Publicerad Sydsvenska Dagbladet 30 maj, 2007


EU destabiliserar Turkiet

Av Ingmar Karlsson

Media har de senaste veckorna varit fyllda av reportage om jättelika demonstrationer mot en påstådd islamisering av Turkiet. Redan när AKP i parlamentsvalet i november 2002 på grund av tioprocentsspärren fick en stor majoritet med 34 procent av rösterna varnades för att Turkiet skulle bli ett nytt Iran. Utvecklingen har gått i motsatt riktning. Erdogans regering har gjort mer än alla tidigare regeringar för att fullfölja Atatürks projekt, ett i Europa förankrat Turkiet. I kommunalvalen 2004 fick AKP 42 procent som ett erkännande för denna politik. Stödet för en lagstiftning baserad på shari´a har minskat från 20 till 9 procent under de senaste sex åren.

Trots att inte en enda religiöst färgad lag har införts hävdas ändå att AKP har en hemlig agenda. Som bevis har man pekat på lokala förbud mot alkoholservering på restauranger och lyft fram uttalanden av lokala politiker. Denna propaganda har varit lyckosam. I demonstrationsleden har det funnits många kvinnor ur den urbana medelklassen som uppriktigt tror att deras livsstil hotas.

Vad vi bevittnat är emellertid inte en religiös strid utan en politisk maktkamp. Framför allt har protesterna varit en reaktion mot att grupper som tidigare hållits utanför det politiska livet nu har fått ta del av makten och blivit delaktiga i utformningen av Turkiets framtid. AKP har blivit språkrör för två grupper; dels en framväxande anatolisk företagar- och medelklass som kulturellt och socialt är mera konservativ än de tidigare härskande skikten, dels för immigranter från landsbygden till storstäderna som strävar efter integration i det moderna samhället och i AKP ser ett hopp om en social trygghet och möjlighet till en klassresa.

Den tidigare styrande sekulära eliten i storstäderna känner sig nu alltmer hotad av dessa trender och försöker återta sin tidigare maktposition genom att mobilisera på gatorna. Motsättningarna är därför i första hand inte mellan ett sekulärt och ett religiöst Turkiet utan mellan reform och status quo, mellan dem som försvarar individuella rättigheter och ett demokratiskt system som ger medborgarna möjlighet att uttrycka sina åsikter och företrädarna för ett auktoritärt centraliserat politiskt system. De senare håller fast vid Atatürks uppfattning om turkarna, att de behöver hållas i handen.

Banderoller fyllda med antiamerikanska och anti-EU-slagord har varit lika talrika som de som varnat för en islamisering av Turkiet. Även det förment socialdemokratiska republikanska folkpartiet har attackerat regeringen från höger i nationalistiska tongångar, anklagat den för att med eftergifter mot EU sälja ut turkisk industri och för att genom att stärka kurders och andra minoriteters rättigheter hota det turkiska folkets enhet. Partiet vill också skärpa den famösa artikeln 301 i strafflagen som gör det straffbart att förolämpa ”turkiskheten”.

För dessa antieuropeiska stämningar bär EU i hög grad stor skuld. Trots att EUs mjuka kraft har reformerat Turkiet samtidigt som USAs hårda kraft slagit sönder Irak har EU aldrig agerat med sådant hyckleri som nu. Beslutet att öppna förhandlingar var inte uppriktigt menat i många huvudstäder. När Turkiet uppfyllt kriterierna för förhandlingar om ett medlemskap har en rad nya - geografiska, geostrategiska, religiösa och historiska - införts som inte gällt för tidigare kandidatländer. Detta har lett till ett drastiskt fall i stödet för ett medlemskap som oppositionen utnyttjar.

För första gången i sin historia har EU blivit en destabiliserande faktor. AKP kommer att bli största parti i de kommande valen och troligen stärka sin ställning. Varningsropen för den islamistiska vargen kommer då att skalla än högre. Genom att sätta fart på förhandlingsprocessen kan EU återta sin positiva roll, döda denna oro och åter stabilisera Turkiet. Här vilar ett stort ansvar på Frankrikes nyvalde president Sarkozy. Kommer han att hålla fast vid sitt vallöfte att hålla Turkiet utanför EU eller inte?

[ Sydsvenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]