Publicerad i Svenska Dagbladet 2002-12-31


En skilsmässa mjuk som sammet

Av Ingmar Karlsson

När tjecker och slovaker förenades i en gemensam stat efter det första världskriget var slovakernas historia så gott som helt okänd i väst. Med sina två miljoner var de inte bara i numerärt underläge gentemot 7 miljoner tjecker utan också gentemot de tre miljoner tyskarna i den nybildade förmenta nationalstaten. Lite tillspetsat var deras roll var att tillförsäkra en stabil slavisk majoritet i den nya staten. Slovakerna betraktades som den minsta grenen av en tjeckoslovakisk nation som aldrig existerat. Under 1000 år hade den slovakiska historien varit sammanlänkad med den ungerska. Medan tjecker och de andra slaviska folken i den österrikiska delen av dubbelmonarkin var representerade i riksrådet i Wien betraktades Slovakien som en del av det ungerska territoriet - Felvidek (Övre Ungern).

Efter det första världskriget katapulterades slovakerna plötsligt och helt oförberedda från ett politiskt system till ett annat. Det tjeckiska samhället var ett av Europas mest industrialiserade medan slovakerna huvudsakligen utgjort en agrar underklass i det feodala ungerska samhället. Trots att de nu fick egna skolor och universitet, tidningar och tidsskrifter ersattes ändå i deras ögon den ungerska dominansen av en tjeckisk.

Tjeckerna uppfattade i sin tur den nya tjeckoslovakiska identiteten som en utvidgning av den tjeckiska. Tjeckoslovakiens andre president Benes sade att slovakerna fick kalla sig vad de ville. Han skulle ändå betrakta dem som tjecker och deras språk som en tjeckisk dialekt. Av 7 470 departementstjänstemän var år 1938 131 slovaker. Än större var dominansen inom armén, en slovak bland de 139 generalerna. Sådana fakta gav näring åt en slovakisk separatism som Hitler utnyttjade och en fascistisk slovakisk lydstat upprättades som ett komplement till riksprotektoratet Böhmen-Mähren. När Centraleuropa på nytt omstrukturerades efter krigsslutet reintegrerades slovakerna i det återuppståndna Tjeckoslovakien.

Efter det kommunistiska maktövertagandet 1948 fick slovakerna som enda slaviska nation i det sovjetiska imperiet inte sina egna politiska institutioner och flera slovakiska kommunister, däribland Gustav Husak, som gått till historien som en kommunistisk quisling, fängslades anklagade för "borgerlig slovakisk nationalism". Under Pragvåren 1968 framfördes för första gången slovakiska krav på en federalisering av Tjeckoslovakien, vilket också blev en av följderna av WP-staternas inmarsch i augusti samma år. Eftersom en stat styrd av ett kommunistiskt parti inte kunde bli federaliserad i verklig mening var systemet federalt till formen men centralistiskt i substans.

Efter sammetsrevolutionen var det en allmän föreställning både inom och utanför Tjeckoslovakien att en fungerande politisk balans mellan tjecker och slovaker och mellan en central regering och de båda republikerna skulle kunna utformas i demokratisk ordning. Alla ledande politiker sade sig också eftersträva en "autentisk" federation. Förhandlingar om en sådan inleddes efter de första fria valen 1990 med målsättningen att de skulle klaras av under det första postkommunistiska parlamentets tvååriga mandatperiod.

Liksom vid varje tidigare brytpunkt i den korta tjeckoslovakiska historien dök emellertid den "slovakiska frågan" upp med ny kraft. Inget av de partier som hade utsikter att komma in i det federala parlamentet var tjeckoslovakiskt utan alla var antingen tjeckiska eller slovakiska. Utan att medvetet vilja det lade både tjeckiska och slovakiska väljare därmed grunden för landets delning. Tjeckoslovakiens framtid låg redan när diskussionerna om denna inleddes i händerna på politiker med regionala och nationella perspektiv. De få politiker som försökte göra sig till talesmän för Tjeckoslovakiens intressen attackerades som förrädare. Den federale premiärministern, slovaken Marian Calfa, fick se sin position undergrävd i båda republikerna; i Tjeckien därför att han var en före detta kommunist och i Slovakien därför att han betecknades som "federalist".

Havel var den ende som till en början åtnjöt respekt i båda republikerna. Hans slovakiska smekmånad blev dock kort dels därför att hans vision av ett "liv i sanning" inte vann någon större anklang i de breda slovakiska befolkningslagren, dels och kanske framför allt genom hans beslut att snabbt konvertera försvarsindustrin och förbjuda export av krigsmateriel. Trots att det inte längre fanns någon marknad för dessa produkter gavs Havel skulden för den kris som drabbade de områden som var beroende av denna näring.

Det postkommunistiska ledarskapet stod inför tre samtidiga uppgifter. Politiskt gällde det att skapa ett nytt system med nya institutioner, inklusive en ny författning, i vilken relationerna mellan tjecker och slovaker måste regleras på ett för båda folken acceptabelt sätt, ekonomiskt att enas om principerna och politiken för en övergång från plan- till marknadsekonomi och kulturellt att skapa ett nytt socialt kitt med nya kulturella och socialpolitiska bindningar och nya postkommunistiska identiteter inklusive en tjeckoslovakisk sådan.

Ingen av dessa uppgifter lyckades man bemästra.

De slovakiska partierna ville ha en lös federation, en "devolution" medan de tjeckiska förordade en relation mellan de båda delrepublikerna som slovakerna definierade som "pragocentristisk". Trots att alla partier i 1992 års valkampanj med undantag för det slovakiska nationella partiet (SNS) sade sig stödja någon form av gemensam stat misslyckades försöken att hitta en acceptabel formel för begreppet "autentisk federalism". Den så kallade bindestreckskompromissen var ett uttryck för dessa svårigheter. Den innebar att den nya republiken i Slovakien skulle heta Tjecko-Slovakiska republiken (C-SFR) men Tjeckoslovakiska republiken (CSFR) i Tjeckien och i internationella sammanhang. Slovakiska intellektuella noterade bittert att en tjeck som identifierade sig med sin nation kallades för patriot medan en slovak som definierade sig själv i nationella termer riskerade att brännmärkas som nationalistisk med drömmar om en ny fascistrepublik.

Problemet blev inte lättare av det faktum att det fanns helt olika slovakiska föreställningar om hur de nationella aspirationerna skulle kunna förverkligas. Enligt en skulle federationen bevaras men tillförsäkra slovakerna en genuin autonomi inom ramen för ett fortsatt Tjeckoslovakien. En annan grupp såg den slovakiska självständigheten som ett naturligt led i den europeiska integrationsprocessen. Denna skedde mellan stater och om slovakerna skulle kunna göra sin stämma hörd och inte reduceras till medborgare i en region måste de först få sin egen stat innan de skulle kunna uppgå i den större gemenskapen.

Det fanns också självständighetsivrare som stödde sig på en mytologisk syn på slovakerna som en urgammal nation som alltid utsatts för oförrätter medan andra såg slovakerna som ett djupt religiöst och i själen oförstört folk som genom självständigheten skulle räddas från konsumism och liberalism och andra fördärvliga idéer som nu som förr kom in i landet via Tjeckien. Andra hävdade att slovakerna behövde självständigheten för att hitta en egen tredje väg mellan kapitalism och socialism och för att kunna bli en brygga mellan öst och väst.

I de tjeckiska landen inriktades diskussionen alltmer på de ekonomiska reformerna och det var också ett program för dessa som förde Vaclav Klaus till valseger 1992. I Slovakien möttes i stället Klaus plädering för snabbast möjliga övergång till en marknadsekonomi med skepsis. Här var känslan av att man genom socialismen hamnat i en politisk, social och ekonomisk återvändsgränd inte lika stark. Slovakien hade industrialiserats under den kommunistiska epoken och kommit den tjeckiska delen närmare i levnadsstandard. Även detta perspektiv gjorde en löslig federation mera attraktiv för slovakerna eftersom de då skulle få större kontroll över sin egen ekonomi men ändå även i framtiden komma i åtnjutande av tjeckiska subventioner.

Samtidigt motsatte sig tjeckerna ett separat ekonomiskt system i Slovakien. Den ekonomiska omvandlingen kunde inte följa två spår i samma stat. I Prag växte därför efter hand insikten om att vägen till de västliga institutionerna både skulle bli jämnare och snabbare om man kunde göra sig av med den ballast som Slovakien innebar, inte minst med tanke på att det var där som de stora strukturproblemen fanns i form av vapenindustrin och kombinaten från den stalinistiska industrialiseringseran.

Medan tjeckerna kände sig i utförsbacken och på väg mot den tredje världen uppfattade sig det slovakiska samhället trots allt vara på väg framåt med ett undantag, den nationella frågan. Trots stalinism och WP-staternas invasion 1968 hade slovakerna i motsats till tjeckerna inte upplevt de drygt 40 åren under kommunismen som en enda stadig tillbakagång. Normaliseringen efter 1968 hade inte varit lika drastisk för den slovakiska delen av landet. Det civila motståndet inskränkte sig till en mycket liten grupp chartister.

Vladimir Meciars HZDS vann valet 1992 genom löften om att tillvarata de slovakiska intressena och verka för en decentraliserad federal stat. I Tjeckien betecknades Meciars program som slutet för Tjeckoslovakien. Klaus sände allt klarare signaler; antingen en fungerande federation eller en kultiverad skilsmässa. På de slovakiska nationalisternas slagord "Dost bolo Prahy (Nog av Prag) följde det tjeckiska svaret "Dost bilo vydirani" (Nog av utpressning).

Efter valet i juni 1992 framhöll Klaus att det var omöjligt att finna kompromisser. Federationen var död hävdade han i en självuppfyllande profetia.

Även president Havel gav spelet förlorat. Hans ämbetsperiod gick ut i oktober men redan kort efter valet avsade han sig presidentskapet för den slovakiska delen efter det att parlamentet i Bratislava utfärdat en suveränitetsförklaring.

Meciar och Klaus började förhandla om hur förbindelserna skulle regleras. Nya författningar utarbetades och antogs i både de tjeckiska och slovakiska parlamenten. När den federala församlingen den 25 november 1992 beslöt om republikens delning röstade även många anhängare för ett fortsatt Tjeckoslovakien för denna eftersom en kaotisk och oordnad separation alltmer framstod som enda alternativet. Landet hade annars oundvikligen gått mot en belgisk situation men utan en EU-hemhörighet som ett sammanhållande kitt och en gemensam politisk bas för de båda folken.

Det faktum att Tjeckoslovakien upplöstes berodde som framgått ovan på en rad faktorer som ytterst bottnade i att slovakerna lika lite vid seklets slut kunde identifiera sig med ett starkt tjeckoslovakiskt vi som norrmännen med ett svenskt-norskt sådant vid seklets början. Ett sådant vi behöver inte bara ett gemensamt förflutet utan också tron på en gemensam framtid. Båda dessa faktorer saknades vilket bland annat frånvaron av tjeckoslovakiska partier visade. Den tjeckoslovakiska statens oförmåga att lösa de konstitutionella problemen hade, som i det svensk-norska fallet hundra år tidigare, lagt sin skugga över relationerna sedan statens grundande. Det hade aldrig funnits ett civilt tjeckoslovakiskt samhälle i vilket de båda folken kunnat känna en solidaritets- och samhörighetskänsla.

Skilsmässan nyåret 1993 blev lika fredlig som sammetsrevolutionen. Liksom i det svensk-norska fallet belastades inte relationerna av bittra historiska minnen, territoriella konflikter eller minoritetsproblem. Varken i Tjeckien eller Slovakien tänker man nu med nostalgi tillbaka på den gemensamma tiden. Om det nu tio år efter Tjeckoslovakiens delning finns någon bitterhet kvar ligger den snarare i insikten om hur lätt denna visade sig vara och hur lite som förenade tjecker och slovaker även efter nästan trekvartssekels samlevnad.

Trots den långa kampen för ett erkännande av den nationella identiteten kastades slovakerna ändå abrupt och oförberedda ut i denna. Det politiska livet kom under de första fem åren att präglas av demagogi och irrationalitet och längtan efter en stark man, vilket förklarar fenomenet Meciar och dennes maktinnehav. För Meciar gick de personliga maktambitionerna före landets intressen på ett så uppenbart sätt att jämförelserna med Vitryssland och Serbien blev allt vanligare.

Parlamentsvalet 1998 blev därför ett vägval. Inte minst efter en massiv insats av det civila samhället sopades Meciar bort från makten och dörren öppnades till både EU och Nato. Efter att ha suttit i ett väntrum kom Slovakien snabbt i kapp övriga kandidatländer och kommer nu att bli medlem av den Europeiska unionen samtidigt som Tjeckien våren 2004. Då kan de båda folken också för första gången förenas på en jämbördig bas.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]