Publicerad i Svenska Dagbladet 2001-01-24


Herzl ville riva Jerusalems gamla stad

Av Ingmar Karlsson

Den ryske läkaren Leo Pinsker blev sionist på grund av pogromerna i Ryssland på 1870- och 80-talen medan den österrikiske journalisten Theodor Herzl påverkades av dreyfusprocessen. I deras skrifter ses sionoismen i första hand som en försvarsaktion mot antisemitismen. Pinsker vände sig mot alla planer på att knyta sionismen till Palestina utan tänkte sig i stället områden i Nordamerika eller det asistiska Turkiet. Han sade sig visserligen se ett förvärv av Palestina tilltalande men: "Vi får framför allt inte drömma om att återuppbygga det gamla Judéen. Vi får inte åter anknyta där vårt statsliv en gång våldsamt avbröts och krossades ... Inte det "heliga" landet skall nu vara målet för våra strävanden utan det "egna".

Herzl hade närmast Argentina eller Palestina i tankarna. Palestina skulle ha den fördelen att det "är vårt oförglömliga historiska hem .. blotta namnet skulle vara ett starkt gripande samlingsrop för vårt folk". Han förde resultatlösa förhandlingar med turkiska , engelska, ryska och italienska statsmän om överlåtande av ett område för en judisk statsbildning - Palestina eller någon annan del av det osmanska Västasien, Cypern, Uganda eler Kenya.

Under denna tid intog många judar i förskingringen en likgiltig och ofta kritisk inställning till sionismen. Bland de ortodoxa övervägde uppfattningen att ett återvändande till Palestina först skulle ske efter Messias återkomst. De på assimilering inriktade judarna i Västeuropa och USA såg i sionismen en risk för att de antisemitiska krafterna skulle stärkas och att judarna skulle anklagas för dubbla lojaliteter. I Östeuropa kom de politiskt medvetna att i hög grad ansluta sig till revolutionära rörelser. För dem framstod sionismen som en föråldrad religiös och snävt nationell ideologi, byggd på mysticism och inte på vetenskaplig socialism.

Inom alla riktningar fanns dock en sionistisk minoritet. Av de judar som omfattade olika marxistiska och socialistiska åsiktsriktningar såg många i en egen stat en möjlighet att bygga upp ett frihetens och jämlikhetens mönstersamhälle. Av pragmatiska och inte ideologiska skäl kom blickarna att riktas mot Palestina, ett område med vilket man kände en naturlig kulturell förankring. Av de omkring 60 000 judar som mellan 1880 och 1914 invandrade till Palestina var merparten personer med denna bakgrund som drabbats av pogromerna i Ryssland, Polen, Galizien och Rumänien.

Det ökade arabiska motståndet mot denna immigration ledde också till att närvaron gavs ett historiskt berättigande. 1917 deklarerade Ben Gurion att Palestina "i historisk och moralisk mening" var ett land utan invånare. Trots att hans vision var sekulär framträdde mer och mer i hans tal tanken på Israel som infriandet av löftet till det utvalda folket och tron på en kallelse som förkunnats redan av profeterna. Han såg Bibeln som "ett heligt äganderättsbevis för Palestina åt det judiska folket med dess tretusenåriga stamtavla".

Dessa tankegångar återspeglas också i den israeliska självständighetsförklaringen men i denna talas också om fullstänig jämlikhet mellan alla medborgare oberoende av ras, tro eller kön. En lång debatt fördes om huruvida den Allsmäktige skulle omnämnas i deklarationen eller ej. Som en kompromiss enades man om att tillit skulle sättas till Tsur Israel (Israels klippa), ett begrepp som också har en sekulär anknytning.

För det efter självständigheten statsbärande arbetarpartiet spelade det religiösa arvet en undanskymd roll som drivkraft i samhällsbygget. Förhållandet mellan religion och politik kom i stället i stor utsträckning att bestämmas av de för en majoritet mot högerblocket nödvändiga koalitionerna med de religiösa partierna. Genom bl a sabbatslagstiftningen och kosherbestämmelserna kom dessa kompromisser att påverka samhällslivet.

Junikriget 1967 blev så en vändpunkt. Genom erövringen av det bibliska Judéen och Samarien med patriarkernas gravar i Hebron och inte minst östra Jerusalem med klagomuren blev de bibliska berättelserna och den tidiga judiska historien levandegjorda inte minst för den judiska ungdomen. Även många sekulariserade judar torde ha instämt i Moshe Daynas ord efter segern: "Om vi äger Bibeln och om vi betraktar oss som Bibelns folk måste vi också äga de bibliska länderna ... varje icke-jude måste förstå att dessa områden ligger i den judiska historiens hjärta".

Denna syn, som vuxit sig starkare ju längre ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem pågått, skulle inte ha mött någon förståelse hos den sionistiska rörelsens grundare. När Herzl 1898 för första gången besökte Jerusalem var hans första impuls att riva ned den gamla stadsdelen och han såg med beklagande på "de unkna avlagringarna av två tusen år av inhumanitet, intolerans och smuts."

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]