Publicerad i Svenska Dagbladet 1999-04-14


Fotboll, politik och serbisk terror

Av Ingmar Karlsson

"Heja, heja Osa kära, kämpa nu för Osa ära" var ett stridsrop som mötte gästande lag i Ohsbruk i den småländska lingonserien på 50-talet. Även i de högre serierna spelade man då för klubbens och hemortens ära. Nu är fotbollen en ekonomisk snarare än en idrottslig angelägenhet även i de lägre serierna. Efter Bosmandomen intresserar sig de ledande klubbarna i Europa inte längre för spelarnas nationalitet. Globaliseringen kommer även att avnationalisera och avpolitisera fotbollen och göra dess landskamper och VM alltmer ointressanta för en elit som känner starkare för det egna bankkontot än för sitt landslag för att inte tala om den klubb som för tillfället försörjer dem.

I det forna Jugoslavien är situationen en helt annan. Där har fotbollen under senare år tjänat som ett verktyg för att piska upp det etniska hatet och skapa en nationell sammanhållning. Delije, fanklubben för Serbiens och en av Europas mest kända kända fotbollsklubbar, Röda Stjärnan i Belgrad, har en kampsång som lyder "Vi är Delije från det stolta Serbien. Stig fram, hälsa den serbiska rasen. Från Kosovo till Knin är allt serbiskt. Slobo( d v s Milosevic), Du serb, Serbien står bakom Dig. Den som säger att Serbien är litet ljuger, Slobodan har gjort det stort".

Författaren Petar Dzadzic angav 1989 fyra institutioner som tjänade syftet att underblåsa serbisk chauvinism; konst- och vetenskapsakademin, tidningen Politika, kulturföreningen Prosveta och Röda Stjärnan, där fotbollsklubbens främsta uppgift var att mobilisera massorna. När Milosevic under de sista åren på 80-talet avancerade till folkhjälte skedde detta även med hjälp av noggrant iscensatta föreställningar på de stora fotbollsarenorna. Derbymatcherna mellan Belgrads båda storlag, Röda Stjärnan och Partizan, som tidigare brukat urarta i våldsamma kravaller och gatuslagsmål mellan rivaliserande supportrar omvandlades nu i stället till jättelika förbrödringsritualer under Slobodan Milosevics överinseende.

Fotbollen kom även att spela samma roll i Kroatien. Under matcherna mellan den klassiska klubben Dinamo Zagreb och dess ärkerival Hajduk Split sjöng fansen gemensamt "Dinamo och Hajduk är av samma blod" i stället för att som tidigare göra sitt bästa för att få detta kroatiska blod att flyta. Namnet Dinamo var dock alltför kommunistiskt och för lite patriotiskt för att falla den självutnämnde kroatiske landsfadern men tidigare kommunistiske generalen och partiideologen Frandjo Tudjman på läppen. Klubben fick därför på order från högsta ort byta namn till Croatia Zagreb. Efter den överraskande bronsmedaljen i förra sommarens fotbolls-VM i Frankrike betecknades det kroatiska landslaget följdriktigt av Tudjman som "det kroatiska folkets riddare".

Röda Stjärnans fanklubb Delije har hela tiden spelat en särskilt dyster roll i de jugoslaviska krigen. Efter de kravaller som följde på en match mellan Röda Stjärnan och Dinamo Zagreb i maj 1990 grundade klubbens ordförande Zelko Raznatovic en paramilitär enhet "Tigrarna", som rekryterades bland de mest våldsbenägna av klubbens anhängare. Under ledning av Raznatovic, alias Arkan, har dessa tigrar spritt fasa på alla krigsskådeplatser med etnisk rensning och massakrer på oskyldiga civila som specilitet. De har nu på nytt släppts lösa i Kosovo samtidigt som Arkan själv hånleende i CNN hotar Natoalliansen. Denne krigsförbrytare valdes 1992 in i det serbiska parlamentet. 1995 köpte han ett fotbollslag som då spelade i fjärde divisionen. Sitt krigsbyte har han bland annat tvättat genom spelarinköp med vars hjälp han redan förra året lyckades göra sin klubb till jugoslaviska mästare och till motståndare mot själva Bayern München i första omgången av Champions League.

Klubben heter Obilic och har fått sitt namn efter en av de mytiska personer som legitimerar dagens serbiska våldspolitik. Milos Obilic påstås ha lönnmördat den osmanske sultanen på samma dag som serberna förlorade slaget på Trastfältet i Kosovo mot turkarna den 28 juni 1389, en förlust som Arkans friskaror i dag tar ut sin hämnd för.

Varje match som FC Obilic spelar stiliseras av serbiska nationalister och Arkan och hans anhang till en ständigt återkommande ritual under idrottsliga förtecken för att ihågkomma detta lönnmord. Det är en skam att UEFA tillåtit denna blodbesudlade klubb att delta i det europeiska klubbspelet.

Med vemod tänker jag på den fruktade uddebopublikens hätskaste hejaramsa: "Heja de våra å inte de dära, trampa de främmande kära på tära."

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]