Publicerad i Ordfront nummer 6 1993


Europas nya spöke

Av Ingmar Karlsson

"Under det århundrade som nu går mot sitt slut var nationernas framväxande och tillkomst ett av de mest påfallande kännemärkena. Europa är inte längre någon moralisk enhet utan en ansamling av nationaliteter som avundsjukt betraktar varandra och som konkurrerar med varandra."

Citatet är hämtat ur The Economist men syftar inte på det tidigare östblockets sönderfall, inbördeskriget i Jugoslavien eller den västeuropeiska debatten om Maastricht och valutaoron. Kommentaren skrevs den 29 december 1900.

Även nu står vi inför en nationalistisk renässans men med andra förtecken. I århundradets början ledde denna till att tre multinationella imperier - det ryska, det osmanska och det österrikiskt-ungerska - bröt samman.

Sovjetunionens sönderfall var inte i första hand en direkt konsekvens av nationalistiska strävanden utan av en revolution från ovan med syftet att effektivisera imperiet. Jugoslaviens kollaps var i sin tur en direkt följd av det sovjetiska systemets sammanbrott. Den nationalism som nu växer sig starkare över hela Europa får sin näring i faktorer som ej var för handen när The Economist skrev sin ledare.

Genomgående bottnar den i en allmän fruktan för framtiden och för en omvärld stadd i snabb förändring. De breda folklagren tycker sig förlora tidigare referensramar och sakna förankring i verkligheten. Dessutom ser de sig hotade av både en snabb strukturomvandling med åtföljande arbetslöshet och en snabbt ökande invandring av människor med främmande ursprung.

Mot denna bakgrund kan man därför inte tala om en nationalism i Europa utan om ett brett spektrum av denna företeelse som tagit sig olika uttryck.

En rad stater som formellt varit självständiga återfick sin suveränitet och blev självständiga internationella aktörer. Detta gäller Polen, Ungern, Rumänien, Bulgarien, det nu delade Tjeckoslovakien och från andra utgångspunkter även Albanien.

Stater som tidigare varit internationellt erkända har återuppstått. Detta gäller i första hand Estland, Lettland och Litauen men även Georgien och Armenien.

En tredje grupp består av stater som tidigare bara existerat som federala komponenter i multinationella statsbildningar men aldrig varit erkända internationellt. Till denna grupp hör - trots medlemskapet i FN - Vitryssland och Ukraina, vidare Azerbaidjan, Moldova, Kazakhstan och de fyra centralasiatiska republikerna - Kirgisistan, Uzbekistan, Tadjikistan och Turkmenistan - Slovenien, Kroatien, från nyåret Slovakien samt Makedonien, vars erkännande dock fortfarande blockeras av Grekland. Varaktigheten hos flera av dessa statsbildningar kan kanske diskuteras, t ex i fallen Moldova, Vitryssland, Kazakhstan och Tadjikistan.

En fjärde grupp av nationalism representeras av folkgrupper som utgör autonoma regioner eller som har givits en varierande grad av politisk och/eller kulturell autonomi inom internationellt erkända stater, t ex Katalonien och Baskien i Spanien, Flandern och Vallonien i Belgien, Skottland och Wales, den tyskspråkiga befolkningen i Sydtyrolen, Vojvodina och Kosovo i Jugoslavien innan Milosevic upphävde dessa regionerns autonomistatus samt finlandssvenskarna och den danska minoriteten i Schleswig-Holstein. Nordirland är ett exempel på ett konfliktområde i denna kategori, dit kanske även Korsika kan räknas.

En femte grupp består av etniska minoriteter utan reell autonomistatus men med en "modernation" som i varierande grad tillvaratar deras intressen. Bland dessa kan räknas ungrarna i Slovakien och Rumänien, de tyska minoriteterna i den förutvarande Sovjetunionen, ryssarna i Estland och Lettland och i staterna inom OSS, polackerna i Litauen, grekerna i Albanien, turkarna i Grekland och Bulgarien.

Till dessa kommer de "icke-representerade" minoriteterna, d v s det dryga trettiotal folk utan modernation som lever över hela Europa utanför den tidigare Sovjetunionen samt de mer än hundra småfolken inom dess tidigare gränser. Inom denna kategori återfinns t ex bretoner, friser, sorber, rutener, gagauzer, furlaner, pomaker och ladiner.

De talrika utomeuropeiska invandrargrupperna med sina mer eller mindre uttalade aspirationer att behålla en nationell och kulturell särart i sina nya hemländer utgör en annan grupp med liknande bakgrund. En fråga som kommer att resas med allt större kraft är hur invandrare från andra kulturkretsar än den europeiska skall kunna få sina nationella, kulturella och religiösa rättigheter tillgodosedda.

Zigenarna bör kanske i första hand, trots sin långa historia inom Europa, räknas i denna grupp men i länder där de utgör en stor minoritet som Rumänien, Slovakien och Serbien kan de även räknas till de "orepresenterade" folken.

En annan form av nationalism är den regionalism och "hembygdsrenässans" som nu går över Västeuropa, såväl en nymornad sådan som vi upplever i Sverige (republiken Jämtland och Skåneland), som en med djupare rötter t ex den bayerska. Några av dessa, som den skotska och den lombardiska i Norditalien har en politisk sprängkraft med sina separatistiska undertoner.

Den inledningsvis nämnda rädslan för framtiden och rotlösheten i samhällen under snabb omvandling är en faktor bakom de framväxande nationalistiska strömningarna på den extrema högerkanten som nationella fronten i Frankrike, Vlaams Block i Belgien och extremhögern i Tyskland. Andra nationalistiska strömningar med liknande tankegods kan närmast beteckans som rödbruna, t ex Pamjatj i Ryssland.

En sista variant kan kallas för välfärdsnationalism eller -chauvinism och tar sig uttryck i föreställningen att det egna landet är bäst på alla samhällslivets områden och att det därför gäller att skydda sig mot en farlig omvärld. I de flesta fall utgör denna en ohelig allians melan yttersta högern, yttersta vänstern och miljörörelsen. Sverige skiljer sig här från andra europeiska länder som Frankrike och Tyskland genom att vänsterflygeln hos denna nationalism är betydligt starkare än högerflygeln.

Flera av dessa nationalismer kan leda till akuta politiska kriser under de kommande åren. Detta gäller kanske inte minst de hittills bortglömda orepresenterade minoriteterna. Serbernas etniska rensningar kommer förr eller senare att drabba rutener, bunjevatser och sjokatser i Vojvodina, vlacherna kan råka illa ut i Serbien, pomakerna kan komma att sättas under tryck i Bulgarien liksom gagauzerna i Moldova. Hotet mot zigenarna är särskilt akut i de serbiskdominerande områdena, vilket redan märks i flyktingströmmen till Sverige och frågan om de 7 - 8 miljoner zigenarnas framtid i det gamla östblocket och i det tidigare Jugoslavien blir säkerligen ett av de närmaste årens svåraste humanitära problem i Europa.

Bara i den gamla Sovjetunionen beräknas antalet konflikter mellan olika folkslag till 125 och ett trettiotal av dessa har redan lett till väpnad kamp. Som en katten-på-råttan-effekt drabbas nu också de nya staterna i den gamla Sovjetunionen av nationalistiska strömningar och löper risken att lösas upp i mindre beståndsdelar. I Kaukasus vill det armeniska Nagorno-Karabach bryta sig ur Azerbaidjan och abchasier och sydosssetier inte ha med Georgien att göra medan den ryska och ukrainska befolkningen i östra Moldavien vill lämna sina nya rumänsktalande landsmän.

Vi ser nu bara början av denna utveckling som också hotar Ryssland. Dagestan vid Kaspiska havet, som ingår i den nybildade ryska federationen, består t ex av ett sjuttiotal olika folk och många av dessa har redan krävt självständighet. Av de finsk-ugriska folken i Ryssland - totalt närmare fyra miljoner - har udmurterna redan utropat en självständig republik sydväst om Uralbergen på en yta lika stor som Danmark. Idag utgör de endast en tredjedel av invånarna i sin egen republik men de är ändå i ett bättre läge än sina kusiner komerna. Med en halv miljon svarar detta med finnarna besläktade folk nämligen bara för 25% av befolkningen i den autonoma Komirepubliken, som geografiskt täcker Gulagarkipelagen och till ytan är större än Sverige.

När Groucho Marx var härskare över Fridonien fanns det bara 65 självständiga stater i världen. Nu har FN snart 180 medlemmar och antalet kommer säkert att växa. FN:s generalsekreterare egyptiern Boutros Boutros-Ghali, som själv är kristen kopt och gift men en judinna och således väl förtrogen med minoriteters situation, har varnat för att världen snart kan ha 400 stater.

Störst är faran för en uppsplittring i Afrika, där över 5 000 stammar lever inom gränser som en gång godtyckligt drogs upp av kolonialmakterna och som de nya nationalstaterna sedan fick ärva. Stora stater som Sudan, Zaire och Nigeria riskerar att delas efter stam- och religionsgränser. Eritrea har redan brutit sig loss från Etiopien. Liberia och Somalia håller på att helt upplösas i kaos och anarki medan stamkrig fortsätter att rasa i Angola och Mozambique. Över hela den afrikanska kontinenten kan vi, som redan idag i Kaukasus, få uppleva en "mikronationalism", där militära band med vapen i hand kräver självständighet för nationer som omfattar 50- 100 000 medborgare.

Den österrikiske författaren Franz Grillparzer (1791- 1872) varnade redan på sin tid för den framväxande blinda nationalismen. Hans dystra profetia då om att utvecklingen skulle gå "från humanitet över nationalitet till bestialitet" är skrämmande aktuell idag.

Etniska konflikter i en stat uppstår när stora grupper inte längre kan identifiera sig med statsapparaten utan lever under en assimileringspress eller på annat sätt utsätts för starkt tryck av den dominerande gruppen. Kartan - den övergripande nationalistiska ideologin - stämmer inte längre överens med terrängen, d v s den sociala verkligheten.

De utsatta grupperna har då tre valmöjligheter,som Alfred Hirschman beskrivit som "loyalty, voice or exit."

Den första är att låta sig assimileras och försvinna. På detta sätt har ju också många folk antingen helt utplånats eller reducerats till obetydliga folkspillror. Invandrarna till USA har vanligtvis mist sitt språk efter ett par generationer, även om den etniska identiteten i många fall bibehållit en social betydelse.

Den andra möjligheten -"voice" -innebär att man försöker samexistera med den nationalstat man lever i, dock utan total underkastelse men med en begränsad autonomi i språkliga, religiösa och kanske lokala politiska frågor. Samerna kan sägas ha valt denna väg liksom många av de senaste årtiondenas invandrargrupper i de europeiska storstäderna. De röster som nu höjs i Sverige för att bilda ett invandrarparti är ett annat exempel på denna företeelse.

Den tredje lösningen -"exit" - tar sig uttryck i politiska och militära strävanden att lösgöra sig från den dominerande staten och bilda en egen nation, en företeelse som vi än så länge bara sett början av i det sönderfallna sovjetimperiet men som förekommer på en rad andra håll utanför Europa som norra Sri Lanka och Punjab. Väpnade konflikter på etnisk grund kan ha sitt ursprung i ett geopolitiskt tryck eller en destabilisering utifrån (Libanon), ekonomiska klyftor (Biafra), öppen diskriminering på etnisk grund (Sydafrika), ett kulturellt förtryck (Baskien) eller en kombination av dessa faktorer.

Ofta innebär dock denna lösning att nya minoriteter uppstår. Om antalet nationalstater fördubblades skulle kanske också minoritetsproblemen mångdubblas. Inom ESK-området ser vi ju talrika exempel på nya minoritetsproblem i de nya staterna i Centralasien och Kaukasus. Eritrea är ett extremt exempel om vi går utanför den europeiska ramen. Det område som nu frigör sig från en långvarig amharisk dominans är långtifrån homogent. I Eritrea talas åtta olika språk. Den eritreanska nationen består av såväl muslimer som medlemmar av olika kristna kyrkor och kan sägas vara en produkt från kolonialtiden som hållits samman av motståndet mot den etiopiska dominansen.

Framväxten av nya nationalstater är således ingen garanti för att mänskliga rättigheter skall efterlevas bättre. Gårdagens förtryckta kan snabbt förvandlas till morgondagens förtryckare.

Bortsett från folkmord, etniska rensningar eller omändrade statsgränser har nationalstaten tre möjligheter att lösa sina minoritetsproblem:

Man kan insistera på "lojalitet" d v s att de etniska minoriteterna skall assimileras. Fram till 1957 fick finska inte talas på skolgårdarna i Tornedalen och på biblioteken var böcker tillåtna på alla språk utom finska. Tornedalsfinnarna skulle bli svenskar liksom bretoner, korsikaner, elsassare, och provensaler har förväntats bli fransmän genom att ge avkall på sina språk och sin gruppidentitet. Sådana assimilieringsstrategier ges ofta skenet av att i själva verket syfta till att ge den berörda minoriteten bättre framtidsutsikter och samma möjligheter för den personliga utvecklingen och karriären som majoritetsfolket har. Minoriteterna skall fås att inse att deras egenart är värdelös.

En annan lösning kan karaktäriseras som dominans eller tvångsmässig segregering. Exempel har vi sett i Sydafrika och i mildare form i Israel, där inga försök görs att assimilera de färgade respektive palestinierna som dessutom saknar möjlighet att få samma politiska rättigheter som den dominerande gruppen. Den serbiska politiken i Kosovo följer detta mönster som nog kan bli stilbildande såväl i Kaukasus som i Centralasien.

Den tredje lösningen består i att helt enkelt bortse från nationalistiska ideologier och i stället antingen skapa ett federalt system med regionalt självbestämmande eller att låta politiken styras av en mångkulturell ideologi, där medborgarskap och medborgerliga rättigheter inte har någon etnisk koppling.

Det finns ju även stater som kombinerar dessa båda synsätt och kan betraktas som mångkulturella federationer (Canada, Schweiz och Nigeria). Andra kan vara nationalstater i ett hänseende och federation i ett annat. Indien har t ex en starkt federaliserad språkpolitik med 14 nationella språk samtidigt som de 80% som är hinduer politiskt dominerar landet på ett sådant sätt att landet kan betraktas som en nationalstat på religiös grund.

En förutsättning för att minoritetsproblem skall kunna lösas är att statens idologi och sociala organisation inte exklusivt baseras på en etnisk grupp. I stället måste samhällslivet ha en överetnisk bas, där kulturell mångfald betraktas som ett värde i sig. Detta gäller i stater som Mauritius, Singapore och Malaysia även om situationen långt ifrån är problemfri. Den sociala identiteten är ett relativt fenomen och kan också bygga på växlande lojaliteter. En kines i Malaysia kan samtidigt ingå i ett malaysiskt advokatsamfund och tillhöra ett socialistiskt parti för att nu konstruera ett exempel. Den etniska identiteten behöver inte vara den viktigaste i ett socialt eller politiskt sammanhang.

Det finns kanske 10 000 etniska grupper i en värld som redan nu har svårt att hantera 180 nationalstater. Inte ens 10 % av världens stater är etniskt homogena. I mindre än hälften utgör ett folk 75% av befolkningen. En okvalificerad rätt till nationellt självbestämmande skulle leda till kaos över hela världen. Redan före murens fall och kommunismens kollaps utgjordes 90 av 120 väpnade konflikter världen över av strider mellan en centralregering och en eller flera av grupper av annat etniskt ursprung.

Det är inte nationalismen som är orsak till dessa konflikter utan det faktum att den undertryckts. Utgångspunkten för all nationalitets- och minoritetspoltik måste därför vara att få de etniska grupperna övertygade om att deras identitet inte är hotad.

Historien har lärt oss att folk som befrias från en tvångströja och decennier av förtryck och förödmjukelse reagerar med ett utbrott av nationell stolthet och en ofta agressiv självhävdelse när befrielsen kommer. Dessa känslor är övergående, särskilt om de nya nationerna kan få ett framtidsperspektiv som medlemmar i en större gemenskap. Vi måste skilja mellan en fredlig och en agressiv nationalism liksom mellan chauvinism och sund patriotism.

Att grunda en stat enbart utifrån etniska, språkliga eller religiösa utgångspunkter är inte bara ohistoriskt och politiskt farligt utan i de flesta fall ogenomförbart utan barbariska metoder som etnisk rensning eller folkmord. Nationellt självbestämmande kan därför aldrig bli ett universalsvar på de problem som har med etniskt eller kulturellt förtryck att göra. Man måste därför söka nya lösningar för de tusentals folk som aldrig kan få en egen stat.

En första förutsättning för sådana lösningar är att den nation som definierar sig som statsbärande tillåter de andra folkgrupperna att delta i samhällslivet som fullvärdiga medlemmar utan att fördenskull tvingas bli assimilerade. Om denna princip väl respekteras uppstår frågan hur den etniska blandningen skall kunna institutionaliseras, d v s hur de olika nationerna skall kunna samexistera på villkor som accepteras av alla.

Här finns inga patentlösningar utan varje situation är unik beroende på de olika befolkningsgruppernas inbördes storlek, socio-kulturella sammansättning, geografiska utspridning och de historiska och politiska relationerna mellan grupperna, då inte minst etniska konflikter i det förflutna som fortfarande är levande.

Den optimala lösningen är att försöka konstruera en övergripande nationell ideologi som samtidigt som den lämnar de olika kulturerna intakta ändå möjliggör en överideologi på den statliga nivån. Schweiz är paradexemplet på en sådan lösning, där en schweizisk identitet lagrat sig över de tyska, franska och italienska utan att fördenskull hota dessa och där även rätoromanerna åtnjuter att fungerande minoritetsskydd. Det belgiska fallet har varit mindre effektivt men där saknas ju också den långa schweiziska historiska traditionen. Den belgiska identiteten är därför svagare än den vallonska respektive flamländska och utan sitt medlemskap i EG skulle Belgien förmodligen redan ha varit delat och den tyska minoriteten i de östra delarna ha sökt sig till det näraliggande Bonn. Även i Kanada ser vi ett exempel på att den övergripande identiteten inte är stark nog för att skapa en gemenskap mellan de engelsk- och fransktalande.

Denna modell fungerade också länge med framgång i Libanon tills den krossades framför allt av problem som trängde sig på utifrån men även därför att det politiska systemet på grund av befolkningsutvecklingen inte längre avspeglade de olika folkgruppernas storlek.

För att en sådan övergripande nationalkänsla skall kunna skapas i multietniska eller mångkonfessionella samhällen krävs att minoriteternas särskilda identitet aktivt främjas, deras rättigheter garanteras i lagstiftningen och att särarten accepteras kanske rentav genom positiv diskriminering, d v s att de ges något utöver politisk och kulturell jämställdhet.

Den frihet som de flesta etniska grupper nu kräver är inte rätten till en utbrytning och en egen stat utan autonomi i språkliga, kulturella och religiösa angelägenheter.

Dessa krav kan tillgodoses genom att minoritetsspråkens egenvärde erkänns och tidnings- och bokutgivning och religionsutövning på minoritetspråken garanteras. Vidare kan minoriteterna, oavsett storlek, ges vetorätt i för dem särskilt angelägna frågor och garanteras proportionell representation i politiska organ genom att procentspärrar upphävs. I Sydtyrolen är t ex antalet ladiner inte tillräckligt för att ge representation i lantdagen i Bozen. För att få in sina två representanter använder de sig därför av det tyskspråkiga Südtiroler Volksparteis lista.˙_˙_Autonomi är således den lämpligaste lösningen men det är ett begrepp med en bred spännvidd. En minoritetspolitik kan inte utgå från en bestämd mall utan måste anpassas till varje given minoritetssituation. Tyskarna i Belgien har sin modell, liksom den tyska minoriteten i södra Jylland och den danska i Slesvig-Holstein medan ålänningar och färöingar har sitt autonoma system.

De kommunistiska försöken att lösa nationalitetsfrågorna har ju, som utvecklingen i Sovjetunionen och Jugoslavien visar, misslyckats kapitalt. De nationella frågorna exploderade med en oerhörd sprängkraft, när de antinationella överideologierna marxism-leninismen och titoismen föll samman.

För de många nationella problem som nu uppstått i Jugoslavien och det tidigare östblocket kan kanske lösningar hittas med utgångspunkt från förslag som tidigare antingen bara framförts eller också tillämpats med växlande framgång.

På en partikongress i Brno 1899 lade de österrikiska socialdemokraterna, de s k austromarxisterna, fram ett förslag till lösning av Österrikes nationalitetsproblem som har sin aktualitet när det gäller att lösa problemen i dagens multinationella stater som Bosnien-Herzegovina och Makedonien.

Genom en kombination av personell och territoriell autonomi skulle Österrike omvandlas till en demokratisk "nationalitetsförbundsstat". I stället för de historiska kronländerna skulle självförvaltande organ ("Selbstverwaltungskörper") inrättas på nationalitetsbas. I direkta val utsedda nationalkammare skulle svara för lagstiftning och förvaltning i de angelägenheter som angick de egna områdena. Dessa nationella kammare skulle vidare bilda enhetliga nationella förbund som autonomt skötte sina folkgruppers angelägenheter.

De frågor som angick alla medborgare oavsett etnisk tillhörighet skulle beslutas av ett riksparlamenet, som också i lag skulle fastslå minoriteternas rättigheter. Ingen grupp skulle ges ett "nationellt företräde" över någon annan. Därför skulle t ex inget språk ha ställning som officiellt österrikiskt nationalspråk. I den mån ett "förmedlande" språk var nödvändigt skulle detta bestämmas av riksparlamentet. Nyckelorden kan sägas ha varit självstyre på lokal nivå, vetorätt i för varje folkgrupp centrala frågor och medregerande på nationell nivå.

I det osmanska riket ingick under 1800-talet alla icke-islamska undersåtar i en s k millet ("nation"), ett begrepp som inte var etniskt utan utgick från religionstillhörigheten. Judarna och de olika kristna kyrkorna var sådana "milletler". De åtnjöt ett betydande självstyre med egna domstolar under överinseende av sina egna religiösa överhuvuden, som inför sultanen i första hand bar ansvaret för att trosfränderna fullföljde sin skattskyldighet. I armeniernas fall sammanföll den etniska och religiösa nationstillhörigheten men den grekiska nationen bestod inte bara av greker utan också av ortodoxa bulgarer, serber, rumäner och araber. Någon segregering eller territoriell uppdelning mellan dessa milletler förekom inte utan de bodde blandade med varandra och sina islamska grannar.

En form av detta system lever kvar i våra dagars Syrien, där druser, alawiter, de olika kristna kyrkorna och den krympande judiska minoriteten har ett självstyre inte bara i religiösa frågor utan också i vissa civilrättsliga. I Centralasien och Kaukasus skulle en tillämpning av milletprinciperna återknyta till den egna historiska traditionen och kunna verka konfliktdämpande.

De problem som systemet var avsett att lösa kommer dessutom att bli mer och mer aktuella i Västeuropa. Kanske kommer krav en dag att resas på att Kreuzberg i Berlin skall bli ett autonomt turkiskt område med särskilda rättigheter för de tyskar som bor där och att orra Marseilles skall förvandlas till ett autonomt maghrebinskt distrikt? I det förra fallet skulle i så fall kanske t o m en uppdelning i turkiska och kurdiska milletler vara nödvändig och i det senare i arabiska och berbiska.

Ett internationellt skydd av minoriteter förutsätter också traktater, där stater påtar sig särskilda förpliktelser gentemot sina inhemska minoriteter. Här kan kanske erfarenheterna från tiden efter första världskriget komma till användning.

I likhet med vad som nu skett efter kommunismens kollaps ledde fredsavtalen efter detta till stora förändringar av det tidigare statssystemet i Europa. Enligt de wilsonska principerna om folkens rätt till självbestämmande bildades en rad nya nationalstater. Trots gränsändringar, folkomröstningar och folkförflyttningar kunde dock minoritetsfrågorna inte lösas. Mellan 25 och 30 miljoner människor kom alltjämt att leva inom gränser, där de utgjorde minoriteter ur religiöst, etniskt och/eller språkligt hänseende. Tanken var att dessa folk skulle kunna behålla sin särart inom de stater där de levde genom att dessa i traktater påtog sig förpliktelser, vars uppfyllande ställdes under internationell, d v s NF:s kontroll.

Genom sådana traktater skulle en således internationell minoritetsrätt skapas men denna blev aldrig allmän. Endast de stater som utfäst sig därtill var bundna av förpliktelser mot minoriteterna. Detta var visserligen de som hade de mest trängande minoritetsproblemen men samtidigt var de också identiska med de i kriget besegrade staterna eller dem som nybildats ur dessa. På segrarmakterna ställdes inte samma krav.

Då en fråga uppkom om brott mot en minoritetsförpliktelse kunde en medlemstat i NF ta upp saken inför förbundsrådet. Genom detta eller någon av dess medlemmar kunde saken föras vidare till Haagdomstolen. Någon självständig rätt för en minoritetsgrupp eller en individ tillhörande en sådan att få en sak upptagen till behandling fanns inte.

Under det första skedet av de 20 år som NF existerade, fördes frågor om förpliktelsernas efterlevnad flera gånger till Haagdomstolen. De betraktades dock inte sällan som "ensidiga" bördor som de segrande stormakterna påtvungit andra stater. Ålandsfrågan brukar ju betecknas som det mest framgångsrika exemplet i NF:s verksamhet i minoritetsfrågor men då är att märka att över 96% av befolkningen i en folkomröstning uttalade sig för en anslutning till Sverige.

Det är kanske nu åter dags att återuppta tanken på ett traktatsystem, kanske i form av ett slags prototypavtal mellan en nationell minoritet, staten där den lever och den stat som utgör minoritetens språkliga eller etniska "modernation". Ett sådant avtal skulle kunna innehålla både de rättigheter och de skyldigheter som gäller för minoriteten i fråga och möjliggöra för "skyddsmakten" att bidra till en lösning av eventuella problem utan att för den skull ifrågasätta berörd stats gränser eller suveränitet över sitt territorium. Ett sådant avtal skulle inte göras tvingande och parterna skulle även ha möjlighet att ändra dess innehåll för att passa varje specifik situation men förekomsten av en mall skulle kanske dels göra det lättare att få en förhandling till stånd dels kunna ge båda parter en större tillförsikt om att de har något att vinna på en överenskommelse.

Inrättandet av en hög kommissarie för minoritetsfrågor inom ESK med uppgift att ge "early warning" så att "early actions" kan vidtas kan kanske bli ett första steg på denna väg.

Utanför den europeiska ramen borde man vidare kanske, med tanke på det kaos som redan utbrutit i många stater i tredje världen och som hotar andra, överväga att återgå till en ny form av altruistisk och av FN övervakad effektiv "imperialism" genom att återuppträtta NF:s förvaltarskapssystem i en ny form. Inte bara från kolonialismen frigjorda stater som Somalia har visat sin oförmåga att leva som självständiga fungerande stater utan detta gäller ju även Haiti vars självständighet går tillbaka till franska revolutionen och Liberia som grundades av frigivna slavar femtio år senare.

Innan några klara konturer till lösningar på alla minoritetsproblem i Europa kan skönjas uppstår redan nya hot mot vad som idag betraktas som de nationella europeiska identiteterna.

Den västeuropeiska integrationsprocessen under 90-talet leder till en än större rörlighet hos den europeiska befolkningen, då inte minst från Öst- till Västeuropa. Denna utveckling förstärker den etniska blandningen, vilket i sin tur väcker en ångest för det okända och blåser under ett främlingshat som kan ge högerextrema rörelser och partier av det slag som leds av Jean-Marie Le Pen och Franz Schönhuber vind i ryggen.

Än mera draghjälp får dessa rörelser av det faktum att 10-15% av befolkningen i de flesta västeuropeiska staterna idag är födda utanför sitt nuvarande hemland medan Europa ända fram till slutet av 1960-talet var ett nettoutvandringsområde. Den årliga immigrationen till Europa är nu större än den till USA. Under de senaste två decennierna har nio miljoner människor begett sig över Medelhavet för att söka sig en bättre framtid bortom dess norra stränder. Vi har hittills bara sett början av detta invandringstryck. Fram till år 2000 kommer befolkningen längs Medelhavets norra europeiska stränder endast att öka med 16 miljoner mot närmare 100 miljoner för länderna utmed dess östliga och sydliga kuster. Om 30 år beräknas antalet invånare i Europas omedelbara södra och sydöstra grannskap uppgå till en halv miljard. Maghreb kommer år 2010 att ha en dubbelt så stor befolkning som Frankrike. Egyptens invånarantal överstiger år 2025 100 miljoner och dessa skall få plats på en yta så stor som Schweiz. Turkiet kommer då att ha en dubbelt så stor befolkning som Tyskland, där närmare två miljoner turkar redan upprättat ett brohuvud medan tre miljoner algerier är bosatta i Frankrike.

Även om den ekonomiska klyftan mellan Europa och dess närmaste omgivning kan hållas under någorlunda kontroll kommer Väst- och Sydeuropas dragningskraft att bli enorm. Vi står därför inför en dramatisk förändring av vad som i dag ses som den europeiska identiteten. Utvecklingen går obevekligt mot ett flerrasigt och multikonfessionellt Europa även om bedömningarna av takten i denna utveckling går kraftigt i sär. Uppskattningarna av antalet araber i Europa om trettio år varierar t ex mellan 25 och 65 miljoner.

Konsekvenserna av denna tidsinställda bomb kan vi idag inte avläsa men klart står att den klassiska nationalstaten inte kan inte hantera dessa problem utan att de måste lösas genom en kombination av överstatlighet och federalism med utbyggda rättigheter för regioner, minoriteter och folkgrupper. På så sätt skulle en övergripande europeisk identitet kunna växa fram men den skulle bli en av många i Europa och relativeras av och kompletteras med olika nationella och regionala identiteter (t ex Benelux, Iberoeuropa, de nordiska staterna) som även går tvärs över de tidigare nationsgränserna i form av t ex alltyska, nord- mellan- och sydeuropeiska identiteter, en österikisk-ungersk-, en baltisk-, en östersjö- eller en balkanidentität. Det framtida Europas invånare skulle således leva med flera identiteter, vilket borde vara en medicin mot allt "Blut und Boden-tänkande" och därmed även göra det lättare att hantera immigrationsfrågorna. Kanske kan man rentav beteckna de 16 miljoner immigranterna som de första européerna.

En i Sverige bosatt person kommer i första hand att ha sin regionala svenska identitet - då inte bara som smålänning utan kanske som småländsk kurd, turkbulgar eller kosovoalban - i andra hand den nationella, i tredje sin nordiska hemhörighet och kanske även en "östersjöisk" och i femte hand en europeisk identitet medan en fris i andra hand känner sig som holländare, om han inte kommer från den tyska delen av Friesland, i tredje som "beneluxare" och i fjärde som europé. En bayrare kommer å sin sida även i framtiden att känna större samhörighet med sina österrikiska grannar än med sina tyska landsmän i Schelswig-Holstein medan dessa i sin tur liksom nu känner sig mera hemma i Danmark än söder om "die Weisswurstlinie".

Enligt den franske historikern Fernand Braudel kunde man runt år 1500 tala om ett Europa som var indelat i tre stora regioner; en i sydväst, en annan i öst samt en i nordväst. Dessa regioner kunde sedan i sin tur delas upp i underregioner som t ex Skandinavien. Regionen och riket var inte samma sak vilket ju i hög grad gällde det Heliga romerska riket av tysk nation. Det gick helt enkelt inte att definiera politiska enheter i etniska eller kulturella termer eftersom samhällena uppvisade en sådan mångfald och var så uppsplittrade i olika skikt och regioner. Fäderneslandet var inte nödvändigtvis identiskt med det land där man föddes. I stället kunde man ha två eller flera, ett där man var född, ett legalt och ett där man var verksam.

Kanske är vi genom den europeiska integrationsprocessen åter på väg tillbaka till det regionernas Europa, som nationalstaterna utvecklades ifrån. En sådan utveckling torde vara en förutsättning för att de europeiska utvecklingstendenser som kommer att dominera de närmaste årtiondena skall kunna länkas in i harmoniska banor. Endast genom en kombination av en övernationell enhet och regional mångfald kan vi skapa de kosmopolitiska attityder som är nödvändiga för att förena integrationen i väst, desintegrationen i öst och utvandringstrycket utifrån.

Om utvecklingen går dithän återkommer, med post-industriella förtecken, ett slags nyupplaga av Det heliga romerska riket av tysk nation men nu sekulariserat och av europeisk nation, d v s en europeisk gemenskap som är ideologiskt och ekonomiskt sammanflätad men också uppdelad på en mängd subnationella, ofta gränsöverskridande regioner.

Om så sker skulle den nationalism som så många gånger kastat Europa i fördärv för alltid ha spelat ut sin roll. När en kommission från Nationernas Förbund efter det första världskriget skulle fastlägga gränsen mellan Ungern, Polen och Tjeckoslovakien kom de till en by i de omtvistade gränstrakterna i Karpaterna. Den första frågan till byinvånarna om deras nationalitet möttes av ett oförstående brummande. Följdfrågan "Är ni ungrare, polacker, tjecker, slovaker, ukrainare eller rutener?" fick det för dem självklara svaret "Vi kommer härifrån".

Frågan vilken nation man tillhörde var helt enkelt irrelevant. Låt mig sluta med förhoppningen att den europeiska utvecklingen leder dithän att alla vår kontinents invånare oavsett etnisk eller religiös bakgrund i en inte alltför avlägsen framtid kan ge samma uppriktiga svar på frågan varifrån de kommer.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]