Publicerad i Axess nummer 2 2005


Historien upprepas i Irak

Av Ingmar Karlsson

De så kallade vilayaten Basra och Bagdad i Mesopotamien var länge försummade provinser i utmarkerna av det osmanska imperiet. Under 1800-talet började britterna av strategiska skäl mer och mer intressera sig för området som en del av landvägen till Indien. Mesopotamiens betydelse växte ytterligare när produktionen från de av brittiska företag kontrollerade persiska oljekällorna började skeppas ut från Arabisk/persiska gulfen. Det brittiska intresset stegrades sedan än mer när Tyskland år 1899 av Istanbul fick en koncession att bygga en järnväg från Konya i det anatoliska höglandet till Bagdad för att sedan förlänga denna till Basra. En tysk närvaro i Mesopotamien skulle hota både oljeintressena och de brittiska intressena i Indien.

Till detta kom att den arabiska agitationen för nationell frigörelse också började göra sig hörd i dessa trakter. Framför allt för att trygga oljeledningarna landsattes brittiska styrkor från Indien i Shatt al Arab i inledningsskedet av det första världskriget och Basra intogs. En expeditionskår som sändes norrut för att inta Bagdad tvingades dock kapitulera 1916 för turkiska trupper i Kut al-Amara. Året därpå intogs emellertid Bagdad och 1918 hade brittiska trupper nått ända upp till Mosul.

De arabiska delarna av det osmanska väldet blev sedan franska respektive brittiska mandat under Nationernas Förbund i april 1920. Medan Frankrike slog sönder existerande politiska och sociala strukturer och skapade Syrien och Libanon för att säkerställa sina nationella intressen försökte Storbritannien i stället skapa en ny nationalstat i Mesopotamien för att tillgodose sina. När det brittiska mandatet Irak bildades fanns inget irakiskt folk. Basra i det shiitiska södra Mesopotamien hade alltid varit vänt mot Gulfen och Indien, Bagdad hade starka kontakter med Iran medan Mosul i norr som ännu inte formellt ingick i mandatet och där kurderna var i majoritet, hade sitt kontaktnät mot Turkiet och Syrien. General Stanley Maude, den tidens Tommy Franks, tvingades snart konstatera att Mesopotamien var ett område där 75 procent av befolkningen hade en stamtillhörighet "utan någon som helst tradition att lyda en regering".

Efter att ha invaderat Bagdad utfärdade Maude en deklaration med följande budskap:

"Våra arméer har inte kommit som erövrare eller fiender utan som befriare. Ni, invånare i Bagdad, kom ihåg att ni i 26 generationer har levt under främmande tyranner som alltid har försökt hetsa er mot varandra så att de kunde utnyttja era meningsskiljaktigheter. Denna politik är avskyvärd för Storbritannien och dess allierade eftersom det varken kan råda fred eller välstånd så länge det finns fiendskap och vanstyre."

För detta stormaktsspel och britternas misslyckade försök att skapa en irakisk stat redogör den brittiske historikern Toby Dodge i boken Inventing Iraq. The Failure of Nation Billiding and a History Denied.

Snart frågade sig befolkningen i den nya statsbildningen vad som blev av dessa löften om fred och välstånd och 1920 utbröt en revolt i protest mot att britterna inte uppfyllt sitt löfte att lämna området efter det att turkarna besegrats. I detta uppror som kallades The Great Iraqi Rebellion förenades för första gången sunniter och shiiter, om än för en kort tid, i kamp för en gemensam sak. En brittisk officer medgav uppgivet att massslakt - "wholesale slaughter" - var det enda sättet att få ett slut på upproren . Den "shock and awe"- politik som Rumsfeld proklamerade i samband med den amerikanska invasionen uppfanns av den brittiske krigsministern Winston Churchill som redan 1920 satte in flygplan för att bombardera civilbefolkningen till underkastelse och som då heller inte drog sig för att använda giftgaser.

Churchill, som då var krigsminister, ville överge hela projektet men premiärminister Lloyd George vägrade. Om britterna lämnade skulle enligt premiärministern detta innebära att man inom ett par år hade låtit fransmän och amerikaner överta några av de rikaste oljefälten i världen.

Lösningen blev att installera en monarki. Britternas val föll på Feisal, äldste son till sherif Hussein i Mekka, med baktanken att han som ättling i rakt nedstigande led till profeten skulle ha en politisk och religiös legitimitet men samtidigt alltid vara beroende av brittiskt stöd. Britterna stödde därför samtidigt lokala shejker och stamhövdingar som motsatte sig Feisals försök att skapa ett nationellt medvetande och stärka de statliga institutionerna. Ett brittiskt huvudmål var att härska genom att söndra och se till att kungen var starkare än varje enskild stam men inte stark nog att stå emot en koalition mellan några av dessa.

Motsättningar om mandatets framtid kom tidigt i dagen. Feisal saknade trovärdighet eftersom han hämtats utifrån och monarkin var dessutom ett främmande styresskick för Mesopotamien och sågs därför som en brittisk uppfinning.

På irakisk sida ökade kraven på att mandatet skulle ersättas av en allians med Storbritannien som skulle leda fram till en snar självständighet. Via traktater 1921, 1922, 1926, 1927 och 1930 fick den nya statsbildningen sin självständighet i oktober 1932 då Irak på Storbritanniens förslag blev medlem av Nationernas Förbund och mandatet upphävdes. I fördraget 1930 hade emellertid London tillförsäkrat sig långtgående rättigheter. De båda länderna ingick en allians på 25 år som förpliktade till samråd i utrikespolitiska frågor och ömsesidigt bistånd i händelse av krig. Engelsmännen fick företräde till poster som krävde utländsk expertis och full frihet att använda sig av irakiska floder, hamnar och flygplatser och flygbaser uthyrdes till den brittiska armén.

När britterna lämnade hade de installerat en svag monarki med sitt stöd i en liten sunnitisk elit. Feisal lär efter en kort tid på tronen ha suckat att det inte fanns något irakiskt folk utan bara folkmassor som var omöjliga att styra och som vände sig mot varje regering hur den nu än såg ut. Han avled 1933 och efterträddes av sin son Ghazi som vid tiden för sin död i en bilolycka 1939 fått allt större problem att hantera motsättningarna inte bara mellan utom också inom Iraks olika religiösa och etniska grupper; sunniter, shiiter, kurder, turkmener, jezidier, judar och de talrika kristna kyrkorna.

1958 genomfördes en militärkupp och den unge kungen Feisal den andre lynchades av mobben. Den första irakiska republiken blev även den en instabil skapelse vars historia inte minst präglades av ständigt återkommande kurdiska uppror. År 1968 tog Baathpartiet makten i en kupp där Saddam Hussein spelade en huvudroll för att sedan själv ta makten 1979.

Dodge drar de uppenbara parallellerna med dagens amerikanska politik i Irak. Britterna saknade kunskap om och missförstod därför i grunden de sociala och politiska realiteterna i det samhälle de försökte bygga upp och så är även fallet med dagens amerikanska administration. Paul Wolfowitz talade till exempel naivt om Irak som det förmodligen mest proamerikanska samhället i Mellanöstern med en befolkning som skulle möta de amerikanska befriarna med choklad och blomsterkvastar. I verkligheten tvingas amerikanerna i dag som britterna på 1920-talet i stället att utöva sin makt från luften med bombardemang och maskingevärseld som styrmedel.

När britterna lämnade 1932 tvingades alla de efterföljande regeringarna att gripa till våld för att behålla makten. Saddam Hussein var därför inte en unik "ond människa" för att använda Bushs språkbruk utan enligt Dodge en produkt och kulmen av en historisk trend som inleddes redan 1920. Under hans långa skräckvälde förstördes allt som fanns kvar av ett civilt samhälle. Enligt Dodge var Wolfowitzs, Rumsfelds och Cheyneys största misstag att de inte insåg detta utan trodde att Saddam Hussein skapat en stark stat som kontrollerade befolkningen med en järnhand. När denne väl tappat sitt järngrepp skulle de amerikanska trupperna möta en här av jublande statstjänstemän och USA så att säga få en stark stat serverad på en silverbricka med en proamerikansk förvaltning beredd att snabbt reformera och demokratisera samhället uppifrån och ned. I sin naivitet trodde de neokonservativa därför att ett nytt demokratiskt mönstersamhälle skulle kunna byggas upp hjälp av enbart 1 600 civila amerikanska experter varav 16 talade arabiska.

Vad Saddam lämnade efter sig var i stället ett atomiserat samhälle helt dränerat på både intellektuella och materiella resurser. USA står därför nu inför uppgiften att på nytt försöka uppfinna Irak och skapa en ny stat från grunden. Detta kommer att ta minst en generation och kräva resurser och ett tålamod som är oändligt mycket större än vad den amerikanska väljarkåren är villig att acceptera. När USA snarare förr än senare börjar dra sig tillbaka kommer därför enligt Dodge ny odemokratisk regim att ta makten i Bagdad efter en tid av oro och kaos.

Allmänna och fria val ändrar enligt Dodge inte detta scenario. I bästa fall kan detta Irak komma att likna Egypten med en styrande korrupt elit som kontrollerar alla aspekter av det ekonomiska livet och hårdhänt styr en politiskt desillusionerad och bitter befolkning.

Sällan har uttrycket att de som inte förstår det förflutna är dömda att upprepa begångna misstag haft större aktualitet än i dagens Irak. Samtidigt som den amerikanska ockupationsmakten nu måste leva med konsekvenserna av britternas misslyckande för 80 år sedan är de i full färd med att upprepa dem.

I en artikel i Sunday Times den 22 augusti 1920, som Dodge inte refererar till i en annars väldokumenterad bok, skrev T.E. Lawrence, mera känd som Lawrence of Arabia:

"Det engelska folket har letts in i en fälla som det blir svårt att ta sig ur med äran och hedern i behåll. De har lurats in i detta genom att konsekvent blivit undanhållna information. Kommunikéerna från Bagdad kommer för sent, de är inte sannfärdiga och de är ofullständiga. Sakernas tillstånd har varit mycket värre än vad vi fått veta och vår administration mera blodig och ineffektiv än allmänheten vet. I dag är vi inte långt ifrån en katastrof …. Vi sade att vi gick in i Mesopotamien för att besegra Turkiet. Vi sade att vi stannade kvar för att befria araberna från den turkiska regeringens förtryck och för att göra dess resurser av säd och olja tillgängliga för världen. Vi säger att vi är i Irak för att utveckla landet till världens fromma…. Hur mycket kommer dödandet av tiotusentals bybor och stadsbor denna sommar att hindra produktionen av vete, bomull och olja? Hur länge skall vi tillåta att miljoner pund, tusentals av våra trupper och tiotusentals araber offras till förmån för en kolonial administration som inte är till nytta för någon annan än dessa administratörer?"

[ stäng fönstret ]