Publicerad i Svenska Dagbladet 2003-04-08


Bruk och missbruk av begreppet jihad

Av Ingmar Karlsson

Som en första reaktion på attacken mot Irak deklarerade Saddam Hussein ett jihad mot USA. Ordet översätts vanligen med "det heliga kriget" och frammanar associationer med fanatism, grymhet och intolerans. Grundbetydelsen har emellertid alls inte med krig att göra. De tre konsonantrötterna dj, h och d betecknar i arabiskan en fysisk, moralisk eller intellektuell ansträngning. Det svenska ord som kommer närmast i betydelse är kamp eller engelskans "struggle" som ju kan ges olika betydelser.

Jihad är således inte nödvändigtvis ett angreppskrig under religiösa förtecken utan framför allt en förpliktelse för en muslim att anstränga sig att följa Guds väg. Enligt en tradition betecknade profeten den kamp varje enskild människa måste föra med sig själv för att inte avvika från denna väg som "det större heliga kriget" medan den militära eller politiska kampen för att skydda de islamiska områdena betecknades som "det mindre heliga kriget".

I den islamiska doktrinutvecklingen kom fyra olika sätt att föra det heliga kriget att urskiljas: med hjärtat, med tungan, med handen och först i fjärde hand med svärdet. Det heliga kriget med hjärtat är den inre andliga och moraliska kamp som varje människa måste föra med sig själv. Med tungans krig menas att den troende skall föra den sanna läran vidare och genom sitt sätt vara ett uppbyggligt exempel för icke-muslimer. Genom sitt jihad med handen skall den troende med sitt arbete medverka till att stärka det islamiska samfundet. Enligt traditionen har Muhammed till exempel sagt att en framgångsrik affärsverksamhet utgör ett jihad.

De olika suror (verser) i Koranen som handlar om jihad i dess väpnade form skiljer sig avsevärt åt och ger ofta rakt motsatta budskap. De oftast citerade anbefaller ett obegränsat krig mot icke-muslimer, föreskriver att avgudadyrkare skall dödas och erbjuder ingen fred förrän islam har den absoluta hegemonin. I den ofta citerade så kallade svärdsversen ( 9:5) står det i Mohammed Knut Bernströms översättning: "Och när de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och villighet att förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred -- Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig."

I andra suror sägs det enda legitima kriget vara ett försvarskrig. Jihad är där ett bellum justum. I 2:190-192 står det skrivet: "Kämpa för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen." Dessa verser påminner om de tankar om det rättfärdiga kriget som först kyrkofadern Augustinus och sedan Thomas ab Aquino utvecklade på 1200-talet. Ett krig måste backas upp av en furste eftersom krigföring inte ligger i en enskild persons kompetens. Det måste föreligga en tillräcklig grund. Ett krig är bara tillåtet om målet är att undanröja uppenbara orättvisor. Den krigförande måste främja det goda och undvika det onda.

För en majoritet av de rättslärda (ulama) var jihad en kollektiv plikt för hela samhället och inte en individuell sådan och det kunde bara proklameras av profetens ställföreträdare. Ända in i medeltiden betraktade många ett angreppskrig för att utvidga "dar al-Islam" som en sjätte pelare utöver de fem obligatoriska plikterna trosbekännelsen, bönen, fastan, allmosegivandet och pilgrimsfärden trots att denna form av krigföring teoretiskt inte längre var möjlig efter det att den siste shiitiske imamen år 873 gått in i det fördolda. Därefter fanns det varken en kalif eller en imam som högste ledare för samfundet. Däremot kunde ulama proklamera ett jihad i försvarsyfte om någon del den muslimska gemenskapen attackerades. Den historiska förebilden för denna form av individuellt jihad är Saladins framgångsrika kamp mot korsfararna, där han som regional befälhavare organiserade och ledde det framgångsrika försvaret mot de invaderande korsfararméerna.

Många fatwor om ett heligt krig har utfärdats i rent politiska syften. Genom historien har två muslimska stater ofta råkat i krig med varandra och rättslärda på ömse sidor har då deklarerat ett heligt krig mot avfällingar. Redan 25 år efter profetens död proklamerade de så kallade kharidjiterna ett jihad mot kalifen efter att ha anklagat denne för att ha frångått den rena och sanna läran och under 17- och 1800-talen utropade olika radikala rörelser som ville rena det islamiska samfundet heliga krig mot sina motståndare, både muslimska och icke-muslimska.

I april 1948 - en månad innan de arabiska grannstaterna ingrep i konflikten i Palestina - utfärdade den egyptiske stormuftin en fatwa med innebörden att alla muslimer som ville delta i kampen om Palestina måste följa de bestämmelser som Arabligan lagt fast. Denna var riktad mot de egyptiska muslimska bröder som på egen hand tagit upp kampen utanför dessa staters kontroll.

I november 1977 utfärdade den islamiska forskarkongressen en fatwa med innebörden att ett jihad mot Israel inte hade till syfte att förstöra den judiska staten utan att befria de 1967 ockuperade områdena och att upprätta en palestinsk stat som även inkluderade östra Jerusalem. Kongressen stödde således den linje som president Sadat just lagt fast i Camp David-avtalet. Motiveringen var att ledaren för en muslimsk stat enligt Koranen kan ingå en vapenvila med fienden om detta gynnar det egna samfundets intressen.

I 1980-talet långa och bittra krig mellan Irak och Iran sade sig båda sidor utkämpa ett heligt krig och Saddam Hussein försökte ju också presentera sin ockupation av Kuwait som ett rättfärdigt sådant. Han tvingade också några islamiska rättslärda att ge honom sitt stöd medan andra och mera auktoritativa i stället betecknade de allierades krig mot Irak som ett jihad. År 2002 utfärdade för att ta ytterligare ett av många exempel shiitiska ledare i Irak en fatwa som uppmande alla muslimer att försvara landet mot utländsk aggression efter det att en ledande shiitisk exilgrupp accepterat amerikansk hjälp för att störta Saddam Hussein.

I modern tid har jihad framför allt fått karaktären av islamiska inbördeskrig riktade mot ett ledarskap som anses ha avvikit från den rena läran. Muslimska aktivister tar sina förebilder i de ursprungliga mudjahidin som med Muhammed kämpade för att rena Arabien från all avgudadyrkan. Militanta muslimska grupper i Egypten, Syrien och Algeriet har utropat ett heligt krig mot de egna regimerna som sägs ha avfallit från den rätta läran och därmed blivit kättare eller otrogna. Så var fallet när president Sadat ("den nye Farao") mördades av en fundamentalistisk organisation som kallade sig just Jihad i-Islami. Gruppens ideolog hävdade att islams värsta fiender fanns i de islamiska staterna, vars ledare försatte dessa i samma tillstånd av barbari - jahiliyyah - som rådde före profetens framträdande, varför ett jihad var varje muslims plikt. Osama Bin Ladens egna fatwor är ju också i första hand riktade mot det saudiska kungahuset.

I dagens debatt om jihads egentliga innebörd kan man tala om en modernistisk och en fundamentalistisk skola.

De modernistiska uttolkarna hävdar att relationerna mellan muslimska och icke-muslimska stater i grunden är av fredlig karaktär. Denna princip sägs ha stöd i sura 4:90: "Men hade det varit Guds vilja kunde Han helt visst ha gett dem makt över er och då skulle de också ha kämpat mot er. Drar de sig tillbaka och vill undvika strid mot er och erbjuder er fred, ger Gud er inte rätt att gå till angrepp mot dem". För liberala och moderna exegeter av Koranen är konsekvenserna av dessa och andra suror otvetydiga. Vapenmakt kan endast användas för att försvara den religiösa friheten.

Enligt modernisterna måste den klassiska definitionen av jihad sättas i samband med den tid då islam växte fram och det nya samfundet var omgivet av fiender. Nu gäller det i stället att stärka monoteismen och bekämpa polyteism och avgudadyrkan. Alla hinder för missionsaktiviteter måste därför undanröjas och alla människor ges möjligheten att övergå till islam utan förtryck från myndigheter eller omgivningen.

Här finner man stöd i sura 2:193:

"Och kämpa mot dem till dess allt förtryck upphör och all dyrkan kan ägnas Gud. Om de då slutar strida skall alla fientligheter upphöra utom mot de orättfärdiga."

Därför lägger modernisterna betoningen vid jihad al-Tarbiya (utbildningens heliga krig), det vill säga plikten att sprida kunskap om den sanna islamiska läran i de muslimska samhällena och jihad al-Dawa, plikten att på fredlig väg utbreda islam genom argumentering och genom att själva var goda exempel, ett uppdrag som också kallas jihad al-Lisan eller jihad al-Qalam, ett heligt krig med tungan eller med pennan:

"Kalla människorna med kloka och goda råd att följa din Herres väg och lägg fram argumenten på ett måttfullt och försynt sätt; din Herre vet bäst vem det är som avviker från Hans väg och Han vet bäst vem det är som följer Hans ledning." (16:125).

Fundamentalisterna å andra sidan hävdar att dessa tolkningar bara är en konspiration för att avleda muslimerna från det sanna jihad och dämpa kamplusten. De lägger därför all vikt vid de expansionistiska surorna och hävdar att de verser som uppenbarades för Muhammed mot slutet av hans liv och som uppmanar till kompromisslös kamp mot de otrogna tar över de tidigare mera koncilianta formuleringarna.

"Kämpa mot dem som trots att de fick ta emot en uppenbarad skrift varken tror på Gud eller på den yttersta dagen och som inte anser som förbjudet det som Gud och hans sändebud har förbjudit och inte iakttar den sanna religionens bud - kämpa mot dem till dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten." (9:29)

Fundamentalisterna finner sig inte i dagens situation utan vill upprätta en ren islamisk stat styrd av sharia, den islamiska lagen. Jihad är ett medel att nå detta mål och detta heliga krig bör inte bara riktas mot västliga stormakter och mot kommunism och sionism utan även mot de islamiska stater som inte tillämpar sharia, dvs så gott som samtliga eller mot de regimer som inte lever enligt den sanna läran som det saudiska kungahuset. All åtskillnad mellan religion och politik är en hädelse och därför avfärdas även nationalismen som en sekulär ideologi.

Martyrskapet har en central plats i den fundamentalistiska argumenteringen med hänvisningar till en rad suror som uppmanar de troende att delta i kampen och utlovar belöningar åt dem som dödas i ett jihad.

Saddam Hussein uppmanar nu också till självmordsattacker mot amerikanska och brittiska mål. Självmord nämns inte i Koranen men ett antal hadither lämnar inget tvivel om att profeten motsatte sig en sådan handling. En person som begår självmord kan enligt dessa utsagor inte komma till paradiset utan kommer vara dömd att i helvetet ständigt upprepa sin handling. Profeten skall också ha vägrat att läsa den traditionella bönen för personer som begått självmord.

De som står bakom självmordsattentaten försöker därför rättfärdiga dem genom att beteckna dem som "självmartyrskap" (istishhad). De fatwor som legitimerar dessa handlingar har utfärdats av personer med tvivelaktig auktoritet och legitimitet i Gulfen och i Pakistan medan andra radikala personligheter som shejk Fadlalah, andlig ledare för shiiterna i Libanon, fördömer dessa handlingar. Även om religiösa argument används för att legitimera de palestinska självmordsattentaten är de i första hand en kombination av realpolitik och desperation. Ett syfte med dessa aktioner har varit att framkalla massiva repressalier från israelisk sida för att på så sätt ytterligare radikalisera den palestinska befolkningen på de ockuperade områdena. Många av självmordsbombarna har dessutom sin politiska tillhörighet i det marxistiska PFLP och de sekulära al Aqsabrigaderna.

Terrorattackerna mot World Trade Center, synagogan i Djerba och diskoteken på Bali var massmord som också drabbade muslimer och för sådana finns inget stöd i Koranen. I 5:32 står att läsa: "Av denna orsak föreskrev vi för Israels barn att om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall det anses som om han dödat hela människosläktet" och i 4:93:

"För den som avsiktligen dödar en troende är straffet helvetet och där skall han förbli i evig tid; han skall drabbas av Guds vrede och Gud skall fördöma honom och utlämna honom åt det svåraste lidande".

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]