Publicerad i Fokus nummer 14, 2007


Går baklängesrevolutionen i baklås?

Av Ingmar Karlsson

När den kinesiska folkkongressen sammanträdde för några veckor sedan fattades ett beslut som gav privat egendom samma rättsliga skydd som statlig.

Ytterligare ett steg togs då i den baklängesrevolution som inleddes redan i november 1984 då partisekreteraren Hu Yaobang svor i den kommunistiska katedralen med en artikel i Folkets Dagblad: ”Öka inkomstskillnaderna mellan arbetarna”. Denna princip var enligt Hu helt förenlig med socialismen. ”I ett socialistiskt samhälle som det kinesiska där de exploaterande klasserna har eliminerats leder jämlikhet bara till att sölkorvarna njuter frukterna av de flitigas arbete”.

Detta utspel följdes av artiklar som försökte ge denna nya marknadskommunism en ideologisk grundval. Huvudtesen var att endast praktiska resultat kunde visa vad som var socialism och att varken Marx eller Lenin hade någon kunskap om vår tids problem. Deras skrifter kunde inte ge någon vägledning utan de klassiska kommunistiska teorierna måste omvärderas, berikas och utvecklas

Eftersom närmare fem sjättedelar av det kinesiska kommunistpartiets historia då var förknippad med Mao kunde dennes politik och kulturrevolutionen inte helt förkastas. Maoismen sades nu inte längre vara en produkt av en mans visdom utan en genom åren framvuxen kollektiv partivisdom. Mao blev nu en i ett kollektiv, om än den främste, men samtidigt var den store rorsmannen den ende som tappat den av honom själv utlagda kursen. Den nya politiken presenterades som en tillämpning av tankar av Mao som antingen fallit i glömska eller som han egentligen aldrig riktigt förstått fastän han själv tänkt dem. Vad som var sann kommunism kunde bara den förda politikens resultat utvisa och här var produktivitetsutvecklingen det främsta kriteriet.

Denna reformpolitik beskrevs i sin tur som ett äktenskap mellan en hög tjänsteman (socialismen) och en vacker flicka (kommunismen). Ett nytt uttryck - socialism med kinesiska karaktäristika - myntades. De sanna revolutionärerna var de som tjänade mest pengar men för att hindra avarter av denna kinesiska socialism skulle en andlig socialistisk civilisation skapas. Ledstjärnor i denna var i sin tur de fem tonvikterna, de fyra skönheterna och de tre kärlekarna. Med de fem tonvikterna menades värdighet, hyfsning, hygien, disciplin och moral. De fyra skönheterna betecknade de för en god kommunist oumbärliga egenskaperna gott sinnelag, hyfsat språk och uppförande samt god miljö medan de tre kärlekar som en sådan måste hysa var parti, moderland och socialism, för övrigt samma ledstjärnor som Hitler satte upp för sitt tyska tusenårsrike.

Tulipanarosen socialism med kinesiska har i praktiken inneburit och innebär även i dag att reformer som lyckas kallas socialistiska och de som misslyckas avfärdas som kapitalistiska. Med denna politik har ekonomin utvecklats med rekordfart. Ungefär 150 miljoner människor tillhör nu en medelklass med en månadsinkomst motsvarande minst 500 euro och en förmögenhet som med bostad och bil inräknade uppgår till mellan 100- och 300 000 euro. År 2020 beräknas medelklassen omfatta 40 procent av befolkningen eller över en halv miljard. Inkomstklyftorna och de regionala skillnaderna ökar nu och flykten från landsbygden har skapat ett enormt trasproletariat samtidigt som den okontrollerade ekonomiska expansionen skapar allvarliga miljöproblem.

Kraven på en politisk modernisering, det vill säga en demokratisering, kommer att öka. 1989 dränktes de i ett blodbad mot studenter på den Himmelska fridens torg. Inte heller i dag finns några tecken på att kommunistpartiet kommer att låta reformpolitiken gå dithän att dess allsmäktiga roll luckras upp. Den grundläggande ideologiska devisen att det inte spelar någon roll om en katt är svart eller vit bara den fångar möss gäller fortfarande men också det outtalade tilläget att det handlar om en katt och inte om en hund. Partiets allsmäktiga roll ifrågasätts inte. Snarare förr än senare kommer detta att leda till en ny urladdning.

[ stäng fönstret ]