en negativ riktning. Nakashs bedömning av Hizbollahs dialogberedskap har, som utvecklingen i Libanon visat, varit alltför optimistisk och i Irak ökar våldet nu inte bara mellan sunniter och shi´iter utan också mellan rivaliserande shi´iamiliser. De brittiska trupperna har förlorat kontrollen i de shiitiska områdena kring Basra i södra Irak och den radikale Muqtada al Sadr har stadigt breddat sin maktbas och han kan nu mobilisera hundratusentals fattiga och arbetslösa.

En följd av Bushregimens kombination av maktarrogans och okunnighet om regionen var att Irans inflytande i Irak underskattades. I Washington levde man i föreställningen att relationerna fortfarande var färgade av det blodiga kriget på 1980-talet då den arabiska identiteten hos Iraks shi´iter tycktes ha varit starkare än den religiösa. Dessa minnen har dock förbleknat inte minst mot bakgrund av vad som hände efter shi´itiernas uppror efter gulfkriget 1991, då de lämnades i sticket efter det att pappa Bush uppmanat dem att resa sig mot Saddam. Över 100 0000 irakiska shi´iter tog då sin tillflykt till Iran. Många har nu återvänt och utgör en brygga mellan Irak och Iran, då inte minst de religiösa ledare som lämnat sin exil och nu har skapat en axel mellan Irans Vatikan i Qom och de irakiska shi´íternas religiösa centrum i Najaf. Ayatollah Sistani, som Nakash ser som en nyckelfigur inte bara för Iraks utan den muslimska världens demokratisering, är för övrigt av iransk härstamning och har också Qom som adress för sin website

Under de senaste tre åren har ett brett nätverk byggts upp på flera plan från säkerhetstjänst till beväpnade miliser, kriminella gäng och politiker i de konkurrerande shi´itiska grupperingarna. Även den nuvarande premiärministern al Maliki tillbringade sin exil i Iran innan han återvände 2003. Iran har också goda kontakter med Muqtada al Sadr som övergivit sin tidigare antiiranska retorik och nu får sin milis tränad av iranska revolutionsgardister. Invasionen av Irak och den israeliska attacken mot Hizbollah framstår alltmer som en gudagåva till prästerskapet i Teheran. Bush lyckades med vad den iranska regimen förgäves eftersträvade i det blodiga kriget med Irak mellan 1980-88, nämligen att störta den sekulära Baathregimen. Iran befriades därmed inte bara från sin värsta motståndare utan fick i stället bästa tänkbara granne – en regering under shi´itisk kontroll. Genom att störta talibanregimen i Afghanistan undanröjde USA dessutom ett fundamentalistiskt sunnitiskt hot i öster medan först det av USA framtvingade syriska tillbakadragandet från Libanon och sedan sommarens krig stärkt Irans ställning där. Irans regionala makt och inflytande har därmed vuxit avsevärt.

Iran har nu stora möjligheter att spela ut det shi´itiska kortet. En amerikansk attack mot Iran skulle leda till att shi´iterna i Irak över natt vänder sina vapen mot ockupationsmakten, stödda av iranier som i tiotusental skulle ta sig över gränsen för att utkämpa kampen mot USA på irakisk mark. Bushs demokratiska masterplan för arabvärlden skulle definitivt kollapsa och leda till av Iran inspirerade shi´itiska upplopp i Libanon, Kuwait och i de oljerika provinserna i Saudiarabien där shiiterna, liksom i Bahrain, utgör en majoritet. Den radikala shi´itiska halvmåne som kung Abdullah säger sig frukta skulle då kunna bli en realitet.

Medan Washington vill dra sig ur det politiska träsk man hamnat i har ledarskapet i Teheran nu ett intresse se dem sitta fast där väl medvetna om att Iran sitter inne med nyckeln till en hedersam reträtt och en väg ur det dilemma USA nu hamnat i. En ensidig amerikansk reträtt skulle leda till ett totalt kaos samtidigt som en fortsatt närvaro stärker de antiamerikanska känslorna även bland shi´iterna för var dag som går.

En ljuspunkt i mörkret är dock att det på längre sikt även ligger i Irans intresse att få en politisk stabilitet i området. Iran kan se till att rivaliteten mellan de olika shi´itiska miliserna i det alltmer laglösa södra Irak inte blir helt okontrollerad och ytterligare eroderar centralregeringens trovärdighet i Bagdad. I praktiken har Iran också hittills spelat en konstruktiv roll i Irak. Som första stat sände man efter den amerikanska ockupationen en delegation för samtal med det nytillsatta styrande rådet, vilket innebar ett indirekt erkännande av den administration som USA tillsatt, man erbjöd finansiellt stöd och exportkrediter och erbjöd att hjälpa till med uppbyggandet av infrastrukturen inom el- och oljesektorn. Ett fullskaligt inbördeskrig i Irak efter religiösa och etniska linjer skulle inte bara kunna sprida sig till Saudiarabien och Bahrain och destabilisera hela Gulfen utan även till de azeriska, kurdiska, arabiska och baluchiska delarna av Iran.

En förutsättning för att USA skall kunna ta sig ur det moras som blivit resultatet av Bushs demokratikorståg är därför att inte bara Iran utan även Syrien engageras i en politisk process, något som nu förespråkas av James Baker, utrikesminister under pappa Bush. Genom den katastrofala hanteringen av ockupationen av Irak borde försvarsminister Rumsfelds och vicepresident Cheneys tro på preventiva krig rimligen ha förlorat i trovärdighet men de båda herrarna tycks fortfarande hålla fast vid dessa idéer.

Enligt Winston Churchill agerade USA alltid rätt i utrikespolitiken men först efter att ha prövat alla andra alternativ. Blir Bushs irakiska äventyr ett undantag som bekräftar denna regel?

[ stäng fönstret ]