Publicerad i Svenska Dagbladet 2001-04-09


Får man vara stolt över att vara tysk?

Av Ingmar Karlsson

Förmodligen i syfte att locka patriotiska röster gjorde CDUs partisekreterare Meyer inför delstatsvalen i Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz den 25 mars uttalandet "Jag är stolt över att vara tysk". Detta föranledde den gröne miljöministern Trittin att likställa den tunnhårige Meyer med en skinnskalle och då inte bara till utseendet utan även mentalt. Debatten trappades upp ytterligare sedan förbundspresident Rau på en fråga om även han var stolt över att vara tysk svarat att man bara kunde vara glad eller tacksam över att vara tysk men inte stolt eftersom man bara kunde visa stolthet över egna individuella prestationer. Detta fick i sin tur det bajerska CSUs partsekreterare Goppel att ifrågasätta om en person som inte kände nationell stolthet kunde kvarstå som statschef. Debatten pågår sedan dess för fullt inte minst i de talrika pratprogrammen i tysk TV där debattproffsen än en gång vänder ut och in på den eviga frågan om den tyska identiteten.

"Tyskland? Var ligger det?" - Det landet kan jag ej hitta" heter det hos Schiller. Heinrich Heine ställde frågan "Var börjar det tyska? Var slutar det?" och enligt Nietsche kännetecknade det tyskarna att frågan "Vad är tyskt?" aldrig dör ut bland dem. Frågan väcktes på allvar under sjuttonhundratalets andra hälft när de bildade klasserna i de många tyska staterna började värja sig mot det starka franska kulturinflytandet. Nationalanda, nationalstolthet, nationalkaraktäroch nationalmedvetande blev nyckelbegrepp. På vintern 1807/8 höll Johann Gottlieb Fichte sina "Reden an die deutsche Nation" i det av fransmännen ockuperade Berlin. I dessa framställdes det tyska folket som ursprungligt och oförfalskat i kamp för sin frihet och identitet mot det militära och kulturella förtrycket från de underlägsna fransmännen.

Andra tyska författare ställde under åberopande av Tacitus'"Germania" germanernas dygder som kontrast mot den romanska dekadensen och sedeslösheten. Det tyska folket påstods vara direkta efterföljare till de gamla germanerna. Alla de goda egenskaper som Tacitus lär ha hittat hos de norra folken återfanns nu hos tyskarna: trohet, sedlighet, återhållsamhet, ståndaktighet, enkelhet. Att tyskarna även hade slaviska och keltiska förfäder störde lika lite som det faktum att de mest framgångsrika germanerna dittills i historien alls inte varit tyskarna utan engelsmännen. Argumentationen saknade historisk bas men i sin förlängning ledde den fram till Gobineaus och Houston Stewart Chamberlains rasteorier och Adolf Hitlers vanföreställningar.

Hitler höjde den tyska nationen över alla andra. Den hade rätt att härska över alla andra bara därför att den bestod av tysk-germanska rasen. Med en politik baserad på denna övertygelse fullbordade Hitler det tyska rikets undergång efter att för en kort period med våld ha kunnat förverkliga sin tyska enhetsdröm. De 12 år då alla tyskar var samlade i en stat blev de eländigaste tyska åren.

Genom hitlerkatastrofen kom man i Västtyskland till insikt om att integration och inbindning i Västeuropa var svaret på tyskarnas nationella problem. För att citera Förbundsrepublikens förste president Theodor Heuss blev den 8 maj 1945 "en för oss tyskar paradoxal dag; vi förintades och förlöstes på samma gång".

Nu gavs en möjlighet att dra ett definitivt slutstreck över det förgångna med dess långa fas av tysk imperialistisk nationalism. I stället för stora krigsskadestånd, som 1919, följde Marshallplanen. I stället för förödmjukande ekonomiska villkor kom frihandeln, ledd och forcerad av Förenta Staterna. I stället för depression fick Tysklands västra del uppleva en snabb exportorienterad tillväxt. I stället för att isoleras, diskrimineras och bestraffas blev västtyskarna del av en västlig gemenskap. Även om försoningen med Frankrike stod främst på den politiska agendan hade i synnerhet inflytandet från Förenta staterna stor betydelse för framväxten av ett nytt politiskt medvetande. En västlig demokratisk statsform framstod som enda möjlighet att möta det kommunistiska hotet.

Framför allt under de tidiga efterkrigsåren utgjorde europatanken ett emotionellt substitut för en patriotism som ingen tysk längre kunde hysa. Inte bara hitlerriket var totalt diskrediterat 1945 utan själva nationalstatstanken. I dess ställe sattes federalismen i form av en federal tysk republik och ett federalt Europa. Makten skulle delegeras såväl nedåt till delstaterna som uppåt till en europeisk regering, domstol och parlament. På så sätt skulle en dubbel försäkring erhållas mot eventuella försök att göra om de tyska misstagen. Adenauer hade inget intresse av en återförening. Hans politik syftade i stället till att på starkast möjliga sätt binda in Förbundsrepubliken i det västliga lägret.

När denna bildades 1949 kan den sägas ha uppstått som en statligt konstituerad marknadsekonomi. Länge kom omvärlden att betrakta denna tyska statsbildning som en ekonomi sökandes efter en stat. Förbundsrepubliken blev av dessa skäl ett politiskt sekulariserat samhälle utan utrymme för högstämda nationalistiska tongångar eller odlandet av ett speciellt tyskt väsen. Återuppbyggnaden och den ekonomiska och politiska samhörigheten med väst gav en politisk stabilitet som i ett tyskt historiskt perspektiv var häpnadsväckande.

Motsättningarna mellan öst och väst under det kalla krigets värsta period stärkte tendensen att i första hand se den egna nationen och dess politiska system från ekonomiska utgångspunkter och i kontrast till det kommunistiska tyska samhället. "Wirtschaftswunder" kunde ställas mot en bristekonomi, flerpartisystem mot partidiktatur, yttrandefrihet mot censur och resefrihet mot muren och automatiska skjutanordningar. DDR blev på så sätt ett negativt jämförelsesamhälle som verkade systemstabiliserande, samtidigt som avgränsningen mot det nazistiska förflutna snabbt förlorade i betydelse.

DDR kom därmed indirekt att främja framväxten av en västtysk identitet. Vissheten om att vara de bättre, de mera demokratiska och utomlands mer respekterade tyskarna bidrog till att skapa en vikänsla. Gradvis växte så en identifkation med och en stolthet över vad Förbundsrepubliken presterat fram och därmed en allt större tillfredställelse med det egna politiska systemet, vad som kallats en "författningspatriotism."

Ett bärande element i denna nya tyska identitet var hemhörigheten i en västlig värdegemenskap samt de som typiskt tyska betecknande karaktärsegenskaperna, disciplin, flit och lydnad. Även exportframgångarna och den moderna industrins framväxt blev ett centralt element i den nya tyska patriotismen. Genom återuppbyggnaden och sedan det ekonomiska undret utvecklades ett nytt slags nationellt självmedvetande, präglat av stolthet över de resultat som uppnåtts. Denna stolthet, som återfanns i alla samhällsskickt, blev ett surrogat för den traditionella nationalkänslan och ett väsentligt element i den nya tyska identiteten.

Europatanken förlorade emellertid inte sin attraktionskraft. En av de mest framträdande förespråkarna för denna, filosofen Karl Jaspers, skrev 1959: "Den tyska nationalstatens historia har nått vägs ände men inte tyskarnas historia. Vad vi som en stor nation kan erbjuda oss själva och världen är en insikt i dagens världssituation, att nationalstatstanken är Europas och alla kontinenters olycka. Medan nationalstaten i dag är den mest förstörelsebringande kraften på jorden kan vi börja med att genomskåda den i dess rötter och dra upp dessa".

Den starka betoningen av europatanken gjorde det möjligt för tyskarna att frigöra sig från de problematiska elementen i sin egen politiska tradition. Europa blev, för att citera Ralph Dahrendorf "en ersättning för den förlorade nationella enheten". Samtidigt växte insikten om att den tyska frågan endast kunde få sin lösning i en europeisk ram.

Till en början hade kraven på en återförening gällt alla områden inom 1937 års gränser. Efterhand fann sig emellertid politikerna med få undantag i att trakterna öster om Oder-Neisse gått förlorade för alltid. Begreppet återförening försvann alltmer ur den politiska retoriken och ersattes av formuleringar som "förverkligande av den nationella enheten" eller ett "uppnående av det tyska folkets rätt till självbestämmande." Samtidigt avtog alltmer tron på ett "Gesamtdeutschland." Även om tanken ej övergavs officiellt kom DDR alltmer att karaktäriseras som utland, "Ein fremdes Land". De unga västtyskarna kände sig efterhand alltmer hemma i Paris, London och New York medan Frankfurt an der Oder blev exotiskt även för de västberlinare som endast bodde 6 mil därifrån. Unga människor kom allt oftare att ställa sig frågan: "Vad förenar oss med dom "drüben"? Inga gemensamma erfarenheter, inga gemensamma vänner och om släktingar så efterhand alltmer avlägsna. Språket? Ja i Österrike talade man ju tyska och Schweiz var en nation med fyra språk.

Fram till slutet av 60-talet utgjorde stoltheten över det ekonomiska undret, antikommunismen och europatanken ett slags ersättningsidentitet. Den av Brandt inledda nya östpolitiken med dess de faktoerkännande av DDR tvingade emellertid mer eller mindre fram en eftertanke över den egna identiteten. Tanken på en återförening framstod alltmer som en västtysk livslögn. Välståndsnationalism och hemhörighet i det västliga lägret var inte tillräckliga för att skapa en egen identitet utan efter hand växte även kraven i radikala kretsar på en identifikation med ett samtyskt förflutet som en motvikt till en förbundsrepublik som plötsligt tedde sig som alltför materialistisk. Känslan "Wir sind wieder wer" (Vi är återigen att räkna med) väckte oundvikligen även följdfrågan "Aber wer"? (Vilka är vi?

Vad var egentligen invånarna i Förbundsrepubliken: tyskar, västtyskar, förbundsrepublikaner, europeer? Var hörde de hemma: i den atlantiska gemenskapen eller i Centraleuropa? Var låg deras framtid. I den av Amerika dominerade västliga militäralliansen? I EG? I ett Centraleuropa mellan öst och väst? I ett återförenat neutralt Tyskland?

Oron över den egna identiteten var såväl ett vänster- som högerfenomen. Medan de konservativa beklagade den förlorade nationalstaten, drömde pacifister och sedan de gröna om en tysk fredsoas i mitten av Europa, om en fredlig federation mellan de båda tyska staterna och ibland förekom det i denna debatt de mest överraskande överensstämmelser mellan högern och vänstern. Bokutgivningen i 80-talets mitt präglades av titlar som återspeglade västtyskarnas oro och sökande efter en identitet: "Ett besvärligt fädernesland","Den tyska enheten - förhoppning, mardröm, illusion?", "Tyskarnas rädsla", "Legend och verklighet om den tyska faran", "Den osäkra republiken", "Den tyska neurosen" etc.

Denna identitetsdebatt fick ett nytt uppsving efter Honeckers besök i Bonn i september 1987, då den östtyske statschefen togs emot framför förbundskanslerämbetet med den östtyska nationalsången och den tyska flaggan med hammare och cirkel vajande över skådespelet. Den tyska återföreningen tycktes ej längre stå på historiens dagordning, vilket Kohl också framhöll för Gorbatjov under dennes besök i Bonn sommaren 1989. Som en historisk ironi föll sedan muren bara några månader senare när tyskarna i väst slutgiltigt föreföll ha inriktat sig på att leva i en delad nation. Enheten möttes ej heller av någon nationell yra utan nationalstaten föreföll ha förlorat sin betydelse för västtyskarna när den nu äntligen kunde bli verklighet.

Förklaringen till att enheten ej föranledde högstämda jubelrop utan snarare karaktäriserades av en dämpad och eftertänksam glädje är förmodligen den att de många kontinuitetsbrotten i den tyska historien och dess bristande statliga, rumsliga och andliga kontinuitet har förhindrat framväxten av ett självklart nationalmedvetande av den art som finns i länder som Frankrike, England eller Sverige. Eftersom den enhetliga nationalstaten inte har varit en självklar norm i den tyska historien hittade tyskarna för att citera filosofen Helmuth Plessner senare än andra folk sin nationalstatliga bas och blev en "försenad nation".

Med den tyska enheten den 3 oktober 1990 kom denna försenade nation snabbare än någon kunnat ana i kapp historien. Den tyska historien går nu vidare som Förbundsrepubliken Tysklands historia.. Trots att svårigheterna att överbrygga den ekonomiska klyftan mellan de gamla och de nya förbundsstaterna blev betydligt större än väntat kan för första gången i tysk historia alla samhällsskikt och regioner med undantag för politiskt betydelselösa smågrupper på höger- och vänsterkanterna identifiera sig med sin stat.

Snart kan kanske en tysk också uttrycka stolthet över sin nationalitet utan att riskera brännmärkning. Förbundskansler Schröder tog ett steg i denna riktning när han på frågan om han var stolt över att vara tysk gav svaret: "Jag är stolt över vad folk har uppnått och över vår demokratiska kultur. I den meningen är jag en tysk patriot som är stolt över sitt land."

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]