Publicerad i Svenska Dagbladet 1999-04-08


"Den skändade vargen" - offertänkande och offermyter som alibi och drivkraft för den serbiska politiken

Av Ingmar Karlsson

I en essä som publicerades innan krigen i det forna Jugoslavien brutit ut skrev Hans Magnus Enzensberger: "När ett kollektiv inte längre ser några möjligheter att kompensera sina förödmjukelser genom egna ansträngningar uppbådar det hela sin psykiska energi för att bygga upp omätliga förråd av hat och avundsjuka, agg och hämndlystnad. Det känner sig som spelboll och omständigheternas offer och bestrider varje medansvar för den situation det befinner sig i. Sökandet efter den skyldige kan börja. Då är führerns timma kommen.... Han kommer då att lägga en skicklighet i dagen som gränsar till det geniala: den ofelbara känslan för de omedvetna sinnestämningarna hos sina anhängare. Därför argumenterar han inte med argument utan med emotioner som trotsar all logik ... Hans projekt drivs inte fram med idéer utan med besatthet. Ju närmare vanföreställningar de idéer som han utnyttjar står, desto mäktigare blir de."

Folkpsykologiska resonemang riskerar ju oftast att leda helt fel men om man söker förklaringar till den serbiska politiken går inte att bortse från den stora roll som verkliga och påstådda historiska händelser spelar. Den serbiska politiken styrs av två till synes motstridiga komponenter med djupa historiska rötter - rädsla för mot serberna riktade folkmordsplaner och serbiska hegemonianspråk. De serbiska offermyterna går tillbaka till den osmanska erövringen 1389/1448 som blev dödsstöten för det storserbiska riket. I nederlaget på Trastfältet (Kosovo Polje) den 28 juni 1389 väcktes det folkmordstrauma som präglar dagens serbiska politiska mentalitet. Serbernas första rike gick då under i ett slag mot en övermäktig turkisk här. Räddningen blev den serbisk-ortodoxa kyrkan. Den kom att spela rollen som en folkkyrka som räddade det serbiska folket från att försvinna ur historien. Just i Kosovo hade den serbiska nationalkyrkan grundats drygt 100 år före slaget på Trastfältet. Dess förste patriark, munken Sava, betraktas i dag som serbernas skyddshelgon.

Serberna repade nytt mod när turkarna trängdes tillbaka från Centraleuropa efter den misslyckade belägringen av Wien år 1683. Serbiska trupper ingick i den österrikiska arm‚ som i oktober 1689 drev ut dem från Kosovo. Månaden efter vände krigslyckan och följden blev en fullständig exodus från Kosovo. Denna flykt från urhemmet har dock inte samma centrala plats i den serbiska nationella mytologin som slaget på Trastfältet för över 600 år sedan. Redan då begicks en för evärdliga tider oförglömlig oförrätt mot den serbiska nationen. För serberna är Kosovo urhemmet och den serbiska kulturens vagga. Att albaner nu utgör 90 procent av befolkningen i Kosovo och att de har haft sitt hem där i 300 år ändrar inte synen på denna historiska rätt.

Serbiska författare har gjort flitigt bruk av Trastfältet. Slaget har använts som en ständigt återkommande symbol för hjältemod, nationell ära, helig mark och gudomliga rättigheter. Inför striden sägs tsar Lazar ha ställts inför Guds moder med frågan om han valde himmelriket eller det jordiska riket. Om han besegrar turkarna har han valt det senare, förlorar han striden och stupar med sina krigare har han valt det förra. Ur denna dialektiska knipa utgår således Lazar under alla omständigheter som segrare, antingen jordisk eller himmelsk. Nu valde han den himmelska vägen och hans död på slagfältet jämförs därför med Jesu på Golgata. Även på denna offerdöd skall en återuppståndelse följa, det serbiska rikets.

Den 28 juni 1389 - Vidovdan (St Vitusdagen) - är därför inte bara undergångens dag utan också dagen för det serbiska rikets återupprättelse. Vid midnatt denna dag färgades enligt den serbiska folktron alla vattendrag på Trastfältet röda. Varje gång serberna dragit i krig - upproren mot turkarna 1804 och 1814, balkankrigen 1912/13, första och andra världskrigen och i dag - revitaliseras kosovomyten och det första slaget upprepas på nytt. Gavrilo Princip utlöste första världskriget genom mordet på den österikiske tronföljaren Franz Ferdinand på Vidovdan 1914, sju år senare utropade kung Alexander den jugoslaviska författningen, som fick namnet Vivovdan, på denna dag, skotten mot ledaren för det kroatiska bondepartiet Radic i det jugoslaviska parlamentet föll den 20 juni 1928, således mellan den gamla julianska kalenderns Vidovdan den 14 juni och dagens gregorianska.

Även andra nationella myter spelar emellertid en viktig roll som bakgrund till dagens furor serbicus. Vargmyten återfinns hos många slaviska och germanska stammar som tillskrev sina hedniska ledare förmågan att förvandla sig till en varg. Denna myt fick inte bara stakt fäste hos de hedniska serberna utan även en annan innebörd än hos andra folk. Efter det att de kristnats förbands den med kulten kring den helige Sava, grundaren av den serbiska nationalkyrkan. På sin namnsdag den 14 januari troddes han samla vargarna kring sig för att peka ut kommande års byte. Eftersom den helige Sava hade ett förlamat ben förvandlades vargen till "den lame vargen." Föreställningen om den förföljda och skändade vargen överfördes sedan till det serbiska folket. Denna myt har fått ett sort genomslag i den nationalistiska serbiska diktningen. Vargen uppmanas att bida sin tid för att när den väl är inne bege sig ut på jakt: "Dra Dig tillbaka i Din håla Du skändade, lama varg och sov där tills skallet frusit till is och den allmänna hetsjaktens förbannelser rostar och facklorna dö.

Det faktum att dessa vargar är farliga rovdjur som efterlämnar blodiga offerspår förtigs. Den serbiska vargmyten fick på så sätt en annan innebörd än hos andra folk. Gärningsman och offer blandas samman till förväxling och vargmyten får en farlig dubbeltydighet. Det är en lidande varg som sliter sitt byte i stycken.

Även den vitt sprida och omfattade hejdukmyten har samma dubbeltydighet. Ordet kommer från arabiskans "haydut", att vika av från den rätta vägen, att bli en avfälling. På turkiska betyder det helt enkelt rövare, bandit. På Balkan blev det en beteckning för dem som kämpade mot den osmanska statsmakten och fick därmed en ärofull klang hos serberna. För dem var hejdukarna frihetskämpar som kämpade mot turkarna under det månghundraåriga främmande väldet. I hejdukmyten sammankopplas nationella hjältedåd med primitivt röveri och plundring. Till denna myt hör också cojstvo (machoidealet) och den obrottsliga blodsfrändskapen som både förseglades av en präst i kyrkan och med en helig ed då männen doppade sina dolkar i en bägare med droppar av deras eget blod. Berättelserna om hejdukarnas framfart mot turkarna innehåller de ingredienser som vi möter från dagens krig. Kvinnor våldtogs, fiendens lik skändades och stympades med avskurna näsor, öron och genitalier. I en av de mest bekanta myterna skär en hejduk ett stycke kött ur en motståndares levande kropp, låter dennes fru äta det innan han kastar båda i den öppna elden.

Myten om kungasonen Marko är en annan hyllning till våldet. Marko Kraljevic är en historisk person. Han stupade när han som turkisk vasall deltog i ett fälttåg år 1394. Trots att han således gått i turkisk tjänst efter nederlaget på Trastfältet fyra år tidigare skildras han i den serbiska historiska mytologin som en nationalhjälte med oövervinnerlig fysisk styrka. I en samling av serbisk hjälteepik som sammanställdes i början av 1800-talet ingår en hel diktcykel med 25 ballader om Marko. Goethe som kom i kontakt med dessa dikter kallar honom en "absolut monstruös hjälte" och påpekar att den serbiska folkdiktningen inte kan läsas i kvinnors närvaro. Liksom hejdukarnas hjältedåd är även Markos bloddrypande och de garneras med att offren skändas och förhånas.

En annan populär folklig myt handlar om sultanmördaren Milos Obilic. Denne, som påstås ha varit tsar Lazars svärson, skall enligt sägnen ha låtit sig föras inför sultanen sedan han utpekats som förrädare av sin svärfar. Efter att ha utnyttjat tillfället till att mörda sultanen blev han själv dödad och även i myten om Milos Obelic flyter således list och mod, hjältedåd och lönnmord samman. Obilic var Gavrilo Princips förebild när denne på Vidovdan 1914 mördade den österrikiske tronföljaren och på så sätt omsatte myten i verklighet och offrade sig för den serbiska nationen. Den serbiske nobelpristagaren i litteratur, Ivo Andric, berättar också om hur alla ville vara Obilic när barnen lekte krig i hans ungdom medan ingen ville ikläda sig rollen som turk.

Den sydslaviska stat - Jugoslavien - som skapades efter det första världskriget dominerades av serberna, vilket under mellankrigstiden främst ledde till motsättningar mellan dem och kroaterna. År 1939 fick Kroatien ställning som autonom provins men detta var inte nog för att tillfredställa de nationella aspirationerna. När Tyskland angrep Jugoslavien 1941 ställde kroaterna i huvudsak upp på Hitlers sida. Det självständiga Kroatien som utropades med ustasjaledaren Ante Pavelic som statschef var i praktiken ett nazistiskt lydrike. Under det andra världskriget utkämpades ett jugoslaviskt inbördeskrig där fler människor dog i inbördes strider och utrotningar än i kampen mot tyskarna. Pavelics hejdukar hade en stor del i detta. Hundratusentals förlorade sina liv därför att de var serber och ortodoxa och det serbiska genocidtraumat väcktes på nytt

Minnena från dessa händelser bidrog i hög grad till att förgifta sinnena under efterkrigstiden. I 1990-talets brutala krig i det forna Jugoslavien återuppstod de gamla inbördeskrigsfronterna. För att alla vidrigheter i det förgångna skulle hållas levande slogs serberna inte mot kroater utan mot ustasja och kroaterna i sin tur inte mot serber utan mot cetniks. För befälhavarna över de serbiska och kroatiska trupperna i Bosnien var motståndarna inte bosnier eller muslimer utan "turkar", detta trots att turkarna lämnade Bosnien- Herzegovina för mer än hundra år sedan.

Nationalitetsfrågan, som före kriget varit en konflikt mellan rivaliserande nationella ideologier, blev i det kommunistiska Jugoslavien i stället en konflikt rörande den jugoslaviska förbundsstatens struktur och sammansättning. Framför allt kom Titos federalism att undergräva Serbiens tidigare dominans. Tito, som själv var av kroatiskt-slovenskt ursprung, underblåste också dessa farhågor genom sitt återkommande tal om att de sydslaviska folken inom ramen för det kommunistiska Jugoslavien skulle bli en nation på samma sätt som de olika nationaliteterna i USA kommit att bilda en sådan. Ett svagt Serbien sågs därför av många serber som en förutsättning för det starka Jugoslavien som var Titos målsättning och dessa konspirationsteorier fick ny styrka när Kosovo och Vojvodina i 1974 års författning bröts ut ur Serbien och blev autonoma provinser med en med republikerna nästan jämbördig ställning. Dessa stämningar fick sitt klaraste uttryck i ett memorandum som den serbiska vetenskapsakademin publicerade 1986. Där framställs serberna som offer för Titos kommunistiska stat. För de serbiska nationalisterna med Milosevic i spetsen innebar detta memorandum den ideologiska basen för en politik som ledde till att de först tog makten i det serbiska kommunistpartiet 1987 och sedan slog in på en serbisk homogeniseringspolitik som fick sin början när Kosovos och Vojvodinas autonomistatus upphävdes 1989. Ett medel i denna politik har varit ett konsekvent utnyttjande av nationella känslor och självmedlidande av den primitivaste art.

Efter det att Milosevic kommit till makten i det serbiska kommunistpartiet instrumentaliserade han snabbt kosovomyten såväl för att konsolidera sin egen makt som för storserbiska syften. Med sin politik sade han sig vilja göra slut på den sekellånga diskrimineringen av och hoten mot det serbiska folket. På Vidovdan den 28 juni 1989, samlades över en miljon serber på Trastfältet i åminnelse av tsar Lazars nederlag där för 600 år sedan. Kring de ortodoxa kyrkorna brann ljus hela natten och människomassorna defilerade förbi tsar Lazars benknotor där de låg täckta av en glasskiva i sin kista. I sitt tal inför den väldiga folkmassan denna dag anklagade Milosevic alla serbiska ledare under efterkrigstiden för att ha förödmjukat Serbien.

"De eftergifter som serbiska ledare gjort till förfång för sitt folk skulle inget annat folk på jorden ha accepterat. Detta så mycket mindre som serberna aldrig i sin historia erövrat eller utsugit något annat folk. genom hela deras historia, under de båda världskrigen liksom i dag bestod deras nationella och historiska existens i inget annat än att befria."

Genom att spela på offermyterna och föreställningarna om serberna som ett av Gud utvalt men ständigt hotat folk genomför Milosevic nu ett storserbiskt projekt med gamla anor. Massakrer, fördrivning och förnedring av motståndaren är de metoder som används för att förverkliga dessa militära och politiska mål och offermyterna tjänar både som instrument och rättfärdigande för expansionspolitiken. Oavsett utgången av den kraftmätning vi nu står inför kommer Milosevic att framställa sig som en segrare, antingen som den som räddade urhemmet kvar under serbisk överhöghet eller som en ny tsar Lazar som går till historien som det senaste offret för omvärldens konspirationer mot den serbiska nationen.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]