Publicerad i Svenska Dagbladet 1999-01-16


Iran på väg mot religiös perestrojka

Av Ingmar Karlsson

När vi i Sverige under det dramatiska år som föregick shahens fall i januari 1979 fick upp ögonen för islam som ett politiskt fenomen beskrevs ayatollah Khomeini i Dagens Nyheter i närmast lyriska ordalag som en iransk Per Albin Hansson. Läsarna fick budskapet att Koranen i grund och botten var liktydig med SAPs partiprogram på arabiska och en av tidningens radikala kvinnliga journalister rapporterade entusiastiskt från Iran om hur hon i chadorn, d v s slöjan, upptäckt en ny symbol för den kvinnliga frigörelsen.

I riksdagen förklarade en av vänsterpartiet kommunisternas moskvautbildade utrikespolitiska tänkare att partiets kontakter med prästerskapet i Iran inte bara var täta och vänskapliga utan att de också hade klargjort att man i Khomeini funnit en värdig företrädare i tredje världen för den sanna hermanssonismen. Samme tänkare återkom ständigt i riksdagen med krav på att den svenska regeringen skulle ge sitt oreserverade stöd åt den iranska revolutionen. Han beklagade utrikesminister Karin Söders oblida öde att vara omgiven av dåliga rådgivare. Ett otvetydigt bevis för detta var att hon i uttalanden om situationen i Iran lurats att varna för att den nya regim som avteckande sig kanske inte skulle motsvara våra förväntningar på ett demokratiskt samhällssystem.

Debatten var således typisk för den tidens svenska revolutionsromantik. Som alla andra revolutioner förväntades också den iranska automatiskt leda fram till ett idealsamhälle.

Den som vill veta vad som egentligen hände under de dramatiska månader som föregick shahens fall i dag för 20 år sedan (alt ayatollah Khomeinis återkomst till Iran i dag för 20 år sedan ) kan få sin nyfikenhet stillad i boken "The priest and the king - an eyewitness acount of the Iranian revolution" (British Academic Press 1998). Författaren, Desmond Harney, skildrar i dagboksform det dramatiska förloppet utifrån många års erfarenhet från Iran först som ambassadsekreterare vid den brittiska ambassaden och sedan från 1974 som bankman. Harney rörde sig således inte i maktens centrum men han kände folk i shahens kretsar och höll sig välinformerad inte bara via kontakter med ministrar, bank- och affärsmän utan också med vanliga iranier som taxichaufförer och sin egen trädgårdsmästare. "The priest and the king" blir därmed en unik ögonvittnesskildring från en revolution i vardande fram till dess kulmen.

Shahregimen hade i många år framstått som oövervinnerlig med en stark, klarsynt och karismatisk monark som tycktes veta precis vad han ville, förfogade över en stark armé, outsinliga olje- och gasresurser och, inte minst, åtnjöt västvärldens mäktiga stöd sedan han med brittisk och amerikansk hjälp avsatt sin nationalistiske premiärminister Mosaddeq i en militärkupp 1953. Så sent som nyåret 1978 höjde mänskliga rättighetsförespråkaren Jimmy Carter sitt glass för shahen i Niavaranpalatset i Teheran och prisade Iran som "en ö av stabilitet i ett oroligt område av världen tack vare shahens stora ledarskap . . . Detta är en stor tribut till Ers majestät och till Ert ledarskap och till den respekt, beundran och kärlek som Ert folk visar Er".

Harney redogör fängslande för den iranska politikens alla svängningar, för rykten och spekulationer och för den villrådighet som spreds över landet när den gamla ordningen alltmer underminerades. Även om han insåg hur korrupt det politiska systemet var hoppades han i det längsta på dess överlevnad: "Här finns autokratins fruktansvärda grundproblem. Alternativet är nästan alltid värre".

En förhoppning om att utvecklingen skulle slå in på samma väg som i Spanien efter Franco bleknade snabbt. I stället tyckte han sig se en allt tydligare parallell med Somozas Nicaragua. Shahen tecknas som en tragisk figur, fången i sin egen svaghet. Krisen var en följd av hans temperament och personlighet; en grundläggande osäkerhet som kompenserades av överambition och en hemfallenhet åt ceremonier och grandiositet och en total misstro mot alla omkring honom, vilket ledde till att han bara lyssnade till vad han ville höra och därför omgav sig med smickrare och jasägare. Armén hade rensats från självständigt tänkande officerare varför en militärkupp i syfte att rädda den bestående ordningen inte var något alternativ.

Harney är mycket kritisk mot Carter som först förmådde shahen att tillåta de första demonstrationerna men sedan inte gav honom något som helst stöd eller ledning när dessa blev alltmer svårkontrollerade. Även den brittiske utrikesministern David Owen får sin beskärda del av den kritiska sleven. Hans starka verbala stöd åt shahen blev kontraproduktivt genom att han konsekvent förlöjligade alla oppositionsyttringar och avfärdade dem som fanatism.

Utländska observatörer koncentrerade sig i krisens början framför allt på vänsteroppositionen, då i synnerhet det kommunistiska tudehpartiet. Harney noterar emellertid hur blommor dagligen läggs ner på den franska ambassadens trappor som ett tack för att Khomeini fått en fristad i Paris och därifrån kunde mana på den religiösa oppositionen. Denna noterades dock knappast till en början och betecknades av shahen som "islamska marxister", vilket förmodligen var grunden för VPKs analys om en själarnas gemenskap mellan Khomeini och Hermansson.

En veritabel tidvattenvåg började skölja över landet efter det att trupper den 8 september 1978 massakrerat demonstranter på Jahleh-torget i Teheran. Utvecklingen därefter styrdes med säker hand och instinkt av ayatollah Khomeini, som shahen först hade sänt i irakisk exil, varifrån han 1963 hade begett sig till Paris. Dirigerade av ayatollan från denna exil började mullor och ayatollor, som shahen föraktat för att han såg dem som lika korrupta och giriga som sitt eget entourage, nu krypa fram ur sina gömslen och agera politiskt. Telefonkedjor organiserades, där varje uppringd avkrävdes en lojalitetsed för Khomeini och sedan enligt en kedjebrevsmetod uppmanades att ringa sex andra. Den omedgörlige ayatollan var en antites till den tveksamme och vacklande kungen. En vecka efter händelserna på Jahle-torget skriver Harney i sin dagbok: "Det hela kommer att explodera. Jag ser ingen utväg. Vi står på tröskeln till en våldsam revolution."

Den övre medelklass som shahen skapat övergav honom först och flydde landet. Han hade inte givit den något medbestämmande eller samhälleligt ansvar utan enbart en möjlighet att klättra på samhällsstegen, skaffa sig personlig prestige och att tjäna pengar. När dessa perspektiv tycktes förlorade försvann all lojalitet. De som stod vid hans sida in i det sista var ofta medlemmar av "de tusen familjerna" som demonstrerade en monarkistisk patriotism och en vilja att försöka rida ut krisen. Shahen blev dock alltmer isolerad när även flera av hans förtrogna ur denna krets schappade och lämnade landet samtidigt som han kastade andra, som premiärministern Amir Abbas Hoveyda, i fängelse för att på så sätt förgäves försöka blidka de uppretade massorna. Som många andra lämnades Hoveyda därmed efter regimens kollaps i ayatollornas våld och avrättades.

Harney noterar gång på gång att det inte syntes några tecken på en religiös väckelse i demonstrationernas spår. De iranska massorna hade alltid varit utövande muslimer men den breda befolkningsmajoriteten kunde, möjligen med undantag för bönderna, inte tänka sig att leva under ett islamskt styre. Något sådant hade aldrig funnits i Iran och föreföll uteslutet mot bakgrund av de senaste 50 årens utveckling. De flesta studenter som skanderade Khomeinis namn skulle avsky att leva under en religiös regim noterar han. Khomeini blev en heterogen oppositions fixstjärna i sin exil och han drog framför allt anhängare på grund av sin kompromisslöshet.

Demonstrationerna visade sig mer och mer ha sin bas hos den frustrerade lägre medelklassen och i den traditionella basarekonomin och inte bland stadsproletariatet eller bland bönder och arbetare i den för landets ekonomi vitala oljeindustrin. Lärare, lägre tjänstemän och handlarna i basarerna visade nu öppet sin bitterhet och sitt hat. För dem var mannen på påfågelstronen symbolen för allt ont medan Khomeini framstod både som en politisk ledare och moralisk frälsare. Det traditionella Iran tog nu sin revanch på en moderniseringspolitik som gått alltför fort och alltför hårdhänt fram utan kontakt med den sociala och politiska verkligheten. Den iranska revolutionen var varken en vänster- eller högerrörelse och den var inte styrd utifrån utan inhemsk. De traditionella krafter som så länge varit på defensiven överraskades av sin egen styrka och regimens svaghet och såg plötsligt sin möjlighet att föra in Iran på en annan väg.

"Iran blev inför våra ögon ett främmande land som återvände till sig självt" skriver Harney.

Propagandan för ayatollan bedrevs med en förvånansvärd professionalism och effektivitet. Shahens porträtt plockades konsekvent ned från butikerna och ansiktena på hans statyer krossades. I stället dök foton på den gamle mannen med den rynkade pannan och de genomträngande kompromisslösa ögonen upp överallt liksom silk-screenmallar som kunde användas för att spraya hans karaktäristiska drag på murar och husväggar. Bulletiner från "den islamska rörelsen" sattes upp i alla affärer där folk köade för att läsa dem. Småbarn promenerade i grupper sjungandes "Död åt shahen".

Utländska affärsmän fick uppleva hur deras arbetare och anställda plötsligt låtsades att de inte kände igen dem och de tvingades konstatera att deras företag kontrollerades av den lokala ayatollan. De anställda vägrade att ta ut sina löner om kvittona fortfarande hade det kejserliga datumet och inte det traditionella islamska. Harney nämner en tysk agronom som varit mycket populär och omtyckt i den by där han arbetat under flera år. Efter det att en mullah flyttat in och börjat organisera antishahmöten från gryningen till midnatt vändes via byns högtalare på kort tid folket till ayatollan i det avlägsna Paris och mot allting västligt inklusive den tyske agronomen. Harney själv ringer veckorna före shahens fall till en bekant som var en av Irans rikaste industrimän och följande konversation utspelar sig: "Är han inne?´ ´Nej, han är i fängelse.´ ´Varför?´ ´Han har sänt 150 miljoner dollar ur landet.´ ´Vem är Ni?´ ´ En av hans tjänare."

Bulletiner och olika aktiviteter var perfekt koordinerade och spridningen av stenciler och kasettband skedde med en sådan snabbhet och effektivitet att det tydde på förekomsten av ett alternativt samhälle snarare än på en plötslig underjordisk verksamhet. Utlänningar löpte allt störe risk att bli stoppade i sina bilar och misshandlade av en uppretad mobb. Ett sätt att undvika detta öde blev att fästa en bild av Khomeini på bilen eller ännu bättre att spela en av hans kassetter högt på bilradion. Barn började skrika "Shah-Carter" efter Harney på gatorna och dessa fylldes av kvinnor som bar chadorn på ett sätt som avslöjade att de tidigare aldrig täckt sina huvuden.

På ministerierna överraskades de ledande tjänstemännen av sina tidigare så underdåniga underlydandes plötsliga radikalism och religiösa iver och av den konsekvens med vilken de genom åren noterat varje korrupt affär eller förfalskad rapport. Allt detta vädrades nu öppet i personalmatsalar och på departementsgårdar. På varje ministerium och myndighet och på de flesta ambassader bildades revolutionära kommittéer där tidigare överordande ställdes till svars och där alla väntade på en signal för en sista blodig uppgörelse och hämnd för alla tidigare verkliga eller påstådda lidna oförrätter.

Under de sista veckorna före flykten började shahen ta emot gamla vänner och rådgivare som han inte bemödat sig om att träffa på decennier. Med en av dessa tillbringade han timmar på egen hand efter att 27 år tidigare ha brutit vänskapen eftersom de råd han då fått varit alltför uppriktiga och uppfattats som kritiska. Shahen hade vridit sina händer och hemfallit åt högljudda självförebråelser och mötet hade slutat med att båda fallit i gråt.

Harney säger sig sammanfattningsvis ha upplevt hur en nation fördes tillbaka till sin egen verklighet från vad som samtidigt varit en vision och en illusion. Lika lite som en individ kan emellertid en nation fly från sin egen natur. För Iran betydde detta en väg tillbaka till Mellanöstern och ett farväl till shahens dröm om en modern persisk stormakt. Han förutser i sin dagbok att även Khomeini kommer att gå shahens öde till mötes. Omgiven av maktgiriga jasägare, uppfylld av hat och en vilja att göra upp personliga räkningar och lika illa förankrad i den iranska verkligheten som shahen skulle han så småningom för vanligt folk framstå som ett substitut för denne.

Dit hade utvecklingen ännu inte gått när Khomeini 1989 lämnade det jordiska men den bild av monolitisk enformighet som presenterades av media i väst har aldrig existerat. Ända sedan revolutionen har Iran drabbats av maktkamper som sedan blev uppenbara i de hårda motsättningarna mellan ayatollorna Montazeri och Khamenei om vem som var Khomeinis rättmätige efterträdare.

Av en rad skäl vände sig folk mer och mer från det religiösa ledarskapet; det politiskt-religiösa förtrycket, den korruption, både moralisk och pekuniär, som känneteckande många av de religiösa ledarna samt deras oförmåga att hantera ekonomin. Det långvariga och blodiga kriget mot Irak och det stöd som Saddam Hussein fick från den sunnitiska arabvärlden blev ett bevis för Irans isolerade position i islams till övervägande del sunnitiska värld. Den revolutionära entusiasmen för mullokratin och dess puritanska excesser har gradvis försvagats även om den shiitiska trosuppfattningen förblir ett bindemedel mellan de två stora folken i Iran, perser och azerier. Efter hand vande sig vanliga människor vid att, som under shahtiden, föra ett dubbelliv men nu under omvända förtecken. Före revolutionen hände det ofta att man förrättade sin bön i hemmet och sedan gick ut och firade. Nu förrättas bönen i offentliga moskéer medan firandet äger rum inom de egna fyra väggarna.

Kraven på mera öppenhet och större friheter har för varje år växt i media och framför allt på universiteten. Presidentvalen i maj 1997 blev något av en vändpunkt. Mohammed Khatami vann då med 70 procent av rösterna en överraskande seger över sin motkandidat Nateq Nuri, en politiker i Khomeinis anda. Valdeltagandet låg kring över 80 procent och framför allt de unga väljarna - rösträttsåldern är 16 år - spelade en avgörande roll för den klara valutgången.

Khatami har beskrivits som en iransk Gorbatjov som skulle kunna genomföra den iranska revolutionens perestrojka utan att fördenskull få den islamska republiken eller den iranska statsbildningen att störta samman. Han har inte förtröttats i sitt tal om att en politisk liberalisering och ett stärkande av det civila samhället är en förutsättning för de så uppenbart nödvändiga ekonomiska reformerna. I en intervju med CNN överträffade han sina inhemska motståndarnas värsta förväntningar genom att tala om "det stora amerikanska folket", lovprisa den amerikanska civilisationen, inbjuda amerikanska konstnärer, vetenskapsmän och turister att besöka Iran och genom att inte beteckna de i USA bosatta iranierna som landsförrädare och monarkister utan som representanter för sin nation. Han chockerade även sina konservativa motståndare genom att betona och prisa den judisk-muslimska samlevnaden genom historien, fördöma brännandet av amerikanska flaggor och till och med antyda en ursäkt för ockupationen av den amerikanska ambassaden.

Framstående teologer som Mohammed Shabestari, som deltog i islamkonferensen i Stockholm 1995, och Abdolkarim Sorush stödjer nu Khatami och utgör en opposition som är den farligaste för det "väktarnas råd" som har den reella makten i landet eftersom den framförs från islamska utgångspunkter. Grundtanken är att de islamska värderingarna visserligen skall spela en grundläggande roll i staten men att medborgarna är dess suverän oavsett religiös hållning. Ideologiseringen av islam ses som en konsekvens av shahens påtvingade moderniseringspolitik. Nu gäller det i stället att hitta vägen tillbaka till en avpolitiserad fromhet. Eftersom islam identifieras med staten blir religionen också ansvarig för alla missförhållanden. Följden blir inte bara religiöst hyckleri och förlust av religiösa värden utan sekularisering och i förlängningen ateism.

Khatami försöker nu omvandla detta förändringstryck i en långsam men oåterkalleig politisk reformprocess och att få denna artikulerad genom partier, oberoende media, NGOs och fackföreningar, således de institutioner som bygger upp det civila samhälle som är ett återkommande nyckelbegrepp i hans offentliga tal och som han definiera som ett samhälle "där regeringen och dess makt utgår från folket och kontrolleras av detta".

På de teologiska högskolorna debatteras i dag öppet om sekularism och mänskliga rättigheter. En ny teknisk och ekonomisk elit växer fram med en annan syn på omvärlden än affärsmännen i basarerna. Publiceringsförbuden, arresteringarna, försvinnandena och morden på intellektuella under de senaste månaderna är ett bevis för att Khomeinis arvtagare fruktar att den iranska revolutionens jakobinska fas nu kan vara på väg mot ett orientaliskt thermidor som kan leda fram till en modernistisk tolkning av islam och en demokratisering av Irans politiska liv även under bibehållande av Khomeinis författning.

Ledaren för revolutionsgardisterna general Safavi talade nyligen om tungor och halsar som skulle huggas av och om rutten frukt som måste plockas. Tidningar och tidskrifter har stängts och redaktörerna fängslats. En dödslista cirkulerar nu i Teheran med namn på ett sjuttiotal författare, intellektuella och islamska tänkare som Abdolkarim Sorush. Repressions- och övervakningsapparaten fungerar effektivt och ingen vet vem som styr den eller hur långt det konservativa religiösa ledarskapet är berett att gå för att rädda det rådande systemet.

Klart står dock att de strömningar i det iranska samhället som står bakom Khatami är starka nog att överleva även om presidenten skulle förlora den pågående maktkampen. 65 procent av Irans 60 miljoner är nu under 20 år och de har rösträtt redan som sextonåringar. Dessa unga människor, som inte känner någon annan verklighet än den som skapats av den iranska revolutionen, är mest missnöjda med systemet och bland dem växer en revolt mot revolutionen fram. Denna utveckling låter sig inte hejdas genom förbud eller terror. För många av de ungdomar som växt upp i den islamska republiken är Madonna ett viktigare begrepp än Khomeini och de är bättre insatta i reglerna för den europeiska fotbollens Champions League än i de shiitiska sorgeritualerna. Den entusiasm som det iranska deltagandet i förra sommarens fotbollsvärldsmästerskap i Frankrike väckte var ett bevis för denna mentalitetsändring och för en förhoppning om att en annan livsstil skall accepteras och att Iran skall återupptas i den internationella gemenskapen.

Harney avslutar sin dagbok med en observation som gjordes ett år efter Khomeinis återkomst och som i hög grad gäller i dag:

"Ingenting är någonsin kristallklart i Iran inte ens mellan fiender. Så har det varit under hela historien. Kontinuitet har varit Irans livlina. Det spelar ingen roll vilken kompromiss, vilket hyckleri eller vilket dubbeltänkande som varit nödvändigt för att uppnå denna. Jag hyser därför ingen tvekan om att ett mindre styvnackat, mindre bittert Iran till sist kommer att framträda igen men inte förrän efter en lång tid och inte förrän landet smärtsamt har skakat av sig sina komplex och sin stoltserande men illusoriska självförhävelse och sitt behov av hämnd."

Vägen dit kan emellertid bli lika lång och krokig som fotbollslandslagets väg till VM. Inte mindre än 17 matcher krävdes - ett absolut rekord - och avgörandet föll först i slutminuten i en allt avgörande bortamatch mot Australien.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]