Publicerad i Svenska Dagbladet 2002-06-04


Folkspillra i kläm mellan israeler och palestinier

Av Ingmar Karlsson

Ordet samarit torde väl ge de flesta svenskar associationer till social- och hälsovården. Den som går i kyrkan eller är gammal nog att ha fått kristendomsundervisning i skolan erinar sig väl liknelsen om den barmhärtige samariten. Få torde dock vara medvetna om att samariterna än i dag lever kvar som ett särpräglat religiöst samfund. Av det Gamla Testamentets böcker erkänner de bara de fem Moseböckerna och Josuas bok. De förkastar Talmud och tillmäter inte Jerusalem något religiöst värde men liksom judarna väntar de på Messias återkomst. De anser sig härstamma i rakt nedstigande led från Levis, Efraims och Manasses stammar.

När judarna efter den babyloniska fångenskapen år 536 före Kristus lade grunden till det nya templet i Jerusalem ville samariterna delta i bygget (Esra 4:2) men de blev hånfullt avvisade och grunden lades till en bitter fiendskap. Samariterna byggde i stället sitt eget tempel på berget Garizim utanför Sikem och vigde detta åt Jehovah. År 129 förstörde mackabéerkungen Johannes Hyrkanos deras helgedom . Samariterna fortsatte dock att förrätta sina rituella offer på berget och anslöt sig till de folk som kom i konflikt med judarna. Om denna fiendskap kan man läsa hos Syrak: "På två folk harmas min själ och det tredje är inte något folk: de som bo på Siers berg, filistéerna och det galna folk som bor i Sikem".

Samarit var också ett okvädingsord som judarna använde mot Jesus: "Hava vi då icke rätt då vi säga att Du är en samarit och besatt av en ond ande?" (Joh. 8:48). Att Jesus valde just en samarit som huvudfigur när kärleken till nästan skulle demonstreras var därför knappast en tillfällighet .

På Jesu tid låg samariternas tempel fortfarande i ruiner men i det judiska kriget mot romarna anslöt de sig på judarnas sida och förskansade sig uppe på Garizim där 12 000 stupade. Sikem ödelades. När staden byggdes upp igen fick den namnet Neapolis. I dag heter den Nablus, en förvrängning av Neapolis. Vid 400-talets början torde deras antal ha kunnat räknas i hundratusental. Det fanns då samaritiska kolonier på flera platser längs medelhavskusten. År 529 kuvades de av kejsar Justinianus som förbjöd dem att använda sina synagogor. Samariterna gjorde då ett uppror som ledde till att de nästan utrotades. Många räddade sig genom att övergå till kristendomen men en liten grupp höll sig kvar i Nablus.

När den brittiske generalen Allenby 1917 drev ut turkarna ur Palestina uppgick samfundet till 146 själar. De kunde därefter återhämta sig något. En grund lades när de övertalades att överge sitt strikta ingifte, en sed som på grund av samfundets litenhet redan på kort sikt dömde dem till kollektivt självmord.

Delningen av Palestina 1948 innebar ett nytt hot eftersom samariterna klövs i två delar. En grupp slog sig ned utanför Tel Aviv och blev israeliska medborgare medan de övriga stannade kvar i Nablus. Efter den israeliska ockupationen av Västbanken 1967 kunde de på nytt upprätta kontakt med varandra men de fortsatte att gå skilda vägar. Samariterna i Israel talade hebreiska medan deras trosfränder i Nablus behöll sina jordanska pass och talade arabiska. Vid påskhögtiden samlas de emellertid varje år för att gemensamt offra på sitt heliga berg.

Möjligheten att gifta sig utanför den egna skaran har lett till att samfundet nu vuxit till omkring 600. I motsats till judarna går släktarvet vidare på fädernet. De unga männen klagar dock över svårigheterna att hitta judiska flickor som är beredda att acceptera deras särpräglade livsstil. Intifadan har varit ett än större problem för samariterna i Nablus. De talar som sagt arabiska och deras barn går i arabiska skolor. Samtidigt känner de sig stå judarna närmare . Ledarna för intifadan deklarerade redan från början att samariterna skulle lämnas i fred och själva har de begärt att samariter som är israeliska medborgare inte skall behöva göra militärtjänst i Nablus. Många samariter tog emellertid det säkra före det osäkra och flyttade från sina hem i den stad där de levt i 2 500 år upp till Gerizim där de annars bara brukade vistas på sommaren.

Redan innan de senaste månadernas våldsamheter bröt ut hade samariterna därför blivit ett oskyldigt och bortglömt offer för den israelisk-palestinska konflikten.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]